Det är alltid intressant att se hur vi i Nuet skriver om historien och hur vi tar historiska personer och anpassar dem för våra egna syften. Om man ska tro propagandan från Château Pape Clement var påven Clemens V en riktig hejare som inte bara direkt deltog i vintillverkningen utan också var en synnerligen handlingskraftig påve. I sin utmärkta bok ”Påvarna” – läsbulla utfärdas härmed – konstaterar Göran Hägg, att Clemens V är ”en av de för kyrkan mest katastrofala personer som innehaft ämbetet som påve”. Trots att det är tveksamt om ”han och kung Filip (Philippe IV le Bel) alls kunde tala med varandra” (den förre talade occitanska, den senare ”franska”) förhindrade det dem inte från att skylla den förre påvens, Bonifatius, tillkortakommanden och bannbullor på tempelriddarna, vilket ledde till att merparten av dessa inom kort brändes på bål för att de ägnat sig åt ”avgudadyrkan och homosexualitet”. ”Till skillnad från dem som begick inkvisitionens övergrepp eller drev häxprocesserna kan varken Clemens eller hans omgivning för ett ögonblick ha trott på de absurda anklagelserna,” skriver Hägg, som också konstaterar att Clemens passade på att hänge sig åt nepotism av sällan skådad omfattning. Tilläggas ska, att Dante i ”Den gudomliga komedin”, välförtjänt enligt Hägg, placerade Clemens V som näste man upp och ner i hålet i ”Inferno” ovanpå de likaledes usla påvarna Nicolaus och Bonifatius (se ovan). På tal om slottets version som, som alla förstår är direkt löjeväckande, är den även historiskt felaktig såtillvida att Clemens inte hade något val: han kunde inte sätta sig på påvestolen i Rom. Han avled, efter en kringflackande tillvaro, i Carpentras (inte Avignon). F ö låg varken Avignon eller Carpentras i Frankrike vid den här tiden (jfr slottets propaganda) utan i Provence, som tillhörde det tyska kejsardömet och närmast löd under kungen av Neapel. För den som nu undrar: den påve som först installerade sig i Avignon på riktigt var Clemens efterföljare Johannes XXII.
Nämen… himla kul att vara On Topic fast det gäller något så o-vin-likt som påvar! 🙂 De är ett väldigt intressant folkslag, påvar, att studera närmare. Såsom närmast varande en bonde i det kyrkliga schackspelet har jag alltid inbillat mig att påvar, kardinaler och andra prelater själva gör som de lär. Å andra sidan borde på den tiden kyrkans furste måhända inte skilja sig alltför mycket från den världsliga furste som Macchiavelli ville ha. Hur som helst så kan väl kyrkans människor sägas ha haft en hyggligt stor inverkan på vin och vinkultur. DEt kan man ju vara glad för.
Apropå påvar: jag kan inte nog rekommendera Torgil Magnusons strålande bok om ”Alexander IV, påven Borgia”. Den påven kunde minsann också konsten att roa sig. Jag njuter av just den författaren närhelst jag behöver lite näring i Den Italienska tarmen. Dessutom fick han (Magnuson) mig att bli mc-knutte. Sådetså.
Kan som vanligt inte annat än hålla med dig och tar fasta på din läsbulla avseende Torgil Magnussons bok om Borgia – tack för tipset!.