Omplantering och vinets pris

Har vid ett flertal tillfällen påvisat den smått självklara kopplingen mellan lågt pris och högintensivt och därmed inte särskilt hållbart jordbruk (inte ens då produkten klassas som ”ekologisk”). Ytterligare en mer eller mindre kostsam parameter att väga in i kalkylen är hur producenten i den mån den har egna odlingar hanterar dessa då det kommer till omplanteringar.En vinstock behöver normalt cirka fem år för att bli någorlunda stabil i sin produktion. Efter ytterligare några år ökar kvalitén på frukten, förutsatt förstås att vinbonden arbetar på ett kvalitetsfrämjande sätt. Hur länge stocken sedan lever beror till viss del på vädret och andra fenomen, men framförallt på hur den sköts. Ett lågintensivt och kvalitetsinriktat jordbruk ser inte sällan sina stockar nå åldrar mellan 60 och 100 år. Den som jagar stora volymer får plantera om tidigare, kanske redan efter 20-25 år och definitivt när stocken nalkas de 40.

Nu kan det låta paradoxalt att den som jagar stora volymer och låga kostnader inte försöker hålla liv i stockarna längre tid. Men de äldre stockarna ger lägre avkastningen och det gör att volymjägaren tjänar mer på att plantera om än att ta små skördar under flera decennier. Dessutom håller inte stockarna lika länge då de pressas hårt i ett högintensivt jordbruk.

Samtidigt gäller det för volymproducenten att hålla nere kostnaderna för sina omplanteringar. Normalt ska ett vinfält lämnas i träda minst tre år efter att de gamla stockarna avlägsnats och alla rötter (djup)plöjts upp och eliminerats. Den som vill vara på den säkra sidan låter marken ligga i sju år eller mer. Har virus som courte-noué och andra potentiella angrepp konstaterats är sju år ett minimum. Det säger sig självt att ett år för att rycka upp de gamla stockarna plus sju år i träda plus fem år innan full volym kan nås, inalles 13 år, är för lång tid för den som har bråttom. Så vad göra?

För bara några år sedan fanns flera gifter att ”desinficera” marken med. Någon av de här produkterna användes för övrigt som stridsgas i Första världskriget. Så, ja, de är alla mycket giftiga. Så giftiga att de flesta förbjudits i Europa. Å andra sidan har nya produkter tillkommit och på sina håll finns gamla lager kvar och i några fall ges till och med dispens för de här inte alltid så hälsosamma produkterna.

Nu låter det i stycket ovan som om den som inte lämnar marken i träda lång tid undantagslöst måsta behandla sin mark med någon av de där otrevliga gifterna. Så är det inte med självklarhet. Det finns ekologiska alternativ och en del menar att om marken är fri från nematoder och annat så kan man plantera om utan att vänta. Medan de ekologiska alternativen i vissa fall fungerar bra – beroende på markens beskaffenhet – torde det generellt vara direkt korkat att bara plantera om och tro att elementära basfakta för odling inte gäller vin. Med andra ord kan vi utgå från att majoriteten av dem som omplanterar direkt efter att ha ryckt upp de gamla stockarna behandlar sin jord på ett mer eller mindre olämpligt vis om vi ser till miljön i allmänhet och grundvattnet i synnerhet. Och vem var det nu igen om planterade om direkt, utan att låta marken ligga i träda? Javisst ja, den som vill ha ner priset på sin produkt.

Al di Meola, Billy Cobham & Chick Corea.

Rancunismen – en vår samtids plåga

Den är näppeligen fel på det som antar att de sociala medierna är en orsak till den i vår nutid uppseglade rancunismen. I och med dessa nymodigheter fick de förgrämda en plattform att skrika ut sin ångest på och från. Ett ställe där de till och med under falsk flagg kunde ställa sig bredbent och skrika ”se mig!”.

img_2304En annan orsak till rancunismen, denna vår samtids plåga, är sannolikt att så många i den rika och curlade västvärlden känner sig blåsta och besvikna när de vuxit upp och, i likhet med de flesta, blivit Ingen och att de i egna ögon hamnat väl långt ner på samhällsstegen. Detta sedan de kunnat bete sig mest hursomhelst och ändå haft det ganska bra under uppväxten. Utan en tanke på morgondagen eller ett gemensamt ansvar för gemensamma resurser och projekt.img_2304

Kort sagt är de frustrerade över att ingen annan ser deras storhet varmed de själva blir Ingen och det föder en ångest som mår bra av att få skrikas ut. Därför får Little Jinder fan för det, och en Lucia som är pojke, och media, och politiker, och ja fan ta allt och alla och må den som har framgång och makt idag krossas så den blir Ingen precis som jag! Då kanske jag, Rancunisten, äntligen får lite ro i min plågade själ och den plats i samhället som jag så väl förtjänar därför att jag är jag!

PS Påminner om Godwins lag (läs här om du glömt den) med det tillägget att rancunisten går från inget till svordomar, hat och dödshot på nolltid då de uttrycken är själva utgångspunkten för rancunistens argumentation.wiklund-wahlstromWiklund & Wahlström.

Jean-Paul Didierlaurent: Mannen som läste högt på 06.27-tåget

Vackert språk och en luguber historia om en bok– och papperskrossare, som kanske kan kännas igen från tidigare förlaga, och en originell idé om hur ben kan bli till böcker och just som den korta romanen börjar gå i stå hittar huvudrollsinnehavaren ett usb-minne och det blir fart på berättelsen igen och vi kan än tydligare ana det vi redan från början visste i den här Amelie från Montmartre-liknande historien, nämligen att alla, inklusive läsaren, kommer må bra vad det lider. Frågan är nu om Jean-Pierre Jeunet kommer göra film av detta?img_2200Musik! Dr Feelgood.nominerade-dryck-matbloggsp

Ett slag för punsch!

Blev i samband med nyårsmiddagen påmind om kult- och kulturdrycken punsch och insåg att jag genast måste uppmana till ett flitigare bruk av punschen, denna svenska stolthet!

När jag kom till AB Vin-& Spritcentralen för 30 år sedan högaktades punschen så som sigCarlshamns Flaggpunsch borde och fortsatt bör. Där levde minnet kvar av de närmast hysteriska punschtiderna runt år 1900. Tiden då nya punschmärken lanserades på löpande band och allt som oftast fick namn efter samtida händelser. Ett av de där märkena lever för övrigt kvar i Cederlunds Caloric Punsch, som, om jag inte helt missminner mig, är uppkallad efter en varmluftsmaskin uppfunnen av propellerns fader John Ericsson (för den olärde: en varmluftsmaskin är en ångmaskin som använder luft istället för ånga som medium).

Medan punschmärkena och – verandorna poppade upp som svampar ur marken runt förra sekelskiftet minskade dryckens popularitet i snabb takt sedan supermonopolet AB Vin-& Spritcentralen sjösatts 1917 och alla spritproducenter inlemmats i detta varmed det var slut med den flod av punschmärken marknaden vant sig vid. Idag lever punschen ett undanskymt liv och kanske skulle den helt gått under om det inte var för studenterna i Uppsala och Lund och på en del andra håll; välartade studenter missar inte något tillfälle att inmundiga lite punsch efter maten och till det sjunga ”Punschen kommer” och därmed framstå som goda exempel för samhället i övrigt.

Vid sidan om tillvaron som uppskattad avec på studentmiddagar, då drycken serveras isande kall, händer det fortsatt att upplysta och goda gastronomer bjuder på ärtsoppa med varmCederlunds Caloric Punsch punsch, men mestadels torde denna svenskens mest gyllene nektar nuförtiden gå till spillo i punschpraliner och liknande.

Innan vi avslutar detta smått nostalgiska inlägg tillika uppmaning till just Dig att ta Ditt ansvar och inte bara dricka sherry utan också punsch: några ord om vad punsch är. Till att börja med är det skillnad på svensk punsch och annan punsch. När till exempel engländaren eller fransyskan talar om punsch menar de något så nesligt och till fylleri inbjudande som ett bål. Vår svenska punsch däremot sägs ha sitt epitetliga ursprung i pantj – ordet för fem i långtbortistan eller i alla fall Indien dit ostindienfararna for på sin tid – och det föll i sin tur tillbaka på att punschen gjordes av fem ingredienser: arrak, citron, vatten, te och socker (eller snarare: arrak, citron, rhenskt vitvin, te och socker).

Sist men inte minst: tycker Du att Din punsch är för söt, tillsätt då lite citronsaft – detta är skälet till att punschbrickan ofta berikas med några citronklyftor – eller tillred Dig en Guldkant, det vill säga en avec bestående av hälften punsch och hälften konjak.

Punchen kommer!

Kökskolan: råstekt potatis & knaprigt potatissnacks

Idag ska vi lära oss dels att råsteka potatis, dels att göra knapriga potatissnacks.

  1. Ställ en stekpanna på en platta på spisen. Starta plattan. Sätt med ratten för ändamålet på spisen på hög värme.
  2. Klicka i smör i pannan och häll för säkerhets skull olivolja i den också. Det är viktigt att potatisen inte går torr.
  3. Skiva snabbt som ögat några potatisar avsedda att bli råstekt potatis. Gör detta med en kniv och på en skärbräda.
  4. Kasta potatisen i pannan. Låt steka. Rör då och då om i pannan.
  5. När potatisen är gyllenbrun, fiska upp den ur oljan och smörsåsen. Klart!IMG_0026Den som vill skapa ett mumsigt och knaprigt potatissnacks till aperitifen eller kanske till barnens fredgasmys låter bara den råstekta potatisen ligga kvar lite längre och väntar med att fiska upp den tills den antagit en brun färg med svarta kanter. Låt svalna och stelna ordentligt innan den serveras. Den som vill piffa upp snacksen och göra den mer personlig kan med fördel krydda rikligt med Aromat.

vinifierats köksskola – den moderna kockens carl butler!

Vi tar en repa på Reeperbahn samt lyssnar på lite Olle Ljungström och Dan Sundquist.

Harper Lee: Dödssynden

Få saker konsumerar vi på gott och ont endast en gång. Det mesta kan vi, nästan, återuppleva flera gånger. Vi kan äta samma maträtt flera gånger, se samma film, höra samma musik och så vidare. Maträtten, filmen eller vad det nu är kommer uppfattas olika från gång till annan eftersom omständigheterna och vår egen dagsform och klokhet varierar över tid. När er utsände i de alltid ihågkomna klassikernas berusande värld första gången läste ”Dödssynden” av Harper Lee var det mest fascinerande författarens coola namn och den intressanta engelska titeln ”To kill a mockingbird”. Texten som sådan var rar och gullig och inget som vidrörde ett outvecklat sinne.Harper Lee DödssyndenEn ny genomläsning långt senare, nu alltså, ger en annan upplevelse. Visst, texten är rar och gullig och det är fortsatt en fantastisk bild av en liten stad i den amerikanska södern på 1930-talet och tur är det för det handlar de facto om allsköns hemskheter. Medan boken, som var sprängstoff i sin hemstat Alabama när den släpptes 1960, idag inte är kontroversiell i sitt hemland har den dessvärre fått se sin aktualitet öka i Sverige för varje år som gått sedan jag läste den då för flera decennier sedan. Den är inte längre bara en lättillgänglig och välskriven text om ett stycke amerikansk sydstatshistoria och den handlar inte längre bara om rasproblem, fördomar , inskränkthet och orättvisa i långtbortistan.Harper Lee”Dödssynden” är en briljant bok och det hedrar den vanligtvis så skickliga juryn för Pulitzerpriset att priset gick till Harper Lee då boken kom ut.Harper Lee2Att figuren ”Dill” har Harper Lees barndomsgranne Truman Capote som förebild eller att Gregory Peck fick en oscar för sin gestaltning av Atticus Finch i filmen ”To kill a mockingbird”, att Pecks barnbarn är döpt efter Harper Lee eller att hon själv i princip vare sig gett ut något eget eller varit särskilt mån om att sälja sig själv sedan ”Dödssynden” kom ut gör inte saken sämre. Stark läsrekommendation till er som ännu inte läst och till er som läste för länge sedan. Det är lite som om Astrid Lindgren skrivit en vuxenroman om livet i en småstad i 30-talets Alabama.To kill a mockingbird

Elmer Bernstein och Alabama Shakes och mer Alabama Shakes för er som inte nyss fick nog.Alabama Shakes