Kockskolan: Vikten av sallad

I syfte att få alla att förstå hur viktig salladen är för en rätts fullbordande, visar vi idag en tallrik med Risotto au poulet à la Marie utan sallad och en med. Inte ens den mest estetiskt obegåvade kan undgå att notera det liv och den lyster salladen skänker rätten. Kort sagt är inte kreationen kreerad förrän salladen hittat sin plats på tallriken. Ergo: studera bilderna, låt insikten om salladens vikt komma till er och låt den sakta sjunka in och servera därefter aldrig mer en rätt utan en sallad på tallriken.

Musik.

Jeff Beck potpurri

Vi gitarrister och gitarrälskare älskar att prata gitarr och gitarrister och inte minst då om hur himla bra så många andra är och ibland kommer det handla om vem som är tidernas bästa på elgura. Märkligt sällan nämns Jeff Beck i sådana resonemang utanför gitarristkretsen. Försiggår samtalet gitarrister emellan är Jeff Becks namn obligatoriskt. Frågan är bara om han är nummer ett, två eller tre. De som har dålig koll kan få för sig att Clapton skulle vara bättre. Andra att Hendrix måste vara det. Eller kanske Page. Eller någon annan. Nåväl, vi som har koll vet att Beck är nummer ett. Sedan är, förstås, framförallt Hendrix och även Page fantastiska de också, låt vara på olika vis. Clapton? Absolut, fantastisk, men inte på den nivån. Hur bra Beck är framgår av det här lilla potpurriet: Loud Hailer;  med Wilkenfield/Rebello/Colaiuta; med Jan Hammer Group,; med Bogert/Appice; med sig själv; med sig själv; med Beth Hart;  Jeff Beck Group; med Rod Stewart; med Johnny Depp; med Roger Waters; rockabillyjeff; med Imelda May; med Imogen Heap; med klassiker; med Les Paul; med Jimi Hendrix; med Beth Hart.

Slamsugarmannen

”Alltså om folk slutade spola med sådan där ekonomispolning så skulle inte rören sätta igen. Men då ska dom spara på vatten – vatten! Det är ju så dumt! Det är bara vatten!” Slamsugarmannen var upprörd, avloppet igensatt; enligt honom skulle det inte vara så om vi i dom-form spolat ordentligt. ”Ja, men vi måste väl också vara försiktiga med vårt vatten? Så det inte blir vattenbrist på riktigt?” Försökte jag. ”Exakt! Men inte ens det klarar dom av, att hushålla med vattnet!” Avslutade slamsugarmannen vårt inte helt konstruktiva samtal.

Musik.

Dryckestips till din bok

I min debutbok från 1986, ”Anakolut/-/mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet”, kryddas texten med förslag på musik att lyssna på under läsningen. Musiken används för att skapa en stämning som texten högst medvetet inte återger eller för att understryka det texten vill uppnå i sitt försök att påverka läsaren. Det där var och är ett enkelt grepp, ungefär som att kombinera bild och text. Om text, bild och musik kombineras tar vi förmodligen steget över till ett annat medium, och just det vill vi kanske inte uppnå, men hur då stanna kvar i bokens värld samtidigt som vi bygger på läsarens potentiella upplevelse? Ett sätt kan vara att rekommendera när, var och hur boken ska läsas – i en hammock en varm sommardag, på en kall fotbollsläktare under pågående match, i samband med matintag… – eller vilka dofter och vilken musik som ska sväva runt läsaren, och kanske också vilken dryck som är lämplig till varje textstycke.

I samband med att novellsamlingen ”Bränna vass” släpptes höll jag ett antal kombinerade läsningar/provningar i Sverige. Jag läste en novell och till den smuttade åhörarna på ett utvalt vin, ett vin som före eller efter högläsningen presenterades samtidigt som min idé med kombinationen förklarades. En kul övning, som, vet jag med säkerhet, lett till att flera av dem som var med gått vidare med liknande läsningar/provningar; någon väljer text och dryck och presenterar för övriga deltagare. En bokcirkel 2.0.

Inget hindrar att göra tvärtom: prova ett vin/dryck och fundera på lämplig litteratur.

Långsökt? Kanske. Det är mer självklart med bild och musik till en text. Å andra sidan: varför inte?

Har i sommar roat mig med att försöka hitta lämplig dryck till de tio delarna i min senaste roman ”Herdedikter & Mord” och här följer mitt dryckestips till nämnda roman:Del I ”Två försvinnanden”: Kaffe av espresso-typ. Det går också bra med en kopp café au lait och en crosissant alternativt en kopp standard-te och en croissant för den som inte dricker kaffe. Läses med fördel på en bar i södra Frankrike och i brist på det på ett kafé i Sverige.

Del II: ”Kommissarie Maigret”: Röd standard-bordeaux, ex Château Bellevue La Randée 2016, nr 71155, 115kr.

Del III ”Tintin”: Klassisk rosé från södra Rhône/norra Provence, ex Les Lauzeraies 2021, nr 2724, 139kr.

Del IV ”Intermezzo: Oscar Liviticuoso”: Lättsamt rödvin från Piemonte eller Emilia-Romagna, ex Selvaggia Rosso 2021, nr 56405, 135kr.

Del V “Jean-Yves Gentil”: Högklassig bourgogne, vit eller röd, ex Corton Bressandes Grand Cru (Guyon) 2018, nr 73901, 879kr.

Del VI “Polisinspektör Paul Carbone”: Ett litet glas konjak att småsmutta på, ex François Voyer VS Grande Champagne, nr 81815, 425kr.

Del VII “Intermezzo. Chattefleurie”: Udda, upplevelserikt vitvin med viss kraft, ex Les Sorts Blanc 2020, nr 74745, 169kr.

Del VIII “I väntan på Miss Marple”: Absint, ex Pernod Absinthe Supérieure, nr 80422, 559kr.

Del IX ” Miss Marple”: Pastis, ex Ricard, nr 746, 299kr.

Del X ”Slutet gott?”:  En kopp te med den smak som läsaren själv föredrar. Läses med fördel på en lugn plats så läsarens chanser att förstå bokens mysterium maximeras.

Ett vin som matchar hela boken? Självklart har vi ett sådant i tankarna: El Paisano de Tares 2021, nr 52337, 125kr. Bruksanvisning: Intag en skön ställning i favoritfåtöljen, hängmattan eller stolen på balkongen, njut av solen eller lyssna på regnet, ta fram den lätt kylda flaskan El Paisano, häll upp ett litet glas, smutta på det fruktdrivna vinet, öppna boken, läs och njut!

Éric Vuillard: L’ordre du jour (Dagordningen)

Eric Vuillards L’ordre du jour (Dagordningen) tar sin början den 20 februari 1933. I Tyskland. Företrädare för det nationalsocialistiska partiet och 24 ledare för det tyska näringslivet samlas för att hålla ett viktigt möte. Syftet är att hitta fram till ett samförstånd om framtiden. I ena vågskålen ordning och reda och pengar på fredag och slut på strejker och annat elände, kanske till och med framtida billig arbetskraft och definitivt ökad orderingång; i den andra stöd i form av ord och framförallt pengar.Man kommer överens. Och därifrån tar Vuillard oss med på en resa till Anschluss Österreichs fem år senare. Fem år av mer ordning och reda för företagen men också ökat förtryck, antisemitism, propaganda, desinformation, vi mot dom och förföljelse av oliktänkande i bredast tänkbara bemärkelse. Ekonomiskt kaos och konventionell kriminalitet ersätts med en välgenomtänkt och ordnad form av kaos och kriminalitet och övergrepp orkestrerade av staten och det styrande partiet.

Anschluss Österreichs, visar det sig, var kanske inte den klang och jubelföreställning som eftervärlden kan ha fått för sig – en bild som skapats av att snudd på den enda dokumentationen som finns är nazisternas välorkestrerade propagandafilmer. Lägg till de till stor del ditkommenderade, hurrande människomassorna – alltså fanns inte riktigt de där spontana glädjeyttringarna propagandan ville visa – stora problem för krigsmaskinen när den rullade eller snarare inte rullade in i Österrike. Kort sagt körde kolonnerna snart fast och blev stående på vägen ner mot Wien.En hel del hann hända innan kriget på riktigt tog fart två år senare, då krigsmaskinen faktiskt fungerade, men så här, två år tidigare var mekaniska fel och problem med logistiken vardagsmat. Mycket påminner om Rysslands inmarsch i Ukraina. Med den skillnaden att Ukraina inte fallit till föga, varför det inte gått som vår tids Hitler & co tänkt sig. Oavsett hur mycket det ryska propagandamaskineriet än försöker, har omvärlden redan nu fått klart för sig att den ryska regimen är omänsklig, paranoid, inkompetent och i största allmänhet förkastlig samtidigt som stora delar av den väldiga röda armén får oss att dra oss till minnes Potemkins kulisser.

En intressant tanke med rötterna i Vuillards bok: Vad hade hänt om Ukraina inte satt sig på tvären? Gissningsvis hade Putler fortsatt på undergångens och krigets väg precis som Hitler gjorde. Så länge ingen stoppar ledaren som hamnat vid sidan om verkligheten och historien fortsätter han framåt.Men låt oss gå tillbaka till det där mötet, för det är inte oväsentligt, ja, det är hela poängen med Vuillards bok: Så här illa kan det gå om näringslivets och samhällets företrädare låter sig förvillas av en som det verkar – för den som inte tänker igenom saken och ser vidden av det hela – resonlig och rejäl ledare, som lovar guld och gröna skogar förutsatt att han får allas stöd nu.

Så där satt de, Krupp, Siemens, Telefunken, Opel, Agfa, Bayer och alla de andra och tyckte att det lät ju bra med ett slut på alla strejker och därtill mer ordning och reda i samhället i största allmänhet, självklart slut på all kriminalitet och, som grädde på moset, fler order från en växande stats- och krigsapparat. Med mera! Klart gubbarna var frestade, precis som dagens näringslivsledare skulle kunna frestas av samma locktoner. Företagsledarens främsta uppgift är, ju, att se till att företaget går bra. Och det är just därför som Vuillards korta, lilla bok är så viktig, för det som verkar lite för bra är förmodligen inte alls bra.

Förbud mot datorkonferenser med mat!

I den era av pandemi vi levt de senaste åren har ett flertal tidigare för mänskligheten tämligen obekanta fenomen uppstått. Möten via datorn till exempel. Dessa kan heta saker som zoommöte och teamsmöte. Trots de urfåniga namnen och den totala brist på säkerställande av säkerheten denna mötestyp bär i sitt sköte, har möten via datorn blivit synnerligen populära. Vissa har till och med utvecklat distansmötena till något låtsasintimt och möten-som-om-allt-vore-normalt.

Terrifickollegan till exempel har utvecklat något som kallas ”pytt-möten”. Detta är dagslånga maratonmöten framför datorn, som bara avbryts för tillredandet av en pytt-i-panna, som sedan ska ätas i samkväm framför datorn. Ja, det är precis lika dumt som det låter. Tar man dessutom i beaktande att Terrifickollegan gått något slags matlagningsprogram i Grythyttan och pinsamt nog tycker om att laga mat, inser alla vilken slagsida i vårt umgänge konceptet ”pytt-möte” riskerar innebära.

Således var det med viss bävan er utsände i de orättvisa kockkampernas meningslösa och hysteriskt överskattade värld i morse bänkade sig framför datorn och fylld av ångest genomled en förmiddags konfererande innan det var dags för att vara upp till bevis i köket. Efter dryg halvtimmes pysslande i respektive kokvrå återsågs vi så framför datorerna. Terrifickollegan satt och log hånfullt och lutade liksom av misstag ner sin datorskärmskamera så det var omöjligt för ni vet vem att inte notera hans perfekta och stjärnkrogsupplagda pytt-i-panna, ölglaset och nubben. För egen del vägrade vi visa hur vår mat såg ut, och på Terrifickollegans näsvisa fråga om det där knastret som kom från min dator till hans och min besvärade min och petande i munnen möjligen innebar skalrester i de stekta äggen, svarade vi ”knäckebröd”, vilket fick Terrifickollegans på, som vi uppfattade saken, intet vis sympatiskt leende nuna att utbrista ”aha, missade att du gömde knäckebröd i knät”.

Något knäckebröd fanns förstås inte i knät, desto mer skalrester i de stekta äggen, och vid sidan om dessa äggskalskryddade stekägg svartstekta korvbitar och iskalla inköptpytt-tärningar som inte riktigt värmts upp i stekpannan, som, det ska villigt erkännas så här när eftertankens kranka blekhet satt in, hade mått bra av att skakas och kanske röras runt i under själva stekprocessen. Kort sagt var det ganska äckligt om sanningen ska fram. Men nog av. Var och en förstår hur nedgörande för moralen dylika scener kan vara och att det inte är en dag för tidigt att vi får ett förbud mot datorkonferenser med mat!

Musik.

Bokens framtid

I samband med årets upplaga av kultur-arrangemanget ”Storytelling i Tällberg” hade jag nöjet att moderera ett samtal mellan förläggarna Svante Weyler (f d Weylers) och Jonas Axelsson (Polaris). En diskussion om ”bokens framtid” som även fick igång publiken och som förhoppningsvis fortsatt på många håll, och som nu fortsätter här genom det här högst subjektiva inlägget.

Inledningsvis är det värt att notera, att bokens historia som ”en bok för alla” är mycket kort. Det är lätt att få intrycket att allt fick fart med Johannes Gutenberg (1400-1468) och hans boktryckarkonst. Riktigt så är det inte. Gutenberg innebar främst kraftigt ökade möjligheter till duplicering på papper i Europa, men inte mer än så. De gamla handskrivna arken, barkbitarna, papyrusen och så vidare blev historia – i alla fall i de delarna av världen som inte redan hade tryckta böcker i form av den för oss européer mindre kända och betydligt äldre kinesiska boktryckarkonsten, vilken även den hade begränsat folkligt genomslag. För att boken skulle bli ”en bok för alla” krävdes en industriell revolution, slopad (eller åtminstone lättad) censur, ökad läskunnighet, fler bibliotek och ökat välstånd. Det är ingen överdrift att säga att boken som ”en bok för alla” och som konsumtionsvara har en i sammanhanget så kort livstid som 100 år.

Boken snart historia?

Den här korta perioden som för vissa av oss är bokens enda självklara historia – ”så här har det alltid varit” – är alltså kort och… kanske snart över. I alla fall menade både förläggarna, och flera med dem, att den tryckta boken står inför utmaningar så stora att den kanske inte överlever, åtminstone inte som vi känner den idag. Inte minst är ljudboken, alltså i någon mening den gamla klassiska muntliga traditionen, på stark frammarsch. I samma takt som ljudet, och för den delen e-boken, vinner mark, tynar pappersboken bort. Effekterna av detta kan bli enorma, och det förefaller klokt att tänka efter nu vad dessa effekter kan bli, om de är önskvärda och om så inte är fallet hur vi hanterar problemet.

Vid en enkel enkät-omröstning fick deltagarna, inklusive panelen och tillresta kulturpersonligheter, ge sin syn på framtiden. Alla menade att den tryckta boken finns kvar om 30 år och att det då också finns kvar bibliotek med nya pappersböcker (någon i panelen menade dock att framtidens bibliotek snarare är digitala mötesplatser). Emellertid har ljudboken tagit över och skolorna kommer inte köpa in nya klassuppsättningar med tryckta böcker. Frågan om det om 30 år finns bokförlag så som vi känner dem idag fick ett tveksamt njae till svar. Däremot var alla överens om att framtidens pass är digitala. Så gott som alla – med undantag för undertecknad – var överens om att framtidens böcker generellt inte är interaktiva och att interaktivitet respektive uppläsning inte kommer påverka berättelserna ungefär så som den muntliga traditionen gjorde på sin tid, och därmed inte heller varken levandegöra eller förändra det ”skrivna” ordet.

Vikten av uppläsaren

För egen del tror jag att ljudboken redan är så långt kommen att många läsare och förlag bryr sig mer om uppläsaren än om manuset, ungefär som rätt rollbesättning kan göra framgångsrik film också av ett svagt manus, eller som en duktig översättare kan få en medioker text/författare att framstå som bättre än vad som är fallet. För mottagaren kan detta bara vara av godo samtidigt som det har mindre betydelse för kvalitetslitteraturens framgång i sig (med det, kvalitetslitteratur, menas här väl skrivna och/eller smarta och/eller viktiga berättelser med förmåga att överleva steget in i en ny tid, detta var f ö något som kort berördes under samtalet i Tällberg: på frågan om vilken 1800-talets i sin samtid kommersiellt mest framgångsrika roman var, kunde ingen svaret, och kanske finns inte heller det svaret i exakt form, men det är tveksamt om någon bok slår Trilby av George du Maurier – Maurier arbetade på sin tid med den berömda tidskriften Punsch och var bland annat morfar till de barn som inspirerade James Barrie till Peter Pan, hans berättelse om Trilby blev i seklets sista flämtande år en exempellös framgång både som följetong i tidskrifter och som bok och teaterpjäs ((och senare flera filmer och… Fantomen på operan)), och vid sidan om berättelsens värld gjordes och såldes en mängd ”Trilby-produkter”, till exempel dockor och tvålar; mest känd bland dessa produkter är kanske i vår tid ”Trilby-hatten” som genom åren burits av många såväl kända som okända personer, inte minst Leonard Cohen). För kvalitetslitteraturen torde valet av uppläsare och eventuella ljudillustrationer likväl vara av yttersta vikt såtillvida att inget av detta får ta fokus från eller ändra texten sådan som upphovspersonen ville ha den – kanske måste framtidens författare ge egna instruktioner om vad som får och inte får göras i de här avseendena.

Djuna Barnes i trilbyhatt

Själv är jag, som sagt, försiktigt positiv. Det är, förstås, viktigt att följa upphovspersonens instruktioner, men bortsett från det öppnar detta dörrar för sådana som vill bygga in mer än bara själva texten i sitt verk. Detta är något jag ägnade mycket tankemöda åt i början av min egen författarkarriär. ”Anakolut (mm)” utgiven 1986 innehåller dels interaktivitet, dels musikhänvisningar och den försökte på alla vis spränga gränser, till exempel genom att brödtexten låg redan på bokens omslag. När boken återutges senare i år (sannolikt i maj) kommer förhoppningsvis greppen med interaktivitet och musik att fungera bättre än 1986, detta i och med att interaktivitet nu är en del av vardagen för många samtidigt som musikhänvisningarna kommer finns på en lättillgänglig spellista på Spotify – annat var det 1986 då läsaren var tvungen att införskaffa musiken och antingen göra ett eget blandband eller spela skiva efter skiva allteftersom musikhänvisningarna dök upp.

Kanske kommer ”boken” i framtiden att flyta ihop med radioföljetongen, teatern, filmen och datorspelen på ett sätt som vi kan ana redan idag, men då på ett mer självklart vis. Och frågan är då hur den traditionella boken står sig i konkurrensen, särskilt då vi väger in att dagens unga och till och med deras föräldrar tar det interaktiva som något självklart, kanske till och med önskvärt.

