Teaterhotellet, Malmö & Bad Barber & Wilmer X

Vad som är mitt i Malmö torde vara en aningen subjektiv fråga, men om du svarar ”någonstans i höjd med Operan” så är du inte helt fel på det. Med andra ord har Operan närbelägna Teaterhotellet ett hyggligt centralt läge, där på Rönngatan. Lägg till detta att detta enkla hotell har en teatral lobby, trevlig personal och inte kostar skjortan så har du ett hett hotelltips i Malmö. Musik från Malmö. Mer musik från Malmö.Teaterhotellet

Rüter’s, Salzhausen & Bert Kempfert

Det finns en klar skillnad mellan Hustrun och er utsände i den vedervärdiga världen. Hon är alltid glad och trevlig och tycker om att bli tilltalad, medan hennes make är tvärtom. Detta kom till tydligt uttryck häromkvällen då de båda trillade in på Rüter’s veranda i SalzhausenBert Kempfert och blev uppvaktade av en fånig servitör. Då denne med grov tysk brytning sa de tio svenska ord han kunde blev Hon alldeles till sig och tyckte att det var väl trevlig med en dansk servitör. Er utsände tyckte han var irriterande och fånig och riktigt jobbig blev servitören då denne lämnade utrymme för beröm och lätt förnöjda skratt var gång han sagt något tysktdansktsvenkst som ”Mucket brå!” eller ”Taktak, väldig tak!”. Bortsett från den otrevlige servitören är Rüter’s ett gott alternativ till här på vinifierat tidigare omskrivna Josthof i Salzhasuen (de ligger så gott som grannar med varandra). Även här, på det hela taget, trevligt, bra mat och fint boende. Bert Kempfert.

Förbud mot klangljud i ottan!

Vad är det som driver en liten stad att införa ett febrilt klangljud – inte, typ, klaaang, klaaang, klaang, utan, typ, klangklangklang, så snabbt att vokalen knappt hinns med, typ, klngklngklngklngklng – i ottan? Nej, Kära HR, Du ska inte svara. Det är en retorisk fråga ity vi känner alla till svaret: vansinne! Det kan omöjligen vara ett majoritetsbeslut av Heitersheims befolkning att det ska klanga när folk vid sunda vätskor ligger och sover, men det är uppenbart att staden styrs av en lömsk mobb som leds av handlaren i sta’n, för övrigt inte alls otänkbart att samma en också är borgmästare och personligen ligger bakom beslutet att morgonklanga. Denna slutsats kan var och en som är det minsta uppmärksam och logisk göra genom att studera öppettiderna för ortens snabbköp. Det öppnar 07.00 på morgonen. Klockan sju på natten! 7 AM! Vem!, vi frågar vem, är vaken vid den tiden på dygnet annat än mördare, banditer, ligister och småbarn med akuta blöjproblem samt, i förekommande fall, slutkörda poliser och föräldrar på gränsen till nervsammanbrott? Vem vill väl, frivillig, beblanda sig med dessa element? vinifierat kräver förbud stipulerat i tvingande EU-lag mot klangljud i ottan!

Johannes Anyuru: En storm kom från paradiset & George Harrison

Efter den utmärkta 438 dagar tog jag tag i en bok som jag inte minns hur den kommit i min ägo, eller om den bara är till låns, i värsta fall är det en julklapp och någon är just nu i dens läsande stund irriterad över att jag otacksamt glömt varifrån En storm kom från paradiset kom. Ack ja, så det kan bli. Hursomhelst visar det sig vara ännu en bok om människorJohannes Anyuru En storm kom från paradiset som råkar illa ut, utsätts för övergrepp, dumhet, förhör, sätts i urinstinkande celler, skadar sig, tar slut. Huvudperson är P., som är författarens pappa och kort sagt sägs boken handla om dennes liv och gör det med den äran. En nyttig bok för oss alla att läsa; en sannolik osannolik historia säkert inte olik den historia många andra som de senaste decennierna kommit till Sverige har att berätta. Långt från ”ekonomiska flyktingar”. Snarare ofrivilliga flyktingar som kastats ut ur sina liv och tvingats bli något som inte fanns på deras karta. Utöver allt detta är boken synnerligen välskriven. Anyuru är också poet och det märks i det vackra språket. Läsrekommendation. George Harrison.

