Matbloggspriset: Never ending story. Hopefully.

Om inte er utsände bland de prisbelönta och hyllade bloggarnas upplyftande och elektroniska sidor missminner sig, är det i år tredje gången vinifierat nomineras till Matbloggsprisets ”Bästa dryckesblogg” – däremot är det av tämligen naturliga skäl första och sannolikt enda gången det sker 2017.

Det är ytterst smickrande att bli nominerad till ett sådant här pris. Att bli nominerad två, rent av tre gånger, är än mer smickrande. Det tyder om inte annat på viss uthållighet och en hyggligt jämn kvalitet på bloggen över åren. (Låt vara att det också kan tyda på dålig fantasi, bristande kompetens, utvecklingsbar smak eller något annat förskräckligt hos juryn, men det är något som den ovan nämnde utsände å det bestämdaste vill dementera att så skulle vara fallet: Här talar vi om en jury som verkligen kan sina saker! Beviset? Den har nominerat vinifierat inte mindre än tre gånger! Snacka om att ha koll, ytterst finstämd smak, stort intellekt och känsla för det goda i livet. Har dessutom hört att de är helyllemänniskor allihop i juryn.).

I år har, som vanligt, ytterligare två välartade bloggar nominerats: Portersteken (Johan Lenner), en blogg inriktad på öl, och The Sound of Soil (Lena Särnholm), en blogg med natur- och ekoviner i fokus. En uppriktig önskan är att någon av dessa får priset. Det förefaller nämligen vara så att när en blogg väl vunnit så nomineras den inte igen, och hur tomt och tråkigt skulle inte oktober nästa år kunna bli utan en nominering som lyser upp i höstmörkret och ger upphovsmannen ett legitimt skäl att frossa lite i sig själv i offentlighetens ljus?

Nomineringen lyder så här: ”vinifierat varit nominerad tidigare*, senast förra året. Det är en blogg med en öppen branschkoppling och är skriven av en av Sveriges mest kända vinmakare som också arbetar för en vinimportör. Han blandar det lättsamma och triviala med det allvarliga och initierade vilket ger och intressanta samt underhållande*. Det vi gillar med denna blogg är man ofta blir överraskad, får ett skratt men också att det finns utrymme att lära sig något nytt.”

*Jo, det står så, lite lätt anakolutiskt, och som författare till den uppbrutna romanen ”Anakolut” ser jag det som en direkt hyllning inte bara till vinmakaren bakom bloggen utan också till författaren bakom densamma. Tackar särskilt för det.

Pariah. Govan som okej bluesgubbe. Wilson och Govan tillsammans.

2 reaktion på “Matbloggspriset: Never ending story. Hopefully.

  1. Hej!

    Nu jag släpat hem några chilenska viner från TW.

    Perez Malbec: Inte som en traditionell Malbec utan mer som en finlirar-Malbec. Kommer att köpas fler gånger

    Milla Cala: Jag skall inte kritisera chilenska viner mer, för det här var riktigt gott. Kommer redan nu beställa hem fler. Lagring??

    Perez Carmenere: Ja, här vet jag inte vad jag skall säga. För att få hem vinet var jag tvungen att göra en privatimport så tolv flaskor landade för avhämtning. Har inte tidigare druckit av den här druvan men jag blev riktigt överraskad. Det var en kanonad av bär och fruktighet utan att för en sakens skull bli sötsaftig, om du förstår vad jag menar.

    Är alltid Carmenere så här eller har dem i det här fallet lyckats göra det bästa utav druvan?

    Skall dem elva återstående drickas idag eller skall jag stoppa undan dem några år?

    Hade aldrig hoppat på det här med chilenska viner om du inte hade skrivit om dem i bloggen. Är som sagt inte mina favoriter, eller rättare sagt var inte mina favoriter.

    • Hej,

      kul att de chilenska tipsen funkade!

      Rent generellt kan jag hålla med dig om att mycket från Chile är tämligen slätstruket och ointressant, men det finns självklart bra grejer därifrån också.

      För att ta det från slutet: Njaee, carmenere, som på gott och ont blivit ”chiles egen druva”, kan vara knepig att dels odla till ”rätt” mognad, dels att vinifiera klokt, inte sällan blir den lite ”grön”och ”snipig”. Nu lär sig alltfler att göra allt rätt och undan för undan har vi fått se en och annan fin carmenere, bl a den från Perez Cruz och deras sympatiske vinmakare German Lyon (utbildad i Montpellier och en gång praktikant i Alignan-de-Vent, ett stenkast från Domaine de Brescou som jag konsultar för sedan många år). I likhet med många andra chilenska viner är det knappast så att det här vinet vinner på lagring, däremot håller det nog flera år till. Jag skulle inte vila på hanen utan dricka vinet nu om jag tyckte det låg väl till i min gom.

      Milla Cala är ett oskrivet kort. Rent generellt tror jag inte att Viks viner heller kommer blomma ut över tid (däremot håller de så klart väldigt länge) men här tror jag ändå att du kan komma se en hyggligt spännande utveckling över låt säga tio år om du provar en flaska då och då (alltså mer så att vinet ändrar sig snarare än att det växer). Å andra sidan är Milla Cala så god att det egentligen inte finns skäl att vänta längre… Eftersom du fallit pladask för Milla Cala (?) skulle jag köpa några flaskor och dricka dem när andan faller på så långt lagret räcker eller inom de kommande fem åren.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *