Game of Thrones & Hustrun

”Ha!” Hustrun dängde triumfatoriskt en dvd-box i bordet framför TV-soffan och jag förstod precis vad klockan var slagen och mycket riktigt: ”Stäng av fotbollen! Vi ska se på Game of Thrones!”

Game of Thrones. Det var mycket värre än jag kunnat föreställa mig. Hade, faktiskt, fått för mig att eländet gått Hustrun förbi, men nej, här stod hon nu med säsong ett typ hundra år efter premiären. Och jag skulle se hela säsongen, och förmodligen alla andra säsonger, med henne. ”Men, lilla gumman, Game of Thrones, är inte det lite väl mycket 10-tal?”

”Det är 10-tal nu, lille gubben! Och det kommer fortsatt nya säsonger och a-l-l-a tittar på det här. Och. Tycker att det är bra.” En mardröm! ”A-l-l-a” är en garanti för att det är precis så tröttsamt som fördomen misstänker. ”Seså! Franska cupen? Vad har du för intresse av en match mellan Guingamp och Auxerre, spelar något av de lagen ens i högsta divisionen?”

”Auxerre…” försöker vi då, ”Guy Roux, legendarer, klassisk…”

”Jaja, Game of Thrones är klassisk, modern TV-historia om legender. Nu tittar vi!”

Och tittade gjorde vi. Maratontitt. Och vad gav det vid handen? Jo följande:

Säsong ett av GoT är absolut lysande i sin kommersiella träffsäkerhet och sin enfald. Här blandas friskt av allt från Illiaden via de isländska sagorna och riddarromanerna till Dallas och andra moderna såpor, och alltsammans förpackad i en lätt datorspelsinspirerad scenografi och upphöjt till tjugo (mot Dallas) och inte alls (mot Illiaden). Vi får se en massa onda och goda av vilka vissa är så uppenbart onda eller goda att hälften hade räckt och vi får se blodet spruta och huvuden rulla och nakna kroppar, och vi får inavel å det grövsta och mongolinspirerade horder och Rosornas krig och allt slutar med att en kvinna går in i en brasa och sover där över natten och nästa dag vaknar lite sotig med tre nykläckta drakar, som lovar de nu infångade fansen gott inför säsong två. Herregud!

”Fåna dig inte! Du tycker också det är svårt att inte dras in i det här, håll med!” säger Hustrun och vrider så om kniven ett kvarts varv som vore hon en av alla de bestialiska GoT-figurerna, vars värld, bortsett från drakarna, inte är så olik vår egen, ja, man kan till och med se GoT som en spegelvärld till vår egen, men tillbaka till Hustrun och vad hon nu ska till att säga: ”Är inte du inblandad i ett företag som säljer ett vin som heter Game of Thrones?! Är det också kommersiellt skräp?”

”Men älskling, jag har inte sagt att GoT är kommersiellt skräp, jag har bara svårt att ta det hela på allvar och alla de här vargarna som mest bara påminner om barns drömmar om att ha livsfarliga djur med sig för att minsann visa alla var skåpet ska stå, och alla som ropar ’Leve Kungen’ plötsligt som några andra diktaturanstrukna idioter…”

”Stopp! Hör du inte hur du låter? Det här är underhållning, Lars. Film. HBO. En bra, välgjord och uppskattad serie. En fantastisk saga. Som Harry Potter…”

”Jag minns vare sig inavel eller incest från Harry Po…”

”Dumma dig inte! Du vet vad jag menar! Och precis så är det med vinet. Det är publikt. Gott, tycker nog de flesta, och det är välgjort och går hand i hand med serien.”

”Det är just det där sista som oroar mig.”

”Sluta oroa dig och var för en gångs skull som en normal människa. Du ska alltid vara så förbannat skitnödig.”

Musik!

Château Marguï starstruck

Importfirman er utsände i de ständigt efter vingraalen sökande kvalitetsimportörernas bräckliga vardag fylld av umbäranden och tillkortakommanden och ett och annat lyckligt utrop samarbetar med har på kort tid ofrivilligt kommit att hamna jämsides med ett par kändis(ars)viner.

1.Game of Thrones. Ett faktiskt riktigt hyggligt vin som bara har ett fel och det är etiketten, å andra sidan lär väldans många uppskatta just det felet ungefär som förälskade ser förbi och rent av älskar sneda näsor och odrägliga ticks. (Kommer till Sverige om någon vecka och lanseras i BS och på krogen, tillverkas på uppdrag av HBO av en befintlig samarbetspartner i amerikat.)

2.Sverigebekanta Château Marguï, de senaste årens med rätta mest hajpade Provence-producent, har sålts till George Lucas Skywalker Vineyards. Enligt Philippe Guillanton och Elodie Morel på Château Marguï innebär detta egentligen inga större förändringar. I alla fall inte när vi talar om vinet som också fortsättningsvis ska vara ett ekologiskt, personligt vin tillverkat utan köpejäst och processhjälpmedel samt med minimala tillsatser av svavel (ja, det där låter som en flört med dem som söker slikt oavsett kvalitet, men här är det mer ett konstaterande att det är så här vinet görs, skälet till att importören, på ovan nämnde utsändes inrådan, har det i sin portfölj är att det är bra).

Fast i övrigt blir det så klart en del förändringar. Kapital kommer till. Andra idéer följer med. Möjligheter skapas. Enligt dagens mer fasta planer kommer vinodlingen utökas och källaren totalrenoveras, planer mindre huggna i sten än de nyss nämnda talar om ett lyxhotell i det gamla slottet. Nåja, viktigast är att vinet behåller sin personlighet – och kanske får vi snart se en ny årgång i Sverige snart? Rödtjutet från 2015, på tank och fat idag, är inget annat än sensationellt bra, även för att vara Marguï. OBS! okänsliga drickare varnas dock, här gäller finess, personlighet, balans… och stjärnglans (och, förtydligande för okänsliga läsare, vi talar då om vinet och inte den nye ägaren).

John Williams (och på bilden ser vi Elodie Morel på Château Marguï).

2cellos.

Stöd viktig film!

Hade för några år sedan nöjet att dinera med en dokumentärfilmare som smög runt under radarn. Skälet var att han höll på med en film som personer med makt och resurser ville stoppa och se outgiven, därför att om somligt kom fram i ljuset kunde såväl små som mer moraliskt sinnade människor bli förbannade och rättvisans internationella kvarnar kanske kunde börja mala, och på det hela taget kunde det kullkasta de högst diskutabla men odiskutabelt lukrativa projekt dessa mäktiga människor skodde sig på utan att på något vis låta sig beröras av de tragedier och förödda liv och krossade framtider som fastnade under deras skosulor.Nu är filmen Dead donkeys fear no hyenas (trailer här och fakta här) klar och den har precis haft premiär, och så ska det rulla på ett tag framöver, med premiärer världen runt, och så småningom teve-sändningar. Iallafall om det finns pengar att marknadsföra filmen för, därför att så är det: att göra den här inte ofarliga filmen är bara början på arbetet, ska det finnas någon mening med riskerna många av de personer som låtit sig intervjuas tagit måste filmen spridas så de ovan nämnda girigbukarna får en faktisk opinion emot sig och så att en debatt kommer igång kring det minst sagt omoraliska i land grabbing.Det fina i kråksången nu är att vi alla kan vara med på ett litet hörn och se till så filmen får den betydelse den måste få. Vi kan gå in på kickstarter.com och skänka en slant som gör det möjligt att bättre sprida filmen – och obs! det är inte summan som räknas, det viktiga är att du är med och visar ditt stöd, och det kan du göra med så lite som 1 USD (från säker källa har jag dock hört att folket bakom filmen inte på något vis kommer protestera om någon hellre stöttar med 10 eller rent av 50 USD…). Här går du in om du vill stötta projektet.

Vin, litteratur & film i Malmö

I veckan var er utsände i de sippande skribenternas understundom väldokumenterade environger och världsdelar på ett intensivt kort-besök i Malmö. Till det minst intressanta från visiten hör de utsvävningar av mer privat art som utspelade sig. Om dessa finns det egentligen inget att säga. Ja, förutom att ett fullständigt unikt vin inmundigades av ett glatt och om stundens storhet fullt införstådda vinvänner och det vill vi förstås gärna berätta om. Inte för att vara retlig eller irriterande eller för att få någon att sukta, nej inte alls. Vi gör det av ren människokärlek; vi som fick uppleva detta, vi upprepar, extremt unika vin, känner oss förpliktiga att dela med oss av hur fullständigt sanslöst bra det här unikt unika vinet var.