Château Margüi: naturligt från Provence

I likhet med många andra vingårdar i Provence är Château Margüis historia lång och ändå kort. Lång därför att här odlats vin under sekler. Kort därför att gårdens vin började buteljeras under egen etikett först för några år sedan. Sedan dess har allt gått väldigt fort och idag har gården snudd på kultstatus.Margui skylt

Faktum är att slottets förra ägare någon gång under 1900-talets andra hälft ledsnade på att leverera sina druvor till kooperativet och lät rycka upp alla vinstockarna i utbyte mot pengar från EU. När Marie Baylet och hennes familj köpte slottet år 2000 var det till att börja från noll, vilket inte alls behöver vara en nackdel; många av gårdarna härnere är vanligtvis i ett mer eller mindre dålig skick när de säljs och druvmixen är inte alltid den bästa. Marie har valt att satsa på i första hand syrah, men här finns också cabernet sauvignon, grenache, cinsault, vermentino (rolle), clairette och ugni blanc. En del av gårdens druvor kommer från hyrda markplättar i området, något som gör det möjligt att också få med en del äldre stockar i de olika blenden.Margui allé

– För oss var det närmast en fördel att allt legat i träda i så lång tid, eftersom vi ville satsa på ekologisk odling och att skapa en CO2-neutral gård, säger Marie Baylet. Satsningen på ekologiskt vin har fört Château Margüi in i biodynamikens värld och sedan ett par år görs vinerna utan jäst och med minimala tillsatser av svavel.

–  Men 2013 höll det på att gå illa, berättar Susan Huet, som bland annat guidar på gården. Vi fick enormt mycket regn, det var svalt och just som det var som mest olämpligt drabbades vi av hagel. Detta fick oss att fundera över hur ”bio-dynamiska” vi ville vara och hur ”bio-dynamiska” vi klarade av att vara. Priset 2013 var en extremt liten skörd.

Kort sagt räckte inte de biodynamiska preparaten till. I år har man därför gått tillbaka till mer ”konventionell” ekologisk odling med kontaktverkande medel, som bordeauxvätska (att Margüi i likhet med alla andra seriösa producenter försöker spruta så lite som möjligt är en självklarhet). Däremot arbetar man fortsatt utan tillsatt jäst – dock gjordes de första årgångarna med jäst, som byggt på floran i källaren – och med så lite svavel som året och vinet tillåter och ett intensivt planeringsarbete pågår för att inom kort komma igång med olika naturbruksprojekt – såväl forskning som naturhotell och hälsobad.Margui slottet

Gårdens produktion är liten och fördelad på ett flertal viner, exakt vilka beror lite på året och hur druvorna blir. Även om vitvinet ”La Chapelle” (100 % vermentino, 45 mg/l SO2 årg. 2013) hyllats rejält på många håll och rosévinet ”Perle de Margüi” (cinsault, syrah, cabernet sauvignon, clairette och vermentino, 87 mg/l SO2 årg. 2013) blir alltmer uppmärksammat är det framförallt röda ”Titien de Margüi” (syrah och cabernet sauvignon) som gjort gården känd rekordsnabbt. Idag hyllas såväl Titien som de övriga vinerna över hela världen, från Le Figaro via Decanter till Wine Spectator – i Sverige har flera skribenter också upptäckt vinerna, bland andra Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad och Uppkorkat – och de har blivit en tämligen given syn på vinlistorna på stjärnkrogarna i Frankrike, särskilt nere i sydöstra hörnet där få idag räknar upp Provences bästa producenter utan att nämna Château Margüi.Margui vy

Hur är då vinerna? Som förväntat har de alla mycket personlighet och några är rejält bra. Det gäller Titien de Margüi, särskilt 2010 som just nu finns i Sverige, ”Perle de Margüi” 2013 och ”La Chapelle” 2013. Här är det solklar köprekommendation som gäller. Extremt lovande, förmodligen det bästa som gjorts på gården, är Titien de Margüi 2012, som vinifierat provade från fat vid ett besök idag.

