Lauras laundrette

Nere vid hamnen dröjer sig i någon mån de gamla dofterna kvar. Det kan fortfarande lukta tjära från en eka och ångbåten som numer bara gör dagsturer sommartid bidrar till att hålla kvar en svunnen tid, och segeldukarna och optimistjollarna luktar nu som då. Mest påtagligt i hamnens bouquet är det alltid kalla vattnets fräschör med sina inslag av torkat sjögräs och läckt diesel, och i lika måtto fiskrökeriernas aromer som eggar turisternas hunger och sätter sig i deras kläder.

Den lilla staden ligger i en vik av den bråddjupa sjön. Viken skyddar i någon mån från det öppna vattnets fukt, kyla och vind och på sina håll är den så långgrund att den är badbar. Åtminstone dagar då det är pålandsvind. Och dofterna ändrar sig med vinden. Kommer den från väster för den med sig inlandets dunster av nygödslade fält, bondgårdar och kvardröjande snö och knoppande björkar om våren. Nordan kan lukta skog om sommaren, multnande löv om hösten och snö och kyla på vintern. Med vinden från söder kommer alltid värme och doften av en annan kontinent. Den får ungdomarna att vilja flytta, om så bara till andra sidan sjön. Störst inverkan på befolkningen i hamnstaden har Östan. Den för med sig en air av en annan värld, den på andra sidan, det okända, äventyret och den får både gammal och ung att stanna upp en stund och titta ut över den stora sjöns väldiga blå och fylla tankarna med äventyrets bouquet. När det är alldeles vindstilla kommer dofterna som får alla att minnas.

Strandpromenaden, som numer breddats och fått namnet Strandvägen, ligger där den legat sedan urminnes tider. Det var här den gamla marknadsplatsen låg. Hit kom folk från andra sidan sjön för att byta sina broderier, tyger och bearbetade skinn mot småböndernas varor, framförallt de berömda äpplena som sades hålla ålderdomen stången. Med åren blev strandpromenaden mer just en strandpromenad och mindre en marknadsplats. Genom åren har människorna vandrat här, hand i hand eller för sig själva, eller kanske satt sig ner för att lyssna på vågornas kluckande mot stenarna och måsarnas skriande när en fiskebåt lägger till borta i hamnen.

Vid sidan om Strandvägen har under årens lopp kaféerna kommit och gått. Förr fanns här ett halvt dussin. Nya Konditoriet. Viktor Elfströms efterträdare. Vasa. Strandvägens kafé. Och allt vad de hetat. Nu finns bara Viktor Elfströms efterträdare kvar, fast under namnet Tittis, och den gamla interiören med sin träpanel på väggarna är borta. Liksom jukeboxen och taklamporna från 1930-talet. Ortens berömda äpplekaka serveras fortfarande tillsammans med vaniljsås, låt vara att de gamla säger att den inte smakar som förr, som på Viktor Elfströms tid.

Hamngatan söker sig från landsvägen väster om staden ner till sjön och hamnen. Den sedan länge nedlagda järnvägen löpte förr parallellt med Hamngatan, fortsatte över den nord-syd-gående landsvägen och tog sikte på okända mål i väst. De långsamt stånkande ångloken fraktade varor som skonarna haft med sig från andra sidan och i tågets enda skramlande och gnisslande passagerarvagn trängdes cigarrdoftande affärsmän med pirrigt svettiga ungdomar, parfymerade damer, smutsiga arbetare och hästluktande officerare på väg till nya affärer, studier, släkt, arbete och regementen. Den med bra fantasi och väderkornet i trim kan fortfarande ana tågets kvardröjande dofter just där loket brukade få upp farten i höjd med landsvägen – den som nu breddats och asfalterats och fått en annan arom, även om tussilagon och gräset i dikeskanten om våren fortfarande luktar som då.

Det var här på den stenbelagda Hamngatan som tysken Herman Schmidt och familjen Svensson hade sina kemtvättar. De luktade vitt och torrt. Inte kemikaliskt som Kemikalieaffären, där målarfärg, nagellack, förtunningsmedel och kosmetika skapade en oändlig doftupplevelse, förstärkt av det rutiga golvets artificiella plattor. Idag är kemtvättarna sedan länge borta, liksom fotoaffären med sin doft av framkallningsvätska, nya kamerahus och Kodakfilm. Ja, det mesta är faktiskt borta: bageriet med sina dunster av brödkakor, barkis och tvåöres kola, charkuteriaffärens animaliska aromer, korvkioskens dofter av hemgjort potatismos, nykokt korv och sötat bröd, Monas Garn omgiven av ett aromatiskt moln fyllt av ull, stickor, virknålar och torrt garn och Monas dåliga andedräkt.

Gamla dofter försvinner, nya kommer. Istället för den förgångna tidens essens möts vi nu på Hamngatan av pizzeriornas fläktar från de vedeldade ugnarna och de nygräddade pizzorna, bowlinghallens dunster av hamburgare, svett, grafit och hyrskor som borde förnyas, frisersalongens hårfärgningsmedel, frisyrgelé och schampo med inslag av gröna äpplen. Den gamla bokhandelns bouquet av spänning och respekt har ersatts med den mer artificiella doften av butiken som säljer ”alla böcker för 25 kronor”.

Och mitt i allt detta hittar vi något så osannolikt som en tvättomat. ”Lauras Laundrette”. Det är min tvättomat. Den luktar av unket sköljvatten, parfymerat tvättmedel, oemotståndligt sköljmedel och rent och orent. Själv suger jag alltid på en Läkerol för att vara säker på att inte lukta som tant Mona i garnaffären luktade på sin tid eller som tandläkare Nilsson gör – skälet till att jag inte vill gå till tandläkaren är inte att jag tycker det är otrevligt per se, utan därför att tandläkare Nilssons andedräkt ger mig kväljningar. En gång var jag tvungen att lätta på maginnehållet, rakt ner i skölj koppen! Nilsson var som tur var nästan klar med fyllningen, amalgamet var satt på plats och skulle bara putsas till, så ingen skada skedd. Det blev helt enkelt för mycket för mig med allt det antiseptiska och Nilssons outhärdliga, torra, kräksaktiga utandningar, ut genom munskyddet och rakt upp i min näsa.

Jag tvättar mig också. Duschar varje lördag efter att jag stängt tvättomaten och jag tvättar armhålorna varje dag och byter skjorta varannan dag och bjuder jag på lite tvättmedel finns det alltid någon som låter mig kasta med min byk i deras maskin så jag löper ingen risk att bli utan fräscha kläder. På den tiden Laura, eller Lill-Laura som hon kallades, levde, bytte jag alla kläder varje dag. Till och med byxorna. Hon var besatt av rena dofter. Ville att allt skulle lukta Via och Comfort. Det blev hennes död. Eller, det drev henne från vettet. Började höra röster. Och sedan att känna lukter. Ja, alltså lukter som inte fanns. Som rösterna. Tänk er att plötsligt känna tandläkare Nilssons vedervärdiga utandning på bussen eller i kön på Coop! Klart hon blev tokig av det. Lill-Laura.

Vi gick i samma klass hela grundskolan. Lill-Laura jobbade extra hos mamma Laura. Själv var jag springpojke på Olssons Livs. Så snart vi kunde, gifte vi oss och när svärmor gick bort, vi vet inte riktigt varför, hon bara dog, kom inte till tvättomaten en dag, nåja, när hon dog tog vi över hennes verksamhet. Då arbetade jag som svetsare på ”Allsvets” här i stan – åh, den heta doften av svetsen och allt metallspån på golvet! ”Allsvets” finns inte kvar längre, men några av de andra småindustrierna har utvecklats väl och nya har tillkommit. Vi är strävsamma här i vår lilla stad.

Men det ni ville veta var väl inget av det där utan hur jag gör för att hålla igång min tvättomat. Och så undrar ni varför folk stannar upp utanför de frostade rutorna, gläntar på dörren och bara går in och innan de vet ordet av sitter de med en kopp te och tittar på de arbetande tvättmaskinerna, och de ler blygt mot det fåtal kunder som vid sidan om serveringens bord sitter på rad i plaststolarna framför maskinerna och bevakar sin byk. Det är nu inget konstigt med det. Hemligheten är att jag återskapat Dået i doftform och att det är det de får i sina tepåsar och det är det tvättomatens vanliga kunder får i sitt tvättmedel och sina sköljmedel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *