Gårdsförsäljning på G?

 

Enligt Mikael Mölstad i dagens SvD planerar Alliansen en motion om att tillåta gårdsförsäljning i Sverige. Stämmer detta är det ett smått sensationellt genombrott. Hittills har alla försök från odlarnas sida att få ens ett enda parti att till fullo ställa sig bakom en sådan motion varit utsiktslös. Enskilda ledamöter har förvisso argumenterat för saken, men aldrig ett parti. I alla fall inte fullt ut. Således ett stort steg framåt och även om det finns en massa ”om” är det inte otänkbart att en sådan motion kommer leda till att gårdsförsäljningen blir tillåten. På tiden i så fall (och knappast något hot mot vare sig folkhälsan eller Systembolaget, vilket ibland lyfts fram som argument mot det tämligen självklara i att en bonde/producent ska få sälja sina varor och bidra till att det lokala näringslivet utvecklas).

Herman Melville: Moby Dick

Varför läser man om gamla klassiker? Som det ”amerikanska nationaleposet” Moby Dick? Kanske för att se hur man uppfattar samma sak nu, långt senare. Eller av pur nyfikenhet, då det mesta är glömt. Av Moby Dick visar det sig att jag kommer ihåg ungefär det som var med i Illustrerade Klassiker-versionen, eller möjligen Det bästa-varianten, och det räcker gott så.

Samtidigt som boken tveklöst är intressant upplagd och full av vindlingar, prång, kluriga bilder och motbilder, eftertanke och hugskott, vilka lika tveklöst inspirerat många efterföljare i den amerikanska litteraturen, och därmed på sikt också ute i den övriga världen, är det här i stora delar en ofantligt tråkig och tomgångspratande bok. Hade vunnit på en god redaktör som kapat hälften. Bör man då läsa om den? Nej. Bör man ha läst den? Ja!

Moby Dick.

En sorglig historia

För de flesta torde det vara uppenbart att det är en dålig idé att låta utländska företag hantera en svensk myndighets ärenden och register. Detta oavsett myndighet och oavsett vilket det utländska företaget är. Det är svårt redan att hålla den egna organisationen fri från spioner och missbruk. Att lämna ut uppgifter till icke säkerhetskontrollerad personal på det utländska företaget är häpnadsväckande naivt, rent av brottsligt.

När nu Alliansen pangar på regeringen för det där sista är den inte fel ute. Å andra sidan är det ytterst oklädsamt att inte samtidigt rannsaka sig själv då det var den själv som fattade beslutet att lägga ut hanteringen av svenska myndigheter på aktörer andra än myndigheten själv och rent av från andra länder.

Dessvärre får hela affären Sverige att för en stund se ut som den bananrepublik landet faktiskt inte är, trots att många Sverige-ovänner ständigt och jämt skriker om Kalle Anka-land och annat förminskande om detta inte perfekta men i grunden fantastiska rike. En sådan här affär hade av ansvarstagande och reflekterande politiker hanterats effektivt bakom lyckta dörrar (vi talar om rikets säkerhet och en för alla ytterst pinsam situation): Nya direktiv för myndigheternas upphandlingar och hantering av information, på lagom diskret vis utbytta ministrar, skammens rodnad på alla inblandades kinder.

Nu ägnade sig Alliansen – som hela regeringsperioden lagt mer tid på att försöka framställa regeringen som oförmögen än att komma med egna, relevanta alternativ – istället åt att försöka kamma hem billiga poäng. Ett land behöver oavsett regering en stark och konstruktiv opposition. Alliansen agerar nu lika svagt som Socialdemokraterna agerade under första Reinfeldt-regeringen.

Det är lätt att hitta förlorare i den här soppan men svårt att se vinnare. Möjligen är det i så fall Sverigedemokraterna, vars retorik om ett sönderfallande och misskött Sverige fått bränsle på sin kvarn.

 

Carl-Johan Vallgren: Havsmannen

Carl-Johan Vallgren brukar vara ett säkert kort. Den vidunderliga kärlekens historia är en vidunderligt bra bok och till exempel Kunzelmann och Kunzelmann försvarar sin plats i bokhyllan. Det här alstret, Havsmannen, hade dock Vallgren kunnat avstå från eller kanske hellre gjort en långnovell av istället. Nu blir det en bok som är alldeles för svart och alldeles för vit och därför inte berör, vilket annars torde ha varit syftet med tanke på textens ansats. Men när de onda blir ondare än onda och de goda godare än goda tappar åtminstone jag intresset. Till det ska läggas att storyn är ganska tunn.The Seahorses.

Sommarens bästa läsning

Om det mot förmodan är så att det fortsatt finns en HR som inte läst sommarens bästa bok, Kronos väv, är det hög tid att handla nu. Här får du möta antropofager, Idi Amin,  en tatuerad mc-präst, mystik, Nina Bogdovskaja, romans, inavel, sydliga breddgrader, en rysk cirkus, krig, Jonny Wilkinson och ja, livet  som det mest är. Boken kan till exempel köpas direkt från förlaget och den finns både som pappersbok och e-bok, dessutom finns den att låna som pappersbok från välsorterade bibliotek och som e-bok från snart sagt att bibliotek i Sverige.

Vi toppar med sommarens bästa youtube-klick för festprissar.

Långtidstest av korkskadat vin: korken borta!

Som den inbitne HR:aren vet pågår för närvarande ett för människorasen i största allmänhet och för den vindrickande delen av densamma synnerligen intressant långtidstest av korkskadat vin. Den samvets- och minnesgranne kommer säkert och med viss avsmak ihåg det inledande konstaterandet, att en gammal Crozes Hermitage av god kvalitet och från fina Rhône-året 1991 uppvisade en korkdefekt så tydlig att grannarna ringde och undrade vad som stod på i vårt hus. Den nyss nämnde minneskonstnären erinrar sig högst sannolikt också att samma vin efter att ha stått i en öppnad flaska en vecka på en provensalsk terrass tappat lite av sin tydliga kork och snarare blivit äckligt och vedervärdigt i största allmänhet samtidigt som en bakteriedriven syra börjat utvecklas.Efter två veckor, som vi alla minns, hade korkdefekten fått rejäl konkurrens av annat som bland annat kunde betecknas som gammal, dammig mjölnarkvarn (golvet ni vet, och allra mest ett dammigt hörn eller det lätt integrerade dammet på en gammal maskin eller kanske ett sedan länge oanvänt drivband) och jäst. Yngsta Dottern tyckte det var det äckligaste vin hon doftat på, andra av oss var helt uppslukade av komplexiteten i doften samtidigt som vi, det ska i sanningens namn sägas, kraftfullt tog avstånd från vinets allt syrligare smak.Idag, ytterligare tio dagar senare, var det så dags för en ny kontrollstation i det pågående testet, alltså efter cirka tre och en halv vecka, ett korkskadat vin i öppet tillstånd på en provensalsk terrass. Eftersom Yngsta Dottern tidigare deltagit som försökskanin var det nu Äldsta Dotterns tur. Hon fick ett glas, ombads prova. Hon doftade, tittade fundersamt upp och sa ”Är det här ett av dina långtidstest?”. ”Bry dig inte om det du, säg bara vad du känner!” fick hon till svar (det är, som alla vuxna vet, oerhört enerverande när ungarna börjar tänka själva). Hon doftade, kom fram till att näsan hade ett tydligt drag åt portvinshållet till. På frågan om hon kunde känna ett lätt korkat inslag blev svaret nej (hon är ganska bra på kork, ska sägas). Så provade hon smaken också och då tog det hus i helsike, ”Men vad är det här för smörja du lurar på mig?! Rena lutet! Pappa…”.Efter detta lilla avbräck i vardagens stilla lunk tog vi oss så för att själva prova vinet. Hm, nej, ingen kork på näsan, men en hel del tämligen trevlig oxidation med ett lätt inslag av choklad och kaffe (faten går igen, ni vet) och, ja, portvin, inte tokigt alls, mycket bättre än vid de tidigare testen, varför frågan infinner sig om man kan lufta bort korken? Svaret är både ja och nej. För den försvann både i doft och smak, men åtminstone i det här fallet har smaken kantrat å det värsta. Den bakteriedrivna utvecklingen av oönskad syra har nu exploderat och vinet smakar verkligen acidifierad apsvett.

