Steven Wilson. Punkt.

Publicerat av

Det enda förlåtande med Steven Wilson är att han ser ut som en borttappad nörd på spaning efter den tid som flytt. I övrigt är han en ytterst nedslående figur. Han är galet bra på typ tio instrument och han är fena på att skriva låtar och han sjunger bra och och och han är lysande på scen och bjuder både på sig själv och underhållande mellansnack och han är ödmjuk. Oerhört ödmjuk. Och det är uppenbart hur mycket han lyssnat på King Crimson genom åren. En outhärdlig typ helt enkelt. Och hans spelning på Cirkus i Stockholm igår var inget annat än en briljant uppvisning av en i alla avseende så fin människa att hälften kunde räckt, tyckte vi förgrämda individer i publiken som slets mellan avundsjuka och beundran. Och, ja just det: om ni inte upplevt cirkus Wilson live är ni nu informerade om att det är en måste-upplevelse.

Wilson i urval: 1, 2, 3, 4, 5.

6 svar på ”Steven Wilson. Punkt.”

  2. På något vis har han dessutom haft tid att vara inblandad i sagolika nyutgåvor med XTC, Jethro Tull, King Crimson, Yes, Gentle Giant… för att bara nämna de som jag personligen införskaffat. Han gör såväl femkanaliga mixar, som jag inte lyssnat på, och nya tvåkanaliga. De senare är ovanliga så till vida att han tycks plocka isär de gamla mixarna, behandla och ”tvätta rent” varje individuell kanal för sig – för att sedan sätta ihop allt igen så likt originalmixen som möjligt. Är inte själv tillräckligt intresserad av ljudteknik (innehållet är så mycket viktigare) för att göra ordentliga jämförelser, så jag vet inte om det blir ”bättre”, men audiofiler på diverse nätforum brukar vara lyriska. Och utgåvorna är som sagt mycket fina, framför allt de med Jethro Tull.

    Frågan kvarstår hur som helst: Hur hinner karln ha en egen karriär parallellt?!

    Svara ↓

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *