Två billigare & ett dyrare matställe i Barcelona & Antoine Tato Garcia

Alla turister i Barcelona hamnar förr eller senare på Placa Real och om de tycker att det är turistiskt är det bara förnamnet och än värre är Rambla Catalonia som de just gått på för att det ska man ju göra, och visst ska man det, och Placa Real är läcker och det finns faktiskt matställen där som är helt okej, till exempel Mariscco som serverar utmärkt Aroz/Paella med hummer (eller havskräftor, ca 20 €), urbillig, drickbar hus-rosé (ca 11 €) och schysst kaffe (även carajillo con brandy eller, i förekommande fall, con Tia Maria). Tämligen nyöppnade El Nacional är ett annat alternativ för den som vill ha lite upplevelse och hygglig mat utan att bli skinnad eller gå i en fälla. Här samsas ett flertal alternativ för den törstige och/eller hungrige och priserna är hutfasta (eller vad nu motsatsen till hutlösa kan vara). Ett betydligt dyrare alternativ som dock är billigt i sitt slag är Arola på Hotel Arts. Här finns även den av vinifierat tidigare omskrivna stjärnstjärnkrogen Enoteca (läs här) och Arola får väl betraktas som småsyskonet till Enoteca. Utmärkt mat, inte minst Tapas-avsmakningsmenyn, men smakar det så kostar det, närmare 90 € för menyn (på Enoteca går menyn på en hundring till), å andra sidan finns här ett finfint exempel på Prieto picudo-druvan i Dominio de Tares/Dominio DosTares Cumal 2007 för under 50 pengar. Bilderna nedan kommer från Arola (blommorna), Marisco (Salvador Dali) och El Nacional (övriga.). Antoine Tato Garcia.bildbildbildbildbild

Malbec & Nirvana

Är precis på väg till Red Mountain och min uppdragsgivare sedan 14 år Hedges Family Estate. Ett sammanträffande är att jag från producentens svenska importör idag fick ett mail där en vinnörd konstaterade att Hedges Malbec egentligen är en Cabernet sauvignon. En synnerligen intressant upplysning för mig som gjort vinet och trott att det var Malbec. Skämt åsido, faktum är att jag, som varje år sätter ihop Limited-serien åt Hedges, alltidHedges-RedMountain måste slåss för varje blend som inte är Cab eller Merlot. Skälet är enkelt. Amerikanen, och det här är viner som framförallt säljs i USA, betalar gärna för Cab och Merlot, men inte för för dem mindre kända druvor som Petit verdot och Cabernet franc eller druvor som har eller nyligen haft en lågpris-stämpel, som Malbec från Argentina och Syrah/Shiraz från Australien. Således blir det få Malbec, Cabernet franc, Petit verdot respektive Syrah i Limited-serien. Är då den mailande vinälskaren helt ute och cyklar. Nej, det tycker jag inte. En av de häftiga sakerna med Malbec från Hedges/Red Mountain är att den inte liknar, eller i vart fall överensstämmer med, Malbec från Cahors och Mendoza. Låt vara att jag som vinmakat och/eller blendat i såväl Red Mountain som Mendoza och Cahors vanligen hittar druvtypiska avtryck i alla tre stilarna (bland annat brukar där finns ett stänk av vad jag vill associera till viol). Samtidigt tror jag att det uttrycket som bland annat finns i Hedges Limited Malbec är det som ligger närmast den Malbec-stil vi vanligen kommer mötas av om låt säga 15 år. Traditionell Cahors, med sin trash-extrahering och uttorkande ekfatslagring, och power-Mendoza-Malbec med sin överpacade och aningen finessfattiga stil, är knappast något för en framtid med alltfler eleganta och välgjorda viner med tydliga druvavtryck (vid sidan om brandade industriviner och rent skräp). Terroir-musik från Wa.

