Svensk ek att köpa för den som skyndar & Black Oak Arkansas

Det på vinifierat tidigare omtalade forskningsprojektet om svensk ek har nu officiellt presenterats för allmänheten och på måndag kan den som skyndar sig köpa några provningslådor sprungna ur det här arbetet.Invenire copy Makarna Thorslund på Thorslundkagge och professor Bert van Bavel vid Örebro Universitet har studerat lagring av whisky respektive vin på svensk och annan ek i syfte att definiera svensk ek. Av försöken avseende vin framgår att de tre ursprungen för eken men också de olika rostningsgraderna (lätt, mellan, hård) uppvisar olika karaktärer. Att från detta dra några slutsatser låter sig knappast göras för gemene man – inte minst som somligt av det som den kemiska analysen visar inte har full bäring i det praktiska vinmakeriet och konsumentens näsa. Däremot kan den nyfikne med fördel införskaffa en av de få lådor med prover som säljs från försöket, av den framgår mer handfast vadInveniresuecia2 copy rapporten talar om. Invenire heter lådan och består av samma vin lagrat på svensk, amerikansk respektive fransk ek. En intressant och kul provning. Beställes här. Vid sidan om provlådan släpps några hundra buteljer av ett vin som består av det som blev över av det som lagrats på svensk ek. Av självklara skäl var det här vinet efter forskningsarbetet aningen överekat. För att råda bot på det blandade därför jourhavande vinmakare, en er närstående bloggare, i lite oekat vin samt bad Mäster Johan Thorslund att specialrosta ett par fat som pricken över i. Hur väl vi lyckades med att få vinet drickbart eller rent av angenämt är upp till dig att avgöra – ett spännande vin att prova är det i alla fall. Två tredjedelar Syrah och en tredjedel Merlot från Languedoc, rejält lagrat på fat av svensk ek. Heter Invenire Suecia och kan beställas här. De snygga etiketterna har för övrigt gjorts av de skickliga grafiska designarna på Pinyin Studio i Peking. Black Oak Arkansas.

Sommarförlängare & Bette Midler

Det var inte meningen att årgången 2012 av Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté” skulle komma till Sverige, men nu är den här och vinifierat vill å det bestämdaste rekommendera sina HR att prova åtminstone en flaska av vinet. Det går att invända att sommaren går mot sitt slut och att ”Fleur d’Eté” är, som namnet antyder, ett sommarvin eller möjligen, för erFleur d'Eté svenskar, ett bersåvin. Denna invändning motar vi emellertid snabbt bort med att just årgången 2012 av detta alltid fruktdrivna vin är synnerligen fruktdrivet och därför bär långt in på hösten. ”Åhnej!”, utbrister då någon enerverande petimäter, ”2011:an var minsann inte så där väldans fruktstukad om jag får säga vad jag tycker.” Det är sant, Du enerverande slusk och dina föräldrars stora skam, 2011:an var en avvikelse från vinets utstakade väg mot frukt och lättsamhet. Å andra sidan är 2012:an enormt smultronstinn och fylld av frukt utan att en enda dofttiondel luta sig mot en jäststam av explosiv art. Frukten kommer från unga, treåriga, Grenache-stockar, medelålders Pinot noir och ett uns Viognier i puberteten. Beskrivningen av det här vinet är lika enkel som frukten är lätt att uppskatta: Gott. Varunmmer 70323,  pris 79 sek, beställes här (OBS! det står fel årgång på SB:s sajt, rätt är 2012), finns 200 flaskor i lager. The Rose.

Mina skördar 2013 & Neil Young

En intressant effekt av den kalla och nederbördsrika våren i år är att båda ”mina” gårdar i Languedoc uppvisar sen mognad på de gröna druvorna medan de blå mer eller mindre är i fas – låt vara att de är en aning efter förra året på Domaine d´Escapat i Minervois. På Domaine de Brescou i Languedoc-Pezenas/Côtes du Thongue börjar vi på måndag med den första av två skördar av Viognier – vi plockar i omgångar för att kunna fånga bådeDom de Brescou skylt fräschör och fenolisk mognad, något som i princip är omöjligt att pricka med en enda skördeomgång när vi talar Viognier i södra Frankrike. Därefter blir det rött mest hela tiden, till dess vi kan ta in andra omgången Viognier och all Chardonnay. Jag ser mycket positivt på den här effekten och jag tror att det kommer ge oss vitviner med både fräschör och bra aromer. Avseende de röda återstår det att se. Mognaden förefaller i dagsläget vara bättre i lite varmare lägen som Pezenas. Återkommer om detta. I Italien, på Pietra Pinta i Lazio, börjar vi med Chardonnay på måndag. Här har vädret också varit svalare och mer nederbördsrikt än vanlig, vi fick till och med den första hagelattacken på 30 år i juli. Just nu är temperaturen lägre än normalt men mognadsprocessen tycks fortgå normalt. Återkommer senare även om detta. I USA (Hedges Family Estate)och Rioja (Bodegas Miguel Merino/MDLVX) är vi ännu en bit från skördestarten. Harvest Moon.

Förbrödraförbistring eller Pinsamt på Autobahn & Canned Heat

Inspirerad av Paul Auster – återkommer i framtida inlägg om när, var, hur och varför – kom jag idag att tänka på pinsamma handlingar utförda av er man i livets ekorrhjul. Den handling som först, och starkast, dök upp i minnet var en händelse ett drygt halvår bakåt i tiden. Med undantag för den gungande Audins vingliga nedfärd mot sydligare trakter befann jag mig då för första gången på över 25 år på resa i Europa i en svenskregistrerad bil. Glömsk om hur nära vi svenskar står varandra så snart vi lämnat vårt land, förstod jag inte alls varför en minibusslast glada ynglingar vinkade så vänligt och glatt när vi hamnade intill varandra på den tyska motorvägen. När så en av de fosterländska gossarna tog sig före att andas på rutan och därefter rita en slags slingrig väg i imman, valde jag för säkerhets skull att se förbannad ut och ge honom fingret. Det var först då våra vägar skilts som jag insåg att han försökt skriva ett S så jag skulle förstå att vi var bröder. Canned Heat.

Arto Paasilinna: Domedagen gryr & M.A. Numminen

Någon på Paasilinnas förlag borde sagt som det var, när han dök upp med manuset till ”Tuomiopäivän aurinko nousee” eller, på svenska, ”Domedagen gryr”: ”Det här, käre Arto, är ett utmärkt synopsis till en ny roman. Krydda den med upptåg och galenskap och ge den ett minimum av djup så kan det bli en riktigt bra Paasilinna.” Nu gjorde ingen det så boken kom ut i sitt undermåliga skick och nu har vi läst denna Paasilinna-fadäs åt er, kära HR:are, så ni slipper göra det. Vi studsar vidare tillsammans med M.A.Numminen.

Äta i Celle, bo i Lugano & Skunk Anansie

vinifierat har tidigare bjudit på lite tips i vackra Celle. Nu är det dags igen. Den hästtokige kan, med fördel, besöka Hannoverhästarnas Hall of Fame, Landgestüt, och den som inget har emot lite hemkört öl och en rejäl schnitzel beger sig till Thaers, där den sportgalna, i direktsändning, kan följa diverse idrottshändelser i allmänhet och tysk fotboll i synnerhet. Sydschweiziska Lugano, på gränsen till Italien, är, där det fläker ut sig

Lugano by Lato

Lugano by Lato

längs Luganosjöns vackra stränder, i allt högre grad ett lyxtillhåll för pensionärer och omoraliska oljemiljonärer som sitter där och festar upp pengarna de tjänat på den olja de stulit från sina landsmän. Men. Samtidigt är det vackert och inbjudande och bara doften från sjön kan få den buttraste att le förnöjsamhet och ta djupa andetag och om du nu ändå befinner dig i Lugano, varför inte göra slag i saken och ta in på klassiska Hotel International du Lac, där du bjuds historia och lyx, som inte måste kosta skjortan om du hittat ett erbjudande via en av alla dessa hotellbokningssajter som numer finns en masse på nätet. Vi rundar av med lite Skunk Anansie.

Kräftskivevinfrossa & Eric Satie

I samband med sistlidna helgs kräfttag vid matbordet avsmakades också en räcka viner och för att upprätthålla vinifierats image som nästan en vinblogg följer här nu en olidligt spännande genomgång av några av de pannor som lade provarnas pannor i djupa veck: Jacquart 1996 magnum (kork), Guy Charlemagne ”Brut Nature” (pålitligt mineralstänkt fräschör hållen under armarna av en frisk syra), Laurent Perrier (hustypisk, disciplin, frisk, mineral, lite hög dosage tyvärr), TwosonJacquart mgm 96 Blanc de Blancs de Chouilly Legras & Haas magnum (ganska stor, ursprungstypisk doft, ung, frisk, fin balans, lång, ren eftersmak med tydligt inslag av grönt äpple), Piper-Heidsick ”Cuvée Sublime” (mogen, halvsöt eller så, inte alls mitt vinglas), Jean-Noël Haton ”Cuvée Prestige” (frisk, lätt, brödig,väl hög dosage), Clotilde Davenne ”Bourgogne Rosé” 2012 (fin frukt med inslag av rabarber, smultron, jordgubbar och grape, friskt och fräscht i hustypisk stil), Rabiega Rochène 1997 (rosévin på Mourvèdre, Cabernet sauvignon, Grenache, Cinsaut och Tibouren, lagrat på ny, amerikansk ek i nio månader, gjort på Château d’Esclans i La Motte och en föregångare till dagens ”Garus”, världens dyraste rosévin, som i princip görs på samma vis som ”Rochène”, orange färg, ek, mogen, komplex doft, förvånansvärt fruktdrivet, kokos, röda bär, bra syra, vital smak, lite tunt mot den Sommarström Yttervala Johannesörtbärande eken men håller ihop på ett utmärkt sätt, mycket bra),  Chablis Grand Cru ”Vaudesir” 2002 Domaine William Fèvre (stor doft med tydligt inslag av ek, honung, mogna, gula äpplen med skrynkligt skal, vid mycket god vigör, bra syra, lång, ren, frisk eftersmak), Art et Vin (se tidigare inlägg), Gran Barquero (klassiker med brun färg, trögflytande, underbar, stor doft av russin och nötter och en massa annat, enorm, kraftfull smak med inslag av sirap och, eftersom vi vet det, PX, lång, förvånansvärt ren, fantastisk eftersmak, grymt bra), Clos Dière blanc 2002 (ganska stor doft med väl integrerad ek och inslag av krusbär, honung och persika, bra syra, vid god vigör och lagom att börja dricka nu efter cirka tio år i buteljen, klart lie-stuk, ren eftersmak), Elena WalchLafite 50 Pinot Grigio 2012 (elegant, komplex, lätt kryddig doft, vit persika, distinkt, mycket snyggt och välgjort med läcker syra, lång, ren eftersmak), Chateau Montelena Chardonnay 2010 (ganska stor doft, välintegrerad ek, vanilj, muscotnöt, red delicious, välbalanserat, lång, ren eftersmak, fortsatt stänk av ellagitanniner, fortsatt väl ungt, lagras något år till), Bathari Tokaji 1999 (oxiderat, halvtorrt, frisk syra, inte kul), d’Arenberg ”The Prickly Pear” Viognier-Marsanne 2009 ( skruvkapsyl men ändå inledningsvis drag åt korkdefekt, bättre med luft, fruktigt, kryddigt, litchie, mycket svavelföreningar, onödig sötma i smaken, bra syra, nä), Borgoletto Fasoli Gino 2010 halvflaska (lätt oxiderad, men klarar sig hyggligt ändå, ingen höjdare), Dominio de Tares Godello 2007 (viss mognad nu, samma fina ek, komplext, läcker,Tignanello 96 underbar syra, ren, snygg, fortsatt mycket bra), Lemelson Dry Riesling 2011 (en Riesling från en PN-producent, uppvisar en del fruktspetsad petroleum och inslag av citrus och krusbär och smultron (!?), fin syra, har mognat till sig, lång, frisk eftersmak), Domaine de Brescou ”Pinot Noir” 2006 (begynnande mognad, mycket positiv utveckling senaste året, trevlig PN på näsan, integrerad ek, god), Montagny ”Les Crètes” 2010 Francoise Feuillat-Juillot (läcker doft med inslag av litchie, gult äpple och blandade frukter, snyggt, komplext, välsatt syra, lång, ren eftersmak, bra), Clos Dière cuvée I 1999 (röd nyans, stor, komplex doft med sitt för 99:an klassiska inslag av badboll och en touch av kaffe, björnbär, tjära och skånsk bokskog om våren, väl avvägd syra, lång, ren eftersmak, lagom att börja dricka nu men har många år kvar i källaren, bra), Leon Dormido 2008 (tät, ung färg, stor, knuten doft, tydlig Rioja, ek, kraft, bra tryck i syran, fin ryggrad, Art et Vinlagras, mycket bra), La Tartufaia 2008 Giulia Negri (tegelröd, kork), Puligny-Montrachet 1er Cru ”Clos du Couilleret” 1985 Domaine Jean Chartron (mogen, tegelröd färg, mumsig PN-doft, inslag av botrytis, mogen, åldras något i glaset, men mycket bra, god, lite tunn i smaken), Tignanello 1996 x 2 (ett stående favoritvin, båda flaskorna skolexempel på perfekt vinmakade viner, utmärkta att dricka nu, övriga kommentarer överflödiga), Bressia Pinot Noir (Argentinas bästa PN? jag är i alla fall beredd att lägga min röst på det här både druvtypiska, eleganta och tämligen kraftfulla vinet, mycket bra), Pircas de Liguai 2010 Perez Cruz (mörk, tät färg, stor, fruktspäckad doft, svarta vinbär, spenat, väl undangömd, ny ek, dito smak, hyggligt frisk syra, ganska imponerande vinbygge), El Chopo 2000 (ett vin som den svenske vinimportören Arne Skog satte ihop hos Bodegas Miguel Merino, gjord i en upplaga om 229 buteljer, ganska stor, ekig doft, svarta vinbär, ursprungstypisk, klassisk Rioja, bra, ung, borde väntat med det här vinet…),Château Lafite Rothschild 1950 (se tidigare inlägg), Blaxta Monarch Plum Barrique 2001 (gjort på plommon, lagrat två år i fat av kastanj, orange-brun färg, fikon, alkohol, grön kardemumma, plommon, glöggstuk, plommon/körsbärskärna, beska i smaken), Sancerre ”Les Baronnes” 2011 Henri Bourgeois (Sauvignon blanc, lätt tiolstuk, nässlor, frisk, bra syra och druvtypisk smak, bra), Amfora Muscat d’Alexandrie 1994 (fantastisk, stor Muscat-doft, kraftfullt, honung, melon, mycket söt, lång, ren eftersmak, mycket bra), Domaine de Brescou Blanc Prestige 2006 (ekfatsjäst och –lagrad Chardonnay, gula plommon, gula äpplen, komplext, integrerad ek, viss mognad, bra syra, ren och snygg., bra). Sist men inte minst årets snapsnyhet Sommarström Yttervala Johannesört, som i alla avseende får med beröm godkänt och HR:en rekommenderas att prova den till kommande kräftkalas, surströmmingspartyn och, inte minst, ålagillen. Gymnopedies.

Qrious Semillon: Sista chansen

När Qrious Semillon släpptes för några år sedan blev det succé. Fina skriverier och mycket bra försäljning de första tre månaderna, långt över prognos. Det gjorde att importören och producenten fick bråttom att tappa fler buteljer. För mig som satt ihop vinet innebar det en resa till Chile för att snabbt hitta fram till en ny årgång. Men där tog det stopp, innan den nya årgången hunnit lanseras. Vinet störtdök oväntat i försäljning, något vinifierat tidigare skrivit om.  För att göra en långQrious Semillon historia kort innebar det att importören blev sittande med ett tämligen omfattande lager av Qrious Semillon som ingen ville ha när Systembolaget några månader senare helt avlistat produkten. I ett sådant läge finns i stort två vägar att gå: sänka priset eller försöka sälja allt via horeca. Importören försökte båda vägarna och ju längre tid som förflöt, desto lägre blev priset. Och en dag var det nere i 39 sek. För ett vin som många menar är ett fynd redan vid det normala priset, 64 sek. Den som följt vinifierat har emellertid haft koll på vinet och det allt fördelaktigare priset, vilket lett till att det på sina håll sålt så bra att Systembolaget enligt sin nya sortimentsutvärdering sett sig tvingat att återlista vinet i ett tjugotal butiker. Idag fick importören dels ett samtal från Systembolaget som undrade hur man kunde leva upp till rimliga CSR-åtaganden med ett så lågt pris som 39 sek, dels ett samtal från en vinskribent som också hade en fundering kring priset. Svaret är alltså att importören sedan länge rear ut vinet och att priset nu är löjligt lågt. Avseende CSR är det importören som tar smällen för det ohemult låga priset. Noteras ska att det bara finns cirka 1000 buteljer att tillgå och vinifierats tips till alla HR som söker efter ett schyst vardagsvin för ingenting är att redan nu beställa vinet: när det återlanseras i september och får fynd i tidningarna kommer det att vara slut på rekordtid. Vän av ordning kanske funderar över om det inte går att sätta upp vinet till sitt riktiga pris nu, men så fungerar inte Systembolagets regler, det som kvalat in är ett vin på helflaska för 39 sek och inget annat. Qrious är för övrigt ett projekt som siktar till att göra hyggliga viner för en billig penning, från cirka 65 sek och en bit uppåt. Den som nu inte kommer över Qrious Semillon kan alltid prova det här Qrious-vinet istället.

Château Lafite Rothschild 1950

Väl minnandes den inte helt lyckade för att inte säga tämligen misslyckade Lafite 47:an härförleden, tänkte jag att även 50:an säkert är skräp och trams den också. Med både denna tanke och ett visst mått av glädje över min förslagenhet i hågen sökte jag mig till den svenska vinkällaren och plockade upp det nyss nämnda vinet (50:an för som inte hängde med i den senaste svängen) och bara någon dag senare visadeLafite 50 jag stolt upp den för alla middagsgästerna i vars ögon jag genast kunde se vingnideriets svarta ljus lysa och från den stunden följde mig alla, på ett eller annat sätt, för att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt, det vill säga då flaskan öppnades. Helt enligt planen ity då de satt sina vinsnikarnäsor i glasen med Lafite skulle jag kasta mig över kvällens övriga viner och då med ett rejält försprång. Dock anade jag snabbt, redan då Hustrun sågs svassa iväg med sitt glas – alltså, alla stod liksom på kö i för att få sin beskärda del – med ett synnerligen belåtet och nöjt leende i sitt annars så rara plyte. Och så fortsatte det. Vinsnikare efter vinsnikare fick sitt vin, doftade på det, ojade sig och svassade lyckligt iväg. Ytterst obehaglig till mods tog jag till slut och stoppade min egen snikarsnok i ett glas, flaskans sista, och möttes till min oförställda förvåning, och än mindre oförställda förtrytelse, av en i högsta grad levande, ursprungstypisk (! både Bordeaux och gammal Lafite) doft med mognad och vital komplexitet och gammallafitigt välintegrerad men ändå påtaglig ek; ett vin som traditionsenligt både var lätt och elegant i sin klass och därtill vitalt utan russin- eller andra överdrivna ålderstoner, riktigt gott, mycket imponerande och synnerligen upprörande. Requiem.