Vinakademiens Stora Pris 2017

Svenska Vinakademiens Stora Pris går i år välförtjänt till PM & Vänner i Växjö. Det är första gången en restaurang får det prestigefyllda priset, som delas ut för enastående insatser för en god dryckeskultur i Sverige. Kul, tycker er utsände i de prisade vinmänniskornas guldbehängda och diplomerade hall of fame. Dels för en fantastisk insats för att höja matkulturen i Kronoberg, dels för en i sanningen enastående insats för en god dryckeskultur inte bara i Sverige (som brukar innebära Stockholm och i undantagsfall Stockholm-Göteborg-Malmö) utan dessutom i den svenska obygden, för vad är Småland annat än obygd och vi västgötar som fortfarande tycker att Äldre Västgötalagen är lagen som gäller vet att smålänningen ligge ogill. Å andra sidan: med smålänningar som Per Bengtsson och gänget på PM vill vi västgötar inget hellre än att smålänningarna ska föröka sig och sprida sig över landet och ge upphov till nya små PM lite varstans där de slår sig ner.

Svenska Vinakademiens Stora Pris till PM & Vänner, från vänster
preses Mats Hanzon, krögare Per Bengtsson och chefsommelier Rubén Sanz Ramiro
©Foto:Claes Löfgren/winepictures.com

Men, undrar nu den som varit med förr, vad drack ni till detta? Jo, detta: Twoson/Legras&Haas Blanc de Blancs 2007 magnum (mums för mumma), Paul Bara 2002 magnum (dito), Paul Dethune 1996 (mycket bra, finfin nu), Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Chaumées” (Philippe Colin) 2006 (jamen, var det bra eller var det bättre?), Corton-Charlemagne GC (Laurent Ponsot) 2006 (Ponsot!, frågan är bara hur bra det blir och det blev det även 2006), Twoson Nuits St Georges 1er Cru ”Aux Champs Perdrix” 2009 magnum (det här är bara såå bra, fast den här buteljen var dumt nog korkad), Twoson Chambolle Musigny (Laurent Ponsot) 2009 magnum (den där Ponsot igen, och de där Twoson, äckligt bra), Clos de Vougeot GC (Hudelot-Noellat) 2006 (bra), Château La Conseillante 1995 (underbart med ett lite Bordeaux mitt i bourgogne- och champagneträsket, och när det är en Conseillante i högform blir saken inte på något vis sämre av det), Cornas (Auguste Clape) 1996 (och på tal om annat än Bourgogne och Champagne, lite Cornas, som smakade precis så som den skulle och så som Clapes grejer brukar, klassiskt snyggt), Rivesaltes Ambré (Gerhard Betrand) 1985 (vi dricker alldeles för lite dessertviner, fråga Ulf Sjödin MW och tidigare akademipristagare, han vet att det är så och gör vad han kan, varje lördag, mer eller mindre, då han ger sig på något sött, om vi får tro honom själv, och varför inte en Rivesaltes då?, himla gott) och ja, sedan blev det inget mer så slokörade fick vi bege oss av hemåt eller vart vi nu skulle.

Smålandshumor. Musik!

Test: Osvavlat vin som stått öppet i 34 månader!

Idag var det så äntligen dags att följa upp långtidstesten. På en provencalsk terrass har några prover lagrats mellan två och 34 månader. Detta innebär att majoriteten av flaskorna utsatts för både vinternätternas relativa kyla och sommarens definitiva hetta. Ett av proverna, det korkskadade vinet, har lagrats utan förslutning medan de övriga pluggats igen med mer eller mindre resterande mängd i flaskan (avseende de båda osvavlade vinerna, ett rött och ett vitt, börjar de nu ta slut men det finns så pass mycket vin kvar att försöket kan pågår ytterligare en tid).

Osvavlat vitt vin

Det här försöket har nu pågått i 34 månader. Vinet är en chardonnay som gjorts ”hands off”, det vill säga bara skördats, krossats lätt och lämnats att jäsa varefter det fått vila en tid innan det dragits på flaska. Vinet har provats flera gånger sedan testets start för snart tre år sedan (läs härhär, här, här, härhärhär, här, härhär, härhärhär, här, här och här). När vinet testades i mars 2016 var omdömet ”okej, ganska stor doft, saknar fräsch frukt, men det finns massvis av gamla gula äpplen med skrynkligt skinn, inslag av gammal matkällare med vinteräpplen i ett hörn, viss oxidation, sherry(amontillado)-inslag i den ganska kraftfulla smaken, gamla, sega cheese doodles och lite eldighet i avslutet och eftersmaken, lätt beska och inslag av risbrännvin; oxiderat men inte alls dött eller oangenämt.” Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter att ha stått öppet i två år) påminde vinet mer om en vermouth med en kraftfull och sötfruktig doft och smaken bedömdes vara okej, rent av lite bättre än sex månader tidigare.

Vid dagens provningen är färgen ljust och vackert orange med brunt inslag och en hel del fällning, doften är okej med ett drag av något av de gamla härtappade skräpvinerna (förmodligen Rosita, men har svårt att sätta fingret på det), noterbart är att det inte finns några oxidtoner i doften, smaken är avslagen och grov, syra saknas, påminner alltmer om risbrännvin.

Osvavlat rött vin

Även det här försöket har pågått i 34 månader och allt som gäller det vita ovan gäller för det här. Vinet kommer i likhet med det vita från Domaine de Brescou utanför Pezenas och är gjort ”hands off”: skörd, druvorna krossades och lades att jäsa, efter jäsningen drogs vinet bort från skalen och lades att vila, efter några månader buteljerades det. Från start var det här vinet väldigt rustikt och kantigt. Blev bättre med några månader i öppen butelj på terrassen. Komna till mars 2016 lät det så här ”inte så kul inledningsvis men blev bättre, nu börjar det få en tegelstensnyans i kanterna men färgen är fortsatt ganska vital, bra, rejäl doft av rustikt rödvin a la Mascara och Alger Rouge, lätt inslag av ej oangenäm urin på långt håll samt gröna blad i en klassisk blombukett från Interflora, ganska okej smak, saknar grundsyra men har inslag av flyktig syra, i smaken och en annars okej eftersmak finns lite ingefära och en pikant syra”. Sex månader senare (alltså för ett år sedan och efter två år på terrassen) hade vinet tacklat av lite och den flyktiga syran i doften var väl generös.

Vid provningen idag noterades att färgintensiteten nu gått från hög till låg och att färgen är tegelröd med bruna toner, ganska mycket fällning; rå doft med inslag av röd frukt och flyktig syra, då glaset snurras tar den flyktiga syran över, dock inga oxidtoner; smaken domineras av den flyktiga syran och Karlssons klister, lång, syrlig eftersmak, annars hyggligt rent, verkligen inte gott.

Korkskadat rödvin

För två månader sedan öppnades en högklassig Crozes-Hermitage som visade sig vara rejält korkdefekt. För att se vad som händer med ett korkat vin om det får stå öppet över tid ställdes flaskan tillsammans med de övriga testvinerna ute på terrassen, där det nu alltså stått två månader medan den provencalska sommaren gjort sitt bästa för att göra det hett om öronen på det. Till skillnad från övriga testviner har det här stått utan förslutning. Ganska tidigt kunde konstateras att korkdefekten klingade av och ersattes av andra upplevelser. Nu, två månader efter flaskans högtidliga öppnande, är det uppenbart att korkdefekten är spårlöst försvunnen. Istället domineras doften av blöta potatisskal, som kommer igen i smaken tillsammans med fiskfjäll och en ganska osund syra.

Taverna

Sist men inte minst den gamla klassikern Taverna. Ett bespottat vin. På sin tid härtappat. Och alltid bättre än sitt rykte. Försöket här har gjorts med en flaska som tappats på 1990-talet. När buteljen stått öppnad på terrassen i 12 månader (för tio månader sedan) var den ”Helt fantastisk, faktiskt. Stor, härlig doft med inslag av torkad frukt a la katrinplommon, dadlar, fikon och russin, ett stänk honung där, lite citrus här och så en himla massa sötma i saken.” Nu, efter 22 månader i öppnad flaska på den provencaska terrassen har färgen blivit ljust brun, doften domineras av russin och nötter och ett lätt oxiderat inslag, i smaken återfinns allt det där, russin, nötter och oxidering samt, förstås, en massa sötma som förlåter mycket.

