Det altruistiska Alitalia

I runda slängar hittar Alitalia på en pigg överraskning för sina resenärer en gång av två.
Inget annat flygbolag har en sådan förmåga att få oss resenärer att tillbringa nätterna där vi kanske inte skulle ha hamnat annars eller, som igår, gör sig Alitalia omaket att flyga hem oss från Sicilien via Frankfurt, istället för att bara hålla tiden och flyga Palermo-Rom-Nice. Och vad väntade på flygplatsen i Frankfurt om inte korv och Champion´s League? Håll med om att en sådan finess kräver viss planering från Alitalias sida. Det är klart att jag missade andra halvlek men i alla fall.

Någon hävdar nu kanske att allt det där är uttryck för att Alitalia är världens mest inkompetenta flygbolag, men jag föredrar att betrakta företaget som resenärens bästa vän.

Sicilianskt påskvin

Lord Zinclair, Skribenten & Det självklara

Fick häromdagen från en vinskribent, och kompis, frågan varför jag är inblandad i ett vin som Lord Zinclair (en white zinfandel som släpptes till försäljning häromdagen). Jag svarade med motfrågan varför han skriver om ett vin som Lord Zinclair.

Otvivelaktigt vittnar det om en något bristande självinsikt, och rent av ett visst mått av verklighetsflykt, om man tror att man kan ifrågasätta andras inblandning i massprodukter utan att ifrågasätta sin egen dito. Dessutom: skälet till att vi alla – vinmakare, importörer, sommelierer, vinskribenter, restauratörer…- är inblandade i massviner är att vi måste överleva. Importören i det här fallet, Terrific Wines, som ”ger ut” Lord Zinclair, skulle aldrig ha råd att jaga upp ”okända” godbitar som Lemelson eller att plocka hem kanoner som Sinskey, Serene, Château La Couspaude ochPerez Cruz Quelen om den inte också hade några volymviner i sortimentet.

Twoson sjösatt på Pontus by the sea

Äntligen är Twoson sjösatt! Det tog fem år av kringflackande vinsökeri och förhandlande med de olika producenterna innan vi kom hit. För att nu inte tala om hur man lämpligen hanterar en sådan här sak i Sverige.

När vi väl var redo att sjösätta gick allt i en väldig fart. Ni som velat bli medlemmar har inte haft mycket tid på er. Å andra sidan fanns inte heller många platser (40 st). (Är någon fortsatt intresserad går det bra att anmäla sitt intresse på info@twoson.se, det kan bli platser över i framtiden eller om någon drar sig ur och vi kommer då och då erbjuda enstaka viner även till andra än de 40 abonnenterna.)

Igår sjösattes Twoson i alla fall på Pontus by the sea, där Pontus själv trollat fram mat som passade som hand i handske till de Twoson-viner som vi visade. Den utsökta maten – i sig värd en drapa – finns det andra som är bättre lämpade att skriva om. Här några ord om vinerna:

Först en blanc de blancs gjord på druvor från de bästa lägena i Champagne, utvald av Hanzon och mig och med vår dosage. Kommer till medlemmarna mot slutet av året. Kan sammanfattas med tre ord: fräschör, krita och personlighet.

Sedan en Chablis Grand Cru (Les Clos) från Clothilde Davenne. I min värld blir det inte mer Chardonnay än så här. Rent från ek och oerhört distinkt och kraftfullt i sitt eleganta uttryck. Den som tänker efter inser snart att det är ytterst sällan man faktiskt får tillfälle att prova den här typen av 110 % Chardonnay – Chardonnay. Oftast är druvkarakteristikan delvis eller helt förstörd av en dålig klon, för tidig eller för sen skörd, överdriven bevattning, för högt skördeuttag, felaktig jästtyp, fel odlingsplats (nej, Chardonnay är inte perfekt överallt…) och vanligast av allt: för mycket ek eller inte optimalt använd ek. Det mest fantastiska med en sådan här äkta super-Chardonnay är den explosiva smaken. 2005 Twoson Chablis Grand Cru Les Clos är det första Twoson-vinet som levereras till abonnenterna i april.

Som avslutning en Cabernet franc från A.V.A. Red Mountain och Hedges Family Estate. Visst, jag jobbar där, men det är just därför vi kunde upptäcka och lägga beslag på den här godingen. Många odlare i världen har Cabernet franc som sin knorr i blenden eller rent av som räddningsplanka. Ytterst få gör ren Cabernet franc. Skälet är att den är svår att sälja, detta trots att viner som Cheval Blanc och Saissicaia och dess producenter inte sticker under stol med att vinerna inte skulle vara vad de är utan Cabernet franc. Hursomhelst hade det här vinet hamnat på ett gammalt uttjänt fat och till råga på allt var det ett pressvin. Mer fula ankungen blir det inte. Men ack, en sådan potentiell skönhet det visade sig vara när jag strax efter skörden 2004 testade igenom Hedges alla fat (ca 300 st per dag) för att klassificera inte innehållet utan faten i sig. Med Hanzon som förhandlare lyckades vi övertyga Tom Hedges om att flytta det här vinet till ett nytt, franskt fat från Seguin & Moreau och att sälja vinet till oss. Tror ingen gissade USA på det här vinet. Däremot var så gott som alla vilse i Bordeaux. Börjar bli drickfärdigt nu (och uppför sig alltså som en, tja, Graves (låt vara att fler än en igår drog parallellen till Cheval Blanc utan att veta vad de hade i glaset), med begynnande mognad), men vinner fortfarande på luftning och ett inte alltför vågat tips är att man gärna kan lagra det några år till om man vill. Släpps som tredje Twoson-vin i år. Tilläggas skall att det här är ursprunget till Twoson. Hade vi inte sprungit på det här fatet hade vi kanske inte fått idén att leta upp enskilda fat eller tankar och buteljera dem på magnum.

En Twoson-site är på gång. Öppnar inom kort (jag återkommer om detta): www.twoson.se

Vinmakandets vedermödor

Så jag satte mig i bilen, inte direkt glad i hågen, men inte heller motsatsen och styrde med Houses of the Holy sjungande i högtalarna mot Toskana och Siena, förbi susade Côte d´Azur och – medan det började mörkna och CD:n kommit till D´yermaker – så småningom även den italienska rivieran, men där, någonstans i höjd med Imperia, tog det stopp. Brutalt stopp. Mitt i en tunnel hördes plötsligt ett knackande från tunnelväggen. Tock-tock-tock-tock-tock. Det tog en stund att inse att det inte var väggen som knackade på min verklighet utan motorn som pockade på min uppmärksamhet och medan en tämligen otrevlig känsla – en blandning av insikt och frustration – spred sig i kroppen, styrde jag åkdonet in på en Tamoil/Autogrill där jag så småningom ståndaktigt mottog min motors dödsdom av en annars trevlig man i Tamoil-overall. Bilen iväg till en (fransk) verkstad och jag tillbaka hem i en taxi (som tur är finns det bra försäkringar…) och nu får jag tillsammans med uppdragsgivaren försöka hitta en ny tid för vår session. Tur att Led Zeppelin finns.

The Ocean
The Song Remains The Same

Bourgogne, Margaret River, Côtes de Thongue & Sauternes

En sedan många år god vän dök i fredags kväll upp med en gåva. Döm om min förvåning när detta var något så omdömes- och meningslöst som en kokbok. Till råga på allt stod mitt namn i den, vilket om inte omöjliggjorde så i vart fall försvårade möjligheten att ge boken vidare i gåva till någon annan som faktiskt förstår sig på dylika tingestar.

Nåja, nu är vi en gång för alla synnerligen goda vänner och med lite King Crimson smäktande i köket fattade jag plötsligt beslutet att överraska med något annat än påstortellini, eftersom, så mycket förstod jag, vännen inte ville ha påstortellini en gång till och som hustrun var försenad i stallet fick jag ta tag i saken som den handlingsmänniska jag är, även i den svåraste av stunder.

Således satte jag mig i bilen och åkte till affärerna för att inhandla lite utmärkta charkuterier från Spanien, Italien och Frankrike, den bästa av bra racletteostar, syltlök, cornichoner, tomater och en massa annat som bordet snart dignade under. På det hela taget blev det en god och lyckad middag, även om potatisskålen bestod av uppskattningsvis 30 % perfekt kokta potatisar, 40 % sönderkokta potatisar och 30 % okokta potatisar (hur blir det så? jag kollade faktiskt i kokboken jag fått, men inte ett ord till svar om detta boken gav).

Även om jag litade på mina charkuterier hade jag min vana trogen laddad upp med lite vin omutifallatt matlagningen skulle gå käpprätt åt skogen och nedanstående buteljer fick förhoppningsvis de andra att glömma den till 70 % inte fullt lyckade potatiskokningen.

En Evans & Tate från Margaret River (2009 ”Classic”) doftade så mycket Sauvignon blanc (i en slags lite mer nyanserad nyzeeländsk stil) att jag tror att det är lite Sauvignon blanc i det vinet: grape, annan citrus, vinbärsblad, nässlor, tropisk frukt (passionsfrukt, måhända lite melon i den mån den nu är tropisk), frisk, bra syra, i min gom angenämt och bra i största allmänhet.

Nästa vin var en lika stor positiv överraskning för mig; en Domaine de Brescou ”Blanc Prestige” från 2006 som visade sig från en riktigt bra sida. Det här vinet designade jag i samband med att jag började arbeta med Brescou. Länge har jag funderat på om vi (jag…) tog i för mycket första årgången och pangade på med tokkraft och -ek (ni vet, ekfatsjäst, malo på fat, nya, franska fat…), men redan förra sommaren trodde ett gäng duktiga provare att det här vinet kom från… Meursault (ja, det kan hända att de smörade) och i fredags kväll var det, som sagt, riktigt bra. Mycket kraft, väl integrerad ek och mycket Chardonnay – i stort Evans & Tates motpol.

Så drog vi ett par röda viner till racletten också. Först en Pommard 1er Cru (Les Charmots) från 1996 och Domaine Cyrot-Buthiau. Utgånget i doften, men med bibehållen, utmärkt smak (dock inget som en vinmakare dricker mer än nödvändigt av så jag hetsade de övriga att angripa den här buteljen varmed övriga viner kom i skymundan så att säga), skulle druckits häromåret (fast det artade sig till och med i doften efter några timmar, och nej det berodde inte på att vi blivit överförfriskade, men röd Bourgogne upphör aldrig att förvåna; de kanske har sådana där ”nära-döden-upplevelser” hela tiden, ni vet de ser ljuset i tunneln och allt det där och så plötsligt, vips, sugs de tillbaka och blir drickbara viner igen och hamnar i magen på någon förnöjsamt skrockande potatiskokare i Provence). Andra rödvinet var en riktigt mumsig Chassagne-Montrachet från 2001 och Domaine Ramonet; mycket Beaune (om ni förstår vad jag menar), elegant, bra Pinot på näsan och i smaken, ja, som sagt, gott, och lätt (klart jag kan hitta på en beskrivning men ”gott och lätt” beskriver faktiskt vinet bäst).

Avslutningsvis lite Château Haut Bergeron från 1990, en Sauternes som jag köpte billigt på plats i början av 90-talet (om jag minns rätt kostade det 60 FFR och det var ungefär lika mycket i SEKiner på den tiden). Om jag förstått hur det förhåller sig med den saken, var just 1990 ett ovanligt bra år för slottet. Hursomhelst är vinet idag väl utvecklad med fin mognad, stor, komplex doft (ganska ren ”botrytis” och hyggligt fri från störande flyktig syra, ett övermått av svavel och de orenheter som så tröttsamt många botrytis-söta viner dras med och saken blir inte bättre av att de flesta förlåter detta med hänvisning till att ”det ska vara så” och att det är sött och gott) och bred smak.

Potatisen åt jag inte av eftersom de andra tog all den potatis som inte var stenhård eller söndersmulad.

Liten guide till King Crimson

Twoson, Hanzon, Yamashta & jag

Det växte fram som en lös idé som tog sig allt fastare form när svenske vinnestorn Mats Hanzon och jag provade vin tillsammans på olika ställen ute i världen. Med tiden blev idén allt fastare i köttet och kom att bli Twoson.

Det hela är enkelt: Hanzon och jag åker till producenter som tillhör de bästa i världen och/eller är nykomlingar i toppen och fortfarande ganska okända. Vi provar igenom deras fat och väljer ut ett enda, som buteljeras på magnumbuteljer utan filtrering eller annan påverkan. De här magnumbuteljerna kan man sedan köpa genom att bli Twoson-prenumerant.

Visst, det kostar multum (vad trodde ni förresten?). Det görs blott mellan drygt 120 och 140 magnumbuteljer av varje vin och dessa förpackas om tre och säljs endast till 40 Twoson-prenumeranter. Med tanke på att vinerna verkligen är unika och riktigt bra (påstår jag ganska objektivt) kan man förmoda att de antingen blir en glädje att dricka för prenumeranterna eller så kan de sitta på dem några år för att sedan sälja dem med vinst.

Ni har förstått? Det är ett klipp för prenumeranterna… Vad får Hanzon och jag då? Tja, så många kronor blir det inte över till oss, snarast ingenting, men det här är vansinnigt kul och som det å andra sidan inte heller kostar oss något att glassa runt i de fina salongerna och spotta ut topproducenternas vin känns projektet helt ok. Dessutom lär vi säkert klura ut ett sätt att mjölka pengar ur varumärket Twoson när det är starkt nog.

Hur man blir prenumerant? Ett inbjudningsbrev går ut i dagarna, men man kan förstås också försöka kila sig in i gänget genom att snabbt kontakta info@twoson.se . (Om någon tid kommer även sajten www.twoson.se öppna, men då är det nog försent att bli prenumerant)

Avslutningsvis lite Stomu Yamashta att skölja ner tisdagsbluesen med (det står att ”Crossing the line” är med Steve Winwood, men det är Stomu Yamashta´s Go som spelar – däremot stämmer det att Winwood sjöng på den här konserten i Paris, f ö är det Pat Thrall som river av solot kompad bl a av Al di Meola) avseende Stomu stil 2 ska man ha lite tålamod i början).

Stomu stil 1
Stomu stil 2
Stomu stil 3