Terroir & människan

Utan människan ingen terroir. Såklart. Och som språket utvecklas och förändras gör terroirer det. En ny uppstår, en gammal förbjuder, eller i vart fall ”avrekommenderar”, en druva och tillåter istället ny. Så flyttar en chilenare utbildad i Frankrike till Napa Valley och en australiensiska, utbildad i Australien och USA flyttar till Bordeaux. Båda lyckas väl i sitt värv och huxflux följer en massa andra producenter efter. Plagierar. Och så har terroiren skrivits om en aning. Då, då dyker en amerikansk vinkritiker med en smart idé om en ny rubrikvänlig poängskala upp och pådyvlar världen sin smak. Så skrivs terrorien om en aning, igen. Åtminstone för en tid. Kanske för alltid. Och rätt som det är dyker en producent som är om sig och kring sig upp och tror att man även förr kunde göra vin och viftar med en klase ”återupptäckta” druvor, som i de fall då de inte förtjänade glömskan kanske återkommer i terroirens kompositionsunderlag. Så har… ja, ni kan det där nu: terrorier ändras och skrivs om ideligen. Fast det tycks både en och annan sväva i infantil ovisshet om. Tur att vi inte gör det.

Långfredagslånglunchsvinfrossa & Reeperbahn

Långfredag och traditionsenligt gick säkringen på Vinvännen Göran i Cannes som fick för sig satt kasta en kaskad av unika viner på oss inteLouise 2000 särskilt nödbedda och just denna dag synnerliga goda vänner. För att göra en lång historia kort inledde token med ett par Louise 2000 på magnum (medan Pommery inte alltid får världen att stanna är Louise aldrig en besvikelse och den här inte helt självklara årgången i Champagne har man än en gång lyckats med att få till en fräsch och god vara, mycket gott), varpå ett urval vita viner följde och för att ingen ska gå miste om den smälek ni som inte var med måste känna har vinifierat lagt två strån i kors för att få med allt: Baron de L 2008 magnum (fantastiskt bra, Sauvignon blanc i sin prydo), Meursault (Drouhin) 1999 (kork), Clos des Mouches (Drouhin) 1997 (fin fransk ek fortsatt på näsan, bra frukt, syran på sin plats, bra), Corton-Charlemagne GC 1993 (först lite väl thiolig för en vinmakaresLångfredagsvitviner 2013 smak, sedan väldigt smörig och snygg, bra och med tiden utmärkt), Pic 1er 1990 (brukar vara lite ojämna, den här flaskan utmärkt, mogen, fortsatt läcker syra (trots året)), Bienvenues Batard-Montrachet (Remoissenet) 1986 (mogen, gammelsötma, mycket bra, läcker). Efter vitviner följde så ett knippe rödtjut: La Chapelle (Jaboulet) 2005 (lysande Syrah och Hermitage, mycket bra), Clos Dière 2003 (på karaff ett par timmar före servering, likväl fortsatt tokung, dock tveklöst en Clos Dière och koncentrerad Provence-syrah, god om jag får tycka så och Herregud! vem skulle hindra mig från det?), La Chapelle magnum 1999 (lite gammelkork dessvärre, annars mycket bra och fortsatt ytterst vital (såklart)), PommardLpngfredagsrödviner 2013 ”Les Vignots” (Leroy) 1991 (mogen PN, mycket Pommard, bra, på gränsen men mycket bra nu), Chambolle-Musigny (Leroy) 1986 (mycket ljus, mogen, väl mogen), Beaune 1er Cru (Leroy) 1972 (mycket ljus, mogen, på gränsen, men okej för den som tycker om gammalt rödtjut). Och allra bäst var som alltid den avslutande gröna Chartreuse V.E.P., som i år även användes i syfte att än en gång bevisa att sötman i den ädla drycken sitter som en smäck till ett Gillardeau-ostron. Reeperbahn.

