Gift i ekologiska russin (& ekologiskt vin)! & Blue Note Stuff

Häromdagen slog Råd & rön, Aftonbladet med flera till med en säsongsanpassad skandalrubrik om giftiga russin. När fakta genomlystes visade det sig att rubriken inte riktigt höll – läs till exempel Anders Ivarssons kommentar här. Samtidigt hade rubriken istället kunnat vara ”Gift i ekologiska russin!”.

En bit ner i Ivarssons text citerar vi ”Totalt hittades det cancerframkallande mögelgiftet ochratoxin A i nio av de testade russinfabrikaten”. Att så skedde är inte ett duggRussin förvånande. Ett skäl till att odlaren besprutar sina växter – gäller inte bara druvor – är att undvika höga halter av ochratoxin. Redan under andra halvan av 1990-talet påtalade finska Alko höga halter av mögelgift (ochratoxin) i vin (se också nedan). Sedan dess har ingenting hänt – annat än att ekologiskt vin rent allmänt hålls för ”säkrare” och ”renare” än annat vin. vinifierat har vid upprepade tillfällen påpekat att så inte är fallet per automatik.

I grunden handlar det som alltid om att producenten måste vara seriös och noga i alla stegen i produktionskedjan. Huruvida hen arbetar ekologiskt är av underordnad betydelse. Exempel: odlaren X gör ekologiskt vin som säljs för 59 kronor i Sverige. Detta innebär mycket hög avkastning per hektar, och därmed gödning och ofta bevattning, för att få ekonomin att gå ihop. Följden av detta blir, särskilt ett regnigt år, högre halter av ochratoxin eftersom hög avkastning så gott som alltid går hand i hand med tätare klasar och därmed mer mögel som i sin tur blir till ochratoxin innan det hamnar i konsumenten.

Måttet att utgå från att allt ekologiskt är bra, så som till exempel Systembolaget nu gör, ärmögel en lika bekväm som oerhörd förenkling av verkligheten. Det gäller även russinpaketen: sensationen för de flesta torde egentligen ha varit att de ekologiska russinen, utan rester av bekämpningsmedel, i stort sett var lika farliga som de konventionella produkterna, i förekommande fall kanske till och med farligare. Bäst är att här tillägga att de nivåer som uppmätts i såväl russinen som vin ligger långt från de gränsvärden som gäller (i de fall gränsvärden finns), varför man också kan säga att båda typerna är lika ofarliga.

Intressant vore om någon gjorde en mer omfattande (ochratoxin)analys av Sveriges tio-i-topp-säljare (eko och konventionellt) och ställde dem mot låt säga de tio bäst säljande vinerna för 200 sek (dock utan appassimento- och kändisvinerna, vilka kanske ligger i den prisklassen på grund av annat än sin egentliga kvalitet och renhet – men visst kunde det också vara ett intressant test: kändisvin vs övriga viner i samma prisklass). Svensk vinpress brukar inte precis vara på hugget när det gäller den här typen av undersökande arbete så kanske är det Råd & rön som får ta sig an den saken? Tveklöst vore det bra konsumentupplysning och kanske kunde det också leda till en tillnyktring avseende synen på ekologisk vs konventionell odling och allt däremellan och, framförallt, en större insikt om prisets betydelse för den möjliga kvalitén.

PS Faktum är att Aftonbladet varnade för ochratoxin A i russin redan 2001, läs här. Och den som läser här, kan se att Aftonbladet varnade för ochratoxin i vin redan 1998. Vi konstaterar att minnet i likhet med sensationernas livslängd är kort och avslutar med legendarisk jazz. Fast allra sist kommer ett lästips till Kalla Fakta, som totalmissade målet och därmed också ochratoxinet och dess eventuella betydelse också för allergiker i sitt lika sensationsosande som usla program om vin häromåret.Vill också avslutningsvis påminna om att de systemiska bekämpningsmedlen framförallt är en arbetsmiljöfråga – vingårdsarbetare dör, i verkliga livet, till följd av slarvig kontakt med de här gifterna.

Förbud mot öppen mun i trånga, allmänna utrymmen & Goran Kajfes Subtropic Arkestra

Då och då händer det oss alla att vi hamnar uppträngda i ett hörn på ett överfullt, allmänt kommunikationsmedel, som en hiss eller en pendelbuss. Det är illa nog. Etter värre är det då någon i utrymmet proppat sig full med vitlök dagen före eller, värst, rent allmänt slarvar med munhygienen eller på annat sätt kommit att lukta illa ur munnen. Skulle vi hamna i ett trångt utrymme i ett land med allmänt dålig munhygien, som Frankrike, innebär varje sådan här situationen ett val mellan att skrika ”Stäng munnen! Tyst! Annars kräks jag på er!” ellerGoran Kajfes Subtropical Arkestra att bita ihop och hålla andan tills vi svimmar. Självklart är båda dessa scenarier såväl otrevliga som smått pinsamma för den skadelidande samtidigt som våldsutövaren går fri. vinifierat kräver därför förbud mot att öppna munnen i trånga, allmänna utrymmen! Undantag kan göras för den som är förkyld eller av annan ömmande anledning måste öppna munnen, under förutsättning att personen i fråga sprayat matluckan med mintdoft eller annan förmildrande omständighet före öppnandet. Den som bryter mot förbudet ska med omedelbar verkan avlägsnas från det allmänna kommunikationsmedlet – någon kan här invända att straffet då kommer variera i högsta grad beroende på om hissen, i förekommande fall, befinner sig på våning ett eller tio eller om bussen, i förekommande fall, kör i tio km/h eller 90. Det stämmer och det är något för oss alla att tänka på innan vi öppnar munnen i ett trångt, allmänt utrymme. Goran Kajfes Subtropic Arkestra.

Domaine d’Escapat 2014: eldfängd & lättarbetad & Suede

I likhet med många andra gårdar i Frankrike var vinifieringen på Domaine d’Escapat synnerligen enkel i år. Med det menas att allt gick som smort: den alkoholiska jäsningen hoppade igång och gav sig inte förrän allt socker var utjäst i varendaste tank (händer nästan aldrig, det brukar alltid vara någon tank eller fat som vägrar jäsa ut självmant) och innan någon hann blinka studsade den malolaktiska omvandlingen igång och förlöpte som om det var den naturligaste saken i världen att den alltid skulle göra så utan att konstra eller dumma sig på riktigt (alltså, det händer att den här omvandlingen tar evigheter, upp till ett år, eller att den aldrig kommer igång, inte ens om vinbonden provocerar den med tillsatt mjöksyrabakterie, och det försvårar blendningsarbetet, vilket kan få följder hela vägen ner till nedersta raden i räkenskaperna då det tänkta blandvinet inte kommer i flaska som tänkt). Visst finns det några enstaka fat som ännu inte avslutat sin ”malo”, som vi som hört talas om malolaktisk omvandling förut gärna vill säga för att visa att vi hört talas om malolaktisk jäsning förut, men den stora majoriteten kärl är klara och allt är i utmärkt skick rent kemiskt talat. Avseende kvaliteten ser det riktigt bra ut även där.Escapat ute På gårdar med många druvsorter händer det aldrig att allt är utmärkt. På till exempel Domaine de Brescou fick vi i år nöja oss med en halvhygglig carignan (den sist skördade druvan), på Escapat tycker jag att cabernet sauvignon kunde vara bättre. Men i övrigt är det ena bättre än det andra. Chenin blanc, som gav ett strålande vin i fjol, är lika bra i år och samma sak gäller för carignan-vinet som görs på druvorna från 60-åriga stockar. I det sistnämnda fallet är detta ett smärre mirakel då gården drabbades av en förödande skogsbrand i somras. Som brukligt är, stoppade vinet branden (bränder måste hoppa över vingårdar för att sprida sig vidare, nu kan bränderna förvisso hoppa någon kilometer om vinden vill det, men så ville den inte på Escapat i somras) och den delen av vingården som drog det tyngsta lasset var de gamla carignan-stockarna. Det som brukar hända är att rankorna torkar ner, ibland så rejält att de dör. En hel del carignan-stockar offrade sin frukt och sina löv, men stod pall för brandens slickande lågor. Priset gården nu får betala är en väldigt liten skörd från den delen av odlingen. Dock tillräckligt för att även i år kunna gör ett förnämligt ”Carignan Vieilles Vignes”.Escapat carignan I sanningen ett glädjens vin och förmodligen Bruno Ohlzons (gårdsägaren) första vin med äkta legendarstatus och underlag för framtida historier av bästa slag. Vid sidan om dessa redan etablerade toppviner påstår i alla fall jag att det för året nya, ekfatsjästa chardonnay-vinet håller riktigt hög klass medan det ”vanliga” vitvinet tagit ett rejält steg på kvalitetsstegen och nu är där det borde varit redan förra året, det vill säga mer välavvägd ek och bättre syraunderhåll. Rosévinerna blev i mitt tycke sådär ifjol och det beroende på det som nämnts ovan (jäsningsproblem, dummer): det är sällan eller aldrig allt går som smort och än mindre som planerat (ursäkta tjatet, men alla måste förstå). Escapat blendFörra året blev rosévinet inte som tänkt, men i år blev det det och vi kommer att få se dels en rejält fruktdriven syrah-variant och en mer strukturerad och lätt ekad prestige. På rödvinssidan är, som sagt, allt utom möjligen caben mycket bra och de första blenden vi gjorde häromveckan känns mycket lyckade. Vi får förhopningsvis skäl att återkomma till de här vinerna då de är i flaska. Suede.

Julenissesäsong & Dizzie Tunes

Som alla säkert vet är Julenissen, eller Juleskummet, en säsongsvara och just nu är bästa tiden att köpa dem. Skälet är mycket enkelt: Julenissen utvecklas med lagring och de påsar som säljs just nu är överskottslagret från förra julen, vilket innebär att de lagrats ett år. Nu är sällan ett år tillräckligt för att Julenissarna ska uppnå full mognad och helt blomma ut, men det är betydligt bättre än de färska, alldeles för saftiga och mjuka produkterna som kommer att finnas i butikernas hyllor om bara några dagar. Bäst är förstås att köpa på sig Julenissarna i god tid och i enlighet med ett väl genomtänkt inköps,- lagrings- och planeringsschema som löper över fem år.image Den som nu inte har en Julenissekällare och som missar att köpa fjolårets restlager i dessa novembers sista bråda dagar, behöver dock inte ge upp hoppet och sätta sig att uppgivet lipa i ett undanskymt hörn, som råkar vara första, bästa undanskymda hörn hen hittar alternativt ett särdeles populärt hörn för den som gått vilse i Julenissarnas inköpsparad. Lösningen för er som slarvat eller negligerat sakens allvar är att snabbmogna Julenissarna genom brutal luftning innebärande att flera påsar Julenissar inhandlas, öppnas och läggs att torka i välventilerade utrymmen under en till två veckor, ungefär som druvorna till amaronevinerna förädlas. Är Julenissen av dålig kvalitet kommer den att spricka sönder och anta en ganska dammig och torr smak. Är den å andra sidan av högsta kvalitet kommer den mogna till en stel, gammal gubbe som både är seg och smakar mumma. Dizzie Tunes.

