Äta & bo i Buenos Aires & Lila Downs

Det går, givetvis, att tvista om vilken del som är trevligast och mest spännande i läckra Buenos Aires. vinifierat har sin uppfattning klar och förstår inte – samtidigt som vinifierat uppskattar att så är fallet – varför inte alla bor i Palermo. Men var i Palermo ska man bo? Till exempel på boutiquehotellet L’Hotel Palermo. Litet, mysigt. Och i närheten kan man få sig till livs vad som måste antas vara Buenos Aires bästa köttbit: en ojo de bife, lämpligen den på 600 alternativt 400 gram, på La Cabrera. Som om det inte är nog med dessa glödheta tips, kan vinifiera berätta att den som är lagt åt hästhållet med fördel och i november kan titta på världens mest ansedda poloturnering, Abierto de Polo Buenos Aires, på poloarenan som, för det här inlägget, påpassligt nog också ligger i Palermo. Avslutningsvis måste vi utgå från, att en glass på oansenliga men naggande goda Filippo på J L Borges 1802 sitter som en smäck. Viktigt restips: den som vill ha en normal kopp kaffe i Argentina ska beställa inte Espresso men väl ristretto, detta även på anständiga glass- och kaffebarer som Filippo. Nu släpper vi loss Lila Downs.

 

La Cabrera, Palermo, Buenos Aires, Argentina

Riksdagens rättmätiga clowner

När showmannen Juholt avgått och ett spjuveraktigt KD flyttat fokus från pseudo- till realpolitik, kommer äntligen SD till sin rätt och får den uppmärksamhet som det strävsamma partiet förtjänar. Tveklöst är det stor underhållning partiets stormtrupp ”Järnrören” bjuder på i sin film och när sedan ungdomsförbundets man, triggad av händelsen, går till angrepp och raskt avväpnas förlänger det upplevelsen. Som grädde på moset har vi så partiets förklaring till riksdagsmannens, Lars Isovaara, spottande och grymtande: han grät och snyftade. Ungefär som ”Järnrören” som hela tiden var polisens bästa barn och snudd på lipade när de blev hotade av ett vingligt och otäckt fyllo. Mitt i natten dessutom! Ögontjäneri är ordet för den moderne sverigedemokraten. Inget nytt i det, men när partiet gör underhållning av sin favoritsysselsättning, ska det ha cred för det. Tack! Dock måste vän av ordning fråga sig om inte Isovaaras nattliga rullstolstur i veckan var ett fyllerace av Guds nåde? Kort sagt förefaller han ha supit bort både väska och nyckel innan han satte sig i stolen och körde hemåt. Självklart måste man också undra huruvida det var fråga om rullonykterhet eller rullfylla, eller vad det nu kan kallas (inte ratt, inte styre)? Om det stämmer att han slet omkull på Riksbron (var det väl?) bör det luta åt det sistnämnda.

CSR:s oändliga svårighet

I en annonsbilaga till dagens SvD finns en text om Systembolagets ambitiösa CSR-ansträngningar. Här kan man ta del av hur företaget kräver att dess leverantörer efterlever en seriöst utarbetad code of conduct. Gott så. Problemet är att Systembolaget tycks ha fått en släng av det svenska reko-hyckleriet, där man säger en sak, som känns skönt i själen att säga och som ser bra ut, men som man sedan inte fullt ut följer, eftersom det kan vara jobbigt att leva som man lär – fråga Telia, Ikea, Vattenfall, Sverigedemokraterna eller Säpo, för att nämna några som fått en betydligt allvarligare släng av sjukan. Hur kan det annars vara så, att Systembolaget efterfrågar och säljer vin, rent av rättvisemärkt och ekologiskt odlat vin, till omöjligt och oseriöst låga priser?

Twitternytt

Några av vinifierats senaste tweetar: ”Sigtunaskolan har tagit stryk av den senaste tidens skoldebatt.” ”Norwegian borde ha kända nordiska skatteplanerare på stjärtfenorna.” ”För att slå vakt om framtiden vill Sd tillåta järnrörsbefruktning.” ”Den 1a december utkommer bloggen vinifierat som bok, en blok.” Bonus: vinifierat kan avslöja Sd:s nya slogan: ”Rör inte min kompis.”

Vinfrosseakademien

Vinakademien i Sverige höll höstmöte på Pontus! häromdagen. Efter att pliktskyldigast ha talat om Systembolagets sortimentspolitik, Vinets Dag 2013 (22 januari, på Strindbergs födelsedag och St Vincents dag), hur medelamerikanens sockerintag ( över 60 kg per person och år, godis oräknat) påverkar smaklökarna negativt, var det så äntligen dags att hugga in på menyn (canapeer, vol-au-vent på kalvbräss och champignoner, Challandaise-anka, ost och Grand Marnier-suffle) och, framförallt, vinerna: Pol Roger Cuvee Winston Chruchill 1985 mgm (mycket god, mognad men också påtaglig vitalitet, frisk, bröd), Charles Heidsick 1983 mgm (tagit lite korkstryk – alltså inte defekt utan lagringsstryk, ändå stor, mycket bra syra, mogen bouquet, bättre med luft, härlig), Pascale Jolivet ”grande cuvee” Sancerre 2001 (mogen, honung, Loire-terroir snarare än Sancerre rakt av, lite bortytis), Corton-Charlemagne Grand Cru (Faiveley) 1990 (lite murken,okej frukt men väl mogen), Domaine de Chevalier blanc 1990 ( har klarat det varma och torra året bra!, mycket ny fransk ek i enlighet med samtidens modevinmakeri (Dubordieu), petroleum, blyerts, bra), Marimar Torres Chardonnay ”Acero” 2010 (jäststams-päron och dito tropisk frukt, onödig avsaknad av syra, Marimar har gjort bättre viner…), Mouton-Rothschild 1976 (mogen, lite uttorkad, håller bra i glaset, imponerande för torråret 76), Mouton-Rothschild 2001(mycket bra, strålande frukt, bra balans, god, lång, härlig syra), La Mouline (Guigal) 1984 (mogen, ursprungstypisk, stor doft, bra syra, pepprig, lång, ren, elegant, utmärkt!), La Mordoree (Chapoutier) 1999 (lite kokt, koncentrerad, kraftfull, ganska ung, mörka bär, eldig, lång, god), Chapelle-Chambertin Grand Cru ”Reserve Jean Trapet” 1989 (bra frukt, jordgubbe, ganska ung, lite smal, bra), Charmes-Chambertin Grand Cru (Laurent Ponsot) 2007 (Pinot noir, ointegrerad ek, mycket ung, lagra, bra), Haut-Bergeron 1990 (det här slottets enda hit, nästan brun färg, mogen, rund, koncenterad, god, söt, mycket bra), Chateau d’Yquem 1983 (petroleum, kraft, koncentration, flyktig syra, ek, söt, dill, en syra som ha en vass udd som inte borde finnas där, ganska god).

Ny, mörkerskygg vinklubb

Idag ser ännu en vinklubb dagens ljus: Terrific Wines Club. Föräldrarna till denna klubb är behovet av en outsinlig sjö av vinklubbar av alla de slag och Terrific Wines behov av att flasha med viner som upptäckts under företagets Jorden runt-resor men som omöjligen kan lyftas fram i inte bara dagens utan också rampens ljus med mindre än att extraordinära åtgärder vidtages. Här klickar man om man vill veta mer. 

Sortimentspolitiken: Replik Skånskan

Efter de tre ledamöternas i Vinakademien debattartikel i SvD (läs mer här och kanske också här) svarade Skånska Dagbladet med en debattartikel (här). Vi har i vår tur försökt ge ett genmäle, men nu efter över en vecka utan annat svar än, igår, att vi kan skicka ett genmäle till debatt@skd.se, vilket vi alltså gjort en vecka tidigare, och efter att ha väntat ytterligare ett dygn på någon form av tecken på att Skånskans debattavdelning är öppen för debatt, kör vi nu ut vår replik på andra sätt, till exempel här på vinifierat, där ni nedan finner texten in extenso. Håll till godo och svara gärna på Skånskans debattsidor.

Replik Skånskan

Skånskan kommenterar den 25e september vår debattartikel som publicerats i SvD. Vi känner att vi i vår tur behöver bemöta Skånskans tolkning av denna.

För att vara tydliga: individen avgör själv vad, när, hur och varför den vill dricka sitt vin och, förstås, vad den vill betala för drycken. Däremot är det viktigt att alla har klart för sig att det egentligen inte finns några billiga viner. Betalar inte konsumenten, gör vingårdsarbetaren eller naturen det. Det vi i vår artikel försöker skapa debatt kring är det faktum att Systembolaget istället för att betala lite mer till producenterna och höja kvaliteten på utbudet i Sverige använder sitt monopol till att hålla Sverige med ett oproportionerligt stort utbud av enkla billiga viner, medan andra aktörer, framförallt på nätet, tar över försäljningen av de mer kvalitetsinriktade och ”reko” produkterna.

Att konsumenten bör fundera över vilka viner den köper är lika självklart som att fundera över hur kläderna i butiken är gjorda eller om det är okej att handla Doles bananer när vi sett Fredrik Gerttens filmer. Alternativet kostar sannolikt lite mer och alla har inte råd, men det är viktigt att ha sakförhållandet klart för sig.

Nämnas bör att vinbonden får en tia för en vinflaska som i Sverige säljs för 50 kronor. Detta ska täcka inte bara ett års arbete i vingården (växtskyddsbehandling, beskärning, ogräsbekämpning, traktortimmar med mera) och kostnaderna för skörd och jäsning, utan också glasflaskan, korken, etiketten och kartongen för buteljerna. Rimligtvis tillkommer en del fasta kostnader som el och försäkringar. Är det riktigt illa sitter bonden på en del kapitalkostnader också.

Går det ihop? Förmodligen inte. Arbetar bonden med ett ”normalt” uttag på cirka 6500 buteljer per hektar finns det inte en chans att ekvationen går ihop. Beroende på hur och var individen valt att arbeta kostar det mellan 30 000 och 60 000 kronor att ”driva” ett hektar ett år. Om bonden däremot planterar högavkastande kloner, ökar på rejält med gödsel och vatten och sänker sina kvalitetskrav genom att minst tredubbla uttaget (som också kräver ökad växtskyddsbehandling) fungerar det.