Richebourg (DRC) 1985

För många år sedan gjorde jag, i samband med att Svågern gav mig fri tillgång till sin vinkällare, något fantastiskt. Enkelt uttryckt hade han inte råkoll, men han är ett sådant där golfpro och därför hade han en massa viner i källaren. Som dörren stod lika öppen som famnen på den då ack så oerfarne och av livet uppenbarligen ännu inte tillräckligt tilltygade Svågern, tog jag till det ute i trädgården stundande grillpartyt med mig de två Richebourg (DRC) 78 jag hittade och som de flesta var upptagna med att elda kol, tvätta sallad och allt vad nu folk gör för att de tror att grillpartyn är mödan värd kunde jag i lugn och ro dissekera de båda flaskorna, vilka varRichebourg & Giscours underbart goda och bra båda två. En stor upplevelse. Sedan är det det här med Hustrun. Hon har allt sedan den där dagen för så länge sedan gång efter annan påmint mig om hur jag lurade av hennes då så naive bror de där flaskorna. Inte för att jag har dåligt samvete, men när Svågern nu kom hit till påsk tänkte jag att jag väl kunde bjuda igen på en Richeborug (DRC). Det gjorde jag igår. Å andra sidan var det Richebourg (DRC) och det var 85 så för att vara på den säkra sidan att de andra inte skulle dricka så mycket öppnade jag därför först en Château Giscours 1985 från de där lådorna där var tredje flaska är enormt bra och två av tre står med halva flaskan i de sälla vinmarkerna. Övertygad om att flaskan jag huggit var en usel en, serverade jag övriga Giscours och, lite så där i smyg, mig själv Richebourg. En alldeles, alldeles underbar Richebourg med massvis av mogen Pinot noir i bästa form, men då! hörs från Svågern, som lärt sig ett och annat om vin och nu måste tas på allvar, saker som ”Jädrar vilket bra vin! Bästa Bordeauxen på länge och en av de bästa 85:or jag druckit!” Ajajaj, hur kunde jag vara så korkad? Resten av middagen blev en pina, där jag försökte dricka Giscours och Richebourg samtidigt och samtidigt som jag, desperat, försökte intressera de andra för ett tredje vin, vars namn inte ska avslöjas då det serverades som kanonmat. Det gick förstås inte så bra och det faktum att Hustrun tittade varmt, nöjt och uppskattande på mig för denna min storslagna generositet och för att jag äntligen betalat tillbaka för, i hennes ögon, begångna synder, värmde inte ett dugg. Bland det dummaste jag gjort. Stina Nordenstam. Lisa Ekdahl.

Prowein 2013 & Radiohead

Charles Perez Mas Bécha

Charles Perez, Mas Bécha

Dags att summera årets upplaga av vinmässan Prowein i Düsseldorf – en mässa som går från klarhet till klarhet och som, även om Vinexpo fortfarande är större, utvecklats till Europas viktigaste ”wine fair”. Cirka 4500 utställare och över 44 000 besökare i år – alla fokuserade på någon form av affärsmässigt utfall; något som inte är självklart på alla mässor, vilka likaMaria Ponzi, Ponzi gärna i första hand kan handla om social gemenskap och relationsbyggande. Mycket bra organisation. Resumé av vad vinfierat sprang på och känner ett oemotståndligt behov av att dela med sig av: Bästa smutten: Comtes de Champagne rosé 2005 (Taittinger). Näst bästa smutten: Comtes de Champagne 2004. Bästa bekräftelsen (är två): 1. Charles Perez och Mas Bécha, ekologisk Côtes-de-Roussillon-villages, mycket alkohol och ändå oerhört fräscht och disciplinerat, 2. Birgit Braunstein, biodynamisk Burgenland, väldigt rena, snygga och eleganta viner, till och med rent qvevrivin som kostar mer än skjortan dock, å andra sidan gör hon en fantatsisk Pinot Blanc för ingenting. Bästa tjatsegern: Maria Ponzi och hennes Ponzi-viner (Oregon) – äntligen kommer vi att få se dem i Sverige (kommer i höst), har tjatat på henne i åratal, men vinerna har alltid varit slut. Bästa måste-bara-till-Sverige-nu: Les Frères Couillaud och deras absolut outstanding, i pytteupplagor gjorda, Muscadet-viner från Château de la Ragotière, har dessutom en utmärkt, billig IGPBirgit Braunstein Magna Mater Chardonnay (!) från området. Bästa upptäckt: Vitt baserat på Roussanne från Clos Bagatelle i Saint Chinian. Bästa nyheten för Sverige: Provade Pircas de Liguai från Perez Cruz, ett nytt, riktigt bra höghöjdsvin gjort på svindyra Liguai-druvor och som i juni kommer att försvinna på en gång när 1200 flaskor släpps för 169 sek, tro mig… Bästa kompisen: Miguel Merino, som krängde inte bara sina övriga viner utan framförallt vårt gemensamma kärleksbarn Mazuelo de la Quinta Cruz (MDLVX) i Rioja-montern. Bara det sista var värt resan. Radiohead.

