Bulgarisk bulletin & Pilence pee

Nyss hemkommen från Bulgarien kan jag konstatera att vinerna från 2014 trots allt kommer bli ganska bra. Året var annars uruselt från växtodlingssynpunkt. Tack var ett utmärkt arbete i vingården lyckades Abdyika ändå få fram bra fukt. Riktigt lika bra gick det inte för min andra uppdragsgivare, Lubo Jivankin, som precis påbörjat sin kvalitetssatsning när det drog ihop sig till skörd. Hans druvor hade därför odlats vid (alltför) högt uttag och gallrades inte alls. Resultatet blev en del problem med mjöldagg och röta och inte minst en ganska utspädd kvalitet.bildMen låt oss börja med Abdyika, en gård som sköts enligt konstens alla regler och gjordes så redan innan jag kom in i bilden vill jag tillägga. Tack vare ett ursinnigt och fokuserat arbete i vingården kunde man här skörda riktigt hyggliga druvor även ett (bulgariskt) katastrofår som 2014. Visst saknade vi lite koncentration och visst hade vi en del gröna toner att hantera i vinkällaren, men på det hela taget var det rent och snyggt och det är avgörande för vad du kan göra med druvorna, att det är rent och snyggt.bild

I och med att vi blendade 2013 för snart ett år sedan skapade vi tre distinkta stilar för gårdens rödviner ”Melnik Tradition”, ”Estate Blend” och ”First Selection”. Denna nya inriktning har vi kunnat bygga vidare på trots väderproblemen under växtsäsongen 2014. Via vissa förändringar i vinifieringen, blenden och, inte minst, lagringen har vi, bokstavligen talat, hållit stilen och dessutom fått till riktigt bra viner. Nu är vi inne på sluttampen med ekfatslagringen och i augusti går vinerna på butelj. Rosévinet är okej, men där kan vi bättre, förhoppningsvis redan i år.bild

Avseende Lubo Jivankin Wines är allt tillfredsställande med tanke på utgångsläget. Vi har fått till ett hyggligt vitvin, en schysst Merlot och en riktigt spännande Cab Franc, som snarare tar en till Bourgeuil än till Sandanski i Bulgarien. Särskilt mycket buteljerat vin gör vi nu inte. Lejonparten går iväg på bulk medan vi tar sikte på 2015 som ”år 0”. Dock har vi kunnat pricka in några lämpliga ektyper för vissa av de tänkta vinerna och lärt oss att förstå aromerna lite bättre i vissa av fälten.bild

I år har som vanligt sol och regn och värme och kyla blandats om vartannat under våren. En del odlare har fått problem med mjöldagg – något som drabbar alla året efter ett ”mjöldaggsår” om hen inte är extrem noga med att vidta de åtgärder som ett sådant år tarvar, som att elda upp gamla grenar och framförallt att inte krossa dem och återföra dem i marken – men både Abdyika och Lubo Jivankin har varit noga med att göra allt by the book. Vi ser således fram emot ett mycket spännande 2015! Pilence pee. Och mer vacker sång från Bulgarien. Och ändå mer otroligt vacker sång från Bulgarien.Abdyika First Selection

Muga Rosé – en especial för Sverige

Först som sist och i all korthet: missa inte Muga Rosé Cuvée Especial 2014, nr 90130, 109 sek! Mugas rosé är år efter år ett av Spaniens bästa roséviner och det enda problemet med det är att volymen brukar vara så liten att Sverige icke göre sig besvär. 2014 var ett besvärligt växtår för Muga. Temperaturanomalier och mycket regn ställde till det och som Muga är en pålitlig kvalitetsproducent fick man kassera druvor en masse för att hålla den höga nivå man varje år vill nå. För rosévinet innebar detta att ungefär halva volymen944407 försvann. Till viss förvåning visade sig lyckligtvis de godkända druvorna vara av utmärkt kvalitet och Muga Rosé Cuvée Especial 2014 är för näsan inget annat än en av frukt och bär dignande skål sommar och vår och den balanserade smaken är med sin renhet och balans en fröjd för finsmakarens gom. Sympatiskt är att vinet redan nu är i toppform och att det lär fortsätta vara det något år framöver. Utmärkt till grillad fisk, sallader och kyckling som serveras utan alltför starka såser eller varför inte bara ett glas i sommarnatten där muntra grannar hörs glatt sjunga varandra till alltmedan gäddan slår i vassen och månen stiger upp i ett knappt anat men lockande fjärran? OBS! smickrande nog säljs denna ”Cuvée Especial” endast i Sverige. Till annat räckte inte druvorna. Låtom oss gotta oss!

