Château Marguï starstruck

Importfirman er utsände i de ständigt efter vingraalen sökande kvalitetsimportörernas bräckliga vardag fylld av umbäranden och tillkortakommanden och ett och annat lyckligt utrop samarbetar med har på kort tid ofrivilligt kommit att hamna jämsides med ett par kändis(ars)viner.

1.Game of Thrones. Ett faktiskt riktigt hyggligt vin som bara har ett fel och det är etiketten, å andra sidan lär väldans många uppskatta just det felet ungefär som förälskade ser förbi och rent av älskar sneda näsor och odrägliga ticks. (Kommer till Sverige om någon vecka och lanseras i BS och på krogen, tillverkas på uppdrag av HBO av en befintlig samarbetspartner i amerikat.)

2.Sverigebekanta Château Marguï, de senaste årens med rätta mest hajpade Provence-producent, har sålts till George Lucas Skywalker Vineyards. Enligt Philippe Guillanton och Elodie Morel på Château Marguï innebär detta egentligen inga större förändringar. I alla fall inte när vi talar om vinet som också fortsättningsvis ska vara ett ekologiskt, personligt vin tillverkat utan köpejäst och processhjälpmedel samt med minimala tillsatser av svavel (ja, det där låter som en flört med dem som söker slikt oavsett kvalitet, men här är det mer ett konstaterande att det är så här vinet görs, skälet till att importören, på ovan nämnde utsändes inrådan, har det i sin portfölj är att det är bra).

Fast i övrigt blir det så klart en del förändringar. Kapital kommer till. Andra idéer följer med. Möjligheter skapas. Enligt dagens mer fasta planer kommer vinodlingen utökas och källaren totalrenoveras, planer mindre huggna i sten än de nyss nämnda talar om ett lyxhotell i det gamla slottet. Nåja, viktigast är att vinet behåller sin personlighet – och kanske får vi snart se en ny årgång i Sverige snart? Rödtjutet från 2015, på tank och fat idag, är inget annat än sensationellt bra, även för att vara Marguï. OBS! okänsliga drickare varnas dock, här gäller finess, personlighet, balans… och stjärnglans (och, förtydligande för okänsliga läsare, vi talar då om vinet och inte den nye ägaren).

John Williams (och på bilden ser vi Elodie Morel på Château Marguï).

2cellos.

Rosévin, LL Tavel, Balzac, Jag m fl

Rent historiskt har jag gjort en förfärlig massa roséviner, utan min egen förskyllan. Hamnade ju som vinmakare i Provence och vare sig jag ville eller inte (ville egentligen inte) var jag tvungen att ta tag i det här med det rosa också. Nåja, så illa var det inte. På Domaine Rabiega (1988–2006) använde vi de inte perfekta druvorna som gallrades bort från Clos Dière-vinerna och gjorde rosévinet på dem. Vi kom ganska snabbt fram till att vi skulle göra rosévinet genom att till del jäsa det på ek och köra en del druvor direktpressade och andra med macerering. Udda då. Vardagsmat idag.På vår arrendegård Château d’Esclans (1995-2003) experimenterade vi desto mer, inte minst med ek, ja ni som följer vinifierat vet ju det där med hur ”Rochêne” blev ”Garrus” och gick i taket prismässigt. Kul förvisso, och på tal om en krönika i SvD (var det nog) om storytelling i vinvärlden, ett utmärkt exempel på den storytelling marknadsförarna av vin använt sig av sedan urminnes tider och genom vilka ett oräkneligt antal inte ens till del sanna historier kommit att slå rot som berättelser ur verkligheten.I mer modern tid har jag till exempel tagit fram Domaine de Brescou ”Fleur d’Èté” (årgång 2016 släpps i Sverige nästa vecka, tror jag, i BS, nr 70323, 99 sek). Grenache, pinot noir och en liten skvätt viognier. Pinot noiren skördad på bra mognad, de båda andra före full mognad i syfte att tona ner vinet lite och ge det mer naturlig syra samt låta pinot-druvan styra doft och smak. Mix av direktpress och macerering. Målet ett doft- och smakrikt, lättillgänglig rosévin. För svavelintresserade: det här rosévinet ligger vanligtvis mellan 60 och 70 mg/l totalt svavel, alltså extremt lågt för ett rosévin med den här profilen. Hur det går till? Hygien, käre Watson, hygien.Les Lauzeraies Tavel 2016, nr 2724, 115 sek, kom att bli ett av mina uppdrag av en tillfällighet. När importören i Sverige ville att producenten skulle göra vinet på sina ekologiska druvor och inte som tidigare de konventionella, minskade i ett slag underlaget för slutblenden – alltså den sista touchen innan vinet ska gå på flaska, och då stilen slutligen fastställs – rejält. Smickrande nog ville producenten då att jag skulle rycka in och göra slutblenden åt dem. Och på den vägen är det sedan årgången 2014. Varje år åker jag till Tavel och gör den här blenden.I morgon börjar den nya årgången av Les Lauzeraies rulla ut och under nästa vecka lär 2015 ta slut överallt och ersättas med 2016. Har tidigare tipsat om att man bör köpa 2015 av det här vinet medan årgången finns. Den är bättre nu än för ett år sedan – trots att det handlar om ”runda” och snabbmognande årgången 15 – och har blivit lite stramare allteftersom frukten bättre integrerats. Den som nu missar 2015 ska inte gråta rosa blod för det, 2016 är, enligt mig, snäppet upp, bättre ryggrad och stöd för frukten. Självklart är det just nu, på gott och ont, också extremt fruktigt.Hur gör man då rosévin i Tavel? Jo, det är verkligen speciellt och det är ingen tillfällighet att rosévinerna härifrån är så smakrika och av många klassas som bäst i världen. Inte heller är det en tillfällighet att rosévins-appellationen Tavel var ett av de första vindistrikten att just få appellations-status på 1930-talet. Och att Balzac redan på 1800-talet konstaterade att Tavel är det enda rosévinet som vinner på lagring (!) känner väl de flesta till (?). Hemligheten med Tavel-vinerna är två: Den långa skalkontakten (gärna 48 timmar) och de många druvorna, av vilka flera är gröna och därför bidrar till att vinet inte blir alltför kraftigt färgat (omvänt ska sägas att regelverket för Tavel föreskriver att vinet ska ha en hög färgintensitet, något som kontrolleras varje år).

Leslie West i högform och med gamle kompisen Felix Papparaldi i salig åminnelse. Och så deras kärleksbarn Mountain då såklart.

Bekännelselitteratur: När fördomen blev oklädsam

Efter att i decennier ha simmat motströms i den svenska floden av skönlitteratur har er utsände i dessa oroliga och förutsägbara vatten insett att det är dags att bekänna färg om den nyss nämnde vill nå försäljningsmässiga framgångar och tjäna storkovan och flytta till en söderhavsö och leva livets glada dagar alltmedan allmänheten fortsätter träla i ekorrhjulet. Således kommer här en första bekännelse. Som sig bör djupt oklädsam och påtagligt patetisk, pinsam och urbota fånig och, som lök på laxen och salt i såret, synnerligen fördomsfull. Med andra ord: bättre kan det inte bli, och det torde blott vara en tidsfråga innan den här bloggposten hyllats av landets litteraturkritiker samt varit föremål för djupsinniga diskussioner både i morgonsofforna och de i landet vitt spridda läsecirklarna. Till saken!När er utsände i de allsmäktiga vinbedömarnas illustra skara utsågs till president (ordförande) för juryn i världens största tävling för ekologiska viner, Challenge Millésime Bio, häromåret, tog han detta på stort allvar, men. Han fick, trots att han själv tillhör skaran eko-odlare sedan snart 30 år (!), för sig att 1. Juryn måste vara en liten klick av hipsters och grönavågare 2. Det gällde att anpassa sig efter de förutsättningarna. Ergo svidade han ner sig i kläder som förmodligen aldrig varit moderna och som, framförallt, inte alls satt ihop färgmässigt. Kort sagt såg han ut som något färgblint katten släpat in från 1972. Grå urmodiga byxor matchades med en hopplöst rutig skjorta med dubbla bröstfickor och en blå-vit färgkombination som inte ens gör sig på ett centraltvätteri och som aldrig varit modern, bara ful, genom modets brokiga historia.

Synnerligen nöjd begav han sig i det skicket åstad till sitt uppdrag bara för att upptäcka att juryn bestod av hundratals och åter hundratals domare, vilka alla väntade andäktigt på att deras president skulle säga dem några väl valda och kloka ord innan de tog sig an dagens tunga och seriös värv, att döma tusentals viner. När han stod där i ett tillstånd av lätt chock, djup insikt om sakernas tillstånd och aningen ångerfull, tog rätt som det var en kostymnisse tag i honom och sa ”Det är vår tur nu!”.

Och plötsligt stod han där på en scen tillsammans med två oerhört modemedvetna och kostymklädda kravattynglingar som lät ett antal väl valda retoriska grepp svepa över den uppmärksamt lyssnande skaran av domare, varefter de med viss tvekan överlämnade ordet till de församlades president som inte kunde säga annat än ”Ja, ni undrar förstås varför jag klätt mig så här, det är för att ni andra ska se välklädda ut”, försökte då presidenten till ingen nytta skämta bort situationen. En pinsamhet som för alltid finns inskriven i den anspråksfulla tävlingens historia – såväl i skrift som i, värre, bild.

In the mood.

Köp 2015 nu!

Ni som lärt er det här med rosé vet att det finns några olika grundstilar och att bland de mer kraftfulla ”mat-roséerna” finns det sådana som mår bra av lagring, och ni som hänger med här på vinifierat vet att ett av de där lagringsvinerna är Les Lauzeraies, nr 2724, 115 kr – många av er uppskattar den stramare känslan och inslaget av ”mineral” som smyger sig in med tiden. Enligt Systembolagets hemsida finns det i skrivande stund enstaka flaskor 2014 i ett fåtal butiker, flaskor det kanske kan vara värt att försöka komma över då de ligger ute till ett löjligt lågt reapris och som de nu mognat till mineralistisk fulländning.Ni som nu inte riktigt orkar vara med i den där jakten på lagringsroséernas graal kan å andra sidan passa på att köpa in den årgången som just annars säljs av Les Lauzeraies, nämligen 2015 – ”Årets rosé” i Sverige förra året och idag en årgång som börjat lugna ner sig och så sakteliga gå in i det där mer vuxna läget som de här vinerna kommer till efter något år eller två. Men hör ni, passa på nu, för enligt uppgift är 2015 på upphällningen och om bara ett par veckor kommer 2016 lanseras. Inget fel på den nya årgången – jag som blendat såväl 16 som 15 rankar 16 högst av de båda – men för er som söker den mer utvecklade stilen så ligger den så att säga ett år efter.

Rosévinets färg

Vår. Rosé. Och även i år kommer säkert färgen spela roll och vi har gått den här vägen: 1. Svensken föredrog kraftfulla roséviner med hög färgintensitet alternativt halvtorra varianter som Mateus. Samtliga obalanserade och mer eller mindre orena. 2. Sveriges early adaptors* lärde sig att det också finns ljusa roséviner av god kvalitet och de ljusa rosévinernas evangelium spreds som vore färgen det enda kvalitetskriteriumet för rosévin. 3. Svensken drack nu ljusa roséviner för de är bäst alternativt halvtorra varianter som Mateus. Ibland rena och balanserade viner, ibland inte, oftast utan vare sig kropp eller själ, dock ljusa till färgen. 4. Svenska early adaptors lärde sig förra året att kvaliteten inte sitter i färgen. 5. Svensken kommer i år långsamt anpassa sig till ett mer avspänt förhållande till rosévinets färg och vara mindre hysterisk kring färgfrågan och framförallt mindre fånig och hen kommer dricka såväl ljusa som mer kraftfullt färgade roséviner alternativt halvtorra varianter som Mateus. Ibland rena och balanserade, ibland inte, men det lägger de flesta inte märke till bara doften och/eller sötman är tillräckligt stor.

Så här års, när vi väntar på att senaste skördens roséer ska dyka upp balanserar vi på en skör tråd, där somliga fjolårsalster redan ballat ur – 2015 var i sanningen ett snabbmognade rosé-år, vilket också gjorde så många 2015 goda tidigt på förra säsongen – medan andra snarare är att föredra nu med lite mer lagring och mer uttryckt ”mineral” och tyglad frukt. vinifierat leder sina i mörkret famlande HR:are och alla dem som inget fattat samt dem som inte kunde bry sig mindre om ett ljust och ett mer kraftfullt färgat rosévin som håller finfint så här på sitt livs andra vårkant (båda ekologiska ity grönt är den symboliska färgen för såväl det ekologiskt odlade som våren och vi kan konstatera att vinifierat denna tidiga vårdag känner sig ovanligt inspirerad till symboliska stordåd):

Ljust: Château Henri Bonnaud 2015, nr 99093, 181 sek (”nyanserad, ungdomlig, bärig smak med inslag av smultron, färska örter, persika och citrus… serveras… som sällskapsvin, till fisk- och kycklingrätter eller sallader”, säger SB). Mörkt: Les Lauzeraies 2015, nr 2724, 115 sek (”ungdomlig, fruktig smak med inslag av granatäpple, mogna jordgubbar, smörkola och blodapelsin… serveras… till grillade fiskrätter eller till rätter av ljust kött”, säger SB, funkar synnerligen väl till fisksoppa och vårkyckling med primörer, vill er utsände rapportör simmandes i de rosenskimrande drömmarnas förlovade kristallglas tillägga).

*Tidiga anammare

Färgstark musik.

Prowein 2017

Krauker från Polen, bratwurst, pommes och Motzenbäcker Marie serverad i en plastmugg avsedd för 2 cl-snapsar. Utomhus i snålblåsten. Se där årets bästa måltid på den gigantiska vinmässan Prowein. Till succén för den enkla måltiden hör att den är tradition och att den ska avnjutas tillsammans med synnerligen sympatiska vinmakaren Marie Menger-Krug.

Sekt som smäktar

I år hade Marie med anledning av sin nya serie sekt tagit sig för att hyra ett eget stånd på mässan och dit begav vi oss efter måltiden och lät oss imponeras av de rasande rena och uppenbart uttrycksfulla bubblen, ljusår från de industriellt standardiserade stolpskottsvarianterna av tyskarnas eget brusvin som har för ovana att besudla världsmarknaden med sin intetsägande skepnad. Personlighet, renhet, precision, låg eller ingen dosage alls, läskande, snyggt, eviga eftersmaker. I Sverige kan vi sedan något år njuta Maries petnat-variant i form av Menger-Krug Méthode Rurale och snart kompletteras den serien med sekten. Något att se fram emot. (Obs! Endast vissa av Maries viner står som ”ekologiska” på Systembolaget, en förklaring till detta är att avsändaren glömt (!) att trycka den ekologiska loggan på sina etiketter… något som dock sker rutinmässigt sedan en tid.)

Världsnyhet!

Under flera år har det har tisslats och tasslats om vad Andrea och Chris Mullineux och deras Leeu Mullinaux Family Wines har för sig vid sidan om Mullineux. Idag (23 mars) är det officiellt men redan på mässan fick några av oss veta vad hemlighetsmakeriet handlat om: en ny serie viner under namnet Leeu Passant och tillverkade mer bort mot Franschhoek till och för att knyta an till de traditionella vinerna från Sydafrika. Två chardonnayer, väldigt mycket samma andas barn som Mullineux White, och en underbar liten röd pärla, gjord på cab och cinsaut. Förhoppniingsvis i ett BS eller rent av ett TSE nära dig om något år.

Sockerbiten Miguel

Polare. Det finns så många polare på en vinmässa. Alltid lika roligast är att springa på gamle vännen Miguel Merino och att i all hast visa vår gemensamma baby MDLVX för de groupies och hangarounds som ständigt surrar som flugor kring sockerbiten Miguel.

Achim och Jott

Om någon av oss hette Achim Maximilian Ritter und Edler von Oetinger skulle vi eventuellt byta namn till Nilsson eller så men om man nu heter så och är en utmärkt vinmakare gör man istället bra, eleganta och vackra viner under namnet von Oetinger och om ett av dessa sköna viner är gjort till 100 procent på den ringaktade druvan Müller-Thurgau kallar man kanske det vinet för Jott. Hatten av.

Välförtjänt hajp

Rings. Lika hysteriskt i år vid deras bås. Så klart. Bra viner. Unga, trevliga människor. Bara att ge sig in i trängseln och girigt hålla fram ett suktande glas och försöka stjäla lite tid av Simone, Andreas och Steffen. Värt att fajtas för (vill här passa på att be både dig som jag trampade på foten, ja det var medvetet, och dig som jag satte en armbåge i solar plexus på, ja det var också medvetet, om ursäkt).

Game of Thrones goes wine!

Game of Thrones! Varför? Nåja. Nu är det en succé som heter duga. Klart det ska ha ett eget vin. Tyckte i alla fall produktionsbolaget HBO varför det kontaktade Vintage Wine Estates och fick till svar ett par helt okej viner. Visst, någon form av kändisvin är det förstås. Å andra sidan kostar de (gissningsvis, den dagen de kommer till Sverige) 179 SEK eller mer och de är långt från omdöpta och/eller obalanserade, sötade skräpviner som säljs med någon självberikande kändis som ursäkt.

Sympatiskt smilande calvadoscharmör

Mest sympatisk på hela mässan, i konkurrens med tusentals besökare och utställare, var kanske Nicolas Garnier. Femte generationen bakom det hantverksmässigt tillverkade calvados-smycket Calvados Garnier. Självklart gör en så sympatisk person inget annat är synnerligen sympatiska calvor (och lite cider och pommeau de Normandie). Ja, de finns i BS i Sverige. Rusa åstad.

Skolexempel på chardonnay

Domaine Trouillet gör rena, snygga, både ursprungs- och druvtypiska viner i Bourgogne. Tyvärr finns inte deras viner i Sverige. Ännu. Men de är på väg. Även om vi nog får vänta några månader till. Dyker deras Saint-Véran 2015 upp är ett tips till alla som vill försöka lära ut hur druvan chardonnay egentligen doftar och smakar att använda det vinet. Skol- och praktexempel. Hos Trouillet hittar vi också fina exempel på den lilla appellationen Pouilly-Loché och en värsting från Pouilly-Fuisée ”Aux Chailloux”.

Supervin från Chile

Patrick Valette, en gång i tiden Château Pavie, numer Viña Vik, var på plats med Viks chilenska superviner (två av dem släpps i Sverige till hösten) och mer än gärna provade de flesta av oss så klart just de där supervinerna. Inte att missa då de angör Sverige fram i höst.

Gult risvin

Ja, och mycket, mycket, mycket mer, som för att inte göra den här redan alltför långa posten ändå mer alltför lång får sammanfattas med en bild av Zhang Lu och hans gula risvin från Shaoxing Winemaker – en lätt madeira-liknande brygd som upphovsmannen hoppas kunna sälja lite av också i Europa vad det lider.

Sting, jag och 58K till

Sist men inte minst: Prowein 2017 besöktes av över 58000 personer från 130 länder (rekord) och de provade vin och sprit från 6500 utställare och 60 länder. Den mest kände besökaren var, enligt mässans officiella press-utskick, Sting.

Sting får lite hjälp av Jeff Beck (så här låter det med en för sången mer lämpad Rod Stewart).

Vin, litteratur & film i Malmö

I veckan var er utsände i de sippande skribenternas understundom väldokumenterade environger och världsdelar på ett intensivt kort-besök i Malmö. Till det minst intressanta från visiten hör de utsvävningar av mer privat art som utspelade sig. Om dessa finns det egentligen inget att säga. Ja, förutom att ett fullständigt unikt vin inmundigades av ett glatt och om stundens storhet fullt införstådda vinvänner och det vill vi förstås gärna berätta om. Inte för att vara retlig eller irriterande eller för att få någon att sukta, nej inte alls. Vi gör det av ren människokärlek; vi som fick uppleva detta, vi upprepar, extremt unika vin, känner oss förpliktiga att dela med oss av hur fullständigt sanslöst bra det här unikt unika vinet var.

Vinet var en Twoson Barbaresco Starderi 2005 på magnum från ett unikt, på plats och för tio år sedan utvalt (Taransaud-)fat, ett fat som buteljerades enkom för Twoson Club The Torstenson Hanzon Collection. Ja, det är lika exklusivt som det låter. Av de knappt 130 magnum som gjordes torde mindre än hälften finnas kvar. I hela världen. Och Giorgio Rivetti, Signore La Spinetta alltså, tycker själv att den här versionen är bättre än den egna. Och han vet vad han talar om. Ville bara säga det.

Vin

I övrigt då? Jo, en dags föreläsning på Gustibus Sommelierskola. Gör detta en gång om året sedan tio år. Vad skolan och eleverna egentligen tycker om detta är svårt att mer exakt veta, men för den i den första meningen på det här inlägget nämnde har detta blivit en kär tradition, där frågvisa studenter vill veta mer och därmed får föreläsaren att tala om sådant som inte ingår i vanliga föreläsningar.

Vin & Litteratur

En premiär var det emellertid att tala om Litteratur & Vin, och mer explicit romanen Kronos väv respektive ”Ekologiskt och annat vin”, på WG Film i Malmö. Ett drygt femtiotal entusiaster infann sig för att få höra om alla kannibaler och alternativa sanningar som förekommer i Kronos väv och för att prova ett knippe viner och få sig serverade sanningar en masse om ekologiska och andra viner och få diverse fördomar komna på skam, fördomar som lätt uppkommer då vinets värld är fylld av om inte charlataner så i vart fall folk som mer än gärna uttalar sig om sådant de egentligen inte vet tillräckligt för att uttala sig och det gör de för sådana som kan för lite för att förstå att de inte borde lyssna på personen i fråga. Ungefär som att tycka någon spelar piano bra för att den kan spela Kalle Johansson aka Fröken Johansson. Vinerna som provades var Les Lauzeraies Tavel 2015, nr 2724, 115 sek (ekologiskt), Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek (hållbart/Terra Vitis), ”Le Comptoir” (Brescou) 2013, säljs inte i Sverige (hållbart/Terra Vitis, natur), Robert Sinskey Vineyards (RSV) Pinot Noir 2011, nr 78814, 299 sek (biodynamiskt).

Film

Som vi var på med rätta framgångsrika WG Film passade de vakna filmmakarna där på att visa en trailer för ”Dead donkeys fear no hyenas” och berätta att de i veckan startar en Kickstarter för att dra in pengar för att kunna sprida den här viktiga filmen i världen. Ett lovansvärt initiativ, som vinifierat på alla sätt och vis vill stötta varför alla HR:are med ett perspektiv bara aningen längre än den egna näsan uppmanas att bistå med en liten slant – alla bidrag mottages enligt uppgift tacksamt, låt vara att 100 sek är bättre än 1 sek. Dead donkeys fear no hyeans (trailer här) är enligt WG Film tillsammans med uppmärksammade Bananas* den farligaste film bolaget gjort. Folk har fått leva under jorden för att kunna göra den, andra med koppling till filmen har hamnat i fängelse. Och så vidare, som det brukar vara när någon upptäckt något orätt som den som gör orätt tjänar stora pengar på och därför för nästan allt i världen vill mörka. Nej, hörni, de här dokumentärfilmarna, som är så långt från alternativa fakta och kändisreportage vi kan komma, de inte bara förtjänar att stöttas, de ska stöttas (gör du här), det är en demokrati-fråga och ett viktigt slag för det fria ordet i civilisationens kamp mot den avgrundsdjupa ignorans som dväljs i trollskogen.

Vin & Litteratur i Malmö

Måndagen den13:e mars är er utsände i de missionerande vin- och litteraturapostlarnas bokstavligt bubblande jäs- och läskar på plats i Malmö. Dels för att undervisa på Gustibus Sommelierskola, dels för att delta i evenemanget Vin & LitteraturWG Film (Västergatan 22a), kl 17.15 – ca 19.00. För att vara med på lektionen på Gustibus krävs av den hugade att den studerar där. För att få vara med på kvällen krävs inget annat än 100 pix, vassa armbågar och närvaro. Evenemanget blir en mix av ett minglande AW och ett seriöst snack om vin och litteratur och då mer precist ”Ekologiskt och annat vin” (på vinsidan) och ”Kronos väv” (på litteratursidan). Malmö kommer gå kvinna och man ur huse så var ute i tid. Vin och bok ingår i priset! (anmäl dig genom att swisha 100 kr till 0703747197)

Clos Dière på auktion

Fick tips av en HR om att några flaskor från min tid på Domaine Rabiega/Clos Dière (februari 1988 – februari 2006) är med på Systembolagets dryckesauktion just nu. Klicka in här för att få mer info (och lägga ett bud). För er som är hugade att buda:Rabiega Vin Toussaint kostade på sin tid 100 € ut från gården. Har glömt hur många flaskor vi gjorde totalt, men det var väldigt få, jag tror det var runt 1000 st 50-cl:are, och de bestod/består av kraftigt botrytiserade druvor, eller snarare russin, från tre skördar (91, 92, 93 – som alltså blandats till en årgångslös blend, klassad som bordsvin i brist på annat). Året vi tog i som värst var 91, vill jag minnas, det tog då en vecka att skörda tillräckligt för att klämma fram ett par hundra liter, som i sin tur tog ett år att jäsa (i ny, fransk ek). Restsocker-halten i vinet ligger >200 g/l! Syran är därefter och det påminner mer om ett Eiswein än till exempel en sauternes. Oerhört koncentrerat. Fick till och med backa tillbaka lite på koncentrationen 92 och 93 för att göra blandningen drickbar. Vinet fick sedan åratal på ny ek, men det märks inte (!). Bara det vinet, Rabiega Vin Toussaint (Toussaint, alltså All Helgona, därför att det skördades runt den helgen varje år) skulle jag säga är värt de 1500 sek säljaren vill ha för samtliga vinerna.

Clos Dière ”cuvée I” då? årgång 2000 är den som landade in topp tre när Allt om Mat för något decennium sedan utsåg världens bästa syrah-viner, fick 98+. Dessförinnan har det fått Gold Award i Decanter, 19/20 (eller motsvarande) av Wine Magazine, Vine och Revue du Vin de France med flera. Högst vital idag och mår inte illa av ytterligare ett par års lagring (förutsatt lagringen skett korrekt hittills).

Årgången 98 är unik såtillvida att det är den ”vekaste” och kanske också elegantaste av cuvée I. Franska sommeliererna gav det i sin dåvarande guide 19,5/20 och öste lovord över det. Har inte provat på några år, har kanske haft lite svårt att ta åren, men hänger det fortsatt ihop är det ingen dum fredagskväll, eller varför inte outsider i en provning?

Slutligen 95. Det här vinet var mycket imponerande inledningsvis och fick, precis som syskonen ovan, massvis med goda noteringar och medaljer. Bland annat tre stjärnor i Bettane & Dessauve. Länge sedan jag provade. Bör vara både vid god vigör och gott idag.

OBS! Notera att Clos Dière ”cuvée I”, möjligen med undantag för mina båda sista årgångar, 03 och 04 (då vinet hette ”Clos Dière”), är gjorda med druvor som inte fått nå övermognad och även i övrig tillverkats för att drickas 10-20 år efter skörden, eller senare (1990 är fortsatt i god form). Priserna på cuvée I de olika årgångarna, beroende på när de köpts in, bör ha varit någonstans i häradet 25 (1995) – 35 € (2000). Teror inte att 95 någonsin såldes av SB, möjligen 98 och 00, i så fall låg de på ca 300 sek i butik då.

Fotnot: Första årgången av Clos Dire (I och II) var 1988. Enligt uppgift återlanserar nu den sedan två år nya ägaren till Domaine Rabiega etiketterna Clos Dière I och II, men idag är II ett andravin till I. På min tid var de olika blend (I=syrah på franska och slovenska fat, II=carignan, grenache och cab på franska och amerikanska fat). Hejhopp, så här såg vi ut när vi, mycket allvarliga, njöt de där vinerna från fat:

LL Tavel 16 blendad!

I november förra året röstade en majoritet av Sveriges vinskribenter fram ”årets viner”. Bästa rosévinet i landet blev Les Lauzeraies 2015, nr 2724, 110 sek. Ett val som er utsände bland de rosaskimrande vinernas himlar och helveten kunde gotta sig rejält åt. Dels innebar det att landets early adaptors fattat att rosévinets kvalitet inte sitter i färgen och att såväl ljusa som mörka roséer kan vara bäst och sämst. Dels innebar det att ett vin som jag haft äran att slutblenda fick en riktigt fin utmärkelse.Jag har haft uppdraget att blenda det här vinet sedan det gick över till att vara ekologisk för några år sedan. Det innebär att urvalet som finns att tillgå för slutblenden kraftigt beskurits eftersom de ekologiskt certifierade fälten hos producenten blott är en bråkdel av helheten. Nu tror jag inte att detta på något vis påverkat kvaliteten negativt och om inte annat borde utmärkelsen ”Årets rosé” i Sverige i fjol och ett flertal medaljer i tävlingar för ekologiska viner borga för det. Tilläggas här ska för övrigt att producenten, Les Vignerons de Tavel, som helhet är certifierad enligt principerna för hållbart jordbruk/integrerad produktion. Det innebär att den version som säljs av Les Lauzeraies i Sverige både är ekologiskt certifierad och tillverkas enligt principerna för hållbart jordbruk (som ställer högre krav på utrustning, spolplattor, vattenevakueringen med mera än det ekologiska regelverket).Hur är då årgången 2016, är den lika bra som 2015? Ja, rent krasst och objektivt – tror jag klarar vara objektiv och krass – är 2016 bättre. Årgången 15 var rent generellt svår och otymplig när det kom till rosévinerna. Vinerna utvecklades fort – därför gillade säkert många de nysläppta roséerna våren 2016… – och hann bli baktunga och börja tappa frukt innan säsongen var över. Undantag finns självfallet och ett av dem är Les lauzeraies 2015, det som blev ”Årets rosé” i Sverige i fjol. Skälet är att det vinet, i likhet med mycket annat i Tavel, görs för att utveckas över tid. Nackdelen med det kan vara att de här vinerna är lite svårtillgänglig i början. Å andra sidan utvecklas de väl över tid (prova gärna årgången 2015 nu – den finns fortsatt att köpa i Sverige!).Jaja, men mer i detalj, hur är 2016??? Den är som 2015 med ett stänk 2014. Med andra ord en hel del rund och tillgänglig frukt, som gör vinet tillgängligt på ett tidigt stadium (som 15) men också med ett inslag av mineral (14) och en bättre struktur och djup än 15 till stor del sprungen ur en bättre syra och naturlig balans. Årgången 2016 av Les lauzeraies Tavel släpps i Sverige senare i vår, sannolikt i slutet av april/början av maj.Idag lyssnar vi till hela klassiska Till dej med Miakel Ramel och hela klassiska Latin kick med Cal Tjader samt kör en repris på Schönbergs underbart vackra Verklärte Nacht för er som missade den i inlägget om Wittgenstein därför att ni inte orkade läsa hela inlägget.