Dubbelgångaren i München, tåfrakturer, lustgas & Yes

Igår rådde snökaos på Münchens flygplats, vilket, efter att ha anlänt med ett ”sent inkommande” plan, tvingade er utsände i världen, att, med ett flertal tåfrakturer som, i samband med en rengöringsövning i hemmetMünchen flugplatz häromdagen, uppstått efter en lika plötslig som brutal och oväntad attack av en fram till överfallet till synes oskyldig bäddsoffa, rusa från den ena till den andra änden av denna, i yta, tämligen väl tilltagna flygplats. Utpumpad och lätt överhettad fann dock, när han nådde gate G70, er utsände och oförtröttlige det vara mödan, transpirationen och de till blålila kuddar förvandlade tårna, som just då skrek på rättvisa och frihet eller i alla fall en större sko, värt att inte ge upp och ta en bratwurst istället för att kämpa mot smärta och tid ity där, vid gaten G70, stod ingen mindre än den glade Västerviks-gamängen Håkan Juholt och väntade på ja ni vet vem vid det här laget. Juholt bar en grön väst med reflexer och han sa ”Nizza?”, på vilket er man i München svarade ”Jaa” med en lätt plattdeutchisk accent. Spontant utbrast då Juholt, glatt, får man nog ändå säga, ”Wunderbahr!”, och sedan satte vi oss i hans, för det lilla sällskapet, rejält tilltagna buss och åkte till det väntande planet. Det ska villigt erkännas, att en mindre ståndaktig person idag skulle uppsöka såväl läkare som läkemedel i ett försök att tukta de upproriska tårna, som i skrivande stund gör sitt bästa för att hämnas gårdagens oförrätter, men det oväntade och varma och kamratliga mötet med vår Håkan Juholt uppväger, gott och väl, detta, avslutar vinifierat som ginge han på lustgas. Yes.

Mer TV4 & reklamavbrott för budget-Pinot noir

Något annat, verkligen outhärdligt med TV4 är de där som sitter och skrapar till sig trisslottsmiljoner dagarna i ända. Det är den värsta sortens dokusåpa när folk måste sitta där, upprymda och förväntansfulla, bara för att snart återfinna sig i en annan sinnesstämning, dominerad av nedslagenhet och besvikelse, ity de har precis skrapat hem minimisumman 50 000 sek, som de redan var säkra på, och gått miste om miljonerna och nu måste de likväl se ut som goda förlorare, på bästa sändningstid, i direktsändning. Och tänk på stackarna som ska skrapa både summa och antal månader! Först får deCartlidge & Browne minimisumman, sedan minimitiden och lik förbannat ska de sitta där och se ut som om de är nöjda. Å andra sidan kan vi andra, vi ogina, gotta oss åt att de i alla fall inte fick mer. Nog av. Nu gör vi ett litet avbrott för reklam: Det är, om ni tänker efter, och varför skulle ni inte göra det?, länge sedan det kom ett vinifierat-tips på ett rykande färskt debutantvin i det svenska sortimentet, men nu är det dags igen och vinet vi talar om är Cartlidge & Browne Pinot Noir. Sedan nu finns vinet att köpa via Systembolagets beställningssortiment. Men, undrar nu ni som läst så här långt, vad är så speciellt med det vinet för att vi ska anstränga oss att beställa hem det? Jo, det här är inget annat än en äkta budget-Pinot noir från Kalifornien och något för er som gillar antingen amerikansk Pinot noir eller Kaliforniska viner eller både och. Med andra ord är det måhända aningen lite för mycket av det mesta för den som söker stil och elegans. Å andra sidan bjuder Cartlidge & Browne oss på den där härliga, okomplicerade, överdådiga Kalifornien-frukten i tillräckligt väl förpackad form för att vi ska tycka, att priset är budget, för även om ni nu inte tänder på vintypen så inser de flesta vid sina sinnes fulla bruk, att 115 pengar är så billigt för ett sådant här vin att bara en åsna har råd att inte prova det.