Samhällets säkerhet

Ett intressant spår i diskussionen om boken i framtiden är individens läskunnighet och förmåga att tillgodogöra sig längre textsjok och, faktiskt, samhällets säkerhet. Vad händer om kommande generationer slutar läsa? Det är svårt att se att låt säga utbildningen på universitetsnivå sker via ljudböcker, och vem ska läsa långa kontrakt och affärshandlingar eller ska de också finnas i ljudformat? Och vad händer med ett samhälle som digitaliserats på ett sådant sätt att en cyberattack kan stänga ner det på nolltid. Kommunikationen mellan de olika delarna och myndigheterna i samhället bryts, sjukhus förlorar alla patientjournaler inom loppet av en sekund… Inget finns kvar. Detta är knappast något som tas på fullt allvar ens i dag då cyberattacker, både kriminella och sådana som är ledda av fientligt inställda makter, börjar bli vardagsmat. (Noterbart är att EMP/HEMP, elektromagnetisk puls, och effekten av den samma är känd sedan 1960-talet, och då den kan ha samma effekt på ett digitaliserat samhälles funktioner som en cyberattack är det anmärkningsvärt att mått och steg inte vidtagits redan för länge sedan i syfte att säkerställa livsviktiga funktioner om de digitaliserade skulle slås ut, och det om något understryker väl hur främmande de här riskerna är för dem som satts att bedöma samhällets sårbarhet i den nya digitaliserade eran.)

Vad händer då med den fysiska bokhandeln? Här gick meningarna isär. Alla ville ha kvar bokhandlarna. Men, visade det sig, vissa handlade redan sina böcker på nätet, andra vägrade inbundna böcker och ville bara ha pocket. En av förläggarna menade att bokhandlarna inte ser om sitt hus i tillräcklig grad, bland annat genom att sitta på för litet utbud. Här kom frågan upp om insatser från regering och riksdag. I Frankrike till exempel har staten gått in och tvingat Amazon och Fnac med flera att ta betalt för leveransen av böckerna de säljer, annat skulle vara smygrabatt och i Frankrike har man inte släppt de fasta priserna på böckerna – två saker som stöttar den fysiska bokhandeln.

Snabbt konstaterades att politiken inte ska styra kulturen. Om detta var alla överens. Dilemmat är att även då politiken för över pengar till andra som i sin tur ska fördela filmbidrag, statsstöd till tidningar och så vidare så blir även det, åtminstone till del och som alltid, en fråga om positioner och vilka svågrar och svägerskor man har.

Någon menade att det där ändå bara är snack ity utvecklingen den är ohejdbar. Det är den förvisso. Men utvecklingen kan gå såväl framåt som bakåt. Eller i sidled. Och den låter sig påverkas. Och det är väl där någonstans årets diskussion i Tällberg om bokens framtid ska få sin fortsättning på ”Storytelling i Tällberg” 2023: hur påverkar vi bokens (och därmed samhällets och vår) framtid?

Musik.

PS En retorisk fråga till deltagarna på ”Storytelling i Tällberg” var var folk köpt in årets julböcker, på nätet eller i en fysisk bokhandel (detta med tanke på att alla vill se den fysiska bokhandeln finnas kvar som ett självklart inslag i stadsbilden riket runt), ingen behövde svara och det behöver inte heller någon som läser detta göra, men det är ett faktum att det är vi konsumenter som via vårt köpbeteende bestämmer hur morgondagens stadskärnor ska se ut.

En lång och ointressant middagskonversation

”Hej, Erik.”

”Jag heter Pamela. Inte Erik.”

”Ja, alltså, jag presenterade mig. Erik.”

”Jag förstår. Men du förstår inte att jag var rolig.”

”Haha, eh, ja, jo, kul att träffas iallafall.”

”Hurså ’iallafall’? Trots att jag inte heter Erik?”

”Nej, absolut inte! Jag menar bara att, ja, kul att träffas.”

”Varför då?”

”Jag tycker det är kul att träffa dig. Så.”

”’Så’. Vilket uttryck. Hur skulle det annars vara? Inte så? ’Jag tycker det är kul att träffa dig. Inte så.’?”

”Man säger så.”

”’Man’? ’Så’? Man gör så gott man kan? Man gör så gott han kan? Man gör så gott hon kan? Är det du, ’han’, ’man’?”

”Jag…”

”Äsch, jag bara driver med dig, men lite tafatt och dum i huvudet verkar du allt vara. Min vanliga otur.”

”Hurså, ’din vanliga otur’?”

”Ja, du, otur. Jag sätter likhetstecken mellan dig och otur. Har nu redan förklarat varför.”

”Jag är tafatt och dum i huvudet?”

”Just så. Så.”

”Så! Du sade ’så’!”

”Så! Nu sade jag det igen.”

”Så du säger!”

”Försökte du vara rolig nu?”

”Ja.”

”Det var du inte. Fråga mig om min senaste bok.”

”Gärna, jag är verkligen nyfiken på din senaste bok. Kan du berätta lite om den?”

”Vad vill du veta?”

”Lite om när, var och hur du skrev den och varför.”

”Jag tycker inte om att prata om min senaste bok.”

”Men du… ska vi inte prata om din senaste bok?”

”Fråga om mina tidigare böcker.”

”Vad vill jag veta om dina tidigare böcker?”

”Inte vet jag! Det måste du väl veta själv! Herregud så korkad du är!”

”Hm, ja, alltså…”

”Alltså. Så.”

”Jag hänger inte med. Vill du eller vill du inte prata om dina böcker? Jag är placerad här vid bordet för att konversera dig, men det är inte lätt vill jag lova.”

”Så det lovar du? Intressant. Emellertid är det självklart att du inte hänger med. Har ju redan sagt att du är dum i huvudet. Och inte så lite heller.”

”Jaså? Ja, då kan vi kanske tala om mina kompositioner istället?”

”Tala på du.”

”Vad trevligt! Jag trodde du bara ville tala om dig själv.”

”I den mån jag vill tala alls, vill jag tala om något intressant. Som mina böcker. Eller mig själv.”

”Oj, nu kommer förrätten! Vad är det? Laxpaté – gott!”

”—”

”Gott.”

”—”

”Vinet är gott det också. Har du smakat?”

”Den frågan är så ointressant att jag är förvånad över att höra min egen röst säga det jag just nu säger.”

”En riesling från Rheingau, Weingut…”

”Om vi pratar om min senaste bok, vad har du då att säga om den?”

”Jag tycker att…”

”Vad du tycker är irrelevant. Vad säger du om den?”

”Jag tycker att omslaget är vackert, suggestivt, och omslagets hårda pärmar ligger skönt i handen, särskilt då boken är stängd, och jag inbillar mig att det är en bra bok att ha i bokhyllan ifall någon ställer sig att inspektera titlarna i reolen.”

”Reolen. Säger du det bara för att imponera på mig? För att visa att du är bildad? Trots att du är dum i huvudet?”

”Ja.”

”—”

”Reol. Det är ett läckert ord. Håll med om det.”

”Boken. Min bok. Den senaste.”

”Ja, just det, ja.”

”Vad tycker du om slutet?”

”Slutet? Det är lika sinnrikt som resten av boken.”

”Sinnrikt? Sinnrikt? Har du alls läst boken?”

”Hm, nej.”

”Va? Vad sade du?”

”Hm, nej. Jag har inte läst boken.”

”Har du alls läst något jag skrivit?”

”Hm, nej.”

”Va? Vad sade du?”

”Hm, nej. Jag har inte läst något du skrivit.”

”Tur för dig. Mina böcker är både otrevliga och otroligt tråkiga. Som jag. Autofiktion? Har du hört talas om det?”

”Det är mig bekant, ja.”

”Det är dig bekant, ja. Och tycker du då att du just nu befinner dig i en autofiktiv text? Typ.”

”Som en lång och ointressant middagskonversation?”

”Ja.”

”Bortkastad tid liksom?”

”Ja.”

”—”

”Precis det handlar mina böcker om. Bortkastad tid. De är allomfattande konstverk och läsaren är en del av dessa konstverk. Genom det lidande det innebär att läsa mina texter återupplever läsaren det jag tvingats uppleva och det jag skrivit. Läsaren tar sig igenom samma plågor och elände som jag, och dricker samma vin och känner samma ångest och äter samma laxpaté och har samma maginfluensa och så vidare. Roligt är det aldrig. Det vore inte äkta autofiktion. Och större än så blir inte Litteraturen. Och nu när du har upplevt det här meningslösa samtalet är du också en del av mitt livsverk. Grattis.”

 

 

Konversationsvänlig musik