Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

Italo Calvino: Den obefintlige riddaren

Ja, vad säger man? Lysande. Finurligt. Välskapat. Språklig glädje. Egensinnigt. Fast allra mest sagolikt. I dubbel bemärkelse. För här kastas vi in i en värld där myter och sägner möter faktisk historia och, högst sannolikt, alternativt faktisk historia (ja, ni vet). Föredömligt kort. Bara att läsa. Och gilla. (Enligt Calvino själv handlar denna förrädiskt enkla riddarhistoria om att förverkliga sig själv, om att erövra varat… ja, det gör på intet vis saken sämre för den som vill ha lite utmaning i läsandet.)

Riddarmusik!

Zadie Smith: Swingtime

Enligt internationella, och därmed också snart svenska, bedömare är Swingtime Zadie Smiths hittills bästa bok och rent av en ”triumf”. Utmärkt. Ju mer Smith hyllas, desto bättre. Men hennes bästa bok? Njaee. För att tycka det måste man ha missat fullträffar som White Teeth och NW.Enligt er utsände i de välskrivna, upplysta och viktiga romanernas fantastiska och viktiga värld landar Swingtime någonstans i höjd – vi talar bara höjd när vi talar Zadie Smith – med On Beauty och The Autograph Man. Med andra ord en förträfflig bok som både lyckas underhålla och berätta en historia och säga något viktigt om vår samtid.Zadie Smith har (nästan) haft som genomgående tema i sina böcker diskussioner kring ras, ursprung, klass, globalisering och alienation – alltså sådant som upptar vår samtid i allra högsta grad. Samtidigt berättar hon märkvärdigt mänskliga historier om människor med fel och brister även då de är alldeles fantastiska. Så och i Swingtime, där hon på ett slugt vis jämför en känd Madonna-lik artists snabba adoption av ett barn i Afrika med Sarah Forbes Bonetta som en engelsk sjökapten (Frederick E. Forbes) tog med som en present till drottning Victoria på den tiden det begav sig. Då flickebarnet Sarah visade sig vara intelligent trots att det var svart bestämde sig drottningen för att upphöja det till guddottter. Men det handlar också om hur artisten med blandad framgång försöker hjälpa till i Gambia, om bokens huvudpersons – under lång tid assistent åt artisten – komplicerade förhållande till barndomsvännen Tracey, om huvudpersonens mors kamp för att som svart i förorten kunna bilda sig och ta plats i parlamentet och mycket annat. Självklart ska ni läsa Swingtime och Zadie Smiths alla andra böcker.Sona Jobarteh. Madonna.

Rent vatten?

Enligt tidigare siffror från FN dör fler människor av förorenat vatten än av krig. Men utan att behöva gå till de mest utsatta områdena i världen är inte alltid vattnet så rent som vi tror ens i den rika världen. Bortsett från tillfällen då reningsverk klappar ihop eller kloaksystem blandas med dricksvattnet – något vi sett flera exempel på även i Sverige – gör människan en hel del för att förorena de gemensamma vattentillgångarna. Enligt en ny undersökning på beställning av det franska konsumentmagasinet Que choisir (”Råd och rön”) är runt fem procent av kranvattnet i Frankrike mer eller mindre förorenat. Med tanke på att föroreningarna till stor del kommer från högintensivt jordbruk är detta knappast något unikt för Frankrike.Samtidigt inget nytt under solen. Larm har slagits flera gånger inte minst under det senaste decenniet och då framförallt om pesticider i vattendrag och grundvattnet. Att det högintensiva jordbrukets miljöansträngande karaktär förr eller senare skulle slå igenom på ett mer allmänt sätt i kranvattnet är knappast en överraskning. Fler än två miljoner fransmän i över 2000 kommuner har idag kranvatten som överskrider gränsvärdena för i första hand pesticider men också nitrat, bakterier och i något fall till och med arsenik (som dock kommer naturligt från vulkaniska bergarter).

Vattenmusik! Bonus: Omar Rodriguez-López.

En dag i ett trolls liv

Samtal 1

-Eskilstuna-Kuriren.

-Redaktören?

-Ja, det är jag.

-AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRGGGGGGGGGGHHHHHH!!! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRGGGGGGGHHHHHHH!!! (Klick)

Samtal 2

-Skurups Kommun.

-Kommunalrådet?

-Vem undrar?

-Du ska brinna i helvetet, landsförrädare, vi vet var du bor, var dina barn går i skolan, du ska sluta sprida lögner!!!!

-Vad… (Klick)Samtal 3

-Sångerskan?

-Ja?

-Ditt äckliga as, du ska gruppvåldtas och dö när din tid kommer, landsförrädare! (Klick)

Samtal 4

-Broder!

-Något nytt?

-Ja, jag har hotat fem PK-journalister som ljuger och luras och skrivit 37 inlägg på Facebook. Så här till en landsförrädare som påstod att Eskilstuna-Kuriren talar sant och vi ljuger och att vi får pengar från Ryssland…

-Det får vi ju, det är dessutom en inspirationskälla för…

-Skärp dig! Det där vet du och jag men inte svansen så tala tyst om det. Den ignoranta , ha, hörde du?, ignoranta, hm, hursomhelst, den ignoranta massan måste matas i rätt takt annars kan den vändas mot oss. Se bara hur det gick för Mussolini.

-Jag vet, inget Ryssland.

-Så här skrev jag i alla fall: ”Nu är du ju ändå vilse lands förrädare som tror jugande press är sann är fan lögn och du är ju så jävla dum tror du ju på tomten eller?”

-Fan vad bra!

-Jag vet. Du då, ringt nå’t eller?

-Jadå, för fan! Har skrämt både ap-sångerskan och pk-redaktören och kommunalrådet, haha, sa ”AAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRGGGGGHHHHH!!” till redaktören.

-Men för helvete! Skrik inte i örat på mig! Idiot!

-Förlåt.

-Hur tror du att du hjälper saken genom att skrika mig döv din kretin!?

-Ska inte ske igen. Förlåtförlåt. Tycker du om mig i alla fall?

-Vet inte.

-Lite?

-Kanske.

-Litelite?

-Mmm…

-Kan du förlåta mig då?

-Okej, men gör inte om det, och se nu till att lägga ut minst fem tweetar om vilken lögnhals och landsförrädare den folkvalde statsministern är. Det måste bli ett slut på det här daltandet med folket och att de ska välja sin egen regering, och du vet ju vem det hänger på om vi ska få slut på det fria ordet och den ljugande pressen och den värdelösa demokratin…

-Oss! Broder! Oss! Jag ska inte svika dig! TILL STRID!!!!! TILL STRID!!!!! TILL…

-Men för helvete!

-Förlåt, förlåt! Jag ringer nu! (Klick)

Perfect Day!

En dag i skidbacken

På tidiga förmiddagen

Det var en sådan där dag som inte riktigt finns. En dag då allt är perfekt. I det här fallet innebar det att temperaturen höll sig några grader under nollan och solen gnistrade i snön och värmde den som fått för sig att det skulle vara gott med en kopp varm choklad i toppstugan. Det luktade nysnö och den friska luften fyllde lungorna på det mest behagliga vis. Pisterna var så perfekta de kan bli, ja, som dansgolv, och det bästa av allt var att det var så få människor ute i dem. Inga skollov, ingen helg, bara tomma pister. Och perfekt väder. Mina skidor stod inte vädret efter. Jag hade hyrt dem samma morgon och jag måste säga att jag, när det gällt att hitta rätt skidor, sällan eller aldrig haft sådan träffsäkerhet tidigare.När jag gjorde mig redo för att köra nerför den pist jag valt ut inför mitt fjärde åk för dagen, tänkte jag just på hur perfekt allt var. Jag blickade ut över de kringliggande bergstopparna och bara njöt. Och inte en människa i den nypistade nerfarten. Jag kastade mig iväg och kom väl en knapp kilometer innan något hände, vad vet jag inte, men jag bröt nog inget ben, så där som man gjorde förr, snarare tänjde jag ut ett ledband och så bröt jag helt säkert flera revben och jag hade ont. Ont. Jag kunde inte göra annat än att ligga där jag hamnat, i en hög mitt i nerfarten. Jag vet inte hur länge jag låg där, eller hur länge jag låg avsvimmad, innan en åkare kom nerför backen. Det tog ett tag, för det var, som sagt, inte många ute och åkte.

Jag vinkade mot åkaren, men det behövdes inte för han tog sikte på mig redan uppe på krönet, det som jag körde över något hundratal meter innan jag föll, för jag vet inte hur länge sedan. Temperaturen är den samma som när jag startade åket, och vädret, och nerfarten ser lika nypistad ut. Det står utom allt tvivel att jag legat avsvimmad, men knappast någon längre tid.Han har täckbyxor och täckjacka i rött och blått, och en röd toppluva och skidglasögon med en reflekterande yta. Säkert skönt när solljuset är så starkt som idag. Åka kan han. Han stannar med en sladd och skvätter snö på mig. Jag skänker honom ett leende av det tappra slaget och håller upp en hand som snart gör en menlös gest över kroppen samtidigt som ögonen tittar menande ner över bröstet. Det är förstås för att tala om att jag är skadad, att jag har ont, att jag inte kan röra mig.

Han tittar inte på mig. Han undersöker om jag är skadad. Han känner igenom min kropp. Känner att revbenen är av. Öppnar min jacka och tar min plånbok. Han tar ut min plånbok för att se om jag har någon försäkring eller något kreditkort som kan betala en helikopterhämtning. Han tar ut kontanterna och stoppar dem i sin egen ficka, sedan lägger han tillbaka plånboken, tar på sig skidvantarna och åker sin väg.

Jag fryser och funderar. Varför gjorde han så? Ska han ge helikoptern ett förskott? Går det fortare att hämta hjälp än att försöka ta ner mig? Det gör det förstås och nu kommer det fler åkare över krönet. De kommer hit. Ynglingar. Märkligt. De skvätter också snö på mig, men de förstår nog allvaret, ja, det gör de, för de tar av mig skidorna, åh tack, och så pjäxorna, det var skönt, men kallt, men… de åker sin väg med skidorna och pjäxorna. Det är kallt. De är borta. Det där förstår jag inte… Jag fryser verkligen nu och det är länge sedan någon kom över krönet. Ingen har kommit över krönet sedan de där ynglingarna som åkte ner med mina skidor. Och pjäxor. Men nu är de tillbaka! Jag visste väl det. Hur länge har jag då väntat? De skrattar och, men nej, en av dem kissar på mig! Det är väl inget att skratta åt! Jag blir så trött, vad tror de att jag är – en uteliggare?

Efter lunch någon gång

– Titta vilken äckelgubbe. Uteliggare. Luktar piss. Har frusit fast? Verkar hålla på att dö. Kunde han inte valt ett bättre ställe att dö på? Usch! Men de där solglasögonen är inte att leka med – ska vi se om vi kan få loss dem? Eller tror du att de sitter för hårt?

– Nej, det är väl bara is och is kan man alltid slå sönder, även om den är gammal och gul. Prova.

– Nej, de sitter stenhårt, vad ska jag göra?

– Vänta, jag kan nog slå loss dem med staven… såja, nu kan du ta dem.

– Han blöder inte ens!

– Nej, han är nog redan död, eller så har blodet stelnat i honom.

– Äckel!

– Ja, det är skandalöst att de låter sådana ligga och skräpa i backarna, det kan ju komma förbi barn. Eller så kan någon köra på honom och skada sig.

Efter skidsäsongen

– Det är ofrånkomligen så att det som göms i snö, kommer upp i tö, och inte minst vi som är satta att sköta en kommun som lever på sin snö, sina skidturister, sin vinter, inte minst vi måste inse vikten av att städa upp efter snön. Jag…

– Nej men det där är absurt! Det kan inte vara kommunens sak att städa upp i skidbackarna. Det måste vara arrendatorns sak!

– Jo, det kan man tycka, men vi får inte glömma att vi alla har glädje av att det går bra för skidanläggningen och det är rimligt att vi ställer oss solidariska med arrendatorn när denne har problem.

– Det som gör mig upprörd är att det bara blir fler och fler lik för varje år. Så länge arrendatorn inte gör vad han ska eller ens vad han kan…

– Stopp nu. Arrendatorn gör vad han kan. Och mer därtill.

– Och det har inget att göra med att han är din måg? Va? Jag vidhåller att så länge arrendatorn inte gör mer så ska inte heller kommunen städa upp i hans backar. Den dagen han börjar städa upp i backarna v-a-r-j-e kväll och den dagen han sätter ut likkorgar i backarna, likkorgar som töms minst en gång in veckan, först då är det rimligt att kräva att kommunen ska ta ett större ansvar.

Till sist

Bestämdes det att kommunen och arrendatorn på en fiftyfifty-bas skulle se till att plantera in gamar i trakten. En lösning som visade sig så framgångsrik att driftiga personer i området öppnade en gamuppfödning och snabbt såg till att få ett de facto monopol på landets gamproduktion. Idag säljer de gamar till landets alla skidanläggningar och ett tiotal exportmarknader. Utvecklingen har gått i ett sådant tempo att företaget fått pris både av landets ledande finanstidning och omnämnts i såväl Financial Times som National Geographic.

Sherry, Donnie Yen, Frankie Valli, Guthrie Govan & Les Chats Sauvages

Först som sist tips på två trevliga sherry: Bertola Amontillado 12 Años, nr 76696, 90 sek (375 ml), och Bertola Oloroso 12 Años, nr 76699, 90 sek (375 ml). Snart sagt alla vin-förståsigpåare slår ständiga slag för sherry. Uppercuts, högersvingar, vänsterkrokar, raka käftsmällar och kraftfulla träffar i solar plexus. Inget hjälper. Så där är det ibland.På 1980-talet var det hart när omöjligt att sälja italienskt vin i Sverige. Trots att de då alltmer betydelsefulla vinskribenternaa ständigt talade om för allmänheten att den borde upptäcka fler pärlor från Italien. Det där är svårt att tro idag när italienarna går som tåget här. Att sherry ska nå samma framgång är inte troligt men det vore trevligt om fler vågade servera sherry fino till tapasbordet eller varför inte lite oloroso till hummersoppan (sedan en skvätt av den ädla drycken fått förstärka Campbell-burken, eller hur ni nu tillverkar era soppor). Just det där sista – både skvätten i burken och vinet till soppan – är något er utsände i sherry-varianternas komplexa, väldoftande och nötspäckade buteljer är synnerligen svag för. Nog om detta.Nu till töntlåten Sherry. Denna välljudande förolämpning mot god smak förefaller locka fram det mest pinsamma i varje människa. Om ett band med ett tufft namn som Les Chats Sauvage (vildkattorna!) ska göra en video till nämnda låt så blir det så här, och om kampsportaren med mera, den annars ganska tuffe Donnie Yen ska mima låten blir det så här, och inte blev det så mycket coolare när Frank Valli en gång i tiden själv tog sig an falsettsången och movsen. Tur att Sherry själv finns och kan lira Guthrie Govan!

Besök på Ästad Vingård

En period som spänner över åren 2011 till 2017 kan tyckas lång. Eller väldigt kort. Sett som en del i etablerandet av ett nytt vinområde är det en kort mycket tid. Ändå har Ästad Vingård redan hunnit gå från den ena klarheten till den andra, och även om det förmodligen återstår en generation, eller möjligen två, innan det mesta fallit på plats lär ingen annan sexårs-period framöver kunna visa upp en lika dramatisk utvecklingskurva som de här första åren i projektets liv.