Vinprovning i Tällberg

Er utsände i de käcka kullornas och de muntra masarnas skuggande skogar och sjungande sjöar har varit i Tällberg och provat vin och ätit oxfilé som stekts eller kokats eller vad man nu gör om den utsätts för 55 graders värme i fem timmar. I vilket fall som helst satt HFE (Hedges Family Estate Red Mountain) som en tilltalande smäck till den nämnda anrättning, tillredd av det duktiga köket på Villa Långbers, ett av ställena i Tällberg, som nu satsar alltmer på mat och vin vid sidan om de mer uppenbara företeelserna som att bara vara ett vackert ställe mitt i den Disney-liknande kuliss Tällberg skulle vara om det inte var på riktigt.image Nåväl. Annat som satt finfint ihop var Långbers charkuteritallrik och Domaine de Brescou Syrah och Clotilde Davennes Saint Bris och löjromstoast. Ja, sedan var det en himla massa annan mat och kombinationer som också gick bra, men här ska endast desserten och Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne nämnas.image Det låter nog en aning fel i den gedigne svenskens begränsade smaklöksregister, att hinka kruttorrt mousserande till en söt dessert, men nu är det en gång för alla en fransk specialitet som kommit till Dalarna för att stanna. En chokladdessert (som måste bestå av tämligen mörk och koncentrerad choklad) kompletterad med en högsmakande hallonsorbet och nedsköljd med Clotildes kruttorra bubbel kan få närvarande fransmän att ursäkta sig inför sitt bordssällskap, ställa sig upp och äntra sin stol och på denna dansa en munter dessert-och-torrt-mousserande-cancan (vill passa på att säga ett varningens ord här: när sådana här saker inträffar ska ni absolut inte uppmuntra fransosen som säkringen gått på utan lugnt och belevat le lagom mycket och applådera försiktigt då dansen börjar klinga av, gör ni inte detta kan situationen nämligen lätt spåra ur, och, mycket viktigt, väller tårar upp i det franska styckets ögon och hen börjar vråla Marseljäsen: tillkalla förstärkning).image Annars var tidigare nämnda Saint Bris ett vin som både stack ut och gick hem i provningen och det gjorde även Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, Denna sinnebild av amerikansk elegans. Lättast att pricka blint, tyckte nog de stackare som satt och lyssnade på mig medan jag tjattrade på om ditten och datten samtidigt som de ville ha lite lugn och ro så de kunde känna vad som fanns i glasen, var nog Cartlidge&Browne Pinot Noir, ett vin som för övrigt gick utmärkt till någon slags mat med karljohansvamp. En föga överraskande men desto mer perfekt match var också en slags kokt marulk och Francoise Feuillat-Juillots Montagny 1er Cru. Ni som väntar på att komma till poängen med det här inlägget ska veta att ni är blåsta för nu är det slut.image

Förbud mot korsandebenplatser på tåg! & Savoy Brown

vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot korsandebenplatser på tåg! Det måste bli ett slut på tågbolagens ofog att sälja platser som innebär att resenärerna hamnar mitt emot varandra. Redan detta är illa nog men om endera resenären är en räkel riskerar situationenSavoy Brown att snabbt och oåterkalleligt urarta, och skulle det vara så illa att båda personerna som satts att sparka på varandra är räklar, föreligger ingen risk, utan det är ett faktum, att ambiancen i vagnen kommer bli lika gråmulen som kontrahenternas smalben blå. Det är under all kritik att skrivbordsnissar som aldrig sitter mittemot andra resenärer tillåts fortsätta designa tågvagnar och sälja dessa olustens resor som om det var den naturligaste sak i världen att djungels lag ska råda på deras tåg. Förbud nu! Och hårda straff i form av obekväm sits på obestämd tid för den som bryter mot förbudet! Savoy Brown.

Carignanprovning på Domaine d’Escapat & The Hives

Var på Domaine d’Escapat häromdagen för att bistå vid blenden av årgången 2014 (mer om det i senare post). Samtidigt passade Bruno Ohlzon, som äger Escapat, och er utsände i de sydfranska appellationernas bergsnära lägen på att prova lite carignan-viner med anledning av att vi tror oss ha en riktigt bra carignan, gjord på 60-åriga stockar, på Escapat. Vi provade (samtliga är viner jag varit inblandad i):Escapat siluett 1. 2007 Wallin ”Carignan” från Château L’Arnaude, här har hänt mycket sedan jag senast provade för några år sedan, fortsatt mycket svarta vinbär med ett stänk lingon, syran påtaglig men nu i balans med övriga vinet, väl integrerad ek, snyggt jobb om jag får tycka så själv, dock är alkoholen lite för hög, men det är inte värre än att det här är ett vin som är riktigt gott att dricka idag och det har många år framför sig för den som vill vänta. 2. 2001 Rabiega Carbase från Château d’Esclans, ”base-vinerna” (Grebase, Mourbase och Carbase) var endruvsviner och just Carbase ändrade jag så mellan 97 och 01 att alkoholstyrkan ökade i takt med att skörden senarelades år för år i ett test syftande till att utröna vad som händer med carignan vid olika mognadsgrad, således är 01:an väl hög i alkohol (14,5 %) för att vara carignan, men vinet är å andra sidan, och har alltid varit, väldigt mumsigt och gott, nu har det fått för mig lite besvärande flyktighet på doften men koncentrationen, frukten och mumset finns där fortfarande.Escapat carignanprovning 3. 2005 ”Clos Dière Carignan”, nja, alltså, det här vinet finns inte, det är en skvätt vin jag drog av en fin carignan-tank precis innan jag skulle blenda ihop 05:orna i samband med att gården Domaine Rabiega, där Clos Dière gjordes, såldes, det här var första gången på mycket länge som jag provade en av de här specialbuteljerna och visst står sig vinet bra, vingården på Rabiega var i oerhört bra skick 2005 (lågintensivt skött sedan 89-90) och året var utmärkt, inte så konstigt att det här vinet var och är carignan i sin prydo (vilket jag gärna understryker eftersom ni knappast lär komma kunna prova det…), lite flyktigt på näsan men ack så snyggt balanserat och med en ren och rak carignan-karaktär, lång, ren eftersmak, koncentration och kraft i balanserad harmoni. 4. 2009 MDLVX, vingårds-mazuelon jag gör tillsammans med Miguel Merino, 09:an är ganska drickfärdig idag och mycket god, tror det här var Brunos favorit vid sidan om hans eget vin, och visst är det lätt att gilla detta, en delvis annan stil än de franska carignan-vinerna ovan, lite mer Rioja, lite mer amerikanskstukad ek och rondör.Escapat 57 carignan 5. 2013 Domaine d’ Escapat Vieilles Vignes 57, rena rama barnarovet, ungt, blårött, rent, snyggt och elegant med bra carignan-skjuts i syran, väl integrerad ek, lång, ren eftersmak understödd av fräsch syra, mycket bra, det här är det enda vinet ni lär kunna komma över av de som här nämns och vinifierats tips till alla som är det minsta carignan-nördiga: köp! The Hives.

Förbud mot ohämmade temperaturfluktuationer! & Hot Tuna

vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot ohämmade temperaturfluktuationer i plan samt mot feltempererade flygplan! Vid sidan om detta kräver vinifierat en internationellt flygbildsanktionerad standardtemperatur i plan. Skälet till dessa förbud och denna nya standard är, förstås, flygplansbesättningars ofog att leka katt och råtta med passagerarna när det gäller kabinens temperatur. Det kan lika gärna vara så att de först försöker frysa ner oss passagerare bara för att, när alla kastat sig efter sina jackor och halsdukar i bagagehyllan och då tryckt upp sina bakar, och i värsta fall frammar, i ansiktet på den som sitter på stolen närmast gången på andra sidan, plötsligt försöka ångkoka gästerna. Kort sagt vet passageraren inte hur den ska klä sig och känsliga resenärer har stora problem med desperata människor som absolut måste ha ner sina jackor från bagagehyllan alternativt vill göra sig av med dem när temperatur sjunker eller stiger i flygplanskroppen. Hot Tuna.

Beaujolais Nouveau: Il est arrivé! &TAPP

Snart sagt varje fransk bybar och supermarché, stor som liten, pryds den tredje torsdagen i november med budskapet ”Il est arrivé!”, Det är här!. Möjligen skulle det stå ”Il est retourné!”, Det är tillbaka!. För så är det: lika älskade som hånade Beaujolais Nouveau kommer tillbaka varje år, ända sedan 1950-talets början!Beaujolais Nouveau

Upprinnelsen till företeelsen är ett förbud från 1951 att sälja appellationsvin före den 15:e december. När vissa områden och vinbönder protesterade mot detta med hänvisning till den uråldriga traditionen att prova av årets skörd så snart den jäst klart, försågs regeln med undantag för, slarvigt översatt, ”viner i sådana omständigheter att ett undantag kan bli aktuellt”. De som mest och bäst tagit fasta på det där undantaget är vinbönderna i Beaujolais, vars Nouveau är överlägset mest framgångsrikt i klassen, inte minst kommersiellt, och därför lika hånat som älskat.Beaujolais Nouveau

Invändningarna handlar om att det ”inte är ett riktigt vin” (urbota dumt påstående), ”smakar illa” (ganska urbota dumt påstående), ”är ett kommersiellt skämt” (utstött ur surmagade personer utan feeling för fest och med bristande helhetssyn på företeelsen). Med andra ord är det svårt att se varför vinet är värt hån. Däremot kan den som vill vara sur och trubbig, eller rätt och slätt tycker hela grejen är strunt, avstå. Vi som är mer positivt inställda till små festligheter i vardagen och rent av menar att livet är så eländigt att det måste firas, tycker det här är låt vara fånigt men kul och ungefär som att fuldansa. Det ligger i primörvinets natur att vara enkelt och lättdrucket. Den som försöker sig på låt säga en Château Latour Nouveau stöter sannolikt på en del problem i konsumentmötet.Beaujolais Nouveau

Till att börja med såldes Beaujolais Nouveau lite som det passade vinbonden. 1967 infördes 15 november som första försäljningsdag och så var det ända till 1985 då regeln ändrades till den tredje torsdagen i november. Mest hysteriskt i Sverige, och länder som England, var det väl då, under några år på 1980-talet. Det var då krogar i London tävlade med helikopter för att vara först med vinet, och i Sverige rusade kustjägare mot en ö-ligt belägen krog inte med AK4:or utan Beaujolais Nouveau i famnen. Aaah, minnen, svunna tider, partaj. Men varför hänga läpp och gräva ner sig i det förgångna?Beaujolais Nouveau

Fördelen med dagens Beaujolais Nuveau är att banantonerna från det sena 80-talets jästnouveautéer verkar ha sett sina bästa dagar och vi börjar åter se de mer hallondrivna tonerna från de klassiska primörvinerna. Årets Systembolagsutgåva utgör inget undantag. Vinet kommer från P Ferraud & Fils (Beaujolais Nouveau, nr 5481, 79 kronor) och uppvisar Nouveau-vinets alla klassiska kännetecken. Man må tycka vad man vill, det är så här Beaujolais Nouveau ska smaka. Helst varje år. The Alan Parsons Project.

Bubblets hållbarhet i öppnad form

Det går alltid att, som en retorisk övning, fråga sig, varför i hela fridens namn man ska lagra bubbel i en öppen flaska, men om någon, självfallet mot förmodan, någon gång inte tömmer hela pavan kan frågan ha sitt allmängiltiga intresse samt, inte att förglömma, i de fall då skummet faktiskt blir bättre efter att ha stått öppet ett tag. Dels för att kolla detCrémant på sista versen sistnämnda, dels för att ta reda på hur länge Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne håller sig i öppnat skick om det får stå i kylen, har vinifierat tagit sig före, att låta den för en tid sedan testade buteljen stå öppen en vecka. Om du som läser detta råkar ha en öppnad Crémant de Bourgogne från Clotilde i kylen och om du oroar dig för dess utveckling kan vinifierat komma med lugnande besked. Såvitt testpanelen, bestående av er utsände på de vällagrade bubbelvinernas skummande hav, kunde bedöma, blev vinet i stort sett bättre för var dag; mer uttrycksfullt och berikat med mer djup. Dessvärre tvingades testpanelen avbryta försöket efter en vecka då den, under inflytande av ett dåraktig infall och i ett ytterst obetänksamt ögonblick, svepte i sig det sista av vinet i samband med att gäster infann sig i huset.