Den här sanslöst hyllade debuten, som kom häromåret, köpte jag för ganska länge sedan och gick och sög på, så som jag brukar gå och suga på böcker som får förväntningarna att slå knut på sig själva. Så långt allt väl, ända tills jag en dag ser Hustrun sitta och läsa den! Så gör man väl bara inte, snor andras olästa böcker? Men det var inte det värsta. Det värsta var att hon under den olidligt långa tid hon tog på sig att läsa boken, min bok, med jämna mellanrum undslapp sig kvidande läten, som tydliggjorde att ”det här, det är riktigt bra”, och högljudda flämtningar av typen ”Herregud, vad bra den är!”, ”Ååh.”, ”Man blir arg när novellerna tar slut, man vill ha mer av samma vara.”. Särskilt irriterande var, förstås, ”Det här är verkligen en bok du måste läsa!”. Nåja, ingen skugga ska nu falla över Nam Le och hans ”Båten” för detta. Tvärtom tar vinifierat, ödmjukt, plats i hyllningskören, där Hustrun för övrigt redan står och kvider samtidigt som hon rör kroppen i transliknande dans, och träder gärna fram och sjunger en aria (lugn, vi talar bildligt här…) om vilken märkvärdigt bra bok detta är. Hyllningen kan göras lång, men det får räcka med att säga att det är en välskriven, fängslande novellsamling som vän av litteratur inte får missa. Som ett väl vinmakat vin! Rodrigo y Gabriela.

Dela “Nam Le – Båten & Rodrigo y Gabriela” på Twitter