Följden av detta blir, förstås, en sämre produkt både för naturen och slutkonsumenten, som ofta får ett vin med högre halter ochratoxin, svavel och annat. Att vinbonden också tvingas betala så lite som möjligt till sin personal och hålla igen på investeringarna i arbetsmiljön är en annan konsekvens av orimligt hårt pressade priser.

Det finns helt enkelt inga genvägar till bra, hållbara och korrekta viner oavsett prisnivå; vi får den kvalitet vi betalar för.

Dessvärre väljer skribenten att förminska oss till vinsnobbar på höga hästar och som med näsorna i vädret talar om för populasen vad den ska dricka. Att vi förminskas är i sin ordning, men sakfrågan är för viktig för att avhandlas på det viset.

Så med risk för att bli missförstådda igen upprepar vi vår uppmaning till Systembolaget : styr sortimentet aktivt så att Sverige dricker mindre och bättre!

Vinakademien i Sverige:

Mats Hanzon (preses), Mischa Billing (sommelier och ledamot), Lars Torstenson (vinmakare och ledamot)

 

Förbannade kooperativ! & Stiff Little Fingers

Knappt har vi hunnit få ett riktigt pannationellt, nåja i alla fall pan-europeiskt, regelverk för ekologiska viner, förrän ett gäng kooperativ börjar lipa och vill ha till förändringar.  Vad är det då för förändringar de vill ha? Pinsamma sådana och bara sådant som gör att de kan fortsätta slarva med odlingen. 1. Regelverket sätter en övre gräns, +70 C, för hur mycket man får hetta upp vinet för att racer-urlaka och döda bakterier. Suck, de vill alltså inte

EU:s eko-logga

bara pastörisera utan döda vinet helt, istället för att sköta sina vingårdar. 2. Elektrodialysen har förbjudits och okej, man kan hävda att man använder dialysen för att hålla nere svavel och annat, men hur kul är det? Och vad annat är det än ännu ett sätt att smita från hemläxan? Nu känner vinifierat att ett gigantisk, måndagsgrått grumpy-moln infann sig och la sig som en sordin över det välbefinnande som annars kommer smygande och smeksamt lägger sig som bomull runt hjärnan då dagens första espresso inmundigas.  Alla som oroar sig för alltfler uniforma viner har allt intresse av att förbanna ”flash-détente” (tok-hetta i vinfieringen) och andra ”det-här-gör-jag-istället-för-att-göra-rätt”-sätt att påverka vinet. Avslutningsvis och med tanke på den debatt Svenska Vinakademien dragit igång avseende vad för slags vin vi får om vi inget vill betala: Alla seriösa producenter av ”viner gjorda på ekologiskt odlade druvor” arbetade redan efter de regler som nu stadsfästs och de som inte gjorde det eller nu inte vill göra det bör inte heller få kalla sitt vin ”ekologiskt” och, rimligtvis finns det fortsatt inte heller några billiga ekologiska viner. Stiff Little Fingers lugnar ner oss och försätter oss i pre-jul-mood.

Rött vintips & svart kejsare

Efter de vita vintipsen följer så här, äntligen!, reklamen för de röda: Fleur Saint-Antoine 2007 (72453), 99 kr (prissänkt! och nu perfekt mogen, bra budget-Bordeaux); Baltos 2009 (99218), 89 kr (säsongsvara från lätt kontroversiellt område och druva, gillar man Bierzo och Mencia ska man inte missa det här vinet); Malhadinha Red (73721), 330 kr (hoppsan! bästa årgången någonsin av det här vinet, spöar till och med finfina ikonvinet Marias just nu); Ikella Malbec 2010 (72362), 85 kr (Melipals nya ”andravin” Ikella finns nu i Sverige och ger mycket för pengarna); Montegrelo Syrah 2008 (74891), 149 kr (mer Argentina, vid en stor Argentina-provning i England härförleden sopade, äntligen, snygga Bressia banan med övriga producenter och blev bäst på det mesta, tror det finns anledning köpa på sig Bressias grejer innan de drar iväg i pris och då är ”Montegrelo- vinerna” ett bra sätt att komma billigt undan, toppvinet, det utmärkta Conjuro, kostar redan över 500 kr), La Corte del Pozzo Amarone 2006 (72006), 371 kr (finns det inte bara prov- utan också drickbar amarone? tja, prova den här klassiska saken med mer tradition, renhet och körsbärskärnor än power, riktigt bra nu); El Rey Old Vine Garnacha 2011 (2260), 65 kr (vin blendat av mig, ingen ek, bara sjungande Garnacha från Campo do Borja, där vinerna kostar alldeles för lite); avslutningsvis världens bästa prinskorvsvin: Perez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva 2010 (6000), 79 kr (höghöjdsfrukt från Chile för den som gillar ren, relativt sett uppstramade Chile-viner). Godspeed You! Black Emperor.