Storytelling i Tällberg

Storytelling i Tällberg under Trettonhelgen. Det ligger en bit bort i tiden, men snart är vi där och risken finns att det blir fullbokat innan vi hinner blinka och säga God jul och Gott Nytt År och det är ett gott skäl att boka i god tid för den som för sitt liv inte vill missa detta. Er utsände i de till Trettonhelgen och Tällberg förlagda litterära evenemangens vitskrudade men ändå allt annat än insnöade värld var på plats också i fjol och talade då bland annat om sina skönlitterära alster och presenterade ett och annat vin.

Den här gången ska den nyss nämnde tala om vinlitteratur samt på allmän begäran återigen presentera ett eller annat vin. Den som nu inte tycker att det inslaget räcker för att dra till Siljansbygden över Trettonhelgen kan för all del frottera sig med folk som Suzanne Osten, David Lagercrantz, Lena Andersson och Daniel Sjölin med flera, vad det nu ska vara bra för. Hursomhaver kommer de att tala om saker som konsten att skriva en story och mer allmänt om dramaturgi. Läs mer här.

Förtäljande musik? Bonus: Porcupine Tree.

Janos Solyom: näsan & vinkännaren

Häromdagen nåddes vi av beskedet att den briljante pianisten, kompositören och dirigenten Janos Solyom gått bort. För oss som inte bara vandrar i musikens värld utan också i vinets var nu Janos betydligt mer än bara en världsberömd och synnerligen begåvad musiker, och vi som hade glädjen att få umgås med honom inom ramarna för Svenska Vinakademien är tacksamma för att vi fick den ynnesten. En oerhört sympatisk och ödmjuk person med en inte bara väl tilltagen utan också väl fungerande näsa. Kort sagt var Janos doftkänslig. Med det och Janos i minnet tittar vi därför nu bakåt och kör i repris ett inlägg från september 2012:

”Janos Solyoms olfaktoriska mardröm

Vid gårdagens möte med Vinakademien berättade världspianisten tillika den sympatiske Janos Solyom, att hans mardröm är att på en föreställning av Parsifal hamna intill en person som inte bytt underkläder på ett par dagar. ‘Jag har begåvats med ett överkänsligt luktorgan’, förklarade han sorgset och uppriktigt.”

Musik & prat. MusikParsifal.

Magdalena Ribbing & Anakolut

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.

Malin Persson Giolito: Störst av allt

Svensk bestseller om en flicka som svikits av vuxenvärlden och samhället, förpackad som en tillbakablickande rättegångsfilm/bok. Giolito kan sin sak – från att skriva via juridiken till psykologin – och är en skarp iakttagare. Bra. Rekommenderas.

Efter en trevande inledning lyfter John Frusciante & Josh Klinghoffer stillsamt mot sjunde himlen.

Ukrainska vittofflor nu på Brescou!

Döm om er utsändes i de ukrainska vittofflornas vitkalkade och osolkade och ljust vitt lysande värld när denne vid sin senaste konsultresa i västerled steg in i köket på Domaine de Brescou och tog gårdsägaren på bar gärning då denne muntert nynnandes lallade runt i nyss nämnda environg med ett fat buloter, eller valthornsnäckor som de eventuellt heter på svenska, i ena handen och ett gäng lammkotletter i den andra och ett stort, förnöjsamt leende i fejan, som tydligt indikerade att han var nöjd med kvällens måltid redan nu, och som pricken över i och grädde på moset ett par ukrainska vittofflor på fossingarna! Och där dansade han runt, ägaren, med sina vita fotsmycken som vore det den mest naturliga saken i världen. Djupt imponerade av mannens eventuellt goda smak och definitivt stora mod ställde vi oss handfallna att med stora ögon studera den vita köksdansen innan vi fick ur oss ett ”Får jag prova?” men se det fick vi inte och även om vi fått det var det fel storlek på de legendariska pjucksen så där vi fick stå och sukta och drömma som vore vi en styvsyster och ägaren Askungen.

Lemmy går fel. Och DJ Marky går fel. Elvis Costello går också fel. Till och med Bowie går fel. Men Emmylou går rätt.

Brescou: CO2-neutralt, eko & hållbart

Det är inte lätt för konsumenten att hålla reda på vad som är vad bland de kvalitets- och odlingscertifikat som förekommer inom livsmedelsindustrin. När det kommer till vin har det blivit så att vinerna delas upp i två, kanske tre världar: Den konventionella och den ekologiska (och i någon mån naturvin). För många räcker det med en klassificering för att hen ska gilla, eller ogilla. Bortsett från det uppenbart ointelligenta i en sådan svartvit världsbild är det i viss utsträckning till förfång för både natur och människa.

Min uppdragsgivare Domaine de Brescou arbetar med låga skördeuttag, har en certifiering för hållbart jordbruk (”Terra Vitis”), är CO2-neutral och arbetar med låga doser svavel (oftast en bra bit under gränsvärdena för biodynamiska viner, som i sin tur är lägre än de ekologiska som i sin tur är lägre än de konventionella). Rent kommersiellt – och det kommersiella är i praktiken samma sak som producentens överlevnad – har inget av detta haft någon större betydelse. Vinerna saluförs inte som ”naturvin” och missar den konsumenten och den som är ute efter miljö- och människovänliga alternativ tittar bara efter eko-loggan – en logga som Brescou saknar. I alla fall fram till nu, för som tidigare meddelats på denna sida håller gården i skrivande stund på att ställa om till ekologiskt jordbruk och om tre år kommer eko-certifikatet finnas där på gårdens etiketter.

Vad har vi då ändrat i vår hantering för att få det här nya certifikatet? Ingenting. Jo, det är sant. Varför var gården då inte redan eko-certifierad? Ägaren tyckte, precis som sin rådgivare (gissa vem!), att det räcker med de hårdare reglerna för hållbart jordbruk och medvetet lågintensiv hantering av odlingen. Varför blir vi eko nu då? Jo, som torde framgått ovan är det det enda som konsumenten tycks bry sig om.

Det trista med det ovanstående är att många missar den i grunden avgörande frågan om huruvida producenten arbetar hög- eller lågintensivt. Kort sagt finns det inga kompromisser för den som strävar efter största möjliga uttag: den måste göda, vattna och bespruta så det står härliga till (skälet till att somliga beter sig så klandervärt är, såklart, att de vill få till riktigt billiga viner) och det oavsett vilken certifiering den eventuellt uppnått för sin gård och dess produktion (jo, även eko-certifierade gårdar kan arbeta med övergödning o s v). Ja, så är vi då tillbaka dit vi alltid kommer när vi talar kvalitet, hälsa och natur: de enda vinerna som är för dyra är de billiga (som Brigitte Bardot så fint uttryckt saken). Tyvärr. För den som i motsats till den som jagar stora skördar satsar på ett lågintensivt jordbruk, den måste höja priset eftersom skörden alltid blir liten, då det bokstavligen talat ligger i sakens natur.

Hur kan då Brescous viner relativt sett vara så billiga? Bortsett från att det kan bero på att världens konsumenter tycker illa om vinerna och inte vill ha dem är näraliggande förklaringar att viner från Languedoc rent allmänt är undervärderade – undantag utgörs av viner som rätta nått kultstatus samt viner som pushats med väl tilltagna marknadsinvesteringar – och att just Brescou aldrig lagt en cent på att marknadsföra sig. Tufft för ägaren, bra för er konsumenter som kan köpa de här, åtminstone utifrån miljö- och certifikatsynpunkt, välgjorda vinerna för en spottstyver. I Sverige finns till exempel Château de Brescou , nr 71705, 139 sek (grenache-baserat rödtjut som är tämligen allround på matbordet).

PS Årets skörd på Brescou: cirka tio procent ner (mindre än på andra håll då gården redan arbetar med låga uttag och därmed påverkas i mindre grad av år med liten volym; de som förlorar mest på ”torrår” o d är de som arbetar med höga skördeuttag), fantastisk kvalitet, nog bästa året jag sett där avseende nya ”Château-vinet” (både det röda och det vita), carignan, syrah och mourvèdre samt för rosévinet (grenache och pinot noir).

Grön musik. Alternativ grön musik.

Vinakademiens Stora Pris 2017

Svenska Vinakademiens Stora Pris går i år välförtjänt till PM & Vänner i Växjö. Det är första gången en restaurang får det prestigefyllda priset, som delas ut för enastående insatser för en god dryckeskultur i Sverige. Kul, tycker er utsände i de prisade vinmänniskornas guldbehängda och diplomerade hall of fame. Dels för en fantastisk insats för att höja matkulturen i Kronoberg, dels för en i sanningen enastående insats för en god dryckeskultur inte bara i Sverige (som brukar innebära Stockholm och i undantagsfall Stockholm-Göteborg-Malmö) utan dessutom i den svenska obygden, för vad är Småland annat än obygd och vi västgötar som fortfarande tycker att Äldre Västgötalagen är lagen som gäller vet att smålänningen ligge ogill. Å andra sidan: med smålänningar som Per Bengtsson och gänget på PM vill vi västgötar inget hellre än att smålänningarna ska föröka sig och sprida sig över landet och ge upphov till nya små PM lite varstans där de slår sig ner.

Svenska Vinakademiens Stora Pris till PM & Vänner, från vänster
preses Mats Hanzon, krögare Per Bengtsson och chefsommelier Rubén Sanz Ramiro
©Foto:Claes Löfgren/winepictures.com

Men, undrar nu den som varit med förr, vad drack ni till detta? Jo, detta: Twoson/Legras&Haas Blanc de Blancs 2007 magnum (mums för mumma), Paul Bara 2002 magnum (dito), Paul Dethune 1996 (mycket bra, finfin nu), Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Chaumées” (Philippe Colin) 2006 (jamen, var det bra eller var det bättre?), Corton-Charlemagne GC (Laurent Ponsot) 2006 (Ponsot!, frågan är bara hur bra det blir och det blev det även 2006), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” 2009 magnum (det här är bara såå bra, fast den här buteljen var dumt nog korkad), Twoson Chambolle Musigny (Laurent Ponsot) 2009 magnum (den där Ponsot igen, och de där Twoson, äckligt bra), Clos de Vougeot GC (Hudelot-Noellat) 2006 (bra), Château La Conseillante 1995 (underbart med ett lite Bordeaux mitt i bourgogne- och champagneträsket, och när det är en Conseillante i högform blir saken inte på något vis sämre av det), Cornas (Auguste Clape) 1996 (och på tal om annat än Bourgogne och Champagne, lite Cornas, som smakade precis så som den skulle och så som Clapes grejer brukar, klassiskt snyggt), Rivesaltes Ambré (Gerhard Betrand) 1985 (vi dricker alldeles för lite dessertviner, fråga Ulf Sjödin MW och tidigare akademipristagare, han vet att det är så och gör vad han kan, varje lördag, mer eller mindre, då han ger sig på något sött, om vi får tro honom själv, och varför inte en Rivesaltes då?, himla gott) och ja, sedan blev det inget mer så slokörade fick vi bege oss av hemåt eller vart vi nu skulle.

Smålandshumor. Musik!

Folii, Stockholm

Hör inte till vanligheterna att er utsände i vinbarernas kluckande och allt som oftast lätt självgoda environger tar sig tid att hänga på slika hak. Detta beror nu inte på ointresse, ovilja eller något annat som börjar på o utan snarare på tidsbrist och ytterst på att den nyss nämnde utsände inte bor i Stockholm, eller ens i Sverige, och därför inte har möjligheten att hänga på stockholmska eller andra svenska hak överhuvudtaget.

Häromdagen hände det sig emellertid att er utsände och så vidare tog sig i kragen och marscherade till vinbaren Folii utan att gå i fängelse eller hitta på något annat Monopol-aktigt på vägen då den nyss nämnde inte för sitt liv kunde begripa till vad nytta det skulle tjäna att gå i fängelse på vägen och, dessutom, hade han ingen aning om hur det skulle gå till.

Nog av. Folii. Ett litet kryp-in på Erstagatan. Små, goda maträtter som matchar vin i bredare mening. Givetvis kunnig och trevlig personal. Avspänd, behaglig atmosfär. Bra vinlista (såklart!). Möjlighet att handla cigarrer och att på kryp-inets lilla terrass röka dem sönder och samman tills bara aska och minnen återstår. Inga överraskningar således. Bara bra och utmärkt. Så långt. För som grädde på moset spelas här vinyl av yppersta klass. Under er utsände o s v:ares besök hanns ett knippe klassiker med och vi räknade in Abbey Road, Pink Floyd, ELO och Kinks under vårt inte direkt veckolånga besök och fann det vara både gott och högklassigt. Ett föredöme för alla ställen som fått för sig att loungemusik på fel volym är något som eftertraktas av annat än gäster man inte vill ha.

En Twoson-resa

Många HR:are har koll på Twoson Club vid det här laget – någon är kanske rent av medlem i den exklusiva klubben. Dock, i all korthet: Twoson Club drivs av ”Twoson-kollegan” och er utsände i de exklusiva vinenvirongernas dyrköpta erfarenheter. 39 medlemmar (som vissa år blir 40), som får några sanslöst dyra magnumbuteljer varje år – buteljer som är unika såtillvida att det för det mesta bara finns de flaskorna som klubben frikostigt delar med sig av: det kan vara ett specialblendat vin eller en uppsättning magnum som exklusivt köpts upp av klubben. Bland producenterna som hittills passerat revy kan nämnas La Spinetta, Chateau Latour Martillac, Champagne Pierre Peters, Domaine Weinbach, Bodegas Muga, Laurent Ponsot och Clotilde Davenne. Vinerna hittas/blendas av de ovan nämnda två klubbmästarna.

En stilla undran

Nu undrar förstås alla hur en sådan där resa kan gå till! Ja, det är mycket spännande. Häromdagen var vi i Italien och dammsög vinkällarna i jakt på det unika. Fanns där dramatik? Ja, Twoson-kollegans plan kunde inte landa i det stormande Pisa så ja ni vet vem som fick äta den förbeställda lyxmåltiden själv. Shit happens. (Twoson-kollegan tog de också väl hand om: han fick först flyga till Venedig och landa där innan planet lyfte igen och gjorde ett nytt försök att gå ner i Pisa, säg något mer som inte gick, men då hade piloten vänligheten att flyga Twoson-kollegan till Rom, där han visades till ett mysigt hotellrum som väntade trots att klockan då var 03.30 och hotellet egentligen stängt. Fint av personalen.)

Entente cordiale

Entente cordiale? Ja, vad tror ni, när Twoson-kollegan och er utsände till slut, ett dygn senare, finner varandra i Montalcino, dit vi tagit oss med varsin bil och från Pisa respektive Rom? Dessutom blir det så klart ett och annat hjärtligt möte med de producenter som tar emot oss – vore vi inte hjärtliga med varandra skulle vi aldrig få gå runt i deras hemligaste rum och prova från fat och gamla buteljer de inte alls tänk sälja men vad ska de göra när vi står och lismar och slickar stövlar å det värsta och de redan gett oss lillfingret?

Business

Business? Japp. You bet. Senaste resan till Toskana, till del beskriven ovan, resulterade i inte mindre än tre inköpta unikum till viner. Vi blendade inte själva den här gången – det brukar vi annars göra för det mesta – utan tog sikte på de gamla magnum som vi lyckades lirka fram hos de hus vi besökte. Det blev ett rött från 1994, en blandlåda med ett och samma vin från 00, 01 och 02, och sist men inte minst ett absolut fullständigt galet grymt vitt från 2001 – exakt vad det är får ni veta när medlemmarna får det vinet någon gång nästa år (så bra att jag knappt kan hålla mig men nu har de här resorna lite av hemlighetsmakeriets mörkande över sig, vilket gör att Twoson-kollegan och jag känner oss som några slags hemliga agenter när vi är ute och reser, jag är typ James Bond och han Tintin).

Efter önskemål från Twoson-kollegan: Mina! Samt lite Puccini för att skapa balans i musikutbudet.

Blixtar & dunder, spisa i Pisa

Pisa, denna gamla universitetsstad som tronar med sitt torn i nordvästra utkanten av Toscana, staden som såg Galileo Galilei födas, staden med världskulturarvet Piazza dei Miracoli och området däromkring, Europas äldsta botaniska trädgård och det felkonstruerade tornet som Galileo inte släppte kanonkulor från, där befann sig er utsände i de sökande vinälskarnas illustra skara med målet att med öppna armar ta emot sin Twoson-kollega då denne landade med flyg från Stockholm – detta som en del av ett projekt som gick ut på att hitta nya viner till Twoson Club, den exklusiva vinklubb den nämnde utsände och kollegan plägar driva tillsammans.

Av detta blev det dock intet ity just som Twoson-kollegan skulle landa brakade helvete lös där uppe i den lägre atmosfären, Tor slungade Mjölner och Bröderna Herrey tog i från hälarna och hördes mellan åskknallarna och över det likt en överhettad KSP smattrande regnet i vinden vråla ”Blixtar och dunder! Magiska under! Diggi-loo diggi-ley! Himlen öppnade sig!” smått atonalt och på repeat och det så till den milda grad att piloten som körde Twoson-kollegan fann för gott att åka till Venedig istället. Med andra ord, övergiven i Pisa.

Vad göra? Äta så klart. Hittade en utomordentligt rejäl krog. Oerhört trevlig och tillmötesgående personal, utmärkt kök, familjärt (visst en del skräniga ungar, men italienska ungar på krog är mindre äckliga än barn i allmänhet och på det stora hela taget okej, och om man ser dem som en del av inredningen, alltså något som förstärker intrycket av att det här är en krog dit ursprungsbefolkningen gärna själv går och äter, kan de rent ses som en tillgång), fantastisk vinlista och som grädde på moset ett tämligen välstämt piano en glad resenär kan spela boogie woogie på eller möjligen Fröken Johansson. Rekommenderas: Ristorante Hostaria Le Pubbliche Marinare.

(Den som vill bo nära krogen, ifall det blir sent, eller, som i det här fallet, himlen står på vid gavel och läcker som ett trasigt såll, kan Hotell Bologna rekommenderas.)

Dino!