Ännu en bok, The Pale King (på svenska Blek kung), som författaren, David Foster Wallace, inte hann avsluta innan hen gick bort och i likhet med, till exempel, Roberto Bolaños 2666 är det en synnerligen god bok. Låt vara att läsaren emellanåt kastas in i övertygelsen om att författaren bara är ännu en ordbajsare alternativt i största allmänhet sätter textkonsumentens tålamod på prov med långa sjok av tristess, men så, plötsligt!, kommer där ett djupt filosofiskt resonemang eller ett, bitvis och bokstavligt, vansinnigt kul parti, där, för att ta ett exempel, en skattmas – boken handlar, tro det eller ej, i alla fall i viss utsträckning, om skattekontors och skattmasars vardag i allmänhet och skattemyndigheten i Peoria, Illinois i synnerhet – i en lååång monolog om sin uppväxt förlorar sig i en utläggning om olika drogers inverkan på honom och han kan inte låta bli att komma tillbaka till ämnet gång på gång. Självklart tilltalas författaren Gustaf Torstens alias Lars Torstensson alias Lars Torstenson av en bok som är uppbyggd på det viset: högt och lågt, det höga gömt i det låga, oväntade vändningar, en författare som utmanar läsaren och understundom en och annan baktanke*. Dessutom förekommer en hel del musik och den som kan sitt 70-tal hittar mycket att känna igen sig i (bokens Nu är början av 80-talet). Stark läsrekommendation! George Harrison.

*Fotnot: karlen använder sig till och med av fotnötter!

Dela “David Foster Wallace: The Pale King & George Harrison” på Twitter