Fråga mig inte varför, men jag fick för mig att jag skulle tillaga middagen med anledning av att hustrun fyllde år. Vi vet båda att den bästa presenten hon kan få är att jag inte lagar mat. När hon utbrast ”Men en sån överraskning!” syntes det lång väg att hon inte menade det i positiv bemärkelse. Övertygad om att hon nog skulle få se på annat bestämde jag mig för att inte göra påstortellini utan något så innovativt, utmanande och nytt som en variant på Flygande Jacob.
I snabbköpet visste de att visa mig på Uncle Ben-avdelningen när jag förklarade vad jag hade i tankarna och mycket riktigt fanns där såväl påsris som sötsur sås på burk. Jag visste att det var något som fattades och efter ytterligare några förfrågningar hade jag också inhandlat kycklingfiléer, noix de cajou (kasju- eller cashewnöt på svenska) och bananer (inte från Dole).
Väl hemma, entusiastiskt arbetande vid spisen blev jag så uppsökt av min hustru som på det mest oskyldiga vis visade vinet hon valt ut för kvällen: en gammal Ornellaia. Jodå, visst, det är ett av mina trick att rycka riktigt bra vin till min vedervärdiga mat, men inte den här gången! Inte för att jag gjort mig till – jag hade inga förhoppningar om att det skulle smaka bättre än påstortellini – utan för att jag hade ett annat vin i tankarna: Kahurangi Pinot noir 2006.
Efter tidningens Allt om Vin stora Pinot noir – provning häromåret hörde en av provarna av sig och sa till mig att köpa Kahurangi PN 06 i stora lass och lättledd som jag är gjorde jag det och det har jag inte ångrat. Om jag inte missminner mig kostade det runt 130 sek pannan i Sverige och för det fick man mycket NZ-PN. Nog av, nu hade jag bestämt att det var det vinet som skulle få äran att ackompanjera min Flygande Jacob Façon Maison.
Hur det smakade? Hm, en rispåse gick sönder och rann ut i vasken när jag skulle hälla av vattnet från risgrytan så det blev kanske inte så mycket ris som den rikliga mängden sötsur sås – för övrigt av misstag förstärkt med en rejäl slatt årgångscalvados som jag i hastigheten och nervositeten tagit för en Marsala – krävde och kycklingbitarna var väl inte direkt perfekt stekta om man säger så, men, nötterna var goda och bananerna, som jag skivat på ett närmast japanskt vis, var utsökta. Och vinet, tja, det var lika gott och lika mycket NZ-PN som någonsin och det skar sig något alldeles förskräckligt med den rikligt tilltagna sötsura såsen.
Löjligt komplicerad Flygande Jacob med k
00