Vinet var en Twoson Barbaresco Starderi 2005 på magnum från ett unikt, på plats och för tio år sedan utvalt (Taransaud-)fat, ett fat som buteljerades enkom för Twoson Club The Torstenson Hanzon Collection. Ja, det är lika exklusivt som det låter. Av de knappt 130 magnum som gjordes torde mindre än hälften finnas kvar. I hela världen. Och Giorgio Rivetti, Signore La Spinetta alltså, tycker själv att den här versionen är bättre än den egna. Och han vet vad han talar om. Ville bara säga det.

Vin

I övrigt då? Jo, en dags föreläsning på Gustibus Sommelierskola. Gör detta en gång om året sedan tio år. Vad skolan och eleverna egentligen tycker om detta är svårt att mer exakt veta, men för den i den första meningen på det här inlägget nämnde har detta blivit en kär tradition, där frågvisa studenter vill veta mer och därmed får föreläsaren att tala om sådant som inte ingår i vanliga föreläsningar.

Vin & Litteratur

En premiär var det emellertid att tala om Litteratur & Vin, och mer explicit romanen Kronos väv respektive ”Ekologiskt och annat vin”, på WG Film i Malmö. Ett drygt femtiotal entusiaster infann sig för att få höra om alla kannibaler och alternativa sanningar som förekommer i Kronos väv och för att prova ett knippe viner och få sig serverade sanningar en masse om ekologiska och andra viner och få diverse fördomar komna på skam, fördomar som lätt uppkommer då vinets värld är fylld av om inte charlataner så i vart fall folk som mer än gärna uttalar sig om sådant de egentligen inte vet tillräckligt för att uttala sig och det gör de för sådana som kan för lite för att förstå att de inte borde lyssna på personen i fråga. Ungefär som att tycka någon spelar piano bra för att den kan spela Kalle Johansson aka Fröken Johansson. Vinerna som provades var Les Lauzeraies Tavel 2015, nr 2724, 115 sek (ekologiskt), Château de Brescou 2013, nr 71705, 139 sek (hållbart/Terra Vitis), ”Le Comptoir” (Brescou) 2013, säljs inte i Sverige (hållbart/Terra Vitis, natur), Robert Sinskey Vineyards (RSV) Pinot Noir 2011, nr 78814, 299 sek (biodynamiskt).

Film

Som vi var på med rätta framgångsrika WG Film passade de vakna filmmakarna där på att visa en trailer för ”Dead donkeys fear no hyenas” och berätta att de i veckan startar en Kickstarter för att dra in pengar för att kunna sprida den här viktiga filmen i världen. Ett lovansvärt initiativ, som vinifierat på alla sätt och vis vill stötta varför alla HR:are med ett perspektiv bara aningen längre än den egna näsan uppmanas att bistå med en liten slant – alla bidrag mottages enligt uppgift tacksamt, låt vara att 100 sek är bättre än 1 sek. Dead donkeys fear no hyeans (trailer här) är enligt WG Film tillsammans med uppmärksammade Bananas* den farligaste film bolaget gjort. Folk har fått leva under jorden för att kunna göra den, andra med koppling till filmen har hamnat i fängelse. Och så vidare, som det brukar vara när någon upptäckt något orätt som den som gör orätt tjänar stora pengar på och därför för nästan allt i världen vill mörka. Nej, hörni, de här dokumentärfilmarna, som är så långt från alternativa fakta och kändisreportage vi kan komma, de inte bara förtjänar att stöttas, de ska stöttas (gör du här), det är en demokrati-fråga och ett viktigt slag för det fria ordet i civilisationens kamp mot den avgrundsdjupa ignorans som dväljs i trollskogen.

Hail, Caesar!

Inte många filmer vi rekommenderar nuförtiden, men den här, Hail, Caesar!, bör varje sann HR se. Den är precis så sprängfylld av uppslag, och lätt rörig, och den blandar högt och lågt, och bjuder på så pass mycket, av vilket somligt dessutom är oväntat, att er utsände i de ömsom muntra ömsom sorgliga och ibland högklassiga och understundom lågklassiga cellofanrullarnas illustra värld lika fylld av lögn och förbannad dikt som sanningar som svider och upplyftande tillrop, ser sig tvingad att rekommendera den. Å det varmaste. Härlig rulle som innehåller allt och missar du just det, allt, är det dig det är fel på. Trailer!

Bonusmusik!

Spotlight – en viktig film för alla

När Spotlight får en Oscar för bästa film är det för en gångs skull en viktig Oscar vi talar om. Den här ganska långsamma och lätt dokumentärstukade spelfilmen har grävande journalister och en papperstidning som hjältar. Ett uppfriskande grepp i en era då journalister vanligtvis framställs som blodtörstiga sensationsmakare som parasiterar på det demokratiska samhället och inte, som här och som ofta i verkligheten, är en garant för öppenhet och den lilla människans hjälpare i nöden.Spotlight 2Här får vi följa den grävande gruppens Spotlight arbete med att kartlägga och avslöja de utbredda sexuella övergreppen inom den katolska kyrkan. Ingen action, inga smarta dialoger, bara hårt, grävande arbete, där vi får en rimligtvis god bild av hur allt hände. Vi får också klart för oss vikten av att vi på något vis behåller ett antal grävande journalister och rent av grupper och tidningar även i framtiden.Spotlight

Det är förvisso rätt att håna låtsas-journalisterna som ägnar sig åt furstespegling och dem som hellre jagar en rubrik än sanningen eller som rent av skriver om sådant den har egen vinning av men man måste dra en tydlig skiljelinje mellan de där kluddarna och verkliga journalister.

Lite spotlight, mer moonlight.

Dum, dummare 2 & Todd Rundgren

Det händer, då man dissar andras, som Hustrun, märkvärdigt lättviktiga smak för litteratur, musik och film, att de, de dissade, på ett direkt löjeväckande vis, kontrar med, typ, ”ska du säga som tycker om Dum, dummare och bröderna Farrelly”, som om det faktum att en person funnit filmkulturens Graal skulle kunna vändas mot hen, nej avundsjuka är vad detDum, dummare 2 är fråga om!, avundsjuka från den som inte lyckats svinga sig upp på filmhistoriens Mount Everest. Omutifallatt någon i filmens värld högkulturellt stående skulle ha missat Dum, dummare 2 kan vinifierat i all enkelhet och utan att ge sig in på några mer djuplodande analyser meddela att den är ytterligare ett mästerverk av bröderna Brothers och att såväl Jim Carrey som Jeff Daniels, för att nu inte tala om Kathleen Turner, i vanlig ordning står för en inte bara habil utan rent briljant insats och som om det inte räckte med det vet vi redan att Todd Rundgrens musik, eller åtminstone Todd själv, borde få Oscar Life Time Award. Vacker, rolig, spännande och kort sagt ytterligare en milstolpe i Filmens historia från Farrellys.

En eftertankens Oscar till Demokratin

Såvitt är känt förespråkar inget demokratiskt parti i något demokratiskt land fria tyglar åt säkerhetstjänsterna. Likväl stämde många upp i en klagokör riktad mot det fria ordet och demokratin när en säkerhetstjänst som löpt amok avslöjades av Edward Snowden. I deras ögon var avslöjaren boven, inte de som tappat fotfästet och avslöjats med byxorna vid anklarna. Några påstått fria länder fick till och med för sig att de skulle tvinga ner den bolivianske presidentens plan när denne flög över Europa. De trodde att Snowden kanske fanns ombord och skyddades av Morales, som, om det varit sant, de facto skyddat det fria ordet mot en säkerhetstjänst och stater som löpt amok över sina uppdragsgivares och väljares huvuden.

Med tanke på de enorma hot som det fria ordet och det öppna samhället utsätts för just nu av mördarsekter och besinningslösa terrorister är det kanske viktigare än någonsin att säkerhetsapparaterna fungerar som de ska, att de har de resurser de behöver och att vi kan lita på dem. Att låta enskilda tjänstemän styra in på odemokratiska vägar är att gå diktaturkramarnas väg. Kanske kan fler se detta allteftersom tiden går. Att Laura Poitras film Citizenfour i natt vann en Oscar är ett gott tecken.

Filmmusik. Filmtal.

Philomena & Queen

En verklighetsbaserad film med utmärkt manus av bland annat StevePhilomena Coogan, regi av Stephen Frears, finansierad av BBC och med genomgående briljant skådespeleri med det fullständigt lysande paret Judi Dench och Steve Coogan i spetsen, kan den filmen vara annat än fantastiskt bra och underhållande och rörande och vacker och tragikomisk och alldeles underbar? Nej, det kan den inte. Queen.