Urvinad journalistik

Vad händer när tidningar och andra som är satta att rapportera om och avslöja samhällets vardag och bedöma utbudet av varor och tjänster och i bästa fall vara en nagel i ögat på makten och den lilla människans bästa vän, sätter upp en butik och börjar sälja varor som inte har direkt med tidningsutgivningen att göra? Eller har jag missat något, hänger till exempel vin och tidningsutgivning ihop, DI, SvD m fl? Och vad är nästa steg? Att våra tidningar och tidskrifter startar egna Claes Ohlsons-butiker? Kanske ligger i så fall livsmedelsbutiker i lågprissegmentet bäst till, de är lönsamma trots att ingen tar dem riktigt på allvar.

Poänglösa vinpoäng 2.0 & Belly

Så hur ska man kunna bedöma vinerna om man inte använder poäng? Tja, egentligen är det väldigt enkelt. Man bedömer bara vinet som en bok eller en operaföreställning – å andra sidan kan man hävda att man borde använda poäng när man bedömer opera: föreställningen är prisvärd på en plats för 300 sek men inte på en plats för 1000 sek, medan den allmänna kvaliteten på föreställningen får 85 poäng av 100 (eller omvänt: operan är prisvärd på en plats för 1000 sek, men inte på en plats för 300 sek, och föreställningen får 95 poäng av 100). Om vi nu tänker oss vinkritik utan poäng så är det, som sagt, väldigt enkelt. Men, och det är ett viktigt men, det blir mindre rubrikmässigt och mindre säljande journalistisk. Kanske mynnar allt detta ut i, att vi ganska snart kommer att se seriösa, yngre bloggare och tidningsmedarbetare som i ord beskriver och bedömer vinerna eller så berättar de bara en historia och rekommenderar ett vin, medan de tidningar, bloggare och andra som är beroende av rubriker och snabbtext fortsätter med sina poängsystem och skalor mellan ej prisvärt och fynd. Belly.

Poänglösa vinpoäng?

Sedan Robert Parkers 100-poängsystem för 30 år sedan slog igenom bedöms allt som oftast vin enligt denna skala. Ibland uppstår en diskussion om huruvida det kunde vara lika bra att, som anteparker, arbeta med skalor upp till 20 eller tio. Mer sällan diskuteras huruvida det är obsolet att bedöma vin i poängskalor. Nu har emellertid ett gäng amerikanska ungdomar fått nog och går till storms mot det som de ser som en gammal, ängslig generations sätt att finna trygghet i sitt vinnörderi, där det varit viktigare att vara rätt än att faktiskt tycka om vinet och våga ha en egen åsikt. Rätt eller fel. Här kan ni läsa mer: Score Revolution.

Rekordtidig skörd & struntprat 2.0

Nå, hur har det blivit med den rekordtidiga skörden? Jo, här i sydöstra Frankrike började Domaine de Souviou i Bandol skörda i förrgår. Tio dagar tidigare än förra året. Men är det rekordtidigt? Nej, sedan ett decennium är det alltid någon i trakten som skördar den tionde augusti och man brukar då, precis som Souviou i år, börja med sauvignon blanc. Sedan kan man alltid fråga sig hur bra det är med den tidiga mognaden och korta växtsäsongen. Däremot är det bra marknadsföring. Den gård som har turen att bli symbol för årets tidiga skörd får mycket utrymme i regionala media under att par dagar. Hur stämmer nu den tidiga skördestarten med det jag skrev i början av juli? Bra. Det som hände efter det inlägget var att det började regna. På Souviou fick de 80 mm regn under juli – ganska ovanligt härnere – och nätterna blev svalare. Exakt det som behövdes för att accelerera mognaden. Nu är det inte likadant över hela Frankrike. Vissa områden fick inte regnet som behövdes, andra bromsades upp på grund av det svalare vädret, men generellt har de flesta upplevt detsamma som Souviou: varm och torr försäsong och sedan nederbörd och svalare väder, vilket kan utläsas i tidig skörd. Den som inte får alltför tidig skörd har dessutom högst sannolikt fått en mycket spännande frukt att arbeta med, bra struktur och syra och lagom mycket fruktaromer. Men, precis som det sades i förra inlägget om den rekordtidiga skördestarten: allt det där vet vi mer om om några månader. Avseende ”mina” franska gårdar förefaller skördestarten bli ungefär som förra året, det vill säga runt den tjugonde augusti på Domaine de Brescou och början av september på Chateau L´Arnaude.

Vinfrossa i västerled

Seattle är detsamma som bra mat – inte minst fisk och skaldjur – och dryck. Till senaste resans frossor hörde inslag som champagnernas champagne Comtes de Champagne 1996 (börjar ta lite ålder nu och är precis lika lysande som den alltid varit och sannolikt kommer att förbli de närmaste 20 – 30 åren, bättre än så här blir det inte), Dom Perignon 2002 (årgångstypisk snyggt slimmad och som alltid bra när det gäller ”Dompan”), Dom Perignon 2000, OBS! med en lila hyllningsetikett till Andy Warhols minne, vilket fördyrade buteljen avsevärt och fick mig att häpna så smått (årgångstypiskt rund och utvecklad och, som sagt, ”Dompan” är aldrig dålig), Puligny – Montrachet 1er Cru från Olivier Leflaive och 1996 (utmärkt), Chassagne-Montrachet från Fontaine-Gagnarde och 2006 (bra), Pinot Blanc från Ponzi och 2010 (bra, men inte lika bra som den brukar, nybuteljerad?), Le Meal från 2001 och Chapoutier (oj, här har han laddat på rejält, Michel, för mycket för min smak, men för den som gillar överdådig prakt håller vinet fortsatt ihop i sin övergödda stil), La Coulée de Serrant 2005 (haha, ja, vad ska man säga? Fernissa, akut svavelbrist -trots att etiketten talar om ”contains sulphites” – och bortkollrad fräschör och en syra som ofrivilligt döljs under ett lager irriterande alkohol och en smetig fruktsötma, men visst är det ett cool vin med tanke på Jolys eviga predikande och det höga priset, jag menar: man måste ju tycka om det… fast vi ersatte det snart med ett annat vin, låt vara att ett hängivet fan i gänget tyckte vinet var hur bra som helst, men även solen har som bekant fläckar) och en massa vin från Washington, där jag högst subjektivt och föga självkritiskt tyckte att Hedges Limited Syrah från 2009 var klart bäst och med blott Hedges Limited Malbec 2009 som seriös utmanare.