Mousserande tar tid

Innebär då det att det kommer välla ut en massa färdiga viner från producenten? Nej, långt ifrån. Rent allmänt tar det tid att skapa nya viner när allt ska ske från plantering till buteljering. När projektet dessutom är inriktat på mousserande tar det ändå längre tid. Bara för att ge er en uppfattning om detta: Min teori, som rådgivare, är att toppvinet ska ligga minst tre år, kanske fyra, på sin jästfällning innan det är redo att degorgeras. Hm, fyra år, och projektet är bara drygt sex år. Klart vi är långt, väldigt långt, från projektets fulla potential.

Flera parametrar

Bortsett från att det tar tid att göra de här vinerna ska i framtiden flera parametrar utvärderas. Till exempel är druvan solaris det alla springer på i Sverige idag, inklusive vi på Ästad, men det är förmodligen så att det inte är det bästa valet. Kanske just nu, men eventuellt inte om 25 år. Eller är det så att solaris visst är den stora druvan för Sverige, vi ska bara lära oss att tygla den bättre och att blanda den på rätt vis (och då gäller det att hitta druvan/orna den ska mixas med)? Hm, vi vet idag inte hur vi bäst gör ett mousserande vin i Sverige.

”Vet vad vi gör”

Det där sista innebär nu inte att Ästad Vingård och dess rådgivare inte vet vad de sysslar med. Vi är fullständigt på det klara med vad vi gör, var vi står och vart vi vill, och det är det där sista som gör oss ödmjuka inför situationen och projektet. Vore det inte så skulle vi jubla i högan sky över allt som gått så fullständigt spikrakt in i bull’s eye hittills. Vi vet till exempel att våra antaganden om hur man sannolikt bäst hanterar solaris för att få den så snygg som möjligt stämmer; vi vet vilken ek som sitter som hand i handske oavsett om vi talar ekstavar eller 225 liters-fat med inriktning på mousserande respektive stilla vin på solaris i Sverige; vi vet att toppvinet måste ligga lääänge på magen innan det är klart; vi vet att för standardcuvéen räcker det med 18-24 månader; vi vet att vi kommer kunna göra ett ganska snyggt och elegant stilla vin; med mera.

Höjer ribban

Vi har till och med hunnit göra ett halvtorrt tredjevin tre år i rad bara för att nu efter vårt senaste möte (häromveckan) bestämma oss för att lägga ner den produkten. Varför? Jo, den är nu så svag i förhållande till gårdens riktiga viner att det känns fel att ens fundera på att göra den. Det där sista kan säkert förvåna en och annan som på gården provat det här vinet (Ästad Vingård solaris halvtorrt), eller som kommer prova sista (sista, inte senaste) årgången 2016 i sommar – de flesta har blivit positivt överraskade. Jodå, vinet är inte urkass på något vis, det är bara det att, som sagt, de andra är mycket bättre. Vi höjer helt enkelt ribban, till glädje för oss själva och, hoppas jag, Vinsverige.

Årgången 2016

Årgången 2016, som vi har att arbeta med nu, är, nästan, den första riktiga skörden på gården – så känns det, nästan alltså, jag är övertygad om att vi kommer få se en hel del förändringar de kommande åren allteftersom stockarna blir äldre och rutinerna i källaren sitter som klippan i berggrunden (och, ska tilläggas, precisionen i vingården och skördetillfället förbättras ytterligare). Förhoppningsvis blir årets skörd också hyggligt stor, det gör det så mycket lättare att arbeta vidare – dessutom måste projektet nu också börja producera lite fler flaskor som kan säljas på gården(s restaurang) så att underskottet i vårt glädjefyllda famlande efter framtidens svenska vin blir något mindre.

PS

PS Den som är nyfiken på Ästad Vingård och vinerna där är alltid välkommen dit på besök – det finns till och med utmärkt restaurang, hotell och spa på plats, och den fjärde mars i år arrangeas dessutom #TWWD2017 där, en dag fylld av spännande seminarier under ledning av etablerade vinmakare och producenter som Clotilde Davenne, Simone Rings, Louis Sipp och Giovanni Folonari.

Musik

Manic Street Preachers.