Moscatel öppen 25 år

Det här försöket pågår fortsatt och vi ber att få återkomma i ärendet.

Bonustest: Tredagarstest Mateus

Porucpine Tree.

Alain Graillot Crozes Hermitage 1991 & 1996

En det totala nederlagets afton. Så här var det:

Gäster på G.

Hustrun: ”Nu plockar du fram ett riktigt bra vin idag, inget sådant där som du bara vill bli av med.”

Jag: ”Mmm, mummel.”

Hustrun: ”Jaja, bara gör som jag säger. Och vinet du ska ta är det… här!” (Hustrun rycker triumfatoriskt en Alain Graillot Crozes Hermitage 1996 ur vinstället i köket.)

Jag (nervöst): ”Men nej, älskling, jag menar, neeej!”

Hustrun: ”Jo!”

Inte så mycket att orda om. Gästerna anländer. Flaskan öppnas. Provas av. Den är, jipiii, korkdefekt! Låtsas som inget. Serverar. Biter ihop och tar en klunk, säger ”Mmm, 96:a.”

Hustrun (på svenska så de franska gästerna inte förstår, fast de förstår nog ändå, tonfallet, ni vet): ”Men för he… Lars, serverar du korkdefekt vin till gästerna?! Du borde skämmas!”

Hustrun ger sig av mot vinstället. Jag reser mig upp, rusar efter, försöker kasta mig in mellan Hustrun och vinstället som vore jag en täckande Börje Salming. Detta har jag inget för. Med ett visst mått av irritation målat i fejan sliter Hustrun på ren chansning ut en annan flaska ur stället.

Hustrun: ”Aha! Haha! En 91:a! Du har inte ens berättat att du gömt en 91:a i köksstället!” (Och på franska till gästerna:) ”Ber om ursäkt för att vinet var korkdefekt, men det gör faktiskt bara saken bättre för nu får vi istället dricka ett av Lars favoritviner! Samma vin men från magiska Rhône-året 1991!”

The Clayton Lennon Delirium. Primus.

Domaine Pernot Bélicard

Beroende på ens position i vinvärlden ser man sannolikt på lite olika sätt på de gårdar och producenter man besöker. Som vinmakare bedömer åtminstone jag alltid förhållandet mellan det personen i fråga säger och det den gör. Ibland hänger det där ihop, andra gånger är det uppenbart att det är en snackepelle/a vars ord inte står i överensstämmelse med de egna handlingarna i vingården och vinkällaren.img_0245

De gångerna det finns en diskrepans mellan det sagda och det gjorda tappar er utsände i de storvulet snicksnackande vinproducenternas luftslott snabbt intresset, både för personen och de viner som eventuellt provas. Lite grann som att vara tillbaka på skolgården och fjantarna som sökte självhävdelse på måndagsmorgonen genom att ljuga om vad de gjort under helgen.img_0241De gånger det sagda sitter som hand i handske med det gjorda blir man desto gladare, och det även då vi inte talar om världens bästa viner eller vinmakare. Ärlighet varar längst. Och det är alltid en fröjd att slippa få sig tilllsagt vad det är man antas känna i vinet eller hur fantastiskt det orent smakande vinet smakar. Är dessutom dryckjomen synnerligen välgjord och snyggt hanterad är det lätt att falla i den föredragande vinmakarens armar.img_0245En av de där vinmakarna det är lätt att gilla är Philippe Pernot-Bélicard i Puligny-Montrachet. Han kommer från den kända Pernot-familjen i Meursault, i rakt nedstigande led, och han har en tredjedel av familjegården att inkassera en dag, förutsatt han klarar arvsskatten. Men den unge Philippe har inte suttit overksam och väntat på att få ta över det redan etablerade.

img_0241

Måhända är det nu inte alla förunnat att bli kär i en vingårdsägardotter i Puligny-Montrachet, att gifta sig och, huxflux, stå där med sju-åtta hektar finfin vingård, som fram till dess använts för druvor som sålts till mer kända producenter. Så blev det i alla fall för Philippe, och nu har det snart gått ett decennium sedan han långsamt startade upp den nya verksamheten.img_0245Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Glädjande nog. För en utmaning för en vinmakare som arbetar som Philippe är dels att de flesta som provar han unga, endast lätt svavlade fat har svårt att förstå sig på dessa, dels att det tar några år för hans viner att blomma ut. Med andra ord orsakar mer sällan en fatprovningsomgång hos Philippe en klang och jubel-föreställning, och den som provar hans viner för tidigt har ibland svårt att förstå att det är en oslipad diamant i glaset.

img_2287

Provade häromdagen Philippes basic Puligny-Montrachet från 2013. Ett vin som var extremt ungt då det provades för ett år sedan. Buteljen som nu nagelfors hade legat under varierande temperatur i ett provensalskt kök sedan snart ett år. Lycka! Fortsatt ganska ungt men mer utvecklat (så klart), personligt och med tydliga avtryck av sitt ursprung. Ren mineral och frukt och balans, inga malplacerade krutröksdofter eller annat tjafs, bara renhet och vackert integrerad ek. Oh, I like that, give me more, som engelsmannen säger på vuxendagiset.img_0241

Nu är inte vinerna från Domaine Pernot-Bélicard billigast. Å andra sidan är de långt ifrån dyrast med tanke på sina förpliktigande ursprung (Puligny-Montrachet och Meursault). Mitt tips är att den som är nyfiken, tillräckligt vinfreakad, jagad av renhet och balans och kanske rent av äkta terroir, samlar ihop sig, eller några polare, och på egen hand eller tillsammans provar Philippes väl odlade och varsamt vinmakade produkter. Eller som julklapp kanske?

Exakt vart Philippes historia kommer ta vägen är svårt att sia om, men det är ingen vild gissning att hans viner kommer kosta betydligt mer om några år. Vinerna i Sverige (går att beställa på SB): Meursault (Domaine Pernot-Bélicard) 2013, nr 78528, 379 sek; Puligny-Montrachet (Domaine Pernot-Bélicard) 2013, nr 70234, 399 sek.

frank-sinatra

 

Frankie boy!

Ententa 2004

Sedan 2001 har jag till och från arbetat en hel del som konsult på olika håll i Bulgarien och för olika uppdragsgivare där. Mellan 01 och 06 hyrde Vinzavod Assenovgrad (”Vinfabriken i Assenovgrad”) mina tjänster. Inledningsvis gick detta utmärkt. Alla stod på tårna, från fabriksledningen till de unga önologer som genomförde mina instruktioner i praktiken. Fyra nya viner såg dagens ljus. Samtliga gjorda enligt bokens alla regler för hur kvalitetsvin ska tillverkas, från odlingen till buteljeringen.img_0217

Toppvinet hette Ententa och var en blandning av lika delar rubin, mavrud och cabernet sauvignon; Tsariza var ett elegant vin på rubin, toppad med lite cab; Mammouth ett bastant kraftpaket på mavrud toppad med cab; och sist men inte minst var Assena ett vin där allt som inte höll måttet för de tre ovan nämnda hamnade.img_0911

I samband med den enligt uppgift första vintävlingen någonsin i Bulgarien med en rakt av internationell jury, ledd av Jancis Robinson, placerade sig de av de här vinerna som deltog på prispallen och allt var frid och fröjd så till den milda grad att min uppdragsgivare snart prissatt de tre toppvinerna så de blev dyrast i Bulgarien. Inget fel i det. Vi/de la ner enormt mycket kraft och energi på att få detta bra och vinerna var inte billiga att producera.img_0770

Det där var 01:orna, som snabbt steg mot skyarna. Dessvärre blev 02 ett katastrofår i Bulgarien med översvämningar och alla tänkbara problem. Som rådgivare var jag då mycket bestämd på att inget av toppvinerna fick göras det året. Allt skulle bli Assena. Så blev det. Trodde jag. För några år senare hittar jag i företagets gästmatsal en flaska med en etikett från 02. På frågan om vad det var svarade chefen att det var ett provtryck och såg besvärad ut. Mina unga adepter kunde emellertid skamset erkänna att de tvingats buteljera och etikettera som om inget hade hänt 02. Med andra ord fanns en mängd svindyra, undermåliga flaskor ute med en etikett som bland annat sa att jag gjort vinet. I och med det avslutades vårt samarbete.img_0911

Huruvida vinerna fortsatt görs vet jag inte, men jag är tveksam till det, har i alla fall inte sett någon av dem på flera år. Bortsett från i min egen vinkällare. Plockade så fram en Ententa 2004 till pizzan häromdagen, alltså toppvinet gjort på rubin, mavrud och cab. Det här vinet var senast jag provade det för några år sedan fortsatt, ja, rått i kanterna, eller en aning råbarkat om det är lättare att förstå. Nu hade det rundats av på ett snyggt vis och den från början lite aggressiva eken satt sig som en fond bakom den långsamt mognande frukten; bra balans och viss elegans och framförallt fin frukt och god smak. Inte dumt alls. Nu kan vän av ordning invända att det där kan man ju säga om ett vin som ingen annan kan prova. Stämmer, men det finns nog fler flaskor kvar av det här vinet i Sverige, då en hel del lådor exporterades norröver och vinet var extremt ungt inledningsvis, så ni som har kvar en Ententa, Tsariza eller Mammouth: jo, det kan vara idé att dricka dem nu, men någon brådska är det inte och oroa er framförallt inte för att de skulle vara för gamla. Funkar till skink- och svamppizza.

Här kan man också läsa om Ententa från årgången 2001.

 

Château Margaux 1947

”Infinn dig och du ska få dig till livs fluiditeter!” löd det kryptiska meddelandet från Vinvännen Göran i Cannes. Kryptiskt eller inte, när Vinvännen Göran i Cannes kallar, kommer man. Dock: efter långvarigt missbruk av nämnde vinväns gästfrihet insåg vi att det kanske tarvades någon egen insats för att vinkranen i Cannes inte skulle stängas av en dag till följd av utebliven vedergällning för finvinskastande av tredje graden. Rannsakade således källaren. Hittade en Margaux 47:a med låga axlar, hehe, säkert absolut odrickbar, den tar vi!img_2931Styrde så glad i hågen mot Cannes och infann mig i tid och tog min i folie klädda butelj till köket och öppnade den. Chock 1: Korken var intakt! Bar min folieklädda vän till vinvännen och andra girigt väntande vinvänner, hällde upp en skvätt åt var och en. Såg som tur var illa ut. Ljus, orangebrun färg, mycket grums. Chock 2: Vinvän ett sniffade och gav ifrån sig små, ja, otäcka mysljud. Chock 3: Övriga vinvänner, med undantag för värden, sniffade och sa positivismer i olika former, som ”jaa” och ”oh ja” och, värst, ”herreminskapare!”. Chock 4: Vinvännen Göran från Cannes sa ”Ja, det här var inte dåligt, doftar bättre än det ser ut, topp-Bordeaux., 90:a?”. 90:a!img_2930

Så sprang Vinvännen Göran iväg och hämtade en annan butelj och serverade den blint. Ha! Också Bordeaux, hittade somliga av oss med detsamma. Topp-Bordeaux, rent av. Men året? Lite vekt. Lite yngre färg och inget grums, annars inte helt olikt 47:an faktiskt.img_2932

”Latour 90,” sa Vinvännen Göran i Cannes som om det vore den enklaste och självklaraste sak i världen, och ja varmåret 90, väl utvecklad 90:a, men Latour från 90? Borde haft mer stake. Men det ledde till Chock 5: Om 90:an och 47:an trots åldersskillnaden kan vara så lika hur inilallraglödhetaste galet bra är då egentligen inte 47:an? Låt vara att åldern tagit från den dess pondus och kraft, men den har kvar all elegans och en härligt inbjudande, mogen doft med massvis av fina fat, lite russin, ett stänk vanilj, en aning nötighet, torkade katrinplommon, renhet renhet renhet och annat tjosan och klackarna i taket, jajo, lite madeira-touch förvisso men inte mycket inte, och smaken den är framförallt vacker! Vem var vinmakare på Margaux 47, vem satte den balansen? En sjutusan till balanskonstnär i alla fall, hatten av, maestro!img_2931

Nej, ingen gissade rätt på året, gissningarna började, som sagt, på 1990 och drog sig tveksamt bakåt decennium för decennium. Jag drog ut på det i det längsta och till dess jag hunnit dricka mest av alla, då berättade jag sanningen och såg förnöjt på när de andra med något desperat i blicken försökte krama det sista grumset ur pavan, samtidigt som flera av dem med gråten i halsen flämtade ”Margaux 47!”.nominerade-dryck-matbloggsp

Honeycombs. Honeydrippers. A Taste of Honey. Just like honey.

Test: Taverna öppet ett år

För ganska precis ett år sedan provade vi en cirka 20 år gammal Taverna, eller Vintry’s Taverna som den kom att heta då monopolet AB Vin-& Spritcentralen skulle falla och föll och en massa viner och starkviner plötsligt skulle varumärkes eller åtminstone inordnas under paraplyvarumärken, som Vintry’s. På sin tid var det här ett pålitligt parkbänks- och fyllevin med hög YPK-faktor och, tills en viss gräns nåddes, en förlåtande sötma. Då vinet testades för ett år sedan fick det med beröm godkänt, kort sagt ett rejält och underskattat kap. Men, hur är det när flaskan varit öppen ett år och stått där halvfull och huttrat under förra årets vinter och svettats under årets sommar (den förvaras i ett skrymsle på terrassen härnere i södra Provence, gömd så att Hustrun som är mindre vetenskapligt sinnad än er utsände i de öppnade flaskornas förunderliga och understundom av överraskningar fyllda värld och därför kan förväntas hälla ut och kassera öppnade buteljer hon stöter på i terrängen som utgör vår gemensamma bostad och dess närmaste omgivningar)?img_2183

Provningen

Tackar som frågar, vinet är oroväckande bra efter ett år! Helt fantastiskt, faktiskt. Stor, härlig doft med inslag av torkad frukt a la katrinplommon, dadlar, fikon och russin, ett stänk honung där, lite citrus här och så en himla massa sötma i smaken, som samtidigt som det är förlåtande begränsar vinets användningsområden en hel del, till exempel är det inte att rekommendera till gratinerad hummer. Serveras däremot gärna som det är som en dessert i sig, eller kanske till lite ost, eller ost och fikonsörja, eller färska fikon och iberico, eller till nötter, eller som det är som en liten rackabajsare efter huvudrätten. Vi återkommer då vi låtit tidens tand ånyo ta sig vinet an, kanske smakar det sämre om något år.img_0017

King Crimson-godis

Gammal King Crimson som måste åhöras snart då den kan vara bortplockad snarare än vi anar. Dito. Om. Live från Wolverhampton. Unik variant av Larks Tongues In Aspic. Frilagda spår från originalet. Easy Money från nu.nominerade-dryck-matbloggsp

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

Svavelfritt efter snart tre år

Drog i helgen en av de osvavlade rödingarna vi gjorde på Domaine de Brescou 2013, ni vet kanske, ren cab, jäst rakt av och buteljerad, odrickbar inledningsvis, synnerligen rustik och rå då, nu, efter snart tre år, riktigt saftigt god, inte rustik alls och för att prata matspråk mer låga smaker än om det varit svavlat, men tanninstrukturen är tveklöst bättre på det här än det svavlade syskonet, inga off flavours alls, bara renhet som vore det en nyputsad barnrumpa, vilket får er utsände i de osvavlade vinernas alltför ofta ointressanta och ibland rent av defektstinkande environger där funky inte har med musik att göra, att fundera över den enorma utmaningen den sanne naturvinsälskaren står inför då kören med naturvinsproselyter brister ut i patetiska hyllningskörer till den bakfyllefrämjande etanalens, det giftiga ochratoxinets, den beska orenhetens och den galopperande flyktiga syrans ära. Lite perspektivlöst, rent av navelskådande och kanske inte minst knappast ödmjukt med tanke på vem som gjort vinet som får den ovan nämnde att utropa det patetiska som strax ska följa, men hursomhelst: oh, så gott osvavlat vin kan vara!13517763_995576853873527_44434319_o

Svavelosande musik!

MDLVX & finewines.se

finewines.se är förmodligen Sveriges nördigaste vinforum. Här finns det mesta för den som inte har något liv. Ämnena som presenteras och, oftast, diskuteras spänner från vilken utbildning en sommeliersugen bör gå via produktnyheter till varför någon kan få för sig att jäsa ett vin malolaktiskt på nya franska ekfat som rostats medelhårt och vid extra låg värme. Ja, nördigt. Med det sagt förstår var och en som vill lära sig mer om vin eller som gärna vill vara en del av Vinsverige, att den måste bli en återkommande gäst, eller rent av medlem, på finewines.se.IMG_0598En av de för oss nördar oemotståndligt roliga sakerna medlemmarna på finesawines.se ägnar sig åt är att se ut ett vin som alla medlemmar en given månad kan köpa på sig och prova, var och en på sitt håll, resultatet av respektive provning presenteras sedan undan för undan i en tråd för ändamålet. Klart det är kul. Vad tycker jag, vad tycker de andra? Hur lika/olika uppfattade vi vinet? Och, vilket bra sätt att presenteras för viner jag kanske inte hade koll på! Ja, ni som inte är vinnördar, det är ofantligt fånigt för er, men sanslöst intressant för oss andra.

Extra intressant blev det för er utsände i de navelskådande och inåtblickande fantasternas digitala värld i maj i år. Då provade nämligen nördgänget Mazuelo de la Quinta Cruz, merMDLVX 2009 känt som MDLVX, och ett vin designat av er ovan nämnde utsände. Vinet har tidigare omskrivits här på vinifierat och den sanne HR:en vet att första årgången var 2006, att vinet sedan starten fått toppnoteringar i såväl Sobremesa som många andra spanska tidningar och guider (som rent av placerat vinet bland Riojas tio bästa) och att sedan dess har MDLVX fått erkännanden mest överallt också utanför Spanien, inte minst i Decanter, där det toppnoterats.

Vinet görs på druvan mazuelo – när Miguel bad mig göra ett vin med/åt honom ville jag inte göra en ”Rioja” eftersom det redan finns så många, utan en Rioja med eget stuk – och druvorna kommer från vingården Quinta Cruz, som inte är quinta som i Portugal utan quinta, femte, alltså ”Femte korsets vingård” eller snarare ”Mazuelo från Femte korsets vingård”. Låter tveklöst bättre på spanska. Druvorna odlas ekologiskt och vid lågt uttag (till följd av hård gallring och återhållen gödning). Jäsningsarbetet är sparsmakat och ek-kombinationen är aningen udda för att vara Rioja. Visst, där är franska och amerikanska fat, men också östeuropeiska och vi är noga med att eliminera fat som drar iväg på oönskat vis. Det sistnämnda begränsar volymen ändå mer är redan Femte korsets lilla yta och gallringen. Vi brukar landa på mellan 2500 och 4500 flaskor per år.

En av idéerna med MDLVX är, i likhet med merparten av viner jag gör, att årgångarna ska komma till tydligt uttryck. Detta gör, på gott och ont, att MDLVX kan variera en hel del mellan åren. 2011 som finewines.se provade, och som också är årgången som säljs i Sverige just nu, är idag fortsatt väl ung men samtidigt en ganska snäll mazuelo-årgång – till skillnad från till exempel 2008 som var väldigt spetsig och otillgänglig åtminstone de första fem åren (mycket bra idag dock).

Vad tyckte då fineswines-nördarna? Jodå, det blev genomgående godkänt och poängsättningen landade nog i snitt på 88, vilket är riktigt bra för ett vin i den här prisklassen, gissar jag. Några tyckte att vinet hade italienska vibbar och det är något jag ofta får höra om viner jag gjort eller designat och det beror nog på att jag genom åren mest inspirerats och påverkats av de bästa italienska vinmakarnas ackuratess samt att jag själv uppskattar tydlighet och disciplin i viner. Andra drog paralleller till druvorna blaufränkish och zweigelt och där är det nog druvan mazuelo som tittar fram och ger de associationerna, särskilt till zweigelt, skulle jag säga – denna association var gissningsvis ändå tydligare i den unga 08:an.IMG_0657vinifierat och den ovan nämnde utsände tackar nördarna på finewines.se för uppmärksamheten och många kloka synpunkter på MDLVX (dessa ska f ö, självklart, vidarebefordras till kollegan Miguel Merino).

Musik!