Peter Puders

På den tiden er utsände i de gitarrknäppande villbliarnas glädjefyllda värld knäppte på som värst fanns det en svensk gitarrist som svävade en bit över alla andra, ganska högt över rent av, så högt att det till del måste handla om studioteknik, tänkte den tidigare nämnde någon gång i det tidiga 80-talet och gick för att höra hur illa det måste låta i verkligen, på Rackis i Uppsala närmare bestämt, och fick sig en rejäl lektion då Peter Puders, alias Peter Höglund, när det var dags för det korta, fina solot i Bli människa kastade upp guran till munnen och rev av solot med tänderna. Suck. Långt senare hade Peter vänligheten att tillsammans med Per-Åke Odeltorp, alias Stig Vig, komponera ett stycke originell musik till mitt ”Sommar” i P1 1997. Och vi fick tillfälle att prata vin också, eftersom han som alla andra bra musiker också tyckte om vin. En fin person och en lysande gitarrist.

Relativt nytt med Commando M Pigg.  

Ian McEwan: Nutshell

Har läst något av den så hyllade McEwan tidigare. Utan att fångas (helt) eller imponeras (helt). Tyckt väldigt bra om, men inte mer. Har nog läst fel grejer. Eller varit mentalt frånvarande. Hans senaste roman, Nutshell, är i ett nötskal fantastisk! Med vissa Hamlet-vibbar ligger ett foster i sin mammas mage och följer hur mamman och farbrodern planerar att mörda barnets fader. Prosa som emellanåt blir så vacker att språket överskuggar den tämligen spännande handlingen och allt det andra som en bra bok ska innehålla (ni vet, lite dråplig humor, gestaltning, miljöer…). Föredömligt kort. Ingen krystad utfyllnad. Rekommenderas.

Finfint nytt från Steven Wilson.