Manual för TV-kocksformat

  1. Inled med hurtfrisk musik så tittaren luras tro att nu kommer snart något fart- och lustfyllt äga rum.
  2. Då det är uppenbart att tittaren kommer stöna och sucka ”shit, inte en kockjävel till” när kocken kommer i bild gäller det att snabbt lura kvar tittaren, detta sker genom att kocken beter sig som en mix av en månglare på marknaden och en högljudd narr.
  3. Nu kan inte ens den mest gladlynte kock behålla tittaren hur länge som helst med sina utrop om ”Idag ska vi göra ugnspannkaka eller tjockpannkaka som min mormor i den blekingska skärgården brukade säga, hej på er, häng med!”, varför det gäller att snabbt släppa på mer gladlynt musik som får ligga och porrporla bakom de för en majoritet av tittarna outsägligt trista bilderna som visar en tjockpannkaka i vardande.
  4. Ovanstående får ta högst en och en halv minut sedan måste kocken skrika ”Färdig! Oh, så gott! Mmm! Servera med lite äpplemos eller lite sylt eller lite vad ni vill, mormor i Blekinge serverade alltid med lingonsylt, eller som mormor sa ”krösamos”! Hehe! Hej på er!”

Frukostmusik!

Bonusmusik 31/08. Och lite mer av Hansson & Karlsson. Klassiker med K/Carlsson.

Varning för köttets grå skyar!

Kanske var det hybris efter den genomlidna matlagningskursen härförleden, kanske var det ett slags Bror Duktig-anfall baserat på en Hustrun-kommer-bli-stolt-över-mig-tanke. Kanske var det ren och skär dumhet. Alldeles oavsett vilket var det inte bra.

Så här: Hustrun bortrest. Jag hungrig. Får för mig att en köttbit vore gott. Åker och handlar. Inser vid köttdisken att jag inte har en aning om vad jag ska köpa för kött. Ber damen bakom disken om det dyraste. Får en hygglig bit av det (säger det är till ”drygt två” – ja, tanten tittade lite frågande, jag såg neutral ut, vad kan man annars göra? – fast bara jag ska äta). Den för några veckor sedan med fasa genomförda dietveckan drev mig mot frysdisken i jakt på grönsaker (istället för de saftigare och godare potatiskroketterna). Hittade en lämplig påse. Åkte hem. Letade efter en stekpanna. Hittade fyra. Obegripligt. Vad ska man med fyra stekpannor till? Tog en med ett slags upphöjningar på. Inbillade mig att det skulle göra så det blev fina ränder på köttbiten. Satte järnet på spisen och spisen på järnet för jag ville minnas att nötkött ska stekas på hög värme. Letade efter smör att smöra stekpannan med. Hittade bara smörgåsmargarin. Tog det. Klickade i. Slogs av eftertankens kranka blekhet ”Tänk om flottet inte räcker och allt bränner fast, har hänt förr!”. Hällde på en större mäng olivolja. Ungefär då började det bubbla och fräsa i pannan. I med köttet. Då! Varning, varning, kära kock-villbliare! Exakt vad som var fel i allt det där lär en framtida vetenskap då människan är så mycket klokare än idag kunna klargöra. Idag vet vi bara att det började ryka utav bara fan. Hela köket blev till ett Lützen där jag försökte rida ut stormen i sadeln på min tappre Streiff. Trots svårigheten att se något annat än rök och trots de andningssvårigheter som infinner sig i överdriven tjocka lyckades jag, efter att först ha fått retirera med bortvänt ansikte, kämpa mig tillbaka till spisen och vända på köttbiten. Då rök det ta mig tusan ändå mer! Fick panik. Tog pannan av spisen och slängde allt i vasken. Och då. Då rök det om möjligen ändå mer än ändå mer nyss. Som om naturens alla element gjorde sitt yttersta för att med gemensamma krafter kasta mig ur sadeln och fälla den tappre Streiff till marken!

En kamp var det! Men Streiff och jag gick segrande ur striden! När pannan väl var slängd i vasken och efter en stund sansat sig och jag vacklat till ett fönster och öppnat det och kommit på att det här förmodligen är ett tillfälle då man ska använda köksfläkten och därför satt på den, då låg den där, möjligen en aning onödigt svart och skorvig men ändå så fin så fin, Streiffs och min lilla köttbit. Men vi var inte klara! Slet pannan ur vasken och satte den på spisen igen. Tänkte att här gällde det att smida medan järnet bokstavligen var varmt och pannan full av flott. Snabbt till frysen. Hämtade påsen med grönsaker. Hällde dem i pannan. Visst rök det nu också, men inte som med köttbiten, varför vi drar slutsatsen att det i första hand är köttbitar man ska passa sig för i köket. Lät det ryka och puttra ett par minuter. Hade förstås kunna läsa påsens instruktioner men det kändes onödigt. Hällde upp grönsakerna vid sidan om köttbiten som redan räddats till en tallrik. Skar av en knaprig bit kött till Streiff alias hunden Davidoff och en mindre men lika knaprig bit till lilla taxen som vi glömde bort i dimman då han var och är för liten för att synas under sådana omständigheter, och så, äntligen! satte vi oss till bords köttbiten och jag. Gott? Jag har ätit bättre kött men det knaperstekta var bara på utsidan av köttbiten, inuti var den knallröd, och grönsakerna var det ungefär likadan med, lite flottigt goda på utsidan och uppfriskande kalla inuti. Om jag längtar efter Hustrun? Lite.

The Equals.

Test: Osvavlat vin som stått öppet i 34 månader!

Idag var det så äntligen dags att följa upp långtidstesten. På en provencalsk terrass har några prover lagrats mellan två och 34 månader. Detta innebär att majoriteten av flaskorna utsatts för både vinternätternas relativa kyla och sommarens definitiva hetta. Ett av proverna, det korkskadade vinet, har lagrats utan förslutning medan de övriga pluggats igen med mer eller mindre resterande mängd i flaskan (avseende de båda osvavlade vinerna, ett rött och ett vitt, börjar de nu ta slut men det finns så pass mycket vin kvar att försöket kan pågår ytterligare en tid).

Osvavlat vitt vin

Det här försöket har nu pågått i 34 månader. Vinet är en chardonnay som gjorts ”hands off”, det vill säga bara skördats, krossats lätt och lämnats att jäsa varefter det fått vila en tid innan det dragits på flaska. Vinet har provats flera gånger sedan testets start för snart tre år sedan (läs härhär, här, här, härhärhär, här, härhär, härhärhär, här, här och här). När vinet testades i mars 2016 var omdömet ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry(amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt.” Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter att ha stått öppet i två år) påminde vinet mer om en vermouth med en kraftfull och sötfruktig doft och smaken bedömdes vara okej, rent av lite bättre än sex månader tidigare.

Vid dagens provningen är färgen ljust och vackert orange med brunt inslag och en hel del fällning, doften är okej med ett drag av något av de gamla härtappade skräpvinerna (förmodligen Rosita, men har svårt att sätta fingret på det), noterbart är att det inte finns några oxidtoner i doften, smaken är avslagen och grov, syra saknas, påminner alltmer om risbrännvin.

Osvavlat rött vin

Även det här försöket har pågått i 34 månader och allt som gäller det vita ovan gäller för det här. Vinet kommer i likhet med det vita från Domaine de Brescou utanför Pezenas och är gjort ”hands off”: skörd, druvorna krossades och lades att jäsa, efter jäsningen drogs vinet bort från skalen och lades att vila, efter några månader buteljerades det. Från start var det här vinet väldigt rustikt och kantigt. Blev bättre med några månader i öppen butelj på terrassen. Komna till mars 2016 lät det så här ”inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter två år på terrassen) hade vinet tacklat av lite och den flyktiga syran i doften var väl generös.

Vid provningen idag noterades att färgintensiteten nu gått från hög till låg och att färgen är tegelröd med bruna toner, ganska mycket fällning; rå doft med inslag av röd frukt och flyktig syra, då glaset snurras tar den flyktiga syran över, dock inga oxidtoner; smaken domineras av den flyktiga syran och Karlssons klister, lång, syrlig eftersmak, annars hyggligt rent, verkligen inte gott.

Korkskadat rödvin

För två månader sedan öppnades en högklassig Crozes-Hermitage som visade sig vara rejält korkdefekt. För att se vad som händer med ett korkat vin om det får stå öppet över tid ställdes flaskan tillsammans med de övriga testvinerna ute på terrassen, där det nu alltså stått två månader medan den provencalska sommaren gjort sitt bästa för att göra det hett om öronen på det. Till skillnad från övriga testviner har det här stått utan förslutning. Ganska tidigt kunde konstateras att korkdefekten klingade av och ersattes av andra upplevelser. Nu, två månader efter flaskans högtidliga öppnande, är det uppenbart att korkdefekten är spårlöst försvunnen. Istället domineras doften av blöta potatisskal, som kommer igen i smaken tillsammans med fiskfjäll och en ganska osund syra.

Taverna

Sist men inte minst den gamla klassikern Taverna. Ett bespottat vin. På sin tid härtappat. Och alltid bättre än sitt rykte. Försöket här har gjorts med en flaska som tappats på 1990-talet. När buteljen stått öppnad på terrassen i 12 månader (för tio månader sedan) var den ”Helt fantastisk, faktiskt. Stor, härlig doft med inslag av torkad frukt a la katrinplommon, dadlar, fikon och russin, ett stänk honung där, lite citrus här och så en himla massa sötma i saken.” Nu, efter 22 månader i öppnad flaska på den provencaska terrassen har färgen blivit ljust brun, doften domineras av russin och nötter och ett lätt oxiderat inslag, i smaken återfinns allt det där, russin, nötter och oxidering samt, förstås, en massa sötma som förlåter mycket.

Moscatel öppen 25 år

Det här försöket pågår fortsatt och vi ber att få återkomma i ärendet.

Bonustest: Tredagarstest Mateus

Porucpine Tree.

Meg Wolitzer: Hustrun

Hustrun! Jag gick där som vanligt på Pocket-shopen på Arlanda och lät ögonen svepa längs hyllraderna. Mest skräp. Bag-in-Box-pocketar. Svenska deckare och skit. Borde stå i ett snurrställ utanför pressbyrå-kiosken på stan och säljas tillsammans med Big Jim, OSS 117 och Bill och Ben. Eller på bokhandelns ungdomshylla tillsammans med Kitty och Tvillingdetektiverna. Då! Hustrun!

Vem hade haft den dåliga smaken att sno titeln till min bok om Hustrun? Skandal! Var självklart tvungen att köpa eländet och hann knappt hem förrän jag öppnade det och började läsa. Japp, kass. Banala liknelser staplade på varandra som korten i en kortlek. Men. Neej. Vad händer? Texten tar sig. Liknelserna upphör (nästan). Hjälp! Dras in i texten. Tycker den är bra och att hon som skriver är cool och att Hustrun i texten är cool. Detta är en bok jag förbannar! Samtidigt som jag måste rekommendera den till er. Ingen fantastisk intrig, inga överraskningar, däremot underhållande från böckernas och de (mestadels) framgångsrika författarnas innersta värld. Smart. Stulen titel.

Annette PeacockSalisbury. Annette Peacock. July Morning. Annette Peacock.

 

Ett Rosé de Provence i min smak

När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!

Rosa.

Vägskäl

Mitt kontor. Soffgrupp i knarrande skinn i bortre änden. Högt i tak. Stuckaturer. Tunga gardiner. Porträtt. Damm som planlöst snurrar runt i de inträngande solstrålarna. En tickande klocka. Doften av tjocka mattor och ekpanel och allvarliga herrar. Kungsgatan hörs knappt hit upp. Mitt emot mig, på andra sidan det bastanta skrivbordet, Erik Lindgren, som vill ha ett penningbidrag. Han är välklädd. Ren. Belevad. Verkar vara en vettig karl. Jag är inne på att ge honom ett runt bidrag till saken. Både här och där.– Men den här ledaren, är han verkligen att lita på?

– Självklart, herr Spång, som ni säkert har noterat har han redan genomfört omfattande utrensningar. Om man får uttrycka sig på det viset skulle jag vilja säga att… svulsterna är bortskurna från partikroppen.

– Mmm, det är sant att mycket gjorts i den riktningen…

– Dessutom måste vi se till vår tid sådan den är, och hur andra beter sig, och då förefaller i vart fall i mina ögon ledaren vara en räddare i nöden. Att han själv så att säga fått känna på frontlinjens eld och rök torde väl borga för detta?

– Förvisso, men Röhm och Göbbels, hur är det med dem och deras skaror av våldsverkare?

– Tro mig, herr Spång, det är bara en tidsfråga innan de är utrensade. Ingen av oss vill ha otyglade mobbar på gatorna. Tvärtom står herr Hitler för ordning och reda, ja, hur skulle det annars kunna vara? Skulle Hindenburg vara hans parhäst? Skulle von Papen bjuda in honom i finrummet? Herr Spång, Hitler är nu i finrummet därför att han är precis det han utger sig för att vara: vår civilisations räddare.

– Ja, jo, Hindenburg har jag all respekt för, och von Papen förefaller vara en rejäl karl det också, och hur som helst kan vi inte låta samhället gå överstyr. Kör i vind! Räkna med mig. För vad skulle väl Hitler kunna ställa till med med den gamle generalen och von Papen vid sin sida?

Ny hundattack! eller Den kvidande hussen    

Så du går där lugnt med din stora hund på en morgonpromenad när du ser två lösa, små vita skottar. Du stannar. Inser att du inte kan springa och gömma dig för dem. Hoppas att deras husse, som skymtar bakom dem, ska ta sitt ansvar och kalla hem dem. Du ställer dig mellan din hund och den första superaggressiva och inte så lite självmordsbenägna skotten och säger på din mest tyska franska ”Arrête! Non!” – sådant som normala hundar lystrar till. Dock ej ouppfostrade skottar, med en mesig husse som i bakgrunden hörs kvida (jo, kvida) något i stil med ”gubben, guuubben”. Du ser din hovawart lugnt stå där och titta på den lilla trasselsudden som i en allt snabbare takt rusar mot honom och både han och du inser att skottens brist på hjärnkapacitet tydligen av naturen balanserats med en imponerande aggressivitet. Bara en sådan sak som vad ska skotten göra när han kommer fram? Bita hovawarten i benet? Försöka hoppa upp mot nacken?Han försökte med det där sista och då öppnade bara hovawarten gapet och stängde det igen så satt skotten där, och då denne fortsatte utmana ödet genom att bjäfsa, morra och försöka bita började hovawarten lite trött skaka runt på det lilla livet. Minst lika trött var jag som än gång såg mig nödsakad att försöka rädda livet på en den här gången förvisso korkad och aggressiv men i grunden oskyldig hund. För att få slut på skakandet som snart skulle bringa skotten av daga lade jag mig så på hovawarten så vi alla tre, hovawarten, skotten och jag, låg där stilla på marken. Skotten i hovawartens mun och hovwarten under mig.

Plötsligt dök den inkompetente hundägaren upp med sin andra skotte. Emedan den sistnämnde inte var lika korkad som sin kompis höll den sig på avstånd. Det gjorde däremot inte hussen. Plötsligt låg han, så gott det gick, över sin hund och medan han höll sitt ansikte fem centimeter från hovawartens käftar stönade han ”Ska jag slå honom?”och menade slå hovawarten. Tröttast av alla svarade jag då ”Nej, det hjälper inte, se bara till att få undan er hund när min släpper, det gör han snart om alla tar det lugnt, och så kan ni kanske hålla undan ert ansikte från krigszonens centrala plats, bara ett tips”.

”Men han gör honom illa!” utbrast då den redan sedan tidigare kvidande hussen och började lipa. På riktigt. Högt och ljudligt med sådana där ååååh-ljud inlagda i lipet. Det var då jag tog fram stoikern i mig och visade vilken fin människa även jag i korta ögonblick kan vara. Istället för att örfila upp karln – vilket för övrigt hade varit svårt med tanke på den komplicerade ormgrop vi befann oss i – sa jag lugnt till honom och hans hjärnbefriade hund ”Såja, det går snart över, snart släpper min hund och ni, Monsieur, då tar ni bara er hund och allt blir bra, det är inte det som sker nu som är konstigt utan att ni går runt med en lös hund, rent av två, som ni inte har koll på”.

Lite senare. Vi har lämnat en hyperventilerande och snyftande husse med två trasselsuddar – den ena med ett veterinärbesök att se fram emot, dock inget allvarligt – och gått hem, hovawarten och jag. Nytt besök hos doktorn i Lorgues. Den lilla skotten hann få in ett bett innan vi hamnade på marken. Inte alls så allvarligt som i påskas (läs här och här) men det behövde åtgärdas. Nu suckade min läkare och sa ”Alltså, du måste skaffa dig vapen så du kan hålla de där löshundarna på avstånd” och så ordinerade han en elpistol och en tårgasgrej. ”Och,” tillade han, ”inte en sådan där liten flaska som damerna har i handväskan, utan en stor, rejäl sak!” – han måttade härvid upp ett par-tre decimeter i luften – och ja, så får det nog bli, och hinns det inte med att pysa ut gasen före eller under själva bataljen kommer det åtminstone ligga en viss skönhet och rättvisa i att få pysa ut flaskans innehåll i den ansvarslösa hussens, i förekommande fall mattens, nia när den tror att det är över.

