Stephen Fry: Hippopotamus

Stephen Fry är med sin utomordentligt goda språkkänsla och -behandling en njutning för örat när han till exempel leder QI eller då man får honom i lagom skriftliga doser. När det drar ut på det blir det lätt pratigt och prat för briljerandets skull – det går så geschwint att Fry inte kan hejda sig. Hur briljant detta nu än är får läsaren, i alla fall er utsände i de språkliga ekvilibristernas understundom lätt ekivoka men mer sällan av lapidarism fyllda vardag, i långa loppet lätt nog om det långa loppet tillåts förlängas in absurdum. När Frys över 20 år gamla Hippopotamus nu åter blivit aktuell sedan den filmatiserats och vi därför läst den, visar det sig att nämnda bok förvisso bjuder på språklig briljans en masse och att den trots sömnpillerliknande passager ändå lyckas fånga in den läsare som inte ger upp inför de språkliga nonsensutvikningarna som bara finns där för sin egen skull och för att Fry inte kunde låta bli – varför har redaktörer så svårt att se till så författarna håller sig i skinnet och stryker, stryker, stryker? – men trots detta är den långtifrån ett toppbetyg, för Frys intellektuella status till trots är detta knappast att betrakta som något annat än ett typiskt brittisk vältrande i det egna språket och den egna överklassens behagliga vardag.

God Save The Queen! Queen! Monica Queen! Acid Queen! Dancing Queen! The Queen!

Sparks!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *