Alain Graillot Crozes Hermitage 1991 & 1996

En det totala nederlagets afton. Så här var det:

Gäster på G.

Hustrun: ”Nu plockar du fram ett riktigt bra vin idag, inget sådant där som du bara vill bli av med.”

Jag: ”Mmm, mummel.”

Hustrun: ”Jaja, bara gör som jag säger. Och vinet du ska ta är det… här!” (Hustrun rycker triumfatoriskt en Alain Graillot Crozes Hermitage 1996 ur vinstället i köket.)

Jag (nervöst): ”Men nej, älskling, jag menar, neeej!”

Hustrun: ”Jo!”

Inte så mycket att orda om. Gästerna anländer. Flaskan öppnas. Provas av. Den är, jipiii, korkdefekt! Låtsas som inget. Serverar. Biter ihop och tar en klunk, säger ”Mmm, 96:a.”

Hustrun (på svenska så de franska gästerna inte förstår, fast de förstår nog ändå, tonfallet, ni vet): ”Men för he… Lars, serverar du korkdefekt vin till gästerna?! Du borde skämmas!”

Hustrun ger sig av mot vinstället. Jag reser mig upp, rusar efter, försöker kasta mig in mellan Hustrun och vinstället som vore jag en täckande Börje Salming. Detta har jag inget för. Med ett visst mått av irritation målat i fejan sliter Hustrun på ren chansning ut en annan flaska ur stället.

Hustrun: ”Aha! Haha! En 91:a! Du har inte ens berättat att du gömt en 91:a i köksstället!” (Och på franska till gästerna:) ”Ber om ursäkt för att vinet var korkdefekt, men det gör faktiskt bara saken bättre för nu får vi istället dricka ett av Lars favoritviner! Samma vin men från magiska Rhône-året 1991!”

The Clayton Lennon Delirium. Primus.

Domaine Pernot Bélicard

Beroende på ens position i vinvärlden ser man sannolikt på lite olika sätt på de gårdar och producenter man besöker. Som vinmakare bedömer åtminstone jag alltid förhållandet mellan det personen i fråga säger och det den gör. Ibland hänger det där ihop, andra gånger är det uppenbart att det är en snackepelle/a vars ord inte står i överensstämmelse med de egna handlingarna i vingården och vinkällaren.img_0245

De gångerna det finns en diskrepans mellan det sagda och det gjorda tappar er utsände i de storvulet snicksnackande vinproducenternas luftslott snabbt intresset, både för personen och de viner som eventuellt provas. Lite grann som att vara tillbaka på skolgården och fjantarna som sökte självhävdelse på måndagsmorgonen genom att ljuga om vad de gjort under helgen.img_0241De gånger det sagda sitter som hand i handske med det gjorda blir man desto gladare, och det även då vi inte talar om världens bästa viner eller vinmakare. Ärlighet varar längst. Och det är alltid en fröjd att slippa få sig tilllsagt vad det är man antas känna i vinet eller hur fantastiskt det orent smakande vinet smakar. Är dessutom dryckjomen synnerligen välgjord och snyggt hanterad är det lätt att falla i den föredragande vinmakarens armar.img_0245En av de där vinmakarna det är lätt att gilla är Philippe Pernot-Bélicard i Puligny-Montrachet. Han kommer från den kända Pernot-familjen i Meursault, i rakt nedstigande led, och han har en tredjedel av familjegården att inkassera en dag, förutsatt han klarar arvsskatten. Men den unge Philippe har inte suttit overksam och väntat på att få ta över det redan etablerade.

img_0241

Måhända är det nu inte alla förunnat att bli kär i en vingårdsägardotter i Puligny-Montrachet, att gifta sig och, huxflux, stå där med sju-åtta hektar finfin vingård, som fram till dess använts för druvor som sålts till mer kända producenter. Så blev det i alla fall för Philippe, och nu har det snart gått ett decennium sedan han långsamt startade upp den nya verksamheten.img_0245Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Glädjande nog. För en utmaning för en vinmakare som arbetar som Philippe är dels att de flesta som provar han unga, endast lätt svavlade fat har svårt att förstå sig på dessa, dels att det tar några år för hans viner att blomma ut. Med andra ord orsakar mer sällan en fatprovningsomgång hos Philippe en klang och jubel-föreställning, och den som provar hans viner för tidigt har ibland svårt att förstå att det är en oslipad diamant i glaset.

img_2287

Provade häromdagen Philippes basic Puligny-Montrachet från 2013. Ett vin som var extremt ungt då det provades för ett år sedan. Buteljen som nu nagelfors hade legat under varierande temperatur i ett provensalskt kök sedan snart ett år. Lycka! Fortsatt ganska ungt men mer utvecklat (så klart), personligt och med tydliga avtryck av sitt ursprung. Ren mineral och frukt och balans, inga malplacerade krutröksdofter eller annat tjafs, bara renhet och vackert integrerad ek. Oh, I like that, give me more, som engelsmannen säger på vuxendagiset.img_0241

Nu är inte vinerna från Domaine Pernot-Bélicard billigast. Å andra sidan är de långt ifrån dyrast med tanke på sina förpliktigande ursprung (Puligny-Montrachet och Meursault). Mitt tips är att den som är nyfiken, tillräckligt vinfreakad, jagad av renhet och balans och kanske rent av äkta terroir, samlar ihop sig, eller några polare, och på egen hand eller tillsammans provar Philippes väl odlade och varsamt vinmakade produkter. Eller som julklapp kanske?

Exakt vart Philippes historia kommer ta vägen är svårt att sia om, men det är ingen vild gissning att hans viner kommer kosta betydligt mer om några år. Vinerna i Sverige (går att beställa på SB): Meursault (Domaine Pernot-Bélicard) 2013, nr 78528, 379 sek; Puligny-Montrachet (Domaine Pernot-Bélicard) 2013, nr 70234, 399 sek.

frank-sinatra

 

Frankie boy!

Ententa 2004

Sedan 2001 har jag till och från arbetat en hel del som konsult på olika håll i Bulgarien och för olika uppdragsgivare där. Mellan 01 och 06 hyrde Vinzavod Assenovgrad (”Vinfabriken i Assenovgrad”) mina tjänster. Inledningsvis gick detta utmärkt. Alla stod på tårna, från fabriksledningen till de unga önologer som genomförde mina instruktioner i praktiken. Fyra nya viner såg dagens ljus. Samtliga gjorda enligt bokens alla regler för hur kvalitetsvin ska tillverkas, från odlingen till buteljeringen.img_0217

Toppvinet hette Ententa och var en blandning av lika delar rubin, mavrud och cabernet sauvignon; Tsariza var ett elegant vin på rubin, toppad med lite cab; Mammouth ett bastant kraftpaket på mavrud toppad med cab; och sist men inte minst var Assena ett vin där allt som inte höll måttet för de tre ovan nämnda hamnade.img_0911

I samband med den enligt uppgift första vintävlingen någonsin i Bulgarien med en rakt av internationell jury, ledd av Jancis Robinson, placerade sig de av de här vinerna som deltog på prispallen och allt var frid och fröjd så till den milda grad att min uppdragsgivare snart prissatt de tre toppvinerna så de blev dyrast i Bulgarien. Inget fel i det. Vi/de la ner enormt mycket kraft och energi på att få detta bra och vinerna var inte billiga att producera.img_0770

Det där var 01:orna, som snabbt steg mot skyarna. Dessvärre blev 02 ett katastrofår i Bulgarien med översvämningar och alla tänkbara problem. Som rådgivare var jag då mycket bestämd på att inget av toppvinerna fick göras det året. Allt skulle bli Assena. Så blev det. Trodde jag. För några år senare hittar jag i företagets gästmatsal en flaska med en etikett från 02. På frågan om vad det var svarade chefen att det var ett provtryck och såg besvärad ut. Mina unga adepter kunde emellertid skamset erkänna att de tvingats buteljera och etikettera som om inget hade hänt 02. Med andra ord fanns en mängd svindyra, undermåliga flaskor ute med en etikett som bland annat sa att jag gjort vinet. I och med det avslutades vårt samarbete.img_0911

Huruvida vinerna fortsatt görs vet jag inte, men jag är tveksam till det, har i alla fall inte sett någon av dem på flera år. Bortsett från i min egen vinkällare. Plockade så fram en Ententa 2004 till pizzan häromdagen, alltså toppvinet gjort på rubin, mavrud och cab. Det här vinet var senast jag provade det för några år sedan fortsatt, ja, rått i kanterna, eller en aning råbarkat om det är lättare att förstå. Nu hade det rundats av på ett snyggt vis och den från början lite aggressiva eken satt sig som en fond bakom den långsamt mognande frukten; bra balans och viss elegans och framförallt fin frukt och god smak. Inte dumt alls. Nu kan vän av ordning invända att det där kan man ju säga om ett vin som ingen annan kan prova. Stämmer, men det finns nog fler flaskor kvar av det här vinet i Sverige, då en hel del lådor exporterades norröver och vinet var extremt ungt inledningsvis, så ni som har kvar en Ententa, Tsariza eller Mammouth: jo, det kan vara idé att dricka dem nu, men någon brådska är det inte och oroa er framförallt inte för att de skulle vara för gamla. Funkar till skink- och svamppizza.

Här kan man också läsa om Ententa från årgången 2001.

 

Château Margaux 1947

”Infinn dig och du ska få dig till livs fluiditeter!” löd det kryptiska meddelandet från Vinvännen Göran i Cannes. Kryptiskt eller inte, när Vinvännen Göran i Cannes kallar, kommer man. Dock: efter långvarigt missbruk av nämnde vinväns gästfrihet insåg vi att det kanske tarvades någon egen insats för att vinkranen i Cannes inte skulle stängas av en dag till följd av utebliven vedergällning för finvinskastande av tredje graden. Rannsakade således källaren. Hittade en Margaux 47:a med låga axlar, hehe, säkert absolut odrickbar, den tar vi!img_2931Styrde så glad i hågen mot Cannes och infann mig i tid och tog min i folie klädda butelj till köket och öppnade den. Chock 1: Korken var intakt! Bar min folieklädda vän till vinvännen och andra girigt väntande vinvänner, hällde upp en skvätt åt var och en. Såg som tur var illa ut. Ljus, orangebrun färg, mycket grums. Chock 2: Vinvän ett sniffade och gav ifrån sig små, ja, otäcka mysljud. Chock 3: Övriga vinvänner, med undantag för värden, sniffade och sa positivismer i olika former, som ”jaa” och ”oh ja” och, värst, ”herreminskapare!”. Chock 4: Vinvännen Göran från Cannes sa ”Ja, det här var inte dåligt, doftar bättre än det ser ut, topp-Bordeaux., 90:a?”. 90:a!img_2930

Så sprang Vinvännen Göran iväg och hämtade en annan butelj och serverade den blint. Ha! Också Bordeaux, hittade somliga av oss med detsamma. Topp-Bordeaux, rent av. Men året? Lite vekt. Lite yngre färg och inget grums, annars inte helt olikt 47:an faktiskt.img_2932

”Latour 90,” sa Vinvännen Göran i Cannes som om det vore den enklaste och självklaraste sak i världen, och ja varmåret 90, väl utvecklad 90:a, men Latour från 90? Borde haft mer stake. Men det ledde till Chock 5: Om 90:an och 47:an trots åldersskillnaden kan vara så lika hur inilallraglödhetaste galet bra är då egentligen inte 47:an? Låt vara att åldern tagit från den dess pondus och kraft, men den har kvar all elegans och en härligt inbjudande, mogen doft med massvis av fina fat, lite russin, ett stänk vanilj, en aning nötighet, torkade katrinplommon, renhet renhet renhet och annat tjosan och klackarna i taket, jajo, lite madeira-touch förvisso men inte mycket inte, och smaken den är framförallt vacker! Vem var vinmakare på Margaux 47, vem satte den balansen? En sjutusan till balanskonstnär i alla fall, hatten av, maestro!img_2931

Nej, ingen gissade rätt på året, gissningarna började, som sagt, på 1990 och drog sig tveksamt bakåt decennium för decennium. Jag drog ut på det i det längsta och till dess jag hunnit dricka mest av alla, då berättade jag sanningen och såg förnöjt på när de andra med något desperat i blicken försökte krama det sista grumset ur pavan, samtidigt som flera av dem med gråten i halsen flämtade ”Margaux 47!”.nominerade-dryck-matbloggsp

Honeycombs. Honeydrippers. A Taste of Honey. Just like honey.

Test: Taverna öppet ett år

För ganska precis ett år sedan provade vi en cirka 20 år gammal Taverna, eller Vintry’s Taverna som den kom att heta då monopolet AB Vin-& Spritcentralen skulle falla och föll och en massa viner och starkviner plötsligt skulle varumärkes eller åtminstone inordnas under paraplyvarumärken, som Vintry’s. På sin tid var det här ett pålitligt parkbänks- och fyllevin med hög YPK-faktor och, tills en viss gräns nåddes, en förlåtande sötma. Då vinet testades för ett år sedan fick det med beröm godkänt, kort sagt ett rejält och underskattat kap. Men, hur är det när flaskan varit öppen ett år och stått där halvfull och huttrat under förra årets vinter och svettats under årets sommar (den förvaras i ett skrymsle på terrassen härnere i södra Provence, gömd så att Hustrun som är mindre vetenskapligt sinnad än er utsände i de öppnade flaskornas förunderliga och understundom av överraskningar fyllda värld och därför kan förväntas hälla ut och kassera öppnade buteljer hon stöter på i terrängen som utgör vår gemensamma bostad och dess närmaste omgivningar)?img_2183

Provningen

Tackar som frågar, vinet är oroväckande bra efter ett år! Helt fantastiskt, faktiskt. Stor, härlig doft med inslag av torkad frukt a la katrinplommon, dadlar, fikon och russin, ett stänk honung där, lite citrus här och så en himla massa sötma i smaken, som samtidigt som det är förlåtande begränsar vinets användningsområden en hel del, till exempel är det inte att rekommendera till gratinerad hummer. Serveras däremot gärna som det är som en dessert i sig, eller kanske till lite ost, eller ost och fikonsörja, eller färska fikon och iberico, eller till nötter, eller som det är som en liten rackabajsare efter huvudrätten. Vi återkommer då vi låtit tidens tand ånyo ta sig vinet an, kanske smakar det sämre om något år.img_0017

King Crimson-godis

Gammal King Crimson som måste åhöras snart då den kan vara bortplockad snarare än vi anar. Dito. Om. Live från Wolverhampton. Unik variant av Larks Tongues In Aspic. Frilagda spår från originalet. Easy Money från nu.nominerade-dryck-matbloggsp

Clos Diére cuvée II

Som för den uppmärksamme framgick av förra inlägget var er utsände i den av nostalgi och bortglömda minnen dallrande hågkomsternas halvimaginära värld nyligen och besökte sin arbetsplats 1988 – 2006. Som av en händelse hade samma kväll en god vän laddat upp med en rejäl köttskank och en Clos Dière cuvée II från 2000. Ett kul sammanträffande och självklart ett osökt tillfälle att på vinifierat säga några ord om den mindre kända cuvéen av Clos Diére.IMG_2519När jag kom till Domaine Christiane Rabiega, som gården då hette, gjordes där framförallt rosévin. Det såldes under gårdens namn och, i förekommande fall, på en ”andra-etikett” kallad St-Joseph (efter kvarteret där gården ligger). Det stod snabbt klart att om vi skulle lära oss något om vin gällde det att utveckla de röda och vita vinerna. Dessutom visade enklare kalkyler att vi sannolikt skulle göra ett bättre resultat om vi lyckades med konst- och vågstycket att etablera ett riktigt dyrt toppnummer på gården. Det toppnumret blev Clos Dière cuvée I, vilket vi ska be att få återkomma till i en senare post. Nu handlar det om cuvée II.IMG_2519

Med utgångspunkt från de druvor som fanns på gården gjorde jag bedömningen/chanstagningen att vi skulle kunna göra ett rent syrah-vin, något ovanligt i trakterna vid den här tiden, och ett, ändå ovanligare, vin på carignan och grenache, utan stöd från en tredje druva, som syrah eller cabernet sauvignon. Carignan ansågs vid den här tiden, och många år framåt, som något som katten släpat in och att vi satte druvan i högsätet var både impopulärt bland många av våra kollegor och något som andra tyckte var kokobäng. Att det skulle funka var jag övertygad om för jag hade sett en av mina läromästare, Miguel Torres JR, göra just ett sådant vin och sådär lagom plagierande hängde jag även på hans idéer om att lägga den där blenden på en mix av franska och amerikanska fat.IMG_2519

Medan cuvée I var ett vin för källaren, var cuvée II ett vin som skulle kunna behaga lite tidigare, kanske rent av strax efter buteljeringen. Samtidigt skulle det vara ett kvalitetsvin och hålla för många år i källaren. Över åren finputsade jag på ek-mixen och även om vinet alltid låg på franska och amerikanska fat kom både tunnbindare och lokala skogar/ursprung att ändras med tiden, liksom tiden på fat och själva druvmixen samt skördetillfället och macerationens längd. Komna till årgången 2000 satt allt på plats (och druvmixen hade stannat vid 60 % carignan, 20 % grenache, 20 % cabernet sauvignon).IMG_2519

En anekdot är att vi år 2000 även gjorde en Clos Dière ”American Blend”. Det var i princip en cuvée II (med lite mer cab) som vi skördade senare och gav mer tid i hårt rostade fat. Resultatet blev ett oerhört insmickrande och drickvänligt vin som kunde bälgas från dag ett. Skälet till att vi gjorde ”American Blend” var att det stod mig upp i halsen att så många vid den här tiden talade om powerviner som Bacchus gåva till mänskligheten och att vi som satsade på arbetet i vingården och att pilla så lite som möjligt med vinerna och snarare jaga balans och renhet än kraft och pondus framstod som gårdagens hjältar. I själva verket kan vem som hest göra ett powervin, även sopor till vinmakare, medan det är svårt att få till det där rena och balanserade uttrycket.IMG_2519

Men för Guds skull karl! Hur smakade Clos Dière cuvée II 2000? skrikfrågar nu kanske en och annan frustrerad HR:are med mer cuvée II i källaren än tålamod. Jodå, tackar som frågar, vinet var väldigt gott idag och hur bra det egentligen är förbjuder mig min falska blygsamhet att säga.

Hello Hooray!

Svavelfritt efter snart tre år

Drog i helgen en av de osvavlade rödingarna vi gjorde på Domaine de Brescou 2013, ni vet kanske, ren cab, jäst rakt av och buteljerad, odrickbar inledningsvis, synnerligen rustik och rå då, nu, efter snart tre år, riktigt saftigt god, inte rustik alls och för att prata matspråk mer låga smaker än om det varit svavlat, men tanninstrukturen är tveklöst bättre på det här än det svavlade syskonet, inga off flavours alls, bara renhet som vore det en nyputsad barnrumpa, vilket får er utsände i de osvavlade vinernas alltför ofta ointressanta och ibland rent av defektstinkande environger där funky inte har med musik att göra, att fundera över den enorma utmaningen den sanne naturvinsälskaren står inför då kören med naturvinsproselyter brister ut i patetiska hyllningskörer till den bakfyllefrämjande etanalens, det giftiga ochratoxinets, den beska orenhetens och den galopperande flyktiga syrans ära. Lite perspektivlöst, rent av navelskådande och kanske inte minst knappast ödmjukt med tanke på vem som gjort vinet som får den ovan nämnde att utropa det patetiska som strax ska följa, men hursomhelst: oh, så gott osvavlat vin kan vara!13517763_995576853873527_44434319_o

Svavelosande musik!

MDLVX & finewines.se

finewines.se är förmodligen Sveriges nördigaste vinforum. Här finns det mesta för den som inte har något liv. Ämnena som presenteras och, oftast, diskuteras spänner från vilken utbildning en sommeliersugen bör gå via produktnyheter till varför någon kan få för sig att jäsa ett vin malolaktiskt på nya franska ekfat som rostats medelhårt och vid extra låg värme. Ja, nördigt. Med det sagt förstår var och en som vill lära sig mer om vin eller som gärna vill vara en del av Vinsverige, att den måste bli en återkommande gäst, eller rent av medlem, på finewines.se.IMG_0598En av de för oss nördar oemotståndligt roliga sakerna medlemmarna på finesawines.se ägnar sig åt är att se ut ett vin som alla medlemmar en given månad kan köpa på sig och prova, var och en på sitt håll, resultatet av respektive provning presenteras sedan undan för undan i en tråd för ändamålet. Klart det är kul. Vad tycker jag, vad tycker de andra? Hur lika/olika uppfattade vi vinet? Och, vilket bra sätt att presenteras för viner jag kanske inte hade koll på! Ja, ni som inte är vinnördar, det är ofantligt fånigt för er, men sanslöst intressant för oss andra.

Extra intressant blev det för er utsände i de navelskådande och inåtblickande fantasternas digitala värld i maj i år. Då provade nämligen nördgänget Mazuelo de la Quinta Cruz, merMDLVX 2009 känt som MDLVX, och ett vin designat av er ovan nämnde utsände. Vinet har tidigare omskrivits här på vinifierat och den sanne HR:en vet att första årgången var 2006, att vinet sedan starten fått toppnoteringar i såväl Sobremesa som många andra spanska tidningar och guider (som rent av placerat vinet bland Riojas tio bästa) och att sedan dess har MDLVX fått erkännanden mest överallt också utanför Spanien, inte minst i Decanter, där det toppnoterats.

Vinet görs på druvan mazuelo – när Miguel bad mig göra ett vin med/åt honom ville jag inte göra en ”Rioja” eftersom det redan finns så många, utan en Rioja med eget stuk – och druvorna kommer från vingården Quinta Cruz, som inte är quinta som i Portugal utan quinta, femte, alltså ”Femte korsets vingård” eller snarare ”Mazuelo från Femte korsets vingård”. Låter tveklöst bättre på spanska. Druvorna odlas ekologiskt och vid lågt uttag (till följd av hård gallring och återhållen gödning). Jäsningsarbetet är sparsmakat och ek-kombinationen är aningen udda för att vara Rioja. Visst, där är franska och amerikanska fat, men också östeuropeiska och vi är noga med att eliminera fat som drar iväg på oönskat vis. Det sistnämnda begränsar volymen ändå mer är redan Femte korsets lilla yta och gallringen. Vi brukar landa på mellan 2500 och 4500 flaskor per år.

En av idéerna med MDLVX är, i likhet med merparten av viner jag gör, att årgångarna ska komma till tydligt uttryck. Detta gör, på gott och ont, att MDLVX kan variera en hel del mellan åren. 2011 som finewines.se provade, och som också är årgången som säljs i Sverige just nu, är idag fortsatt väl ung men samtidigt en ganska snäll mazuelo-årgång – till skillnad från till exempel 2008 som var väldigt spetsig och otillgänglig åtminstone de första fem åren (mycket bra idag dock).

Vad tyckte då fineswines-nördarna? Jodå, det blev genomgående godkänt och poängsättningen landade nog i snitt på 88, vilket är riktigt bra för ett vin i den här prisklassen, gissar jag. Några tyckte att vinet hade italienska vibbar och det är något jag ofta får höra om viner jag gjort eller designat och det beror nog på att jag genom åren mest inspirerats och påverkats av de bästa italienska vinmakarnas ackuratess samt att jag själv uppskattar tydlighet och disciplin i viner. Andra drog paralleller till druvorna blaufränkish och zweigelt och där är det nog druvan mazuelo som tittar fram och ger de associationerna, särskilt till zweigelt, skulle jag säga – denna association var gissningsvis ändå tydligare i den unga 08:an.IMG_0657vinifierat och den ovan nämnde utsände tackar nördarna på finewines.se för uppmärksamheten och många kloka synpunkter på MDLVX (dessa ska f ö, självklart, vidarebefordras till kollegan Miguel Merino).

Musik!

Clos Diére blanc 2004

När jag kom till Domaine Rabiega 1988 var min uppgift att basa för denna AB Vin-& Spritcentralens kurs- och vingård. Inom två år skulle jag också ta över vinmakeriet, var det sagt. Så blev det. Men redan vid ankomsten ställdes jag inför en situation som krävde ett ”vinmakar-beslut”. Ett par hektar mark hade ryckts upp och skulle planteras – med vilka druvor då?IMG_1379I enlighet med tidens anda – 1988 dominerade fortsatt Gamla världen medan Nya världen gick fram med stormsteg, folk skrek om ”brett”, andra om överekade viner, och om vilken stil som skulle komma vinna kampen om världsmarknaden, och när skulle de hopplöst sömniga kooperativen i Europa komma till sans? – föll den då unge, blivande vinmakarens val på de då i Europa pinfärska modedruvorna cabernet sauvignon, chardonnay och sauvignon blanc. Och viognier. En druva som då var hyggligt okänd och knappt odlades utanför Condrieu och Côtes-du-Rhône och långt från en modedruva. Originellt, och lyckligt, var däremot att jag tog mig tid att välja kloner. Att jag alls gjorde det berodde på att jag ägnade mycket tid åt skolbänken och studiebesök de första åren i Frankrike, och till de nya impulserna som då kom över mig hörde att välja kloner. Detta blev betydligt vanligare under senare delen av 1990-talet för att så småningom spåra ur med ”sönderavlade” kloner som följd – något många vinbönder betalar för idag då de tvingas byta ut inte hållbara stockar planterade de senaste 20-30 åren.IMG_1381

Hursomhelst, viognier lades till mixen. Tanken med druvurvalet på vita sidan var att göra något som då, mig bekant, aldrig gjorts, nämligen blanda chardonnay, sauvignon blanc och viognier (senare upptäckte jag att Hamilton Russel i Sydafrika och Hedges i USA båda började blenda chardonnay och sauvignon blanc ungefär samtidigt som vi). Att vinet skulle jäsas på nya fat var, tidsenligt, självklart (och faten valdes med tiden nogsammast ut, ett resultat av studier för Naudin och Feuillat, som på den tiden var världens fatguruar). Gick däremot mot tidsanadan avseende den malolaktiska jäsningen, då ett antal kurser/provningar övertygat mig om den malolaktiska jäsningens vikt för den här typen av fatjäst vin.IMG_1379

Över åren utvecklades receptet för Clos Dière blanc. I vinkällaren kan man säga att allt förenklades och vi gjorde allt mindre med vinet. Däremot lade vi allt större vikt vid arbetet i vingården och kommen till 2004, då odlingen varit ekologiskt i nästan 15 år, var uttaget, hårdgallrad som gården var, nere under 20 Hl/Ha på rankan (det vi fick ut som vin låg snarare på 15 Hl/Ha) och vi hade inte gött annat än med mineraler sedan 1990-talets början.IMG_1381

Min tanke med Clos Diére blanc var att göra ett rejält lagringsvin, ett vin som skulle börja drickas efter tio år. Skulle gissa att 98 % av all Clos Dière blanc – ett vin som upphörde finnas till efter årgången 2005 (gården bytte ägare precis före skörden 2006, och jag lämnade redan i början av det året, låt vara att jag övervakade odlingen t o m augusti i väntan på en ny ägare) – är uppdrucken sedan länge, och alltför tidigt. Själv har jag ett gäng 03, 04 och 05 liggandes. Igår öppnade jag en 04:a.IMG_1379

Det talas ibland om att det är bristen på svavel som gör att många vita Bourgogner mognar i förtid, eller i vart fall snabbare än förr. Kanske har det med saken att göra, men jag tvivlar starkt på det – inte minst i ljuset av ändrade odlingsförutsättningar, nya kloner, andra odlings- och fermenteringsmetoder, lägre naturlig syra och mycket annat. Clos Diére blanc har, precis som så gott som alla viner jag gjort och gör, väldigt låg svavelhalt (varför? därför att ett välgjort och rätt hanterat vin sällan behöver mycket svavel, att sedan många önologiska standardverk för universiteten slentrianmässigt spridit högsvavlingens evangelium sedan Peynaud är lika relevant som att de svenska historieböckerna för grundskolan hyllade Cecil Rhodes som Afrikas ljus ända in på 1980-talet och att man i Ukraina av säkerhetsskäl fortsatt pastöriserar allt vin före buteljeringen).IMG_1381

Alldeles oavsett det nyss sagda så är Clos Diére blanc från 2004, detta lågsvavalade vin, fortsatt ungt (!). Stor doft med inslag av, sedan bara något år, färdigintegrerad ek, lätt kryddigt, gula plommon, fudge, en blombukett, pyttelite mocka; smaken är rejäl och kraftfull och fortsatt en aning rustik i kanterna, där den måste förfinas lite innan vi är helt nöjda; lång, ren eftersmak. Fungerade till blomkål med bacon och någon slags sås.Muhammad Ali

The Greatest!

Osäkrad vinfrossa

Häromdagen gick säkringen på Twoson-kollegan och det ledde till en vinfrossa av hyggliga mått. Då er utsände i de yviga och väl tilltagna frossornas prunkande trädgårdar med sina dignande fat av frukter och legender kände ett djupt ansvar mot alla HR:are att ställa upp då nöden kallade och delta i den här frossan så att någon kunde sprida informationen om den för att säkerställa att den inte går någon avundsjuk näsa förbi, ställde den nyss nämnde sig än en gång till HR:arnas tjänst, bet ihop och genomförde, med viss bravur, övningen. (Allt på magnum såvida inte annat anges.)IMG_1344

Frossan inleddes med halvchansningen 1959 Moët & Chandon, ett fantastiskt vinår i största allmänhet och den här vintage-varianten från M&C var precis lika bra som husets vintageviner plägade vara på den här tiden, kort sagt en stor upplevelse med sina urläckra mognadstoner, de där som bara riktigt gammal champagne kan få, understödda av en imponerande syra och mousse, en livlig krabat som alla bubbelälskare borde få njuta en gång i livet.IMG_1355

Öppningen ställde krav på det kommande vinet, som lämpligt nog var en Dom Perignon från samma hus som ovan och det likaledes utmärkta året 1988. Tyvärr var den flaskan lite lätt störd av korken – inte defekt, störd – men även utan detta för den griniga näsan irriterande inslaget hade det här i grunden utmärkta vinet inte någon chans mot sitt äldre syskon. Således snabbt till en 1989 Clos des Goisses, som, som sig borde, uppvisade en rejäl syraskjuts och bra spets i doften, bra. Den inledande magnumskumpa-delen av frossan avslutades med en 1983 Salon Blanc de Blancs ”Le Mesnil”, som aldrig varit er utsändes bland de hajpade bubblens högljudda och följajohniga berg- och dalbana vinkopp, säkert bra för den som gillar den kraftfulla och aningen klumpiga husstilen.IMG_1360

För att inte rusa iväg blev det också en 75 cl-butelj av Pol Rogers gamla prestigebubbel (nedlagd 1988) ”PR” från 1986, mycket bra, mycket god, tur Winston Churchill finns kvar… samt en 75 cl-butelj Dom Perignon från 1969, ett vin som uppvisade fin mognad och fortsatt full form, utan att nå 59:ans ovan nivå (men det är mest ett uttryck för hur överjävlig 59:an var ska ni som aldrig kommer få dricka den veta).IMG_1366Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.IMG_1363

Äntligen lite DRC! Detta mänsklighetens livsluft, dess räddande elixir och det som visar varför människan behöver kultur och skönhet för att överleva som ras. Nu ställdes en Romanée-st-Vivant mot en La Tache. Båda från 1982 och 75 cl. Inledningsvis skrek RsV så mycket elegant och tydlig pinot att La Tachen kom av sig lite, men när den väl fått ordning på stämbanden var det inget snack om saken. Bäst fick på tafsen av bättre än bäst. Hatten av för det där vinodlandet och –makeriet de ägnar sig åt på DRC!IMG_1365

Finns det då alls något vin som kan följa upp det nyss nämnda? Det gjorde det faktiskt! En 1953 Château Mouton Rothschild var i ett så bländande och urgott skick att det för en stund blev knäpptyst runt bordet (och då ska ni veta att vi var många pratglada egon som satt där och spände oss); endast njutningsfullt sörplande och pinsamt hulkande från dem som inte kunde hålla tårarna tillbaka hördes. Satan i gatan! Ett råd: tacka inte nej om någon vill bjuda dig på ett glas 53 Mouton (men kräv magnum).IMG_1366

Efter det nyss nämnda gick det inte att gå vidare så vi gick tillbaka till Gå och tryckte i oss en magnifik 1983 Chateau Montelena (75 cl) i bästa form och hög mumsfaktor och med många år framför sig om man kan avhålla sig från att dricka eventuella flaskor i vinkällaren; denna följdes av en 1970 ”Martha’s Vineyard” från Heitz Cellars (75 cl), ett vin som aldrig varit min grej och inte heller var det nu, men alla som gillar skadade viner satt där och ojade sig i vanlig ordning ity det var inget fel på vinets form, bara vinet.IMG_1368

Äntligen port! 75:or så klart. Först en utmärkt Fonseca Vintage Port från året som vägrar växa upp, 1963. Överflödigt nämna att inte heller den här flaskan var mogen, men ack så god. Och imponerande. En stackars 1970 Graham’s Vintage Port som skulle matcha 63:an blev lite tunn i sammanhanget och fick därmed också lite väl påtaglig sötma, vilket å andra sidan inte är detsamma som att det inte var en njutning.IMG_1370

På tal om sötma. Kommen så här långt fick Twoson-kollegan plötsligt för sig att låta Barsac utmana Sauternes, som om det inte var samma sak, men jag håller på Twoson-kollegan, det är inte alls samma sak, och som vanligt vann Barsac den här kvällen också. Medan 1971 Château d’Yquem i vanlig ordning spelade med sina obalanserade och imponerande muskler dansade en fjäderlätt och elegant Château Climens som en prima ballerina hängandes uppochner i gommen, upplyst av Bacchus gudomliga spotlight.IMG_1344Sängdags och vad är väl en bättre sängfösare än en 1996 Pol Roger ”Sir Winston Churchill”, ett vin med skrämmande hög wow-faktor.