Lumparkompisen & de gömda långtidstesten

Lumparkompisen med fru på besök. Lunch på terrassen. Munter stämning. God mat. Men så. Plötsligt. Från ingenstans. Lumparkompisen. ”Men du, var har du gömt de där svaveltesten?!” Tystnad. Hustrun fastnar i en stel pose. Vrider långsamt på huvudet. Tittar ondskefullt på sin stackars man. Lumparkompisens fru slutar äta. Tittar på Hustrun. Tittar vidare till Hustruns make. Ondskefullt. Lumparkompisen. Ser bestört ut. Säger. Försent. ”Jag menar, de finns ju inte längre, hehe, eeh, eller?”. Hustrun: ”Lars, är möjligen ’gömda hörnet’ där du gömmer påstådda överraskningar till mig inte alls överraskningar till mig utan i själva verket dina förbannade halvtomma vinflaskor?” Jag: ”Inte bara, gumman, inte bara, men jag ska genast kasta dem. Nu!” Tar fram flaskorna från gömstället på terrassen. Säger: ”Bara prova en gång till…”. Hustrun: ”Hmmpf”. Lumparkompisen får först det vita, sedan det röda. Vi sniffar. Vi smakar. Han gillar det röda och kan inte fatta att vi talar osvavlat vin som stått öppet i mer än 18 månader. IMG_1384Men han fattar varför den här storyn är never ending och varför jag på nytt gav mig iväg för att gömma om långtidstesten så snart Hustrun försvunnit i i köket för att förbereda desserten.

Trixie Whitley!Trixie Whitley

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *