2017

Ni har säkert redan läst att 2017 är ett rekordår avseende liten skörd. Minsta sedan 61, säger en del och menar kanske 59, andra säger 45 och menar kanske något annat av krigsåren. Dåligt år, sammanfattar producenter inte sällan. Vad tycker du? frågar mig många. Jag tycker det är ett jättebra år. Visst, skörden är liten, och det kan innebära katastrof för enstaka odlare som drabbats av både frost och hagel – året utmärktes på många håll i Europa av mycket varm förvår och vår, då knopparna sköt fart ovanligt tidigt bara för att brutalt bringas av daga av en rejäl frostknäpp som svepte fram över stora delar av Europa i slutet av april, precis som 1991 (samma datum till och med , 21 april!) och när odlarna återhämtat sig från det slog haglet till och sedan regnade det och sedan blev det kruttorrt. Mest elände. Och ändå så bra.

År 2014 var, som tidigare återgetts här (och här) ett fantastiskt år för vitt och rosé. 2015 påminde i stora stycken om varma och torra 2003 men med mindre torka och fler odlare som kunde hantera den varma skörden. Ett år med, särskilt i de naturligt varma lägena, läckra och lättillgängliga rödviner och inte riktigt lika bra vitt och rosé (om man inte bara är ute efter kraft och rondör, men det stadiet har vinifierats HR:are passerat med råge så det vill ni inte veta mer om). 2016 är mer att betrakta som ett ”normalt” år med bra till hyfsade viner över hela linjen. Och 2017… 2017 lovar enormt mycket!

Vissa år står somliga druvaromer som kvastar ur provningsglasen och är så påtagliga att de hotar spränga tankarna de lagras i; som nystungna Tjuren Ferdinand i vätskeform far de runt inuti tanken och kräver att snarast få bli lössläppta så de kan förgylla världens vinkonsumenters såväl vardag som liv i sus och dus. Det händer ibland, och, som sagt, någon eller några druvsorter i stöten. 2017 står det kvastar ur anmärkningsvärt många glas med årets vin. Ser jag till Domaine de Brescou, som jag har koll på sedan 2006, har vi aldrig varit med om ett år då vi öppnar en provningskran på en tank och det flyger ut en vätska som fullkomligen skriker saker som ”syrah!!!”, ”grenache!!!”, ”mourvèdre!!!”… ja, till och med de redan blendade tankarna av vårt nya vita ”Château-vin” vrålsjunger som en Lemmy som ska bli en svan något i stil med ”grenache blanc roussanne marsanne clairette bourboleeeeenc!!!!!” för hur skulle det smaka om inte så som det gör 2017?

Kort sagt: köp vin från 2017. Även inkompetenta idioter lär lyckas få till ett eller annat drickbart glas detta år. Är det då långtidslagrare vi talar om? Det låter vi vara osagt än så länge, kanske, eller kanske, nog, inte, så bara köp och drick och fundera inte så förbannat mycket.

PS På Ästad Vingård, som jag också konsultar för sedan några år, blev det ett besvärligt år och skörden är mycket liten, dock återstår att se om den inte är riktigt riktigt bra å andra sidan.

Lemmy!

Förbud mot höstlovsresor!

Resenären anländer i ottan till ett överfullt och kaosartat Arlanda och frågar sig medan obehaget växer till sig i kroppens morgonkänsliga system och organ ”vad är det som händer?!”. En vänlig incheckningsdam upplyser så småningom, efter en väl tilltagen tidsrymd köande, om att ”det är ju höstlov, höstlovsresor, har varit kaos sedan lovet började”. En närmare studie ger nu vid handen att både Vänliga Damen och hennes kollegor har mörka ringar under ögonen, ovårdat hår och desperat stirrande blick. Höstlov, alltså.

Även i säkerhetskontrollen visar sig höstlovet ha slagit till – låt vara att Arlandas säkerhetskontroll per definition är en lekstuga: en massa oengagerade människor som är mer uppmärksamma på varandra än resenärerna de ska kontrollera. Värst är det i loungen, som förvandlats till en kindergarten. Det är säkert okej för småbarnsföräldrarna som redan lider av vinterkräksjuka och dagisrinnande näsa – påfallande ofta grönt snor med en slags kråkor, ni vet (vet ni inte är tipset att ni inte heller behöver veta) – men en mardröm för den som försöker undvika dessa dagisvärldens gissel.

Men allra värst är det på planet med alla dessa höstlovsresenärer ombord. Resenären kan förvisso bli avundsjuk på ungarna som får stå och hoppa och skrika i sitt säte medan en trött förälder småler och försöker få det hela att se ut som den naturligaste saken i världen och som att ”barn är ju barn så låt oss le åt det lilla energiknippet tillsammans” och det är då ungen verkligen gör det Resenären skulle vilja göra själv: vänder sig om och illbligar på snubben i sätet bakom och, medan näsan står på öppen kran, säger, så gott den nu kan tala begripligt, ”Hej!”. Ett vanligt misstag är att i det här läget titta på ungen, le och säga ”Hej” för då tar uppträdet i likhet med snoret aldrig slut.

Kravet på särskilda avdelningar för fulla, förkylda, pratkvarnar och barnfamiljer har aldrig varit större än i dessa höstlovstider, men i väntan på att branschen tar sitt ansvar och förpassar nyss nämnda kategorier till lämpliga, slutna, specialavdelningar på bagageutrymmets våningsplan, tvingas vi se oss nödgade att med omedelbar verkan kräva ett förbud mot höstlovsresor!

PS För övrigt är det uppenbart vad varje lov innebär: sommarlov (midsommar, nubbe, sill, kräftskivor, simskola, sommarhagar, stim och lek och så vidare), jullov (jul), sportlov (sport), påsklov (påsk), höstlov (man vårdar sin melankoli och ärar och helgar Hösten och ger sig inte ut på käcka familjeresor till sol och värme – om just det där sista var poängen med lovet skulle det heta ”sol- och värmelov” eller kanske ”reslov”).

Vi, skräpvin & Jordens undergång

Enligt ny forskning har det än en gång bevisats att det världsomspännande jordbrukets huvudlösa jakt på stora skördar är en starkt bidragande orsak till att Jorden eller åtminstone människorasen riskerar att gå under (läs här). Alltför många bönder är alltför okunniga, hänsynslösa eller naiva för att inte fortsätta använda gifter som tar livet av världens insekter. Insekter som är av avgörande betydelse för vår överlevnad, eftersom ekosystemet enkelt uttryckt slås ut om insekterna slås ut.Innan vi nu rusar hen ur huse och förbannar eller rent av lynchar de lyckligt lallande dårarna till bönder som gör så här mot sig själva, oss och övriga artfränder och insekter och andra måste vi emellertid stanna upp och fråga oss varför de gör på detta viset? Vad får i övrigt vettiga personer att delta i det utdragna folkmordet på mänskligheten? Har vi, alltså du och jag och våra vänner, med saken att göra?

Klart vi har. Varje gång vi köper något ohemult billigt vet vi (ju?) att någon annan får betala. Vanligtvis naturen och emellanåt också en arbetstagare som lever under om inte slav- så i vart fall statarlika förhållanden. Vi vet (ju?) att enda sättet att sälja billigt är att producera billigt och det innebär allt som oftast stor skörd (förtydligande för den som har en trög dag: är skörden liten måste varje såld enhet kosta mer för att betala bondens arbetsinsats och de produkter som används) och att alla kostnader måste hållas nere så mycket det någonsin går.

Så länge vi efterfrågar billigast tänkbara fläskkött, t-tröjor, byråar och vinboxar får någon annan betala. En gris kanske, eller ett barn, eller en vingårdsarbetare, och ganska säkert naturen.

När den stackars bonden sprutar på med gifterna som ställer till det för de livsviktiga insekterna försöker hen bara tillmötesgå vårt krav på billigt vin att dricka i stora mängder. Och spruta måste hen för hen har gött sitt fält kraftigt och kanske också vattnat i sin jakt på stor skörd och lågt kilopris på druvorna, och när hen gjort det har hen ställt till det för vinrankan som svarar med stora och täta klasar där mjöldagg, mögel och annat lätt får fäste. Något som tvingar bonden att spruta mer för att hålla de här angreppen i schack. En ond cirkel. Med förödande konsekvenser för livet på Jorden. Bara för att vi ska få hinka billigt vin.

Förbud mot Marshallmissbruk!

Det är lika upprörande som obegripligt att det kunnat undgå kreti och pleti, att Marshall i likhet med vissa andra väl utvalda varumärken som Vox, tillhör världens musiker i allmänhet och gitarrister i synnerhet och att den som ikläder sig ett par Marshallhörlurar utan att vara en sjutusan till gitarrist eller åtminstone en medioker pianist eller en misslyckad triangelspelare, begår vad samhället inom kort efter detta inlägg kommer klassificera som en inte bara smutsig utan också direkt kriminell handling, vilken ska lagföras och åtgärdas med stränga straff, vilka kommer få terapin och bestraffningen i A Clockwork orange och Peter Jöbacks 110 veckor på Svensktoppens första plats med Guldet blev till sand att verka som en nanosekund i de i bestraffningssyfte använda slagdängornas monotona värld. 

Om någon mot förmodan går runt i Marshallhörlurar utan att själv ha pluggat in en Les Paul i en Marshall och ställt alla volymkontroller på max eller ens ha hört Dave Edmunds, Eric Clapton eller Bill Nelson göra det, ska den rättsinstans som får nöjet att tillrättavisa elementet som inte hörsammat förbudet mot Marshallmissbruk inte väja för att tillgripa fasansfulla straff såsom att döma det kriminella element till minst fem års tvångsmedlemskap i och flitigt turnerande med Lasse Stefanz som doakör.

Matbloggspriset: Never ending story. Hopefully.

Om inte er utsände bland de prisbelönta och hyllade bloggarnas upplyftande och elektroniska sidor missminner sig, är det i år tredje gången vinifierat nomineras till Matbloggsprisets ”Bästa dryckesblogg” – däremot är det av tämligen naturliga skäl första och sannolikt enda gången det sker 2017.

Det är ytterst smickrande att bli nominerad till ett sådant här pris. Att bli nominerad två, rent av tre gånger, är än mer smickrande. Det tyder om inte annat på viss uthållighet och en hyggligt jämn kvalitet på bloggen över åren. (Låt vara att det också kan tyda på dålig fantasi, bristande kompetens, utvecklingsbar smak eller något annat förskräckligt hos juryn, men det är något som den ovan nämnde utsände å det bestämdaste vill dementera att så skulle vara fallet: Här talar vi om en jury som verkligen kan sina saker! Beviset? Den har nominerat vinifierat inte mindre än tre gånger! Snacka om att ha koll, ytterst finstämd smak, stort intellekt och känsla för det goda i livet. Har dessutom hört att de är helyllemänniskor allihop i juryn.).

I år har, som vanligt, ytterligare två välartade bloggar nominerats: Portersteken (Johan Lenner), en blogg inriktad på öl, och The Sound of Soil (Lena Särnholm), en blogg med natur- och ekoviner i fokus. En uppriktig önskan är att någon av dessa får priset. Det förefaller nämligen vara så att när en blogg väl vunnit så nomineras den inte igen, och hur tomt och tråkigt skulle inte oktober nästa år kunna bli utan en nominering som lyser upp i höstmörkret och ger upphovsmannen ett legitimt skäl att frossa lite i sig själv i offentlighetens ljus?

Nomineringen lyder så här: ”vinifierat varit nominerad tidigare*, senast förra året. Det är en blogg med en öppen branschkoppling och är skriven av en av Sveriges mest kända vinmakare som också arbetar för en vinimportör. Han blandar det lättsamma och triviala med det allvarliga och initierade vilket ger och intressanta samt underhållande*. Det vi gillar med denna blogg är man ofta blir överraskad, får ett skratt men också att det finns utrymme att lära sig något nytt.”

*Jo, det står så, lite lätt anakolutiskt, och som författare till den uppbrutna romanen ”Anakolut” ser jag det som en direkt hyllning inte bara till vinmakaren bakom bloggen utan också till författaren bakom densamma. Tackar särskilt för det.

Pariah. Govan som okej bluesgubbe. Wilson och Govan tillsammans.

Storytelling i Tällberg

Storytelling i Tällberg under Trettonhelgen. Det ligger en bit bort i tiden, men snart är vi där och risken finns att det blir fullbokat innan vi hinner blinka och säga God jul och Gott Nytt År och det är ett gott skäl att boka i god tid för den som för sitt liv inte vill missa detta. Er utsände i de till Trettonhelgen och Tällberg förlagda litterära evenemangens vitskrudade men ändå allt annat än insnöade värld var på plats också i fjol och talade då bland annat om sina skönlitterära alster och presenterade ett och annat vin.

Den här gången ska den nyss nämnde tala om vinlitteratur samt på allmän begäran återigen presentera ett eller annat vin. Den som nu inte tycker att det inslaget räcker för att dra till Siljansbygden över Trettonhelgen kan för all del frottera sig med folk som Suzanne Osten, David Lagercrantz, Lena Andersson och Daniel Sjölin med flera, vad det nu ska vara bra för. Hursomhaver kommer de att tala om saker som konsten att skriva en story och mer allmänt om dramaturgi. Läs mer här.

Förtäljande musik? Bonus: Porcupine Tree.

Kalifornien, vinrankan & eld

Kalifornien i allmänhet och de berömda vinområdena med Napa och Sonoma i spetsen har drabbats av de förmodligen mest förödande bränderna någonsin i regionen. Exakt hur illa det är lär vi få veta först om några dagar när bränderna är under kontroll och skadorna kunnat fastställas. Att folk dött och att hem och vinkällare brunnit ner vet vi redan. Återstår att se hur illa det slutar.

Har för egen del stått öga mot högahopphopptornshöga flammor och förödande bränder ett par gånger. Nu är det länge sedan vi drabbades av en riktigt stor brand härnere i sydöstra Frankrike men historiskt har vi fått vår beskärda del. 1990 fick vi evakuera Domaine Rabiega och rent privat fick familjen och jag då också ta vårt pick och pack och fly undan lågorna. Brandkåren var på plats och jagade på, ”vite, vite, il faut partir maintenant!” skrek de medan röken tätnade och sikten försvann och vi funderade på vad av alla affektionsvärdena vi skulle ta med oss. Det slutade med att vi insåg att vi inte hade tid att välja och vraka bland våra minnen så vi tog med ett golfset istället. Så kan det gå. (Nåja, huset klarade sig mirakulöst nog.)

Den torra, heta sommaren 2003 var det Château d’Esclans, vars vingård arrenderades av oss på Rabiega, som drabbades. Att Rabiega, och vårt hus en bit bort, klarade sig 1990 berodde på ren tur: vinden vände. 2003 var det vinfälten som räddade byggnaderna på Château d’Esclans. Vinrankor brinner nämligen inte. Istället utgör de fantastiska brandgator. Visst, de kan torka ut, rent av torka sönder och dö, men de hejdar brandens framfart.

I Kalifornien hade en stor del av skörden bärgats när bränderna bröt ut häromdagen, men det som inte var plockat lär få hänga kvar, för även om stockarna inte brinner så kan dels druvorna torka ut, dels tar de i ett sådant här skede och en sådan här situation smak av askan och röken. (Bilderna visar vingårdrar som klarat sig medan allt runt omkring brunnit upp, från trakterna kring Coulliure, Frankrike.)

För övrigt hoppas jag att alla HR dricker ett vin från Kalifornien i helgen.

Janos Solyom: näsan & vinkännaren

Häromdagen nåddes vi av beskedet att den briljante pianisten, kompositören och dirigenten Janos Solyom gått bort. För oss som inte bara vandrar i musikens värld utan också i vinets var nu Janos betydligt mer än bara en världsberömd och synnerligen begåvad musiker, och vi som hade glädjen att få umgås med honom inom ramarna för Svenska Vinakademien är tacksamma för att vi fick den ynnesten. En oerhört sympatisk och ödmjuk person med en inte bara väl tilltagen utan också väl fungerande näsa. Kort sagt var Janos doftkänslig. Med det och Janos i minnet tittar vi därför nu bakåt och kör i repris ett inlägg från september 2012:

”Janos Solyoms olfaktoriska mardröm

Vid gårdagens möte med Vinakademien berättade världspianisten tillika den sympatiske Janos Solyom, att hans mardröm är att på en föreställning av Parsifal hamna intill en person som inte bytt underkläder på ett par dagar. ‘Jag har begåvats med ett överkänsligt luktorgan’, förklarade han sorgset och uppriktigt.”

Musik & prat. MusikParsifal.

La Cantine de l’Hippodrome

Intresserad av ett matställe på franska rivieran som hör hemma på listan med det mest klassiska av det klassiska och som är såväl rustikt som unikt och sett stjärnorna komma och gå och sittandes vid borden tala på bönders vis med bönder, något som de facto är i sanningen unikt, så finns alls den här platsen? Självklart finns den, annars skulle inte den här texten finnas och om den här texten inte finns, ja då finns högst sannolikt inte du heller. För att underlätta din vardag, se det så här: Texten finns, alltså är du.

Nog av. Stället är, tro det eller ej, La Cantine de l’Hippodrome i Cagnes-sur-Mer. Visst, det är bistron på stallbacken, men även du kan gå dit och äta och om du bara förklarar för den oftast mycket förstående vakten vid stallbacksgrinden att du vill besöka den fina kantinen så brukar han släppa in dig, och skulle denne mot förmodan krångla pekar du bara på dig själv och säger ”Ourasi” (blotta misstanken att du på något vis har någon som helst koppling till Frankrikes största nationalidol , den mångfaldige vinnaren av såväl Prix d-Amerique som Grand Critérium de Vitesse (på just hippodromen i Cagnes), kommer att få honom så imponerad och byxis att han släpper in dig per omgående).

Vad äter man då här och hur ser stället ut. Tja, där är en del flugor och stolarna är mestadels av stålrör och plast och där sitter folk som mockat skit hela morgonen sida vid sida med kuskar, tränare och hästägare och storögda sådana som du som just kom in genom grinden tack vare en lögn om Ourasi och maten, ja den är rejäl och väl tillagad, precis som det ska vara. Faktum är att det här är ett av rivierans bästa vardagsbistron – så missa det inte. Dessutom: alla kan ta sig till Chantecler på Negresco, varför det inte är så mycket att skryta med. Betydligt coolare att ha varit på La Cantine de l’Hippodrome i Cagnes.

Polly!