Dubrovnik Festiwine & klapa

Vinnäringen i Kroatien är lika gammal som vinnäringen i Europa, det vill säga flera tusen år. Tradition kan nu vara både på gott och på ont. Framförallt de röda vinerna som görs i Dubrovnik-regionen är både på gott och ont. Gott därför att de har en egen stil och mycket personlighet. Ont därför att det inte är självklart att stilen karar sig den dagen området kommer konkurrensutsättas av importerade och brandade industriviner. Uppdraget jag för några år sedan hade i Ukraina handlade om att utveckla landets egna viner så de kunde möta den nya konkurrensen. IMG_0921I Kroatien i allmänhet och Dubrovnik i synnerhet lyser de nya utmanarna med sin frånvaro, men det innebär inte att de förr eller senare kommer komma hit och då gäller det att de lokala produkterna klarar konkurrensen. Sedan några år arrangeras i Dubrovnik en stor vinfestival, Dubrovnik Festiwine, i april och i anslutning till den en tävling med internationella domare. Det här är ett utmärk tillfälle att marknadsföra den extremt vackra staden och regionen med alla sina fjordar och öar och dess spännande historia, och det är ett utmärkt tillfälle att få de regionala vinerna bedömda i ett mer internationellt perspektiv: får ditt vin toppbetyg av den här juryn lär det klara den framtida konkurrensen, får det underkänt bör du fundera över om du inte ska utveckla din tolkning av traditionen en aning för då förefaller det som uppenbart att hur mycket du själv än hyllar ditt eget vin så lär du med tiden få svårt att sälja det. IMG_0943Det där sista är inget unikt för den här regionen. Många områden i de tre stora vinländerna, Frankrike, Italien och Spanien, har genomgått eller genomgår just nu en anpassning till de krav dagens konsumenter ställer. För 15 år sedan talade man om vinkris på många håll i Sydeuropa. Exempel på områden som hållit fast vid sin tradition i kraft av en insikt om att vinerna tveklöst är av hög klass men samtidigt fått se sin roll i vinvärlden minimeras är till exempel Rivesaltes och Maury i Frankrike. Som vinnörd kan man i sanningen vara kluven till utvecklingen. Vi vill ha mångfalden. Å andra sidan kan i alla fall inte den som är vinmakarkonsult stå vid sidan av och inte varna sin uppdragsgivare när det är uppenbart att konsumenten är på väg åt ett annat håll. Ja, ni har redan förstått att vinerna i Dubrovnik-regionen många gånger är utmärkta och att de har massvis av egen karaktär samtidigt som inte alla viner härifrån har en självklar plats på morgondagens marknad såvida inte producenten väljer att anpassa sig och i förekommande fall förbättra. IMG_0919Ett belysande exempel är de kraftfulla vinerna från Peljesac (se här inlägg från i fjol). De görs på Plavac Mali och är oftast både kraftfulla och alkoholrika och bjuder på restsötma. Perfekt för den som hängt på Amarone- och Ripasso-vågen i Sverige, tänker någon, och ja så är det, men den vågen är förmodligen inte evig och många vill redan nu ha lite elegantare viner och framförallt lite mindre sötma och alkohol. Här står traktens odlare inför en stor utmaning för hur ändrar du stilen på Plavac Mali som kräver rejäl mognad för att dofta och smaka bra men som då också blir väl alkoholstinn och i kraft av alkohol, glycerol och kanske också restsocker upplevs som halvtorr? Tja man kan pytsa vatten i den jäsande musten eller, hellre, hitta en kompletterande druva som går att skörda vid lägre mognad. Nog av. Det glädjande med årets vintävling i Dubrovnik som er utsände i de adriatiska kuststräckorna precis dömt klart i är att kvaliteten 2015 slår fjolåret med hästlängder. Kort sagt var få viner defekta eller usla i år medan de riktigt bra ökat rejält.IMG_0912 Mycket glädjande utveckling. För det vi vinnördar helst vill är, förstås, att de unika vinerna, gjorda på druvor som Tribidrag (äkta äkta Zinfandel), Plavac Mali, Grk och Posip och allt vad druvorna heter här ska fortsätta vara unika och samtidigt bli bättre än bra och väl anpassade för det moderna matbordet – vill avseende det sista tillägga att medan till exempel Plavac Mali-vinerna ofta är väl alkoholstinna och så vidare finns det utmärkta matviner på andra druvor som Grk. Sist men inte minst: ni som åker på semester till Dubrovnik, var inte rädda för att prova på de lokala vinerna och dra er inte för att gå upp lite i pris, det brukar man, faktiskt, tjäna på. Klapainlägg med klapa.

