Långtidstest av korkskadat vin: korken borta!

Som den inbitne HR:aren vet pågår för närvarande ett för människorasen i största allmänhet och för den vindrickande delen av densamma synnerligen intressant långtidstest av korkskadat vin. Den samvets- och minnesgranne kommer säkert och med viss avsmak ihåg det inledande konstaterandet, att en gammal Crozes Hermitage av god kvalitet och från fina Rhône-året 1991 uppvisade en korkdefekt så tydlig att grannarna ringde och undrade vad som stod på i vårt hus. Den nyss nämnde minneskonstnären erinrar sig högst sannolikt också att samma vin efter att ha stått i en öppnad flaska en vecka på en provensalsk terrass tappat lite av sin tydliga kork och snarare blivit äckligt och vedervärdigt i största allmänhet samtidigt som en bakteriedriven syra börjat utvecklas.Efter två veckor, som vi alla minns, hade korkdefekten fått rejäl konkurrens av annat som bland annat kunde betecknas som gammal, dammig mjölnarkvarn (golvet ni vet, och allra mest ett dammigt hörn eller det lätt integrerade dammet på en gammal maskin eller kanske ett sedan länge oanvänt drivband) och jäst. Yngsta Dottern tyckte det var det äckligaste vin hon doftat på, andra av oss var helt uppslukade av komplexiteten i doften samtidigt som vi, det ska i sanningens namn sägas, kraftfullt tog avstånd från vinets allt syrligare smak.Idag, ytterligare tio dagar senare, var det så dags för en ny kontrollstation i det pågående testet, alltså efter cirka tre och en halv vecka, ett korkskadat vin i öppet tillstånd på en provensalsk terrass. Eftersom Yngsta Dottern tidigare deltagit som försökskanin var det nu Äldsta Dotterns tur. Hon fick ett glas, ombads prova. Hon doftade, tittade fundersamt upp och sa ”Är det här ett av dina långtidstest?”. ”Bry dig inte om det du, säg bara vad du känner!” fick hon till svar (det är, som alla vuxna vet, oerhört enerverande när ungarna börjar tänka själva). Hon doftade, kom fram till att näsan hade ett tydligt drag åt portvinshållet till. På frågan om hon kunde känna ett lätt korkat inslag blev svaret nej (hon är ganska bra på kork, ska sägas). Så provade hon smaken också och då tog det hus i helsike, ”Men vad är det här för smörja du lurar på mig?! Rena lutet! Pappa…”.Efter detta lilla avbräck i vardagens stilla lunk tog vi oss så för att själva prova vinet. Hm, nej, ingen kork på näsan, men en hel del tämligen trevlig oxidation med ett lätt inslag av choklad och kaffe (faten går igen, ni vet) och, ja, portvin, inte tokigt alls, mycket bättre än vid de tidigare testen, varför frågan infinner sig om man kan lufta bort korken? Svaret är både ja och nej. För den försvann både i doft och smak, men åtminstone i det här fallet har smaken kantrat å det värsta. Den bakteriedrivna utvecklingen av oönskad syra har nu exploderat och vinet smakar verkligen acidifierad apsvett.

Shirley Bassey & Propellerheads. Shirley Bassey-bonus.

John Williams: Butcher’s Crossing

När jag skrev min debutroman ”Anakolut” hade jag en tanke om ett slags Dogma-manifest före Dogma-manifestet, eller möjligen kunde man tänka sig det hela som någon form av post-punk-litteratur, fast i mitt huvud handlade det mest om en övertygelse om att all gestaltning, framförallt miljöbeskrivningarna, mist sin betydelse. När Selma Lagerlöf skrev sina epos hade få av läsarna varit i Värmland och många hade inte ens sett landskapet på bild, i vart fall inte i någon större utsträckning. Således tarvades ingående beskrivningar så läsarna fick en rättvisande och levande bild. På 1980-talet, då Anakolut såg dagens ljus, hade de flesta varit i Värmland eller åtminstone sett bilder en masse från landskapet, med andra ord, menade jag, var miljöbeskrivningarna överflödiga och istället för att låta dem stå i vägen för berättelsen var det viktiga att texten fylldes av infall och upptåg och av- och instickare. Något genomslag i litteraturhistorien tycks vare sig de där tankarna eller Anakolut ha fått, och med tiden har jag väl alltmer fogat mig till det som snarare förväntas varför gestaltning understundom dykt upp också i mina texter, och det har känts ganska bra.En som inte låter gestaltningen stå i vägen utan snarare driver sin berättelse genom gestaltningen är John Williams, och därmed tar han med sig miljöbeskrivningarna och personporträtten in i informationsåldern och postinformationsåldern och gör dem till en del av också vår samtid som funnes inte bildförmedling, sociala medier och andra samtidens gestaltare. Och det är såå bra.

Nämnde John Williams ”Stoner” häromveckan. Har nu läst romanen som Williams skrev före ”Stoner”, Butcher’s Crossing. Lika bra den, och dessutom en mer verklig Vilda Västern-historia än de förljugna bilder vi matats med de senaste 100 åren. Här går de flesta obeväpnade och har de ett vapen har de det i byxlinningen, folk är skitiga och luktar illa, saloonen är i grund och botten skittråkig, whiskyn smakar lökspetsad apsvett, nybyggarstaden är mest en bräcklig fasad, buffeljägarna ett psykopatanstruket mördarpack, livet i vildmarken hårt och folk kommer från allehanda håll i världen och lika gärna från Tyskland som från Boston.

Vi får följa unge Will Andrews när han ger sig av västerut, mot äventyret. Han hamnar i Kansas och så småningom Colorado. Han får vara med om en buffelslakt som heter duga och som han själv bekostat och allt skildras på ett mästerligt sätt och det är omöjligt att inte flämta av törst när den lilla gruppen jägare och deras hästar och oxar försmäktar på prärien med uppsvullna tungor och litet hopp eller frysa in i märgen när de överraskas av en snöstorm. Därtill är det helt i sin ordning att förfasas över den urskillningslösa och bestialiska slakten intill utrotningens gräns som bufflarna utsattes för. En äkta västern. Stark läsrekommendation (vi gissar att Inarritu läste Butcher’s Crossing innan har gjorde sin alltför långa film ”The Revenant”; och om inte annat kommer vi få se Sam Mendes version film av Butcher’s crossing framöver, om vi får tro Movie Insider).

Big Country.

Omplantering och vinets pris

Har vid ett flertal tillfällen påvisat den smått självklara kopplingen mellan lågt pris och högintensivt och därmed inte särskilt hållbart jordbruk (inte ens då produkten klassas som ”ekologisk”). Ytterligare en mer eller mindre kostsam parameter att väga in i kalkylen är hur producenten i den mån den har egna odlingar hanterar dessa då det kommer till omplanteringar.En vinstock behöver normalt cirka fem år för att bli någorlunda stabil i sin produktion. Efter ytterligare några år ökar kvalitén på frukten, förutsatt förstås att vinbonden arbetar på ett kvalitetsfrämjande sätt. Hur länge stocken sedan lever beror till viss del på vädret och andra fenomen, men framförallt på hur den sköts. Ett lågintensivt och kvalitetsinriktat jordbruk ser inte sällan sina stockar nå åldrar mellan 60 och 100 år. Den som jagar stora volymer får plantera om tidigare, kanske redan efter 20-25 år och definitivt när stocken nalkas de 40.

Nu kan det låta paradoxalt att den som jagar stora volymer och låga kostnader inte försöker hålla liv i stockarna längre tid. Men de äldre stockarna ger lägre avkastningen och det gör att volymjägaren tjänar mer på att plantera om än att ta små skördar under flera decennier. Dessutom håller inte stockarna lika länge då de pressas hårt i ett högintensivt jordbruk.

Samtidigt gäller det för volymproducenten att hålla nere kostnaderna för sina omplanteringar. Normalt ska ett vinfält lämnas i träda minst tre år efter att de gamla stockarna avlägsnats och alla rötter (djup)plöjts upp och eliminerats. Den som vill vara på den säkra sidan låter marken ligga i sju år eller mer. Har virus som courte-noué och andra potentiella angrepp konstaterats är sju år ett minimum. Det säger sig självt att ett år för att rycka upp de gamla stockarna plus sju år i träda plus fem år innan full volym kan nås, inalles 13 år, är för lång tid för den som har bråttom. Så vad göra?

För bara några år sedan fanns flera gifter att ”desinficera” marken med. Någon av de här produkterna användes för övrigt som stridsgas i Första världskriget. Så, ja, de är alla mycket giftiga. Så giftiga att de flesta förbjudits i Europa. Å andra sidan har nya produkter tillkommit och på sina håll finns gamla lager kvar och i några fall ges till och med dispens för de här inte alltid så hälsosamma produkterna.

Nu låter det i stycket ovan som om den som inte lämnar marken i träda lång tid undantagslöst måsta behandla sin mark med någon av de där otrevliga gifterna. Så är det inte med självklarhet. Det finns ekologiska alternativ och en del menar att om marken är fri från nematoder och annat så kan man plantera om utan att vänta. Medan de ekologiska alternativen i vissa fall fungerar bra – beroende på markens beskaffenhet – torde det generellt vara direkt korkat att bara plantera om och tro att elementära basfakta för odling inte gäller vin. Med andra ord kan vi utgå från att majoriteten av dem som omplanterar direkt efter att ha ryckt upp de gamla stockarna behandlar sin jord på ett mer eller mindre olämpligt vis om vi ser till miljön i allmänhet och grundvattnet i synnerhet. Och vem var det nu igen om planterade om direkt, utan att låta marken ligga i träda? Javisst ja, den som vill ha ner priset på sin produkt.

Al di Meola, Billy Cobham & Chick Corea.

