Meg Wolitzer: Hustrun

Hustrun! Jag gick där som vanligt på Pocket-shopen på Arlanda och lät ögonen svepa längs hyllraderna. Mest skräp. Bag-in-Box-pocketar. Svenska deckare och skit. Borde stå i ett snurrställ utanför pressbyrå-kiosken på stan och säljas tillsammans med Big Jim, OSS 117 och Bill och Ben. Eller på bokhandelns ungdomshylla tillsammans med Kitty och Tvillingdetektiverna. Då! Hustrun!

Vem hade haft den dåliga smaken att sno titeln till min bok om Hustrun? Skandal! Var självklart tvungen att köpa eländet och hann knappt hem förrän jag öppnade det och började läsa. Japp, kass. Banala liknelser staplade på varandra som korten i en kortlek. Men. Neej. Vad händer? Texten tar sig. Liknelserna upphör (nästan). Hjälp! Dras in i texten. Tycker den är bra och att hon som skriver är cool och att Hustrun i texten är cool. Detta är en bok jag förbannar! Samtidigt som jag måste rekommendera den till er. Ingen fantastisk intrig, inga överraskningar, däremot underhållande från böckernas och de (mestadels) framgångsrika författarnas innersta värld. Smart. Stulen titel.

Annette PeacockSalisbury. Annette Peacock. July Morning. Annette Peacock.

 

Marjaneh Bakhtiari: Godnattsagor för barn som dricker

Marjaneh Bakhtiari har skämt bort oss med ett par välformulerade och underhållande böcker (som tidigare recenserats här). Således är förväntningarna höga på ”Godnattsagor för barn som dricker”. Tyvärr uppfylls inte dessa fullt ut.

Det är nu inte så att det här är en dålig bok, inte heller har Bakhtiari tappat greppet, gett sig på något ointressant eller förlorat sin stillsamma humor. Problemet är nog att hon försöker få med så mycket i sin berättelse: Irans nutidshistoria (från Mossadegh via shahen och 1979 och Saddams av väst stödda, djupt orättfärdiga anfallskrig mot Iran och allt annat fram till dagens situation), hur man lever med sorg, en familjekrönika, Tehran då och nu… Kort sagt blir det för mycket för de knappt 300 sidor hon gett sig själv. Nu är det, som sagt, inte dåligt, men det känns som en övning inför den stora boken om allt detta.

Musik! Bonus: Primus & Stewart Copeland.

19.02

Klockan var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven. Bordet hade plats för två personer förutsatt att där fanns två stolar. Det gjorde det inte. Drog han pinnstolen bakåt bara några decimeter över de obehandlade golvplankorna hamnade han i sovalkoven, där den obäddade britsen tog upp all plats. Hade det funnits ett fönster hade han kanske tittat ut genom det, på den vidsträckta slätten med det gulbruna kämpande gräset och de låga buskarna och de kringstrykande djuren. Ibland tjöt det om knutarna och en bitande kyla letade sig in till honom och han hade ingen lust alls att gå ut på avträdet sådana dagar. Andra gånger kastade sig solen över honom och hans kyffe med en sådan intensiv hetta att han ville skrika.Dammet på golvet rördes upp när han stampade takten till en låt som fastnat i hans huvud. Det var åratal sedan han hörde den, eller för delen musik överhuvudtaget. Det var en enformig och käck sång om ingenting. Den tog stor plats där den gick på repeat i hans huvud. Golvet var kallt, och vinden jagade fram över det även då den stod stilla ute på slätten. Det enda ljus han hade var det som kom in genom springorna i väggarna och taket. Inte tillräckligt stora för att skänka utsikt men väl för att släppa in drag och damm, och lite ljus så länge det fanns en dager som kunde spilla över, in i hans värld.

Han åt med god aptit. Någon fågel vars namn han inte kände till och som han snarat tidigare på dagen. De små benen knastrade när han tuggade på dem och blodet i fågelns knappt genomstekta kött retade som vanligt vilden i honom. Han tittade på klockan på väggen. 19.58 nu. Han reste på sig, lyfte ner det runda urverket och ställde tillbaka visarna till 19.02.

Klockar var nu exakt 19.02 och han satte sig till bords i det lilla utrymmet vid sidan om sovalkoven.

Time.