Flygförbud för eftermatenkräksande barn!

Flygbolagens ofog att placera spädbarn och spädbarnsföräldrar bland civiliserade resenärer måste få ett slut – vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot att placera spädbarn och spädbarnsföräldrar bland civiliserade resenärer! vinifierat har tidigare gjort sig till tolk för den överväldigande majoritet civiliserade resenärer som tvingas utstå allehanda övergrepp från minoriteter som de ovan nämnda. Bortsett från det oljud och deSteve Miller Band minst sagt skumma och obehagliga dofter som vanligtvis omger spädbarn tvingas vi i den tysta majoriteten dessutom stå ut med att ungarna sitter, eller snarare hänger, där och kräks i tid och otid och framförallt då de ätit. Hur skulle det se ut om alla andra uppförde sig på samma sätt, satt och hade skränljud för sig och helt ogenerat kräktes efter maten? Självklart måste detta ofog stoppas. Nu! Bortsett från självklarheter som särskilda, isolerade avdelningar för spädbarn och deras följe och hårda straff för den som smiter ut ur den stängda avdelningen ska ekipage som redan från start luktar kräks stoppas från att borda planet och skickas på kemtvätt som ska bekostas av individen själv. Steve Miller Band.

Upp & ner med flygindustrin & vårt ansvar & Domenico Modugno

Idag ligger flygpriserna på många rutter ungefär där de var för 25 år sedan. I flera fall till och med lägre – gäller bland annat flyg till min hemma-flygplats Nice. Som om inflation, högre oljepris, löner och så vidare inte funnes. Det resenären bör, eller i alla fall borde, fråga sig är hur långt priset går att pressa innan riskerna ökar. När måste man börja kompromissa med underhållet, när väljer de bästa piloterna att göra något annat, när… Att sitta på en mindre Lufthansa-flight (Canadair Regional Jet) och känna att vi plötsligt förlorar höjd och kraftigt sänker farten någon halvtimme efter starten känns sådär med tanke på de frågetecken som för närvarande finns i allmänhet och avseende den pressade Lufthansa-sfären i synnerhet. Nu ska här sägas att det idag handlade om en mycket ansvarsfull och skicklig pilot som agerade snabbt när hon kände en illavarslande doft i cockpit/kabinen och därför tog ner oss så snart det gick, och självklart domineras luftrummet både av de ansvarsfulla och skickliga och de ordentligt servade planen, men det måste finnas en gräns för hur hårt vi konsumenter kan pressa flygpriserna utan att utsätta både oss själva och flygbolagens personal för risker och utan att öppna luftrummet för mindre seriösa aktörer. Tänk på det nästa gång du bokar. Domenico Modugno.

Nick Hornby: A long way down

Någon mörk, inre kraft drev mig att köpa ännu en Hornby-bok, där jag stod och tvehågset glodde in i bokhandelshyllan. Medan hela mitt Yttre jag skrek ”nejnej, gör det inte! Hornby är en lättviktare, sådant där som Hustrun läser, du läser inte Hornby nuförtiden!”, viskade en annan mildare stämma, inte helt olik Hustruns ”men Lars, du har väl alltid gillat Hornby, du tycker han är underhållande, att han skriver bra och att han har något att säga, älskade du inte Fever pitch till exempel…” Typiskt Hustrun att dra upp Fever pitch som fårNick Hornby A long way down mig att tänka på Trevor Francis och den hemska morgon i St Tropez då jag gick och köpte Var Matin medan Hustrun tog ett bord vid Place de Lice och satt där och pratade med en störig engelsman när jag kom tillbaka, självklart vecklade jag demonstrativt upp tidningen mellan mig och engelsmannen, utan att säga God morgon ens på svenska, bara för att när han och Hustrun plötsligt började prata fotboll inse varför engelsmannen var bekant, det var ju Trevor Francis och ni kan ju tänka er vilken total förödmjukelse jag sedan fick gå igenom för att också få bli hans vän (eftersom Trevor, som jag vill kalla honom, är en mogen man gick det bra). Nog av. Visst hade Hustru-rösten en poäng, men likväl var jag negativt inställd då jag satte ögonen i ”A long way down”. Hornby. Måbragubben. Om självmord. Njaeee. Men, självklart fungerar det, och det med bravur. Hornby är må bra, men lagom må bra, och han kan ta sig an de mest varierande ämnen med äran i behåll. Den här boken har några år på nacken men håller lika bra idag som då den kom ut. Underhållande och välskriven så till den milda grad att vi kan skratta gott åt de ömkliga självmordskandidaterna i boken och samtidigt få oss en tankeställare om både det ena och det andra. Rekommenderas. Och om utifallatt jag skulle få för mig att kalla Hornby lättviktig igen ska jag ha stryk – låt vara att han tar sig an tungviktsproblemen som vore han en welterviktare. Joy Division.

Gräsänklingskockens mandomsprov: check

Det är så härligt med människor som går från klarhet till klarhet. Ni vet de där fallen då ingen kan undgå att se att här händer det saker; här har vi en människa som utvecklas på ett så frapperande vis den inte skulle bli mer uppmärksammad om den så gick runt i Kalle Anka-outfit, vilket med tanke på den uppmärksamhet en halvnaken människa vanligtvis får om den cyklar ner till snabbköpet och handlar ett kilo kaffe inte vill säga lite. Med andra ord lyser hela jag; det syns i ögonen, den släta hyn och leendet som spelar spratt med munnen som okontrollerat far iväg uppåt så snart någon tilltalar mig. Man kan också se att något hänt på sättet jag talar till små barn och folk som nyser; istället för att sparka till ungarna i smyg när föräldrarna inte ser klappar jag de små liven på huvudet och säger saker som ”åh, en så’n liten snyggo!” (har på Fb lärt mig att man ska skriva/säga snygging/snyggo närhelst någon lägger ut en bild på sig själv och jag utgår från att föräldrar gärna vill att deras avkommor beskrivs på samma vis) och när någon nyser glor jag inte hatiskt på dem och gör stor teater av saken, istället ler jag och säger ett glatt ”prosit! hehe”. Skälet till den endorfinkick som måste ligga bakom mitt ologiska och i grunden förkastliga men i allmänhetens ögon trevliga beteende är att jag tagit mig upp från påstortelliniträsket och numer gör all möjlig slags mat. När Hustrun nu senast övergav hemmet för att ladda batterierna så hon orkar med er utsände i de gnälliga gubbarnas grådaskiga vardag tog jag mig före att tillreda allehanda rätter på vilka bildbevis bifogas. Om jag ska säga något om de olika rätternas hemligheter och de problem hemmakocken kan tänkas stöta på vid tillredandet så är det följande:IMG_0887

Det ser förvisso mycket läckert ut med äggen i den där gröna soppan men du ska veta att äggen inte finns med i tetrabricken som soppan levereras i, tvärtom måste de likt batterierna till leksaken inhandlas separat. Till skillnad från batterierna till leksaken måste äggen dessutom tillredas, kokas tio minuter eller så, innan de kan skalas, delas och placeras i soppan.IMG_0886