Samtidigt är det uppenbart att det här fortsatt är en ung gård och en tämligen ny satsning. Vinerna vinglar lite hit och dit och man söker fortfarande efter den rätta vägen och de rätta metoderna. En klar förbättring från och med rödvinet 2012 är att man börjat överge barriquerna (225 l) till förmån för demi-muets (600 l) samtidigt som en annan, för gårdens rödvin mer lämplig tunnbindare anlitats (Taransaud).

Kontentan av detta är en innerlig rekommendation av hela Château Margui Titien de MargüiMargüi och en önskan om att ni alla får möjlighet att bekanta er med gårdens produkter. Mycket är redan nu alldeles utmärkt och i den mån några viner fortsatt inte är riktigt ”hemma” kommer de att bli det – förmodligen redan i år enär allt ser perfekt ut i odlingarna så här lång (peppar peppar, detta skrivs just som dagens drygt 35-gradiga hetta övergår i ett rungande åskoväder).

I Sverige släpptes för någon månad sedan en begränsad kvantitet av ”Titien de Margüi” 2010, enligt uppgift finns fortsatt några flaskor kvar, nr 92054, pris 199 kr.

Osvavlade vinet två veckor senare, koldioxidens vikt & Deep Purple MK1

Igår hade det gått 18 dagar sedan jag öppnade den här på vinifierat omskrivna flaskan Domaine de Brescou ”Blanc Vin Nature” – ett vin från Languedoc, gjort på chardonnay och endast tillsatt 1 g/hl svavel och med en total svavelhalt <20 mg/l. Nyöppnat bjöd det på en ”ren, lätt Domaine de Brescou Blanc Vin Natureåterhållen men vital och ganska bred fruktpalett, gula äpplen, ett lätt tropiskt inslag och ren druvkaraktär av chardonnay, en rejäl och ganska kraftfull och ren, fruktig smak med snygg balans i syran som får en hjälpande hand av lite CO2 som befinner sig på en högre halt än vad som är brukligt i stilla viner” – just det där med koldioxiden är för övrigt ett problem för den som vill transportera orörda varor, d v s viner som i allt väsentligt gjorts hands off och därmed aldrig flyttats mellan jäsningen och buteljeringen, enär koldioxiden lätt trycker korken ur buteljen (någon form av grimma kan behövas). När buteljen stått halvfylld i kylen i tio dagar var vinet bättre än då det var nyöppnat. ”Samma frukt… men renare. Inte trött någonstans.”, skrev jag då. Igår, på artonde dagen, var vinet fortsatt i utmärkt form med en ren och rejäl doft dominerad av vad jag skulle vilja sammanfatta som gul frukt, alltså typ gula plommon i olika varianter, dock var det nu en aning avslaget i smaken, kort sagt slog igårDeep Purple den relativt höga alkoholhalten (>13,5 %) igenom med sin beska och mognaden med sin baktunga platthet; fräschören saknades nu när all CO2 luftats ur, vilket indikerar koldioxidens – och/eller den naturliga syrans – vikt för den här typen av produkt. Har alltid hävdad att alla försök jag gjort med osvavlat vs svalat har utfallit till det svavlade vinets fördel, men det här visar att det inte alltid behöver vara så; så länge koldioxiden fanns där matchade det här vinet väl gårdens konventionella chardonnay (som för övrigt också ligger lågt i svavel). Faktum är att Brescous ”Blanc Vin Nature” hade varit lika fräscht nu efter 18 dagar som då det var nyöppnat, eller rent av fräschare med tanke på hur vinet var efter tio dagar, om bara koldioxiden räckt till. Fault Line/The Painter.

Kort om extremism & Deep Purple

Extremism föds antingen ur ojämlikhet, orättvisa och förtryck eller individens individuella tillkortakommanden i samhällen som är någorlunda jämlika, rättvisa och frihetliga. För att komma till rätta med detta krävs en någorlunda jämlik, rättvis och fri värld samt relevant utbildning i de någorlunda rättvisa, fria och jämlika samhällena. Deep Purple.

Morgondagens rosévin & Guns n’ Roses

Den rosévåg som sköljer över snart sagt hela den vindrickande världen startade för några år sedan och växer i styrka för varje år. De modeväxlingar som sker internationellt sker följsamt också i Sverige – att många svenskar tror att såväl våg som mode leds från vårt avlånga landFleur d ete 2013 är en tanke lika svindlande korkad som att det BiB-kramande Sverige på något vis skulle bidra till att utveckla den sofistikerade delen av den internationella vinmarknaden. Det vi sett ske de senaste två-tre åren är att konsumentens och Systembolagets fokus efter lite hjälp från vinkommentatorer och framförallt early adaptors och andra som påverkar vad vi ska tycka och tänka modeföljsamt vänts mot ”provencalska” roséviner, det vill säga ljusa viner med inte alltför uttalad frukt och smak och, när allt är välgjort, balans mellan doft och smak. Redan för runt tio år sedan började ett fåtal framsynta producenter göra den här typen av roséviner även i områden som traditionellt dominerats av mer kraftfulla viner med mer röd nyans och högre färgintensitet. Var själv med och utvecklade sådana viner på så vitt skilda platser som USA (Hedges),Chateau Henri Bonnaud Bulgarien (Damianitza) och Languedoc (Domaine de Brescou). Kort sagt var det bra att ha lång erfarenhet av ”provencalska” roséviner då (ett av vinerna som skapades vid den här tiden finns att beställa via Systembolaget i Sverige, Domaine de Brescou ”Fleur d’Eté”, nr 70323, pris 79 sek (OBS! det är årgången 2013 som säljs, inte 2010, som det står på SB:s sajt)). Vågen med ljust, rosa viner är långt ifrån över och de här vinerna kommer med all rätt att fortsätta vara populära flera år framöver (den som vill prova vad jag menar är det yttersta uttrycket för den här stilen kan testa Château Henri Bonnaud, eller ”Palette”, som det kallas i Sverige, nr 99241, pris 169 sek – ett utmärkt tillfälle att inte bara smaka på det ultimata uttrycket för ”Provence-rosé” utan också testa hjärtat av Côtes-de-Provence, nämligen mini-appellationen Palette, dessutom dominerat av den i rosévinssammanhang tämligen utmanande druvanLesLauzeraies_flaska mourvèdre, ett måste för freaken). Det som dock redan börjat hända längst fram i rosévärlden, långt framför vardagskonsumenterna, är att budskapet ”kvaliteten sitter inte i färgen” dominerar i kombination med ett ökat intresse för mer komplexa, välstrukturerade och kraftfulla roséviner, alltså rosévin med tydligt fokus på mat. Inte minst arbetar alltfler i framkanten med roséviner i ”clairet”-stil, den i Bordeaux dominerande, ganska kraftfulla och färgrika stilen, inte sällan gjord på en bas av cabernet sauvignon. De här vinerna är ofta klumpiga och obalanserade, men när de ”sitter”, sitter de mycket snyggt och blir otroligt allround – låt vara att de inte är perfekta för bersån, balkongen och stranden. Oavsett vad vi nu tycker om den saken kommer vi att få se betydligt fler sådana roséviner om låt säga två år, även i Sverige. Eftersom vintipsen ovan har en tydlig inriktning på viner jag själv har ett eller annat intresse i avslutar jag med att tipsa om det som oavsett hur modet nycker alltid står sig, nämligen Tavel, rosévinernas rosévin, vanligtvis ganska mycket färg (måste enligt appellations-reglerna vara ganska kraftigt färgat – om någon undrar om detta faktiskt kollas så ja, det kollas, är vinet för ljust blir det inte godkänt som AOP Tavel) och rejält med doft, smak och struktur utan att luta åt clairet: Les Lauzeraies Tavel, nr 2724, pris 99 sek. Guns n’ Roses.