Gräsänkling med blott yngsta dottern hemma, vad passade då bättre än djupfryst lasagne – för ordningens skull värmd till rumstemperatur – och lite Ornellaia? Ja, påstortellini är ett bättre alternativ, men eftersom dottern fått nog av dylikt slog jag på stort och försökte mig på konststycket att få till en perfekt lasagne, vilket inte är det lättaste ska ni veta.
Fabrikanternas exakta recept varierar för att nu inte tala om allt skräp som tillsätts före djupfrysningen (alla har väl läst ”Hemlige kocken” vid det här laget?). Sedan har vi det här med ugnars förmåga att uppträda kapriciöst. Ibland betyder 200 just 200, men ibland betyder det 150 eller 250. Lika pålitliga som en folkomröstning i Sverige.
För att vara på den säkra sidan – som ni förstått kan mycket gå fel när man ska värma lasagne – samt därför att jag inte hade någon som snyltade på innehållet, bestämde jag mig för att hämta upp ett favvovin. Efter visst sökande i min numer enormt disciplinerade vinkällare hittade jag till avdelningen med Ornellaia. Där ligger de på rad, 1991 – 1995. I stora, välordnade högar.
Varför har jag så mycket Ornellaia just? Jo, som sagt gammalt favvovin, men också därför att en tokpanna till spritlangare i Ventimiglia – precis på andra sidan gränsen; det är dit fransmännen åker för att handla billig sprit: Italiens svar på Bordershop – varje år tog emot en omgång Ornellaia från sin distributör, som, specialiserad på crap som han var, inte kunde bli av med det här dyra vinet. Min dealer gjorde helt enkelt distributören en tjänst. Och jag, jag köpte sedan orneallaiorna från min langare för att göra honom lycklig. Nåja, även för min del var det ganska okej eftersom dealern inte gjorde något påslag, desperat som han var att bli av med dyrvinet.
Tyvärr tog detta utmärkta arrangemang slut i samband med att Ornellaia helt eller delvis (minns inte längre hur det mer exakt förhöll sig) såldes och för övrigt även ändrade stil från och med årgången 1997. Från att ha varit sinnebilden av exakt vinmakning, vilket inte är helt lätt att åstadkomma, blev det ett bra vin i powerskolan, som inte är fy skam det heller men inte lika imponerande, eftersom nästan vem som helst, till och med Paul Hobbs, kan göra ett powervin.
Nog av. Ornellaia blev det till den inte med full framgång uppvärmda lasagnen – dottern är dock van och tog en youghurt eller något istället – och jag ansträngde mig verkligen för att hitta fel på vinet, men det gick inte. Visst hade den flyktiga syran blivit lite mer påtaglig med åren, men för övrigt var det, som det alltid varit, fulländat i sin eleganta och balanserade vinmakning. Snyggt. Gott. Hatten av. Ska nog drickas de närmaste åren så det gäller att inte vila på hanen utan att göra sin plikt. Mer lasagne framöver alltså.