TV4-grumpy, nygamla tankar, påsksnaps & Atoms For Peace

Var, igår och hela dagen, arg på TV4 därför att kanalen lagt ner sina vintips. Istället visades och pratades det, på bästa fredagsmorgonssändningstid, nagellack och andra vindefekter! Idag, när det, visade det sig, var fredag igen, dök dock Dolk upp med sina viner som om det inte varit fredag igår. Förstår inte fullt ut vad de sysslar med där på TV4, med sina dubbla fredagar, men nu när vinet är tillbaka ska jag väl sluta gnälla. Fast liteCementtankar förbannad är jag fortfarande. vinifierat kräver: Förbud mot dubbla fredagar i TV4! Belgiska Le guide d´achat des vins drar i veckan, som om det vore något nytt, fram fyrkantiga träfat/tankar. Det är det nu inte, men det är intressant att se att folk gång på gång försöker hänföra vinproducenterna med den här typen av kärl. Kanske lyckas det bättre den här gången. Ni som klickar in er på länken kan, även om ni inte pratar franska, också se några av de cementtankar som sedan ett drygt decennium blir allt populärare. vinifierat gillar den utvecklingen. Skälet till att betong försvann och misskrediterades var, att världens gamla källare var fyllda av så mångaPåskägg orena, uråldriga betongtankar. Inte för att materialet i sig inte var bra. Det som är lite nytt med tankarna på bilderna är att de finns i så små storlekar som 600 liter. Avseende den pyramidformade cisternen ”Isis” är den konstruerad enligt egypternas arkitektoniska recept för dåtidens slika byggnader, vilket kanske är lite svårt att vetenskapligt koppla till klokt vinmakeri, men en bra story är det förstås. Och formen i sig är säkert inte fel för rödvinstillverkning.  Och så är det vackert. Och cool. Och en snackis i vilken källare som helst. Från Åre kommer reklam för Årets påsksnaps: björknubben Sav. Kul produkt och kanske fungerar den riktigt bra till påskbordet – något att, vid sidan om påskvinerna, pröva, tycker vinifierat. Den som adderar Radiohead, Beck och RHCP får en modern supergrupp vid namn Atoms For Peace. God Fredag!

Teoretisk, revolutionerande & synnerligen odemokratisk plan för att göra Sverige mer vinsofistikerat & Beach House

Tänk er vinmarknaden som en liggande rektangel. Basen är lågt pris. Ribban högt pris. Längst till vänster har ni låg kvalitet, till höger det omvända. Generaliserat löper då en prislinje från nedre vänstra hörnet till det övre högra hörnet. Mer komplicerat blir det när vi försöker ta reda på, mer precist, vem som befinner sig var i rektangeln. Många hoppar nog runt lite varstans, beroende på dag, dagsform och dagskassa. Andra sitter fast förankrade

Istället för pyramid idag

Istället för pyramid idag

någonstans. Kanske gäller det allra mest för den som hamnat i det nedre vänstra hörnet. Det är mer än ett löst antagande, att den som hänger där är mer intresserad av lågt pris än hög kvalitet. Rimligtvis återfinner vi här dels missbrukare, dels festprissar. Gemensamt har de att de är ute efter en billig fylla. Rent krasst är det för att hantera problemen här som vi har ett detaljistmonopol för alkohol i Sverige och rent krasst borde, i syfte att hjälpa medborgaren att bli mer sofistikerad i sitt umgänge med vin, utbudet här vara minimalt och desto större längre åt höger och högre upp. Den som konsumerar alkohol i nedre vänstra hörnet kan sannolikt lika gärna tänka sig att dricka öl eller sprit eller kanske ta ett piller. Problemet är, att när nedre vänstra hörnets konsument väljer vin, eller för den delen piller, drabbas vanligtvis någon i varans produktionsled. Väljer individen istället öl och sprit är risken betydligt mindre då sådantAurora kan produceras, lagligt, till lägre pris. vinifierats revolutionerande – just så! – plan för vinutbudet och sortimentspolitiken i Sverige – med syfte att göra den svenska vinmarknaden lite mer sofistikerad – är, att Systembolaget använder sitt monopolinflytande till att, i diktatorisk anda, dra ner (vin)utbudet i nedre vänstra hörnet till pålitliga YPK-faktorprodukter som Marinella och Aurora och kompletterar dessa med ett par vita, röda respektive rosa skräpviner, kanske inalles åtta produkter. De här vinerna ska säljas till vad som är marknadens lägsta pris idag – finns inget skäl att jävlas med de stackars missbrukarna eller att förstöra helgen för festprissarna. Bortsett från de här billiga produkterna ska sedan, efter riksdagsbeslut alternativt med Systembolagets, för CSR-arbetets och folkhälsans bästa, diktatoriska metoder, alla viner kosta minst 60 sek/75 cl och 200 sek/3L-box. Det är upp till respektive producent och importör att välja att lägga ner sin idag eventuellt billigare produkt eller att använda den bättre marginalen till att höja innehållets kvalitet. Den som inte gör det sistnämnda lär med stor sannolikhet vara

Filmatiserat entente cordiale

Filmatiserat entente cordiale

utkonkurrerad inom kort. Om jag inte ser ett problem i att ett litet fåtal producenter/importörer får tjäna alla pengarna i nedre vänstra hörnet? Nej, dels är det nästan redan så, dels skäms var och en för sig och kanske, kanske, kommer Bacchus en dag drabba dessa individer med sin vrede. Avslutningsvis bör så Vinskribenternas förening förena sig i ett entente cordiale kring att ingen ska någonsin mer fyndstämpla ett vin under 60 sek eller en box under 175 sek. Det kommer hjälpa gemene hen att inte för en sekund tro att den dricker okej när den egentligen borde skämmas. Beach House.

Den svenska vinfarelsen, Deep Purple & Hoola Bandoola Band

vinifierat hade nyligen, i ett inlägg, mage, att antyda, att svensken i gemen inte är en särskilt sofistikerad vindrickare och att, följaktligen, Sverige inte är den där

Ser ut nu som då

Ser ut nu som då

dryckesförebilden för övriga, enligt vår världsbild mindre utvecklade, vinländer. Det är visst och sant, att toppen på vinpyramiden blivit både större och bredare och det är också korrekt, att pyramidens midja breddats. Gott så. En utmaning för alla i samhället torde dock vara, att pyramidens bas ser i princip likadan ut nu som då – det vill säga, domineras av fylla och enkla viner, som, och det här är något av pudelns kärna, inte är bättre nu än då. Lägg till detta, att även om vissa högre upp i pyramiden dricker dyrare nu – till exempel Amarone och liknande, inte sällan orena, dumextraherade, obalanserade och, även då flaskan förefaller billig och fyndig, överprisade, viner – är det fortfarande så för många, att kvällen inte är hel förrän berusningen intagit eller, i förekommande fall, övertagit kroppen. Det finns alltså anledning till viss ödmjukhet när vi talar om oss själva som vinförebilder. Det pinsamma i allt det här är nu, förstås, inte, att vissa söker och uppskattar berusningen, ja det är inte ens det att så många i sitt oförstånd går igång på de lika överprisade som obalanserade vinerna, utan, snarare, att pyramidens bas fortsatt ser likadan ut. Vissa hävdar, inte utan viss stolthet, att vi nu dricker mer vin på bekostnad av starkvin och sprit. Men det, mina vänner och hängruntare, och ni andra, är faktiskt en dålig nyhet när vi nu studerar pyramidens botten, där målet för majoriteten – missbrukare och festprissar – torde vara fyllan och det är,

