Under Rabiega-tiden fick jag tillfälle att experimentera en hel del. Detta skedde i mindre utsträckning på gården Domaine Rabiega och inte alls inom vinhandelsdelen, Rabiega Vin. Istället bedrevs de rena experimenten framförallt på arrendegården Château d’Escans i La Motte, där vi bland annat gjorde det ekfatslagrade rosévin, Rochêne (ordlek på franska med orden rosé och ek), som idag av gårdens nya ägare utvecklats till ett av världens dyraste roséviner. Ett annat kul vin var Recinsaut – en ordlek med italienskans recioto och druvan cinsaut. Det var ett vin som gjordes på sent skördade cinsaut-druvor som fick ligga och torka några tre månader på en väl ventilerad vind innan de jästes. Drog min sista Recinsaut igår, en 98:a. Ganska ljust i färgen nu, hygglig doftintensitet, mycket russin, volatil; smaken ungefär likadan, russin och tydligt volatil, lite väl tilltagen syra. Ge bort om du har en flaska. Mellandagsmusik.
Ekfatslagrat rosévin – Huuva! Vad tror du Clotilde skulle säga om det Lars?
Hon kan nog inte ens tänka tanken!
Inom vissa religioner pratar man om ”hädelse”. Kanske finns vokabuläret inom vinproduktionen, t.ex. i Champagne (ek, o-ekat), Chablis (dito) etc. Själv gillar jag mest ”avskalade/rena” ”Clotilde-stilen”, känns ”ärligare”, ”renare”, på nåt sätt. Fast smaken är som…. PS. Tolererar viss (integrerad) ek (i dyr Bourgogne, Bordeaux, Cali-cab och Aussie cab/chardonnay).
Håller med dig om detta!
Samtidigt är det lätt att glömma historiens vingslag och det mode som även går i vin. Stilarna som just nu hyllas mest av early adaptors och den som vill vara inne och ung och ny är samma viner som dissades som mest av vingenerationen före vilken hyllade power, ek och övermogen frukt, som i sin tur var en stil som dissades av dem som höll fast vid den då gamla stilen som nu är ny igen… (Lite grann som en kompis berättade om att hon nyligen hamnat jämte en nittonåring på en Neil Young-konsert och nittonåringen suckat över att ”a-l-l-a plötsligt ska lyssna på Neil Young…)
Neil Young…. ha, ha, ha…