Marknadsekonomi, frihet & moral

Det går alltid att diskutera för- och nackdelar med olika ekonomiska och politiska system. I princip alla system och ideologier har dock ett gemensamt: de bygger på någon form av moralisk lägstanivå. Det är när den nivån underskrids som systemet eller ideologin ifrågasätts och rent av bryts ner. På samma sätt som Robert Murdoch ställt till med oerhörd skada för det öppna och fria samhället genom sitt smutsiga och omoraliska arbetssätt, ställer giriga charlataner och, i bästa fall, klåpare som de olika ledningarna – ofta både tidigare och nuvarande – för Vattenfall, Telia, Merril Lynch, Gasprom och FIFA med flera till med enorm skada för marknadsekonomin och dess tillskyndare. Det värsta är att när de här ledningsgökarna försvinner så ersätts de för det mesta med nästintill identiska sprattelgubbar – detta eftersom du inte når toppen i ett sådant här gäng med mindre än att du är som toppen. Dessa nya ledare framställs vanligtvis inte bara som rumsrena, till och med påstås de vara de allra bästa som står att finna, vilket som bekant är skälet till att så få kvinnor får plats i gänget. vinifierat har tidigare framfört önskemål om 50 % kompetenta styrelseledamöter i större företag och företag som ägs av en bredare grupp människor till exempel via börsen eller det allmänna. Detta eftersom det är så viktigt för oss alla att de här företagen dels är lönsamma, dels framstår som goda exempel. Den för stora företag utmärkande bristen på kreativitet, originella visioner och företagaranda är kanske inte så mycket att göra åt, men ledningarna bör åtminstone vara kompetenta och ha en hyggligt hög moralisk lägstanivå. Ingen som tror på marknadsekonomin och ett frihetligt samhälle kan annat än önska de korrupta, de nonchalant inkompetenta, de giriga och de omoraliska en tillvaro där de pekas ut som just det de är och att de då också framställs som oönskade avarter i ett annars fungerande ekosystem, som grus i maskineriet och klåda på samhällskroppen.

Grenkran årets modell

Tveklöst infinner sig ett visst bryderi då man ställs inför en vinlåda där en c-kändis avbildats och försetts med en tappkran i grenen. ”Pinsamt misstag”, menar den c-kände grenkransmannen själv och påpekar att han är trebarnsfar och verkligen inte vill stoltsera med en kran i grenen. Självfallet vill han det. Självfallet ljuger han. Självfallet lyckas den som tänkt ut det hela över förväntan för den här annars ointressanta boxen är tveklöst dagens mest omnämnda i sociala medier, inklusive, och det är här bryderierna infinner sig, vinifierat. Kort sagt skriver vi alla om detta. Precis som tanken var. Och detta lär, som tänkt, resultera i att detta icke-vin från denna icke-vinmänniska tillika c-kändis och grenkransman kommer bli en storsäljare. Eventuellt blir han på köpet mer känd, grenkransmannen med hela svenska folket liksom och hans tre barn kommer stolt kunna berätta att deras pappa är den berömda grenkransmannen, han med en kran i grenen. En aning pinsamt för den svenska vinmarknaden kanske. Definitivt till all lycka för grenkransmannen själv och alla andra som också tjänar pengar på att han låtit montera in en kran i sin gren. Motvilligt måste vi lyfta på hatten och gratulera de smarta marknadshjärnor som ligger bakom denna månne en aning förtappade men också allt annat än grenlösa idé. Musik!

Lite kort om en vinfrossa & KoMaRa

Även om inte HR:en tycker det så vill vinifierat själv mena att det är på tok för längesedan ett inlägg bestod av skryt och skrävel och ett tradigt uppräknande av viner som vinifierat provat; ett inlägg inte för någon annans skull än vinifierats egen; ett inlägg som i tillrättalagda och överdrivet positiva ordalag pladdrar på sådär som folk brukar göra när de fått göra något andra inte fått göra.bildSom sig bör inleddes och avslutades den här vinfrossan med champagne. En Comtes de Champagne 1999 (lysande!) följdes snart av en tydligt maloblockerad och därför mitt i sin gräddighet tämligen uppstramad Deutz 1983 (alla andra tyckte den var lysande, fast den var ganska oxiderad) och en Bollinger RD 1982 som kom fram eftersom några tyckte Deutzen var en Bollinger fast den inte alls var lik en Bollinger (väldigt typisk RD, helt ok).bildInnan det var dags för fler skumpor var panelen tvungen att genomlida en räcka vita och röda viner och här startades övningen med en utmärkt Pavillon Blanc 1990 (fortfarande ung!, inte så överraskande i och för sig, men året, torr-90, fläsk-90, borde inte vara så här bra idag, hatten av för Margauxs ständigt finfina vitvin) som snart fick stryk av ändå mer utmärkta Domaine de Chevalier 1990 (alltså, lagrad, fullödig Semillon slår Sauvignon blanc alla dagar i veckan så och denna afton, kort sagt ett otroligt bra vin vid full vigör och med alla attribut en Semillon av den här kalibern alltid skämmer bort oss med, ursnyggt, ett vin att gråta och bedja och lisma och stövelslicka för).bildEfter Bordeaux kommer Bourgogne lika säkert som att sol föder sol. En finfin och imponerande Corton Charlemagne GC 2011 från Louis Jadot (grymt, pinsamt ungt, massvis av frukt, utvecklades på ett direkt fascinerande vis med luft, allt till en rejäl ton flinta d v s svavel i sin bästa form) matchades mot en dito 1990 (moget och nog ganska fint men väl kork-murket, har inte klara året lika bra som kusinerna från Bordeaux (se ovan)).bildIngen vinfrossa utan rödtjut!: Gruaud Larose 2001 (tämligen powerdriven, lite flyktig syra, mycket uttrycksfull Cab, god, bra), Diamond Creek ”Gravelly Meadow” 1988 (12,5%, mogen, bordeauxig, lite snipig, bra försök göra Bordeaux), L’Evangile 1979 (ljus, mogen färg, mogen Merlot, lite flyktig syra (liksom i Gruauds fall även här i positivaste mening), lite torkad men fortsatt bra, fin syra, mogensötma, drick nu, bra!), Lafite 1986 (typisk Bordeaux 1986, dock ej typisk Lafite, lite vresigt), Mouton 1986 (ännu en Mouton som överraskar och det blir svårare och svårare att inte gilla Mouton, på det hela taget en ganska dum idé för övrigt, att ogilla Mouton, mycket gott, kraftfullt, bättre än snipiga årgången 86 även om årgången kommer fram med luft), Lynch Bages 2001 (uppförde sig lite som en bra, disciplinerad Cab från USA, mer Pauillac med luft och efter att etiketten kommit i dagern, bra).bildOch efter rödtjut lite mer rödtjut. Såklart. Côte-Rôtie ”La Jumèlle” (Jaboulet) 1978 (brun, mogen, hänger ihop fast den är död, levande död på något vis), Hermitage ”La Chapelle” (Chapoutier) 1982 (brun, mogen, over the edge, flyktig syra, men bra), La Spinetta Barbaresco Starderi 1999 (strålande!, typ halvvägs).bild