Shirley Bassey & Propellerheads. Shirley Bassey-bonus.

Hustruskolans dietveckas effekter

I en stund av tillfällig sinnesförvirring, obetänksamhet och missledd välvilja undslapp sig er utsände i diethållarnas lugubra skafferi ett ”Jamen, jag hänger på nästa vecka!”. Detta innebar att han utan någon som helst insikt i dieternas av slukhål, yrande och hunger fyllda vakuum lovade Hustrun att hänga på hennes sommardiet den andra och avslutande veckan. Hustrun stannade för en sekund upp och undslapp sig ett ”Du?”. ”Jag!” svarade då den ofantligt korkade, inte utan viss stolthet, sådär som människor kan känna sig uppfyllda av godhet, fast de bara är uppfyllda av sig själva, efter att sagt något de tror ger medvind i livet.Nu efter ett drygt dygns dietande kan den ovan nämnde konstatera att det här med dieter är något direkt farligt och att det, om det alls ska vara tillåtet, bara bör vara tillåtet under förutsättning att det är vuxna människor som av fri vilja och under överinseende av läkare samt efter en psykologisk utredning ägnar sig åt det och själva recepten som används måste vara förbjudna till dess att Livsmedelsverket och Socialstyrelsen godkänt dem.

”Okej, vi börjar i morgon!” sa Hustrun med ett leende i söndagskväll, och på måndagsmorgonen bröt helvetet lös hemma hos oss. När er utsände infann sig för sina vanliga frukostmackor av sötat, vitt bröd dränkt i ost och skinka stod Hustrun där som en bellona och fräste ”Hupphupphupp, nejnejnej, idag får vi ett glas citronvatten till frukost! Men misströsta ej, vi får dricka hur mycket kaffe som helst!”

”Kaffe? Magen?”

”Ja, du har väl omeprazol och imodium hemma om det skulle vara så?”

På den vägen fortsatte det. Två salladsblad och lite kyckling till lunch. Spenatsoppa till middag.

”Inga mellanmål!” sa Hustrun

”Men älskling, den där dieten är gjord för sådana som du som är en tvärhand höga och lever på 1000 kalorier om dagen, jag som är dubbelt så stor och stark och äter bastant frukost, lunch och middag och minst två rejäla mellanmål samt glass och godis en masse eventuella tevekvällar, måste ha minst, minst!, 6000 kalorier om dagen för att inte svimma.”

”Dumheter!” sa Hustrun och väckte oss idag med en minimal granola. Men, granola! Hipstermat! ”Ja, men du får dricka hur mycket kaffe som helst,” tröstade Hustrun och förklarade att den yrsel, svaghet och huvudvärk som infunnit sig hos hennes hulde make inte berodde på svält och en pågående och akut nära-döden-upplevelse utan vätskebrist.

Nåväl, nu har somliga av oss varit ute på dagens löparrunda med hunden och kan konstatera att kroppen på ett dygn gött av dumhet blivit så svag att vänster fot, trots medveten styrketräning av densamma efter välkomna råd från kunniga HR:are, vek ner sig redan efter ett par kilometer med påföljd att löparen ifråga tvingades släppa sin lufsande hund och rusa framåt med väderkvarnsviftande armar ett tjugotal meter innan balansen återfunnits; tveklöst en av de där situationerna då huvudpersonen är glad om ingen ser på.

Nog av. Kontentan av det ovan sagda, kära HR:are, kan inte vara annat än ett omedelbart förbud mot dieter.

Herman’s Hermits sjunger Graham Gouldman.

Nää, fotbollsintervjun vi vill höra

– Hur känns det så här inför EM?

– Nää, det känns bra i kroppen.

– Så din bra-känsla kan också vara utomkroppslig?

– Nää, hur menar du nu?

– Kan du svara på en fråga utan att säga nää först?

– Nää, det är klart jag kan!

Musik: Takagi & Ketra bakar in nästan hela den lättrallade delen av 60-talet i L’esercito del selfie.

 

Quatorze Juillet

Om du är med i ”Vem vill bli miljonär” och har nått sista steget och är redo att håva in pengarna och bara måste svara på varför Frankrike firar sin nationaldag den fjortonde juli, Quatorze Juillet, vad svarar du då? Ja, då svarade du fel (ber dig om ursäkt som faktiskt svarade rätt, hatten av). Pengarna borta.Jo, visst firas nationaldagen till minnet av stormningen av Bastiljen den fjortonde juli 1789 och att man därmed gjorde slut på den totalitära monarkin och adelns privilegier. Också. Men det finns ytterligare ett, ofta förbisett, skäl. Då lagen 1880 infördes om att den fjortonde juli ska vara Frankrikes nationaldag fastslogs att man firar denna av två skäl. Dels det redan nämnda. Dels till minnet av ”La Fête de la Fédération” den fjortonde juli 1790 – en av många revolutionära fester som genomfördes för att fira nationen och, just i det här fallet, den nya konstitutionen från 1789.

Musik! Eller så här kanske det ska låta?

Nazisterna & förintelsen

Rent krasst är iscensättningen av Förintelsen en av få saker nazisterna lyckades med då de var vid makten 1933 – 1945. Deras samhällsbygge gick åt skogen. Kriget likaså. Men de var riktigt framgångsrika med att en masse döda judar, homosexuella, journalister, handikappade, satiriker, romer, intellektuella, slaver, kommunister, dekadenta konstnärer, liberaler och andra enligt deras ideologi oönskade element. Med andra ord tog de handfast tag i judekonspirationen, rensade samhället från svaga, dekadenta och landsförrädiska inslag och försökte högst medvetet bygga en ny ljusnande framtid i enlighet med sina grundläggande idéer. Så varför förnekar så många nazister detta?Och förnekar de inte detta framgångsrika genomförande av sin politik menar de att antalet dödade är kraftigt överdrivet som om folk i allmänhet bryr sig om huruvida det var en miljon eller sex miljoner judar eller om det var en miljon eller åtta miljoner övriga offer som togs av daga i läger, via massavrättningar på fältet och på andra mer eller mindre sinnrika och effektiva vis. Poängen är att det gjordes. Och det var effektivt. Något att vara stolt över för den som står bakom den på rasbiologi, nationalism och judekonspirationer byggda ideologin nazism.I själv verket borde Förintelsen, vid sidan om de av Hugo Boss tillverkade uniformerna, vara nazisternas starkaste argument för att vinna anhängare. ”Titta! Det här lyckades vi med!” kan de säga och för en stund få den politiskt famlande varelsen de vill knyta till sig att glömma det gigantiska debaclet Tredje riket och att partiföreträdarna på 1930- och 40-talen lät sig ledas av en tablettmissbrukande och verklighetsfrämmande individ som körde armén i diket, sköt den egna flottan i sank och svek sina soldater å det grövsta. Att han och hans omgivning dessutom i namn av nationalismen lyckades rasera sitt land fullständigt kan också utgöra ett litet aber då nynazisterna försöker vinna anhängare. Så varför förneka Förintelsen? Rent krasst måste väl historierevisionisterna tillika förintelseförnekarna vara att betrakta som nazistförrädare och Förintelsen som nazisternas främsta argument för att visa att de är handlingskraftiga och står vid sitt ord?

Något helt annat: Green is the colour, om vi får tro den skäre Floyd. Bonus: Fat Old Sun/Good Morning Folks.