Michelangelo 2012: Märkligt blir märkligare

Som för att visa att KWV:s märkliga provning häromdagen inte var det tokigaste Michelangelos jury 2012 kunde råka ut för, slog Pernod Ricard South Africa till med en helt fantastisk övning igår kväll. Kort sagt bjöd de in alla domarna till en provning och ganska välklädda och mycket förväntansfulla och inställda på att få prova PR:s första kanonviner från ZA reste vi från vår bas i Stellenbosch till PR:s HK i Kapstaden. Där väntade tre trevliga men ointresserade personer i jeans och utanpåbyxornaskjortor med fyra spanska Campo Viejo – standardviner och ett halvt dussin australiska Jacob´s Creek – standardprodukter.

KWV Likeurwyn 1937

Det började illa: någon mindre välbetänkt person på KWV/Laborie hade fått för sig att det var okej att utsätta 12 internationella vindomare, som just plöjt runt 75 viner vardera, för en blindprovning, där domarna skulle ge företaget gratis feed back på produkterna som presenterades. Som om det inte var nog med det malde en förskräcklig panflöjtsversion av ABBAs ”Thank you for the music” i bakgrunden – när refrängen kom dubblerades den hysteriska panflöjten, med en effekt som säkert inte var vare sig skivproducentens eller panflöjtspelarens intention. Som tur var för arrangörerna var den genomsympatiske Jean-Christophe Bourgeois från Sancerre och genomrolige Doug Frost MW pigga på att bistå med några frågor och glada tillrop, och svenska Mischa Billing försökte bidra med några kloka synpunkter. Genomgående besvarade den ansvarige vinmakaren detta med små grymtningar eller ganska nonchalanta ”yes”, som luktade ”säg något mer jag skiter i” lång väg. Med andra ord började Michelangelo International Wine Awards jurys besök på KWV Laborie inte särskilt bra, men… det skulle bli bättre. När den något misslyckade provningen genomlidits serverades en fantastisk middag med springbok och en massa läckerheter från trakten – visserligen startade spelverket med panflöjtsmassakern av ABBA om när förrätten kom in, men det förlät man gärna med tanke på vad som vankades – och

Photo: Mischa

som grädde på moset dök ett sött vin, KWV Likeurwyn, från 1937 upp. Ingen visste hur det var gjort och Laborie-folket gissade själva på Chenin blanc, för det har de massvis av i Sydafrika. Själv gissar jag på en icke ringa andel Muscat – vinet påminde, kort sagt, väldigt mycket om en lika gammal, söt muscat från de uråldiga källarna i Ukraina, där man, faktiskt, kunde konsten att göra bra Muscatviner då det begav sig. Gjort i en upplaga om blott 168 buteljer och med en välvaxad topp, som säkert bidragit till att bevara vinets fräschör, och med 220 gram socker, ett pH på 4 och 13,5 volymprocent alkohol var KWV Likeurwyn från 1937 ett alldeles underbart vin: komplext, nötigt, massor av honung på näsan, behaglig russinkaraktär, torkade frukter en masse, väl balanserad smak och en helt fantastisk, lång, nötig eftersmak som satt i käkarna på oss alla när vi glada och nöjda lämnade KWV/ Laborie.

Måtte SAS flyga vidare

Läste häromdagen, på ett SAS-plan, att SAS nu sitter lösare än någonsin och att risken finns för att flygbolaget är nästa på tur att försvinna. Någon spekulant finns, enligt artikeln, inte heller just nu. Även om vinifierat ibland kan låta grumpy avseende SAS ska inga missförstånds föreligga: vinifierat hoppas av hela sitt hjärta att SAS flyger vidare; vinifierat älskar SAS. Och det här är inte skrivet med baktanken att bli sponsrad (däremot är det hög tid för Nike att höra av sig i den frågan).

Krug Cuvée du Mesnil 1988

Ibland får man offra sig för den goda saken. Se det så här: Om jag aldrig kommer med något gott till Vinvännen Göran i Cannes, kanske han slutar kasta löjligt dyra och unika viner på mig. Kort sagt ska man understundom taktikbjuda och endast undantagsvis låta snålheten bedra visheten.

Taktikval

Således har jag under flera år lagrat en Krug Cuvée du Mesnil 1988 avsedd för Vinvännen Göran i Cannes – ett vin han visat vissa svagheter inför. När vi så nu sammanstrålade i Sverige tyckte jag att det var lämpligt att kasta flaskan på honom. Såvitt jag kan bedöma fick det avsedd effekt eftersom han snart började stampa nervöst och skrapa med fötterna och strax sprang ner i sin svenska källare och plockade upp en Grande Dame 1986, som förvisso var rund och fin på hustypiskt vis, men som fick rejält med pisk av den smöriga, friska, komplexa, smakrika, mineraliga, rena, långa och… purunga Krugen. Möjligen ska man till Grande Dames försvar säga, att vi mellan de båda skumporna åt rikliga mängder av Hjälmare-kräftor – snudd på lika bra som Klangahamns Vättern-kräftor – samt avsmakade ett par snapsar, av diverse ursprung, och öl från det utmärkta bryggeriet i Nynäshamn och en Château d´Yquem 1989 (ganska ”smal”, lite murken som Guiraut brukar kunna vara, men bra för att vara Yquem).