Sedan avslutades allt som sig bör med mer champagne och då framförallt från Legras & Haas (Jerome Legras var på plats och presenterade sina viner för säkerhets skull) och de var hustypiska på senare år medan de lite äldre nog var hustypiska på pappas tid men inte nu. Bara ett par exempel: Legras & Haas 2002 (tio år på lie, chardonnayig, chouillyig, krämig, hustypisk, lite rustik) och Legras & Haas 1990 (krutrök, frisk – gissningsvis utan malo (Jerome kunde inte svara för pappas synder, sa han, och han visste därför inte helt säkert om antagandet att det med 100 % säkerhet kan sägas vara maloblockat stämmer, men det är klart det stämmer, det kändes tydligt och dessutom skulle en 90:a annars inte bete sig så här omoget) lite mockaanstruket, ungt, mycket ungt för att vara ett lågsyraår som 90:a, bra!).

bild

 

KoMaRa.

Bercy – Vinets huvudstad

I den mån vinälskaren känner till Bercy idag är det sannolikt genom Cours Saint-Émilion och dess butiker och restauranger och air av flydda tider. Så sent som in på 1980-tal blomstrade fortfarande vinhandeln här och några decennium tidigare var Bercy världens största handelsplats för vin. Här samsades hundratals négociants en vin och enligt det franska magasinet Historail omsatte bara de fyra största när det begav sig mellan 100 000 och 200 000 liter om dagen. Vardera.

Det fanns flera skäl till att Bercy blev Bercy. Ytterst handlade det om att marknaden, Paris, fanns där och att Bercy integrerades med själva Paris 1860, men många saker bidrog. Järnvägen till exempel. När den drogs fram under 1800-talet kom plötsligt både Midi, Spanien och landets alla hamnar närmare huvudstaden. Och när så armén uppmuntrade vindrickandet under La Grande Guerre omvändes många av norra Frankrikes öl- och ciderkonsumenter till att hylla Bacchus.Bercy

För den som fått för sig att fiffel med livsmedel i allmänhet och vin i synnerhet är något nytt och att det hursomhelst är värre nu än någonsin ska veta att medan 20 % av verksamheten i Bercy ansågs ärlig och kvalitetsinriktad var den resterande delen snarast av motsatt art. En tydlig gräns mellan kvalitet och skräp gick längs Rue de Dijon.

Enligt ett gediget arbete av franska Historail förekom i slutet av 1800-talet till och med vin som gjorts utan druvor eller som ”secondary wines”, dvs efter att det första vinet pressats tillsatte man vatten och socker till skalresterna och jäste en gång till. Mer vanligt var coupage, att blanda svagt eller rent av utspätt vin från Midi – där man just börjat tok-göda och planterat med högavkastande sorter som Aramon och därför hade svårt att nå mognad – med mer alkoholstinna varelser från Nordafrika. Det sistnämnda pågick för övrigt ända till dess Algeriet 1962 bröt sig loss från Frankrike. (Enligt Gilbert Garriers ”Histoire sociale et culturelle du vin” var det under 1800-talet senare del inte ovanligt att förstärkta viner som anlände med 18 % alkohol till Bercy blendades ner till 7 % innan de levererades till barerna i Paris.)Bercy2

I och med att de nordafrikanska stödtrupperna försvann och i kölvattnet av en begynnande tillnyktring i Frankrike både avseende hur mycket individen bör dricka och vad som är att betrakta som kvalitet minskade snart Bercys betydelse och från 1970-talets början monterades denna vinfyllda stadsdel i Paris bit för bit ned, men det var först 1989 som vinet försvann helt härifrån – bara för att några år senare komma tillbaka på Cours Saint-Émilions barer och bistron. Chatanooga Choo Choo. People Get Ready. J‘entends siffler le train. Ah! Le petit vin blanc.

De franska vinböndernas historiska ilska & järnvägen

När det franska magasinet Historail ägnar ett temanummer åt ”Järnvägen & vinet” gör det det rejält. En av de saker som tas upp är de återkommande bondeupproren och den roll järnvägen spelat i dessa. Både som orsak och som fortskaffningsmedel för de protesterande – i samband med vissa kriser har bönderna fått resa gratis och specialtåg ibland satts in för deras skull.