Herman Melville: Moby Dick

Varför läser man om gamla klassiker? Som det ”amerikanska nationaleposet” Moby Dick? Kanske för att se hur man uppfattar samma sak nu, långt senare. Eller av pur nyfikenhet, då det mesta är glömt. Av Moby Dick visar det sig att jag kommer ihåg ungefär det som var med i Illustrerade Klassiker-versionen, eller möjligen Det bästa-varianten, och det räcker gott så.

Samtidigt som boken tveklöst är intressant upplagd och full av vindlingar, prång, kluriga bilder och motbilder, eftertanke och hugskott, vilka lika tveklöst inspirerat många efterföljare i den amerikanska litteraturen, och därmed på sikt också ute i den övriga världen, är det här i stora delar en ofantligt tråkig och tomgångspratande bok. Hade vunnit på en god redaktör som kapat hälften. Bör man då läsa om den? Nej. Bör man ha läst den? Ja!

Moby Dick.

Carl-Johan Vallgren: Havsmannen

Carl-Johan Vallgren brukar vara ett säkert kort. Den vidunderliga kärlekens historia är en vidunderligt bra bok och till exempel Kunzelmann och Kunzelmann försvarar sin plats i bokhyllan. Det här alstret, Havsmannen, hade dock Vallgren kunnat avstå från eller kanske hellre gjort en långnovell av istället. Nu blir det en bok som är alldeles för svart och alldeles för vit och därför inte berör, vilket annars torde ha varit syftet med tanke på textens ansats. Men när de onda blir ondare än onda och de goda godare än goda tappar åtminstone jag intresset. Till det ska läggas att storyn är ganska tunn.The Seahorses.

Sommarens bästa läsning

Om det mot förmodan är så att det fortsatt finns en HR som inte läst sommarens bästa bok, Kronos väv, är det hög tid att handla nu. Här får du möta antropofager, Idi Amin,  en tatuerad mc-präst, mystik, Nina Bogdovskaja, romans, inavel, sydliga breddgrader, en rysk cirkus, krig, Jonny Wilkinson och ja, livet  som det mest är. Boken kan till exempel köpas direkt från förlaget och den finns både som pappersbok och e-bok, dessutom finns den att låna som pappersbok från välsorterade bibliotek och som e-bok från snart sagt att bibliotek i Sverige.

Vi toppar med sommarens bästa youtube-klick för festprissar.

Midsommar hos familjen Svordom – en solskenshistoria för små och stora

Traditionen hos familjen Svordom bjuder att kvinnorna, unga som gamla, har blomsterkransar i håret. Av sju sorters blomster och gärna med hundkex och blåklint i blandningen, något som i sanningens namn många hoppar över då de på den moderna människans vis hellre köper en färdig krans. Annars är det inte så noga med klädseln. En del bär slips och kavaj, andra kortkort, åter andra joggingbyxor, ja, sådär som folk mest går klädda både till vardags och fest. Familjen Svordom firar alltid midsommar vid det gamla släkttorpet där en gång knekten Svordom bodde. Det ligger ensligt en bit in i skogen och med utsikt över ängar där vall förr odlades. Nu kämpar det öppna landskapet med sly och förfall om herraväldet över ängarna men fortfarande fylls ängen varje år av vackra fjärilar, småfåglar, nyckelpigor och allsköns naturens underverk.

-Sill, för helvete!

-Ja, så fult som du ger order så ska du genast få sill, ungdjävul!

-Far åt helvete, mamma kärringdjävul!

-Du också, ditt lilla as!

-Nu vill jag ha… spriit! Ge mig… spriit, mammahelvete!

-Klart du ska ha spriit, här har du skitunge!

-Men va i helvete gör du kärringdjävul, ger du ungfan köpespriit?

-Ungfan är sju år, klart han ska ha spriit, eller är våra ungar för fina för att dricka… spriit?! Kan du svara på de, gubbdjävul?!

-Men va fan, kvinna, köpesprit? Du ska fan i helvete och mig inte vänja ungfan vid köpesprit! Sånt kan sluta illa! Klart han ska ha hembränt å träsprit! Häften hälften. Etanol å metanol, som dom fina professorerna i Tjockhult säger, dumma djävlarna, skulle fan ha pack. Ungfan ska vänjas vid riktig sprit från början! De som ska böjas ska fan böjas i tid!

-Nej, va säger ni, era skithögar? Är de inte dags för gammal å ung å dansa utav bara helvete nu?!

-Ja, nu ska det bli tjo å tjim utav bara helvete ta mig fan!

-Ja! Pix för att dansa den där djävla groddansen först för helvete!

-Ja! Groddjävlarna nu!

Ja, sådär höll de på, familjen Svordom och deras vänner, de dansade och svor, tjimmade och tjoade, söp och kräktes, ända tills de en efter en stöp i den tidiga midsommardagens dagg och dis, som lade sig som en svepning om morgonen och den sköna naturen som skimrade i gröna och grå nyanser, och när de första fåglarna tveksamt började kvittra i den fuktiga gryningen kom gammalmormor Svordom, krokig och haltande med huvudet skylt av en färgglad huvudduk för dagen knuten i nacken, och hon samlade ihop dem allihop och lade dem i en väldig snarkande, gnyende och rosslande hög och svepte in dem i en gigantisk och för ändamålet avsedd presenning, familjen Svordoms midsommarpresenning, och hon stoppade om dem så att de alla låg väl skyddade mot midsommardagsmorgonens lätt strilande regn.

Musik.

John Williams: Stoner

Det finns böcker som sprudlar av berättarglädje, infall och påtaglig underhållning av lättare eller tyngre slag eller rent av allt detta, i en salig blandning; och så finns det böcker som är lågmälda och så välskrivna och vackra att de kan handla om ingenting och ändå vara bra. Stoner av John Williams är just en sådan där vacker bok om ingenting, i form av William Stoners liv, från vaggan till graven. Ett inte särdeles uppseendeväckande liv, eller i vart fall inte mer uppseendeväckande än någon annans liv. Alltså så som liv mest är: det bara är.

Det som gör boken så bra är att den är extremt välskriven. Allt på rätt plats, och utan vare sig något som är för mycket eller för lite. Och ett språk som lockar och drar. Inte stöter bort, eller bjuder på fartgupp. Som ett stilla vattendrag en vacker försommardag. Som Cavatina.

Stoner utkom redan på 1960-talet och sålde under årens lopp blott 2000 (tvåtusen) exemplar. Inte så illa för låt säga en svensk roman. Rent av bra i det ljuset. Men om man betänker att boken till exempel sålt över 200 000 ex i Holland och 100 000 ex i Sverige de senaste åren, står det klart att vi här har ett av de där (så småningom) berömda verken som hamnar i sidospåret och bara uppskattas av en liten hängiven skara då det ges ut, och som når ut till den bredare massan läsare först många år senare.

Upphovsmannen, John Williams, skrev en handfull romaner, en del vetenskapliga uppsatser och undervisade på ett par universitet i USA, bland annat University of Missouri, där Stoner arbetar hela sitt liv. Och ja, den som har minsta intresse av god litteratur bör självklart läsa Stoner av John Williams – en utmärkt bok om ingenting.

John Williams spelar för oss.

Jan Bergman: Sekreterarklubben

Letade egentligen efter en annan bok med Någonting-klubben – hade glömt exakt vad den andra boken hette – som titel. Fick bli Sekreterarklubben av Jan Bergman istället. Lät intressant. En bok om ”Nordens Casablanca – Stockholm under andra världskriget… Det är historien om ’svalorna’, de kvinnor som jobbade som kurirer, infiltratörer, informanter och ’eskortflickor’…” Ja, det ville jag så klart veta mer om, för det har vi inte hört så mycket om.Efter att ha köpt boken upptäckte jag att Jan Guillou tydligen ”lånat” väldigt mycket ur den här boken när han skrev sin Blå stjärnan. Detta har förargat Bergman, som menar att han som efterlevande till en ”svala” ägnat 30 år åt att forska och intervjua berörda personer och att han försökt se till så att storyn inte blivit utnyttjad av kommersiella krafter. Guillou själv menade nog att han med sin bok lyft fram det här spännande historiska skeendet på ett sätt som Bergmans egen bok inte förmått göra. Tja, båda har väl rätt på sin kant.

Boken då? Jo, Bergman själv har också försökt dramatisera delar av sin historia och det är inget bra. Det här är superintressant och boken är bra varje gång Bergman går över till att ägna sig åt fakta. Ytterst misslyckas han med att dramatisera skeendena därför att det då bara blir lika ytligt och illa gestaltat som när Jonas Jonasson försöker skriva om samtiden i 100-åringen. Skomakare bliv vid din läst, borde redaktören på förlaget ha sagt. Så, ja, läs gärna den här boken, det förtjänar dess story och personerna däruti, men någon höjdare är det inte. Dels på grund av de dramaturgiska greppen som inte sitter som de ska, dels på grund av att somliga fakta bara dyker upp och tycks förutsätta att läsaren redan har koll på alla svenska och internationella underrättelseapparater och deras många underavdelningar samt vissa historiska skeenden. Mats Gellerfelts ord på omslagets baksida är missvisande och svåra att förstå ”Det blir som en spionthriller av Graham Greene eller John Le Carré. Spännande alltså…”. Nej, det blir det inte, men det är intressant och ett ämne värt vår uppmärksamhet.

Stillastående svängMer rörligt sväng. Som vi befinner oss i ett svårt Al Di Meola – beroende just nu blir det en klassiker också. Och en till.

Göken

”Gulli Gullan koko som en gök, du bjuder mig två rum och kök!” gapsjöng falskt den gänglige mannen som stod i dörren och jag ångrade mig bittert att jag tagit honom som inhysing, och inte blev det bättre när han fortsatte: ”Kom älskling gör ett försök i dina två rum och kök!”

”Peter Västergök,” sa han så och log under den ömsom grå, ömsom blonda luggen, ”Västergök är bästergök, hehe!”

”Ja, hehe, så är det kanske,” sa jag och funderade över hur jag skulle göra mig av med karln och jag insåg att jag varit alldeles för åpen och obetänksam när jag annonserat efter en inhysning i min nyerövrade andrahandslägenhet, men som student behövs pengarna och allt hade ju ordnat sig så himla bra för mig: mamma kände en man vars dotter skulle hyra ut sin lägenhet under ett år då hon skulle arbeta i Afrika någonstans. Sida. Eller kanske Lutherhjälpen. Vad vet jag? Afrika. Arbete. Andrahandstvåa till mig. Och kunde jag hyra ut ena rummet skulle jag i princip kunna bo där gratis. Inhysingen, Peter Västergök, var äldre, hade fast arbete, busschaufför, och hade lämnat utmärkta referenser. Nyskild. Behövde rum den närmaste tiden. Vi gjorde upp muntligt. Som tur var, för nu skulle han ut. Lika snabbt som han kommit in. Frågan vara bara hur.

Hur det nu var så sprang tiden iväg. Västergök gjorde inte mycket väsen av sig, även om han allt som oftast glömde spola i toaletten, lämnade hår i duschen, gick omkring naken i lägenheten som om jag inte fanns, lyssnade på Vikingarna (epoken Borsch) och, kanske för att reta mig eller bara därför att han var dum i huvudet, Jokkmokks-Jocke (särskilt den av Jocke komponerade filmmusiken till Åsa-Nisse i Raketform från 1966, debutalbumet Jokkmocks-Jocke från 1967 och Jerusalem från 1975), och så brukade han gala i ottan. Oerhört irriterande. Särskilt efter sena nätter med grupparbeten och smuggelsprit från Polen.

När jag så en dag i oktober kom hem från en föreläsning och upptäckte flera av Västergöks tillhörigheter i mitt rum började ett beslut växa fram att helt enkelt droga karln, packa in honom i en gammal matta och köra honom till återvinningscentralen i Åkersberga. Så medan inhysingen undan för undan bredde ut sig i lägenheten, ja han började till och med kasta mina saker när jag inte var hemma, investerade jag i en matta som kunde kapsla in Västergöks nära 190 cm långs lekamen och jag hittade en hyrbilsfirma specialiserad på skåpbilar.Dagen jag kom hemsläpande med mattan – tur huset har hiss! – kunde jag inte hitta Västergök i lägenheten. Han hade lagt fler prylar i mitt rum och gjort sig av med det mesta av mina tillhörigheter. När jag rusade ut på balkongen för att se om karln möjligen bara slängt ut grejerna där, stod inhysingen och väntade. ”Vad bra att du kom,” sa han, ”då ska jag bara kasta ut dig också så är allt klart”.

Gulli Gullan goes America.