Ett annat sätt att hantera ett ägg är att knäcka det och låta innehållet rinna ut i en varm stekpanna med lite smör. På nolltid blir det genomskinliga i ägget vitt och det gula gulare. Lätt som en plätt. Låt dock inte ligga för länge. Då blir ägget säkert som amen i kyrkan brunaktigt och hårt och smakar mindre gott än, till exempel, Hustruns ägg.IMG_0877

Potatis finns inte bara i pulverform, färdig av vispas ner i mjölk eller vatten för att bli ett mos, utan också som potatis (i grönsaksdisken, ibland under andra namn som Bintje, men låt er inte luras, en potatis är alltid en potatis och kärt barn har många namn som de visste redan på 1700-talet då de kallade potatis för jordpäron). Den här potatisen kan kokas i lite vatten, tjugo minuter eller så, och den som är riktigt på det skivar sedan den kokta potatisen, sedan den kallnat, och steker den! Ja, det är kaka på kaka, men den som vill få rykte om sig som varandes en vandrande kockfena får då och då göra en eller annan uppoffring även då det hela verkar skitdumt.IMG_0885

Det enda deblacet under den senaste gärsänklingsperioden är ett nytt försök med den där påsen från Findus med Poêlée Savoyarde. Den slutsatsen vi kan dra efter två försök som båda resulterat i att halva påsen sitter fast i stekpannan är att Findus påsar innehåller köttsklister som rinner ut i pannan vid upphettning. Skandal! Ottmar Liebert.

Förbud mot silly reklam & Silly Symphony

Det lär inte gå att förbjuda all TV-reklam. Däremot torde det vara fullt möjligt att underställa all reklam ett dumhetstest, där reklammakare som tar medelkonsumenten för bra mycketSilly Symphony dummare än den de facto är ska ställas till svars för sina förolämpningar vilka är fullt jämförbara med hets mot folkgrupp varför de fördomsfulla reklamarna ska ställas till svars för just det, hets mot folkgrupp. Till att börja med måste polisens reklamenhet snarast gripa och åklagare lagföra personerna bakom TV-reklamen för Sillybang, eller om det möjligen ska vara Cillybäng, ett synnerligen fånigt, fördomsfullt och kränkande övergrepp på snart sagt alla. Den som kläckte skäggkillens avslutningshälsning ”Vi ses nästa gång!” ska straffas särskilt hårt. Silly Symphony.

Förbud mot visselreklam!

Gissningsvis har reklammakarna gjort undersökningar som visar att vissel i samband med TV-reklam fastnar. Tveklöst stämmer detta. Huruvida det är av godo är en annan sak. För egen del kommer vinifierat aldrig att köpa glasögon på Smarteyes eller mat från Felix – två avsändare vars blotta logga får det att vända sig i magen på er utsände i de jittriga jinglarnas förljugna djungel och en visseltinitus att lägga sig som en störande frekvensIrmãos Verdades i öronen alltmedan hjärnan hakar upp sig på de meningslösa trudilutter som åtföljer företagens hån till TV-reklam och mitt i alltihop står en människa och skriker ”smart!” och efter ett litet nytt tutt-tutt-i-duu kommer ett nytt ”smart!” intill dess den drabbade drivs att balansera på vansinnets rand i vars djup den tidigare nämnde ser sig själv rusa runt och slå folk på käften för att de bär glasögon eller äter pizza eller leverpastejsmörgåsar med pastej och gurka som kan misstänkas komma från Felix. Det säger sig självt att den, bevisligen, till samhällsomstörtande verksamhet uppviglande tillika ordningsstörande visselreklamen måste förbjudas innan något allvarligt inträffar. vinifierat kräver omedelbart förbud mot visselreklam! Mer fakta om Felix och droger. Mer nytt om Isabela från Angola.