Istället för öl

Istället för öl

faktiskt, bättre att individen går loss på sprit eller starkvin eller kanske framförallt öl, som, i missbrukarens fall, innehåller mer som en utarmad kropp kan behöva, till exempel B-vitamin – vinifierat må låta cynisk här, men detta är ett tragiskt faktum. De billigaste vinerna är, nämligen och som vinifierat tidigare påpekat, aldrig så billiga som de förefaller: betalar inte konsumenten gör någon annan det, till exempel vingårdsarbetaren och naturen. Ju mer skräpvin svensken hinkar på bekostnad av starkvin och sprit, där (i alla fall mer) vanligtvis alla i produktionskedjan får korrekt betalning och där naturen i mindre omfattning tar skada även avseende billigare produkter, desto sämre är det. Låt oss sålunda besinna dessa fakta: Sverige är, på det stora hela taget, inte en sofistikerad vinmarknad och avseende vinpyramidens botten har vi snarast gått åt fel håll. När dessa fakta sjunkit in, ska vinifierat återkomma med lite förslag på hur Sverige kan bli en sofistikerad vinmarknad på riktigt. Det är föga troligt, förstås, att vinifierats förslag kommer att genomföras, eller ens studeras i beslutande kretsar, kanske, och högst sannolikt, kommer de inte längre än till vinifierat, men det betyder på intet vis att det inte roar avsändaren att skriva dem eller, för den delen, att det inte är bra förslag eller att vinifierat inte är en förslagen blogg. Avslutningsvis: trots att jag lyssnat på Black Night från Made in Japan typ en miljon gånger har jag inte förrän idag (!) noterat att Ritchie Blackmore, den filuren, där i början, står och stämmer gitarren som vore han lika klantig som jag, fint, och en hygglig låt är det förvisso. Hoola Bandoola Band.

David Foster Wallace: The Pale King & George Harrison

Ännu en bok, The Pale King (på svenska Blek kung), som författaren, David Foster Wallace, inte hann avsluta innan hen gick bort och i likhet med, till exempel, Roberto Bolaños 2666 är det en synnerligen god bok. Låt vara att läsaren emellanåt kastas in iDavid Foster Wallace The Pale King övertygelsen om att författaren bara är ännu en ordbajsare alternativt i största allmänhet sätter textkonsumentens tålamod på prov med långa sjok av tristess, men så, plötsligt!, kommer där ett djupt filosofiskt resonemang eller ett, bitvis och bokstavligt, vansinnigt kul parti, där, för att ta ett exempel, en skattmas – boken handlar, tro det eller ej, i alla fall i viss utsträckning, om skattekontors och skattmasars vardag i allmänhet och skattemyndigheten i Peoria, Illinois i synnerhet – i en lååång monolog om sin uppväxt förlorar sig i en utläggning om olika drogers inverkan på honom och han kan inte låta bli att komma tillbaka till ämnet gång på gång. Självklart tilltalas författaren Gustaf Torstens alias Lars Torstensson alias Lars Torstenson av en bok som är uppbyggd på det viset: högt och lågt, det höga gömt i det låga, oväntade vändningar, en författare som utmanar läsaren och understundom en och annan baktanke*. Dessutom förekommer en hel del musik och den som kan sitt 70-tal hittar mycket att känna igen sig i (bokens Nu är början av 80-talet). Stark läsrekommendation! George Harrison.

*Fotnot: karlen använder sig till och med av fotnötter!