Bob Hund.

Marjaneh Bakhtiari: Godnattsagor för barn som dricker

Marjaneh Bakhtiari har skämt bort oss med ett par välformulerade och underhållande böcker (som tidigare recenserats här). Således är förväntningarna höga på ”Godnattsagor för barn som dricker”. Tyvärr uppfylls inte dessa fullt ut.

Det är nu inte så att det här är en dålig bok, inte heller har Bakhtiari tappat greppet, gett sig på något ointressant eller förlorat sin stillsamma humor. Problemet är nog att hon försöker få med så mycket i sin berättelse: Irans nutidshistoria (från Mossadegh via shahen och 1979 och Saddams av väst stödda, djupt orättfärdiga anfallskrig mot Iran och allt annat fram till dagens situation), hur man lever med sorg, en familjekrönika, Tehran då och nu… Kort sagt blir det för mycket för de knappt 300 sidor hon gett sig själv. Nu är det, som sagt, inte dåligt, men det känns som en övning inför den stora boken om allt detta.

Musik! Bonus: Primus & Stewart Copeland.

Långtidstestet av det korkskadade vinet: 1,5 månad nu

Etappmålsrapport från det pågående försöket med att lufta ett rejält korkskadat vin. Vinet har nu stått på en provensalsk terrass i öppnad flaska cirka en och en halv månad. Tidigare etappmålsrapporter (här, härhär, och upprinnelsen här) har givit vid handen att korkdefekten över tid försvinner samtidigt som just det här vinet uppvisat en allt surare smak och en inte oäven doft som fört iväg tankarna åt portvinshållet till – låt vara att vissa hjälpprovare ondgjort sig över både doft och smak. Nu till dagens rapport, då vi bett Hustrun bistå som (blind)provare:Hustrun (kanske ont anandes, men, som alltid, framförallt lojal och uppfylld av en outgrundlig vilja att tänka gott om sin inte alltid så gode make): ”Tegelröd, nästan brun färg, hänger inte riktigt ihop med doften, det där tegelröda… luktar sherry, eller vänta!, något mormor drack… Grådask! Det luktar Grådask!”. (Smuttar på vinet, vänder sig hastigt om, går raskt till vasken, spottar ut, hörs, för sig själv, mumla) ”Jag visste det, hans förbannade långtidstest, hur kunde jag missa att det stod en flaska till på terrassen när jag städade, han måste ha gömt den, Gud så äckligt…”Efter att ha tackat Hustrun för hennes viktiga bidrag till vårt långtidstest tog vi oss så för att själva prova så vi får facit. Hm, nja, mindre portvin på näsan nu, däremot mer sherry, lätt fino-drag, men framförallt en doft av potatisskal en masse, i en slaskhink, nyss avskalade, fortsatt fuktiga, och smaken… nja, alltså, den var nog värre vid förra etappmålet, trots allt, nu är den förvisso sur men mindre skrikigt sur, som om den bakteriedrivna defektsyran omgärdats av andra smaker och aromer som tar udden av det skrikigaste. Ja jo, det känns som att det går åt rätt håll nu.

Gizmodrome!

Ah! Le petit vin blanc

Sprang nyligen på lite gammal (fransk) propaganda för vin. Ni kan se den här nedan. Har för er som inte läser franska fritt översatt några av de mest intressanta styckena:”Vin är den renaste och mest hygieniska drycken” (Louis Pasteur)

”Vad ska man ge sina barn att dricka? VIN, mer eller mindre utspätt med vatten beroende på barnets ålder, detta från det barnet fyller fyra år.”

”För vuxna rekommenderas mellan 75 cl och två liter vin per dag, att dricka i samband med måltiderna.”

”Rent vatten finns inte för vatten renas med blekmedel (klor), som är synnerligen giftigt.”

”Drick druvjuice mellan måltiderna.”

”Vin blandat med vatten fungerar som antibiotika.”

Bordas ”Boire un petit coup”. Roberte Marna ”Ah! Le petit vin blanc”.