Rancunismen – en vår samtids plåga

Den är näppeligen fel på det som antar att de sociala medierna är en orsak till den i vår nutid uppseglade rancunismen. I och med dessa nymodigheter fick de förgrämda en plattform att skrika ut sin ångest på och från. Ett ställe där de till och med under falsk flagg kunde ställa sig bredbent och skrika ”se mig!”.

img_2304En annan orsak till rancunismen, denna vår samtids plåga, är sannolikt att så många i den rika och curlade västvärlden känner sig blåsta och besvikna när de vuxit upp och, i likhet med de flesta, blivit Ingen och att de i egna ögon hamnat väl långt ner på samhällsstegen. Detta sedan de kunnat bete sig mest hursomhelst och ändå haft det ganska bra under uppväxten. Utan en tanke på morgondagen eller ett gemensamt ansvar för gemensamma resurser och projekt.img_2304

Kort sagt är de frustrerade över att ingen annan ser deras storhet varmed de själva blir Ingen och det föder en ångest som mår bra av att få skrikas ut. Därför får Little Jinder fan för det, och en Lucia som är pojke, och media, och politiker, och ja fan ta allt och alla och må den som har framgång och makt idag krossas så den blir Ingen precis som jag! Då kanske jag, Rancunisten, äntligen får lite ro i min plågade själ och den plats i samhället som jag så väl förtjänar därför att jag är jag!

PS Påminner om Godwins lag (läs här om du glömt den) med det tillägget att rancunisten går från inget till svordomar, hat och dödshot på nolltid då de uttrycken är själva utgångspunkten för rancunistens argumentation.wiklund-wahlstromWiklund & Wahlström.

Jean-Paul Didierlaurent: Mannen som läste högt på 06.27-tåget

Vackert språk och en luguber historia om en bok– och papperskrossare, som kanske kan kännas igen från tidigare förlaga, och en originell idé om hur ben kan bli till böcker och just som den korta romanen börjar gå i stå hittar huvudrollsinnehavaren ett usb-minne och det blir fart på berättelsen igen och vi kan än tydligare ana det vi redan från början visste i den här Amelie från Montmartre-liknande historien, nämligen att alla, inklusive läsaren, kommer må bra vad det lider. Frågan är nu om Jean-Pierre Jeunet kommer göra film av detta?img_2200Musik! Dr Feelgood.nominerade-dryck-matbloggsp

Ett slag för punsch!

Blev i samband med nyårsmiddagen påmind om kult- och kulturdrycken punsch och insåg att jag genast måste uppmana till ett flitigare bruk av punschen, denna svenska stolthet!

När jag kom till AB Vin-& Spritcentralen för 30 år sedan högaktades punschen så som sigCarlshamns Flaggpunsch borde och fortsatt bör. Där levde minnet kvar av de närmast hysteriska punschtiderna runt år 1900. Tiden då nya punschmärken lanserades på löpande band och allt som oftast fick namn efter samtida händelser. Ett av de där märkena lever för övrigt kvar i Cederlunds Caloric Punsch, som, om jag inte helt missminner mig, är uppkallad efter en varmluftsmaskin uppfunnen av propellerns fader John Ericsson (för den olärde: en varmluftsmaskin är en ångmaskin som använder luft istället för ånga som medium).

Medan punschmärkena och – verandorna poppade upp som svampar ur marken runt förra sekelskiftet minskade dryckens popularitet i snabb takt sedan supermonopolet AB Vin-& Spritcentralen sjösatts 1917 och alla spritproducenter inlemmats i detta varmed det var slut med den flod av punschmärken marknaden vant sig vid. Idag lever punschen ett undanskymt liv och kanske skulle den helt gått under om det inte var för studenterna i Uppsala och Lund och på en del andra håll; välartade studenter missar inte något tillfälle att inmundiga lite punsch efter maten och till det sjunga ”Punschen kommer” och därmed framstå som goda exempel för samhället i övrigt.

Vid sidan om tillvaron som uppskattad avec på studentmiddagar, då drycken serveras isande kall, händer det fortsatt att upplysta och goda gastronomer bjuder på ärtsoppa med varmCederlunds Caloric Punsch punsch, men mestadels torde denna svenskens mest gyllene nektar nuförtiden gå till spillo i punschpraliner och liknande.

Innan vi avslutar detta smått nostalgiska inlägg tillika uppmaning till just Dig att ta Ditt ansvar och inte bara dricka sherry utan också punsch: några ord om vad punsch är. Till att börja med är det skillnad på svensk punsch och annan punsch. När till exempel engländaren eller fransyskan talar om punsch menar de något så nesligt och till fylleri inbjudande som ett bål. Vår svenska punsch däremot sägs ha sitt epitetliga ursprung i pantj – ordet för fem i långtbortistan eller i alla fall Indien dit ostindienfararna for på sin tid – och det föll i sin tur tillbaka på att punschen gjordes av fem ingredienser: arrak, citron, vatten, te och socker (eller snarare: arrak, citron, rhenskt vitvin, te och socker).

Sist men inte minst: tycker Du att Din punsch är för söt, tillsätt då lite citronsaft – detta är skälet till att punschbrickan ofta berikas med några citronklyftor – eller tillred Dig en Guldkant, det vill säga en avec bestående av hälften punsch och hälften konjak.

Punchen kommer!