En av de mest kända protestaktionerna ägde rum i mars 1976. Det var då en skara uppretade bönder stoppade ett tåg som transporterade (importerat) vin och satte eld på det. Innan alltIron Horse var över hade en polis och en bonde dödats och ett trettiotal skadats, framförallt av kulor. Än idag är det oklart vem som gav order om vad och ingen skyldig har pekats ut än mindre dömts och det gäller båda sidor i konflikten. Precis som vid tidigare protestaktioner krävde bönderna att de skulle kunna leva på sitt arbete och att Frankrike skulle sluta importera billigt vin från framförallt Spanien och Italien. Ungefär 70 år tidigare genomfördes en stor men fredlig protestaktion med samma budskap ett stenkast från den plats där tåget – mellan Marcorignan och Montredon – 1976 stoppades.

Intressant är att ytterst har böndernas problem till stor del berott på att de under 1800-talet lämnade övriga grödor till förmån för vin – något som för övrigt fransmännenSavoy Brown2 uppmuntrades till av regeringen till och från, och som inte minst förbättrad levnadsstandard och allt fler allt större urbana centrum med barer och näringsställen bidrog till med den därmed följande ökade efterfrågan på vin. I departementet Hérault (Languedoc) ökade vinarealen från 96 000 ha 1828 till 174 000 ha 1850 och man gick snabbt från en mer diversifierad odling till vad som närmast var/är att betrakta som en monokultur – något som alltid medför att bonden är utsatt för risker.

Enligt Historail ägde den första bondeprotesten riktad mot staten och indirekt järnvägen rum 1845. Det sägs också vara första gången en manifestation genomfördes med folk som la sig på rälsen för att stoppa tågen. Kravet då var att staten skulle se till att höja priset på vin, 150 000 personer deltog. Iron Horse. Hellbound Train.

Naturvin & nonsens & Dvorak

Nämnde igår allt nonsens som skrivs om naturvin och övriga viner i förhållande till naturvin. Ibland är texterna medvetet vinklade, ibland bara okunniga eller slarvigt skrivna, och alltsomoftast handlar de om vad naturvin inte är, trots att de ska beskriva vad naturvin är.

På Systembolagets purfärska sajt kan vi läsa ”Jämfört med ekologiskt och biodynamiskt tillverkade viner försöker många av naturvinsproducenterna att gå ytterligare ett steg längre och minimera sin användning av också mer traditionella tillsatser och tillverkningsmetoder. Många producenter låter därför bli att filtrera vinet eller att tillsätta socker, som faktiskt är tillåtet i vissa länder och regioner. Ekchips är heller inte att tänka på, hellre då att lagra på äggformade betongtankar.”…

Problemet med en sådan här formulering är att den insinuerar att det är comme il faut att använda ekchips med mera för ekovin och att det skulle vara unikt för naturvinsproducenter att inte filtrera och att avstå från chaptalisation. Och det där med att äggformade tankar skulle vara speciellt för naturvinerna är om möjligt ändå mer okunnigt/slarvigt – alldeles bortsett då från att det här låter som att äggformade tankar har samma effekt på vinet som ekchips..

Vidare får vi veta att följande är kännetecken för naturvinerAntonin DvorakProduceras från lågavkastande vingårdar, i små kvantiteter, ofta handplockade och ekologiskt odlade druvor… Att tillsätta till exempel socker (chaptalisering), vinsyra eller industriellt framtagen jäst inte acceptabelt av flertalet producenter… Mikrooxidation (syresättning av vinet för att mjuka upp det) anses inte acceptabelt av flertalet producenter, och inte heller att avlägsna vatten och/eller alkohol för att öka på koncentrationen (så kallad omvänd osmos)… Att tillsätta svavel anser flertalet producenter vara tillåtet, men oftast bara vid buteljeringen och då helst så lite som möjligt.”

Seriöst. Omvänd osmos. Dyrt. Används för att rädda tok-sen skörd eller för att förstärka bleka (volym)viner från övergödda gårdar. Med andra ord en teknik för skräpviner – låt vara att ett fåtal undantag finns men det är ovanligt att kvalitetsviner behandlas med omvänd osmos. Och återigen insinueras att det är comme il faut att chaptalisera och att tillsätta syra och dessutom att arbeta med mikrooxidation, denna lika ovanliga som utmärkta metod för att snabbt döda ett annars friskt och sprudlande vin. Plötsligt blir också kvalitetsproducentens adelsmärke, ett gediget arbete i vingården, något typiskt för naturvinet.

Alla kvalitetsviner – oavsett om de av sin upphovshen placeras i ett fack som naturvin, eko, biodynamiskt, sustainable, konventionellt eller annat – görs på druvor från välsköttaAntonin Dvorak vingårdar utan onödig gödning eller bevattning och med minimal växtskyddsbehandling som vanligtvis domineras av inplanterade naturliga fiender och naturlig bekämpning av ogräs (plöjning eller klippning). Den som arbetar rent och med bra druvor behöver inte svavla i någon större utsträckning och gör det vanligtvis inte heller. Många väljer också att arbeta utan tillsatt jäst, ytterst få tillsätter syra, socker eller överhuvudtaget någonting. Självklart ser det annorlunda ut om vi talar skräpviner, men skiljelinjen går alltså inte mellan naturviner och övriga viner, utan mellan kvalitetsviner och skräpviner.

(Inom parentes sagt: att arbeta utan kemiska bekämpningsmedel är något som låter bra men som knappast förekommer alls. Det många glömmer är att svavel och koppar, som tillåts inom biodynamisk odling och som används även av den som gör naturvin, är kemiska bekämpningsmedel. Det är direkt pinsamt att så många sprider vidare floskler som ”vi arbetar helt utan kemiska bekämpningsmedel” utan att på allvar undersöka saken – t ex ber att få se producentens lagstadgade loggbok för vingården.)

Det finns inga genvägar till ett stort vin och oavsett hur producenten valt att klassificera sig och sitt vin gör hen mer eller mindre samma sak som alla andra som gör stora viner. Om något utmärker vad som kommit att uppfattas som naturvin är det att producenten bejakar sådana aromer som andra försöker dölja med svavel samt i förekommande fall en aromutveckling på gott och ont utan svavlets skyddande inverkan samt de flyktiga syror som kan utvecklas vid en seg jäsning. Dvorak.

 

Ickefrågan naturvin

Varför har icke-frågan ”naturvin” kommit att bli en så het potatis? Av den enkla anledningen att det finns två lika inskränkta kontrahenter som är lika bra på att inte höja blicken över näsroten. Dessutom sprids oavbrutet nonsens en masse i frågan.

Ett vin som av konsumenten upplevs som gott och bra är just det för den konsumenten, och det utesluter inte att bordsgrannen som uppfattar samma vin som uselt också har rätt i sak. Detta är odiskutabelt. Samtidigt kan det vinet vara moraliskt förkastligt pga att producenten utnyttjar sin arbetskraft, tok-göder och –bevattnar sina odlingar, struntar i att ta hand om spolvattnet från traktorn och mycket annat. Samma vin kan också från en kvalitetsaspekt över tid klassificeras som skräp. Omvänt kan vinet vara allt det där goda: etiskt korrekt, skonsamt mot miljön och av bästa sort utifrån en kvalitetsaspekt över tid. Notera att i samtliga nyss nämnda fall kan vinet lika gärna vara klassificerat som konventionellt som naturvin. Något som bör stämma till viss ödmjukhet i debatten.

Ytterst handlar såväl kvaliteten som klassificeringen av det enskilda vinet om vad producenten velat och lyckats uppnå och den som måste låsa fast sig vid svartvita argument i en debatt av det här slaget behöver såklart hjälp.