Långtidstest av etanalskadat vin!

Vet att det snöar och blåser i Sverige, men här nere i södern är det våren som har övertaget på vintern. Detta har föranlett Hustrun att börja gräva fram terrassen efter vinterns belamring av allehanda jox och brôte. Var häromdagen djupt upptagen med att fördjupa mig i Champions League, då: ”Men Lars! Vad har jag sagt om dina förbannade test?!” Hustrun hade hittat de undangömda öppnade flaskorna, dessa vetenskapens nödvändiga grundförutsättning för det långtidstest som vi bedriver sedan några år. Till dess städfrossan drog fram var de små juvelerna väl dolda under en filt, i ett hörn längst in på terrassen. Nu var goda råd dyra. Utskällning och uthällning var bara förnamnet på vad som kunde hända.Mycket riktigt: när jag närmade mig terrassen och Hustrun, stod hon där redo att hälla ut de ovärderliga dropparna surt vin som ingår i det senaste forskningsprojektet: Taverna öppen sedan några år, sherry öppen sedan ett år och, juvelen i kronan!, etanalskadat vin öppet sedan november 2020. Först efter ett löfte om att er utsände hjälte i den nobelprisaspirerande forskningens heligaste och mest upphöjda experimentverkstäder vårstädar terrassen och i samband med det kastar sina testflaskor, kom Hustrun till sans och lommade iväg, muttrande och svärjande över någon för den nyss nämnde obekant barnunge.Så till saken: Innan flaskorna åter gömdes undan på ett absolut oupptäckbart ställe provades de och… Frankrike har ett resultat: 1. 30-årig Sherry Oloroso (Victoria Regina) öppen sedan cirka ett år: Brun färg, underbar doft dominerad av nötter och honung, dito smak nu förstärkt med en påtagligt förhöjd flyktig syra som återfinns både i näsa och mun, mycket lång lite alkoholanstruken eftersmak. 2. Taverna, tappad av V&S i Stockholm på 90-talet och öppen sedan ett par år: Grumligt brun färg, något diskret doft, söt och god smak där viss oxidation gör sig påmind, inte minst om provaren är dum nog att sörpla vinet, samt ett frapperande inslag av nytuggad kaffeböna. 3. Juvelen i kronan: Etanalskadat Languedoc-vin öppet sedan november 2020: Blåröd färg med hög intensitet, doften som i november 2020 hade ett litet störande inslag av etanal domineras nu av etanal, smaken är fint balanserad och helhetsintrycket av smak och doft är att det här var som att i en rå potatiskällare äta en äppleskrutt med kärnhuset och då tugga särskilt noggrant på kärnorna.

Musik.

Sorted provar björksavspetnat

Sorted Food Club med nära 2,5 miljoner prenumeranter på youtube har provat petnaten Sav1785, som jag varit med och utvecklat åt Sav Winery i Östersund. Lite kul i sammanhanget är inte bara att det är en tämligen unik, om inte rent av unik, petnat på bas av björksav, utan också att vinet görs enligt en nyutvecklad bubbelmetod vi kallar ”méthode suédoise”. Enkelt uttryckt är det sistnämnda en mix av ”méthode traditionelle” och ”méthode rurale”. Finns på bolaget: Sav 1785, nr 77440, 119kr. Friskt och med en påtagligt känsla av natur. Ekologiskt certifierat och till skillnad från druvor garanterat obesprutat. Drick som aperitif eller mixa i en kir royal eller en aperol spritz. Här är länken till Sorted Foods provning (inslaget kommer 4.30 in i klippet).

Musik!

Historien om Clos Dière blanc

Lade upp en grej om Clos Dière blanc 2004 på Facebook. Har därefter fått frågan från fler än några personer om att också säga något här på bloggen. Detta eftersom flera HR inte bevärdigar Fb med sin närvaro. Således här något om Clos Dière blanc.

Clos Dière blanc planerades redan 1988 (mitt första år vid rodret på Domaine Rabiega) och planterades 1989. Vid den här tiden fanns ugni blanc och clairette på gården. Två ganska neutrala volymdruvor, som vid tidpunkten var iskalla. Vinvärldens blickar var riktade åt ett enda håll (när det gällde vitt): chardonnay. Och möjligen också: sauvignon blanc. Märk väl att spridning av de här idag tretton på dussinet-druvorna då bara var i sin linda – bortsett från Australien och Kalifornien, där framförallt chardonnay redan satt sig i förarsätet, och det rejält.

Världens vinpreferenser styrdes också i icke ringa utsträckning av den eller snarare de stilar som skapades i de här områdena, och särskilt Kalifornien, under 1980-talet. Grunden till detta var det exploderande vinintresset i USA – en marknad som fortsatt, nu 35 år senare, växer så det knakar och sedan några år är världens största vinmarknad. Självklart hade den amerikanska preferensen stort inflytande i vinvärlden perioden 1985 – 2010 (med 2010 avses inte att den amerikanska smaken inte är mycket viktigt idag, bara att den powerdrivna amerikanska smakpreferensen minskat i betydelse, i alla fall tillfälligt).Nåväl. Vi planterade sauvignon blanc och chardonnay. Inget konstigt. Lite mer originellt var att vi planterade för att blenda de två. I efterhand har jag förstått att Hamilton Russell i Sydafrika och Hedges i USA gjorde detta vid ungefär samma tidpunkt (särskilt kul att notera med tanke på att jag sedan kom att konsulta för Hedges 2001-2015). Men de lät båda chardonnay-druvan dominera. Vi gjorde tvärtom. För att lyckas med det –  a-l-l-a plantskolor och andra förståsigpåare varnade och sa att ”det går inte” blenda chardonnay och sauvignon blanc, men ingen kunde säga varför och ingen, visade det sig, hade heller provat – studerade vi/jag de vid tiden allt vanligare klonerna ordentligt. Detta i syfte att hitta en kraftfull sauvignon blanc och en vekare chardonnay.Vårt skördearbete skedde sedan i enlighet med de där ”ingångsvärdena”. Chardonnay-druvorna skördades alltid tidigt på snudd på omognad, medan sauvignon blanc oftast fick nå full morgnad, ibland med viss råge. Druvorna odlades ekologiskt och med en rejäl grönskörd och vid mycket lågt uttag, som varierade mellan åren mellan aldrig översteg 25 hl/ha. Manuell skörd, gallringsband, och sedan mest hands off: ingen jäst, ingen klarning, ingen filtrering, mycket lite svavel, lagring på jästfällningen (vi tog självklart bort den första ”gros lies” men gjorde inget därefter)… Jäsning och en tids lagring i nya, franska barriquer (noga utvalda avseende ursprung, tillverkare och rostning för att passa visionen av vinet). De första åren med batonnage, men senare med remuage (vi snurrade på faten).Åsikterna om det här vinet gick sannerligen isär på den tiden det begav sig. På grund av druvvalet fick vi klassa Clos Dière blanc som lantvin (Vin de Pays, alltså det  som nu heter IGP). Det tyckte de ansvariga för AOC/P Côtes-de-Provence var skönt för de var redan irriterade på att vi gallrade druvor, jäste på fat (att vi jäste rosé på fat var de särskilt upprörda över) och hade andra dumheter för oss. Vad gällde smaken menade en del att det bara var för mycket, medan andra älskade vinet. Detta gällde inte minst ett gäng stjärnkrogar på kusten (med Louis XV i Monaco i spetsen), vilka blev de stora avnämarna för Clos Dière blanc.En utmaning med de senare årgångarna, låt säga 2000 – 2004 (sista årgången), var att det unga vinet var oerhört koncentrerat och smakrikt. En stil som chockade dem som trodde sig stå inför ett lätt och med tillsatt syra boostat vitvin från Provence. Det här var raka motsatsen. Vår rekommendation var att kunderna skulle spara vinet tio år innan de öppnade det. En höftning. Korkade häromdagen upp en Clos Diére blanc 2004. En flaska som lagrats under okej förhållanden. Vinet hade såklart passerat sin peak, som förmodligen inföll för tre-fyra år sedan, men var fortsatt vitalt och inte minst gott. Fortsatt mycket smakrikt och med en hygglig bärande syra (tidigt skördad chardonnay!). Har noterat att mognadsgraden kan variera mellan de här flaskorna – när jag senast öppnade en Clos Diére blanc 2004 för några månader sedan var vinet något yngre.

Musik. Musik.Musik.Musik.

Allahjärtansdagskampen eller Cheval Blanc 1992

Hur vällovligt syftet än var med Alla hjärtans dag från början, att sälja varor eller få folk att kramas, så vet alla att Alla hjärtans dag utvecklats till en kamp mellan det goda och det onda, och ingen, ingen, vill hamna på den onda sidan. Med andra ord gäller det att vara god, kramas och le dagen lång och ve den som glömmer detta!Således översköljdes er utsände i de påhittade kramdagarnas fasansfulla timmar fyllda av bortglömda viktigheter och stora skopor skamfylld eftertanke och stunder av att vara föremål för det allmänna åtlöjets tillskyndare av en varm våg av fasa då denne plötsligt upptäckte Hustrun i köket, tillredandes den nyss nämndes favoritmat och bordet dukat med rosor och hest viskandes, med ett varmt leende på de fylliga läpparna, ”Alla hjärtans dag, du slipper grönsakerna, har bara gjort en sallad”, och vid sidan om allt detta biffar av finaste slag. ”Vad står på?” hinner er utsände tänka innan han klokt nog inte hunnit öppna munnen och säga ”Vad står på?”, istället formulerar han med ett ångerfullt stön han gör sitt bästa för att dölja, ”Åh, vad öh bra, älskling, att du lagar precis det jag längtade efter öh var precis uuh på väg till…”, här tar det emot för er utsände, ”…eh.. vinkällaren… för att hämta ett gott uuuh vin dagen till ära eeeh Alla hjärtans dag”, det där sista sagt med en liten frågande höjning och då Hustrun inte reagerade med något i stil med ”Men Lars! Vet du inte vad det är för dag?!” och illvilligt onda blickar, kunde vi sluta oss till att vi prickat rätt på dagen och att goda råd nu var dyra om vi inte skulle hamna vid skampålen det närmaste året.Vi begav oss därför med gråten i halsen – jo gråten i halsen för denna pinsamma glömska av Alla hjärtans dag kunde endast balanseras med något galet bra och onödigt att dela med någon annan – till vinkällaren och tog plats bland de älskade pannorna. ”Jag är ledsen, men idag stryker en av er med, för husfridens och mitt redan skamfilade ryktes skull,” undslapp vi oss och slet med oss en Cheval Blanc 1992 innan kärleken till flaskorna vann över husfriden, skamryktet och kärleken till Hustrun. För att inte göra en skräckhistoria längre än den behöver vara: Cheval Blanc 1992 visar alla tydliga tecken på det lätta årets attribut och gör det med bravur, varmed menas att den läckra frukten satt sig i förarsätet på bekostnad av det fruktlösa vinmakeriets klåperi som hade gett vid handen och i glaset en mjäkig dryck bortom det anständiga vinmakandets fina salonger; inte den mest potenta årgången ett Cheval Blanc-fan som er utsände provat, men banne sig det mumsigaste! Och tillsammans med 1947 (ha!) den bäst vinmakade på slottet. Perfekt balanserat, grymt snyggt gjort, kort sagt ett imponerande och fläckfritt vinmakeri som fångat årets alla svala attribut på ett överväldigande vis och sist men inte minst: perfekt att njuta nu. Ett vin som förutom att vara gott då det föll på sin post också hjälpte oss att uppnå remi i Allahjärtansdagskampen. Ett hjältevin!

PS Har nu lagt in Alla hjärtans dag 2021 i kalendern och räknar då med att vara på resande fot.

Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Musik. Bonus.

Explosivt Viña Ardanza

Ett rödvin som med kraft skickar korken i taket? Jupp, det finns. Öppnade igår en Viña Ardanza från cirka 1980 – cirka, därför att etiketten förstörts under lagringen, vet dock inköpstillfället (Barcelona 1990) och att den här pavan kom in i vinkällaren tillsammans med andra viner från La Rioja Alta vilka samtliga var tillverkade runt 1980 – och den visade sig vara minst sagt explosiv.Till att börja med verkade den gamla korken vid öppnandet hänga ihop fint och följa med korkskruven som den skulle, men plötsligt gick den av och cirka 15 % blev kvar i flaskhalsen. Började då skruva loss den 85%-iga korkdelen från korkskruven, för att strax försöka pilla ut den kvarvarande delen ur flaskhalsen. Döm om min förvåning när korken plötsligt sköt ut med en jädrans fart och så till den milda grad att det skvätte rödtjut ända upp i taket, en och en halv meter över diskbänken! Wow. Aldrig hänt under min drygt 30-åriga vin-karriär.Men vad hade då hänt? Efterjäsning så klart, men då borde ju vinet bubbla eller åtminstone pärla eller vara riktigt spritzigt? Nog fanns där massvis med småbubblor på ytan som vore vinet nytappat, men nej pärlande eller ens spritzigt var det inte. Så vad hade hänt?Min teori, motsäg den gärna, är att det skett en avslutande malolaktiskt jäsning i flaskan. Det sker fortfarande att viner buteljeras innan ”malon” är klar, men då, för runt 40 år sedan var det inte alls ovanligt. Ibland hände inget (ja, vinet hade förstås mer syra än annars), ibland blev vinet ”buteljsjukt” a k a körde sista delen av malon bäst det kunde (det var ju inte vinets fel att det tvingats ner i en flaska innan det kommit till ro med sig självt). I det här fallet hade flaskan, genom åren, flyttats på ett vis som frigjort det mesta av den koldioxid som uppstått vid den malolaktiska syraomvandlingen och när korken till 85 % var borta förmådde gasen trycka ur den resterande biten, och av bara farten for det mesta av gasen ut ur flaskan i den där första eruptiva explosionen – ni vet, samma som får det på riktigt mousserande vinet att lugna ner sig ganska snabbt efter korkutdragningen (förutsatt att det inte är en formula ett-vinnare eller annan barbar som står där och vill fortsätta göra sig av med vinet på annat vis än genom att inmundiga det).

Summasummarum blev det en överraskningarnas smäll, rödtjut i taket och en njutbar stund med en 35-40 år gammal Ardanza som visade sig vara fullt vital och inte ens spritzig sedan den väl fått ur sig gasen.

Musikexplosion. Explosiv musik.

Imperial (Cune) Reserva 1981

I skrivande stund råder överhettning i de nedre regionerna av Provence. Kloka är därför försiktiga med de fysiska utsvävningarna, och de ställer sig definitivt inte att laga mat vid en kokhet spis. Dock höll det igår på att gå riktigt illa för er utsände i de dallrande och kvävande värmeböljornas vågdalar, och detta på grund av att denne undslapp sig ett ”men jag kan laga mat!” väl medveten om att om det är något övriga boende i huset inte tänker låta honom göra så är det just det. Döm om den nyss nämndes förvåning när  Katalanske kockens hustru, gäst i huset, rappt sa ”jamen vad bra Lars, då lägger jag mig i skuggan och läser en bok medan du åker och handlar och fixar krubbet”.Som alla förstår kunde vi inte låta detta ske. Letade därför upp Katalanske kocken, som befann sig på annat håll i huset och därför inget hört, och sa till honom ”Vi har precis kommit överens om att du lagar tapas ikväll, tror du och din hustru behöver åka och handla råvarorna nu, hon ligger på terrassen med en bok.” Då Katalanska kocken är naiv och oskyldig som en orörd nunna och det bästa han vet är att laga mat, misstänkte han inget fuffens utan drog trots värmen snabbt på sig en anständig klädsel och sa glatt åt sin hustru att följa med och handla.Så långt allt väl, även om de där blickarna från Katalanske kockens hustru när hon insåg att hon blivit utmanövrerad i elakt spel var lite otäcka. ”Köp vatten också”, kastade jag förnöjt efter dem och det är då hon säger det, Katalanske kockens hustru, ”Ja men vad bra att det blir tapas ikväll, då kan vi äntligen få den där Imperial 81:an Lars talat så varmt om, ett av hans absoluta favoritviner, en flaska kvar, visst var det så?”. Hon säger det där vänd till Hustrun, som genast undslipper  sig ett ”Jamen självklart, klart vi ska ha Imperial 81 till kvällens tapas, eller hur Lars?”. Panik! ”Alltså, jag var nog mer inne på rosé i värmen. Jag har köpt färdiga isbitar som vi kan ha i. Jag vill absolut inte ha ett tungt rödvin i värmen.” Hustrun… ”Vad bra, Lars, jag har en flaska rosa från kooperativet i Lorgues, de säljer ut vinerna från 2017 just nu, oerhört prisvärda, och om du lägger is i drygar du ut volymen ändå mer, bra tänkt där, och så blir det lite mer rött att dela på för oss andra. Härligt!”

Sorgesam musik.

Långtidstestet av vin: Storslaget & beundransvärt projekt i hamn

Påskveckan och Nôtre Dame brinner. Allt detta ingav en impuls att göra något gott. En god gärning och något storslaget för Mänskligheten och Vetenskapen. Tassade, så snart Hustrun åkt till jobbet, ut på terrassen och grävde fram de där sedan länge gömda flaskorna i det för HR:en så välbekanta långtidstestet av de osvavlade vinerna från årgången 2013, de som nu stått öppna i cirka 44 månader – senast testet gjordes i september 2018, hade de varit öppna i cirka 37 månader (ett test som redovisas här).Tog med flaskorna till köket, dokumenterade dem från utsidan (bilden ovan och nedan) – notera att det alltså handlar om ett vitt, rent chardonnay-vin och ett rött, rent cabernet-vin från gården Domaine de Brescou i Languedoc och året 2013. Båda gjorda som ”naturvin”, alltså bland annat utan tillsatt svavel. Tidigare försök finns dokumenterade här på vinifierat och testet kan följas tillbaka till den dagen då flaskorna öppnades för snart fyra år sedan.Slog så upp en skvätt. Dokumenterade vinet med kameran och genomförde sedan den sedvanliga okulärbesiktningen, vilken gav vid handen ett intryck av orangegult vatten innehållande rikliga mängder grums. Doftade. Ostskalken finns kvar liksom inslaget av OLW ostbågar, nytt är en anstrykning av väl använd disktrasa och, framförallt, krackelerande färg på en gammal ångare en varm sommardag; något vinliknande döljer sig bakom allt detta, som ett uselt vitvin i den enklaste, billigaste och mest diskutabla klassen. Smakar. Vatten med beska och jod, risavkok, låg syra; eftersmaken är dessvärre ganska lång och bjuder framförallt på brännande alkohol.Sköljde munnen ordentligt. Slog upp en skvätt rött. Eller rött och rött, okulärbesiktningen, efter väl genomförd dokumentation, visade snarare på ett så rikligt innehåll av grums att vätskan såg svart och ogenomtränglig ut. Luktade. En enormt stor doft av flyktig syra, definitivt olaglig att sälja, här ligger vi på halter lååångt över det tillåtna,  något som gör doften i sig intressant, för här hittar vi både etylacetat och ättika, Karlssons klister och aceton, just bring it on, sällan en flyktig syra är så nyansrik; noterar att det vid förra testet uppmärksammade inslaget av intorkad urin i bomullskalsong i någon mån finns kvar. Smakar. Inte mumsigt, snarare grumsigt. Mer knaster än vätska, rent av så knasterrikt att det krävs flera rejäl munsköljningar innan allt grums är borta. En produkt som nu helt klart tagit steget in i de hälsovådliga dryckernas försåtliga värld fylld av flyktig syra, ochratoxin, ethanal och metanol.Förstår att alla som följt det här långa projektet – 44 månader för bövelen och, ja, jo, ett lätt illamående dröjer sig kvar efter dagens övning, ett illamående som kan vara kroniskt övergående – nu undrar hur Mänskligheten och vetenskapen ska kunna belöna ja ni vet vem för hans oförtröttliga och dödsföraktande insats utan tanke på sin egen säkerhet – de alltmer hälsovådliga dryckerna, den alltmer lättretliga Hustruns avoga inställning till denna monumentala insats… –  och med Mänsklighetens och Vetenskapens bästa för ögonen. Vi vill på intet vis föregripa den ära och rikedom som med all rätt kommer tillfalla oss, men vi vill ändå gärna passa på att nämna ett livslångt forskarstipendium på årligen ett sexsiffrigt belopp (i euro) samt någon formell medalj av något slag och här tänker vi främst på vad kungen och Vetenskapsakademien kan göra för oss.Sist men inte minst: Nu är de osvavlade 13:orna upptestade, varför projektet härmed får anses avslutat. Till glädje för alla som tar livet och vinet på allvar och inte nöjer sig med att gissa fel på druva och ursprung, hur roligt nu än detta verkar vara för somliga, kan vi meddela att långtidstestet på den öppnade, gamla Taverna-flaskan fortsätter. (Inom parentes kan sägas att Tavernan vid dagens på grund av de båda första testens efterdyningar – illamående, lätt yrsel och en febrig och brännhet tunga – något halvhjärtade test var vackert orangebrun och det gick fortsatt att hitta ”Taverna” i doften; russin, nötter men också en hel del oxidation. Smaken var söt och det fanns någon form av liv i oxidationen även i munnen. Lätt brännande (den skadade tungan!), lång eftersmak med inslag av sötma, torkade russin, nötter och beska.)

Musik.

 

Tignanello 2010: Det perfekta matlagningsvinet

Hustrun ställer ut. En vecka. I Cagnes-sur-Mer. En knapp timme bort. Pendlar. Kommer hem sent. Ergo: Ni vet vem som får träda in och stå för matlagningen. Och trots att det är outhärdligt för alla inblandade håller de masken. Dock: Efter en veckas lidande och maskhållande är det dags för Le Grand Finale! Veckan är avklarad och den sista måltiden ska tillredas. Äntligen!

Kocken tänker ut en plan. Först maten. Karboniserad Carbonara, Påstortellini eller Sönderstekta ägg och bränt bacon? Det finns grader i helvetet. Det blir Carbonara. Och till den Tignanello 2010. Som plåster på såren. Ett alldeles fantastiskt vin och bara såå gott idag.Hustrun, som redan vet att maten i bästa fall går att äta, blir också glatt överraskad av den tilltalande flaskan på bordet då hon intar sin plats och väntar på att bli serverad. Häller upp lite vin i väntan på maten. Blir sittande med flaskan i handen och ser fundersam ut. ”Lars, varför är det så lite vin i flaskan?”. Kocken funderar lite och säger ”Matlagningsvin, vet du, lilla gumman.” Hustrun: ”Va? Har du hällt Tignanello i maten?!” Kocken: ”Nej, i kocken.”

Musik.

Händelser under julhelgen

1.En fasansfull upptäckt

Efter att på olika håll och i samband med olika familjesammankomster tappert ha försökt avsätta årgångstomtarna från 2016 och då mest bara bemötts med spott och spe, tömdes så äntligen tomtarna i en glasburk i samband med att någon ville liva upp glasburkens i sig intetsägande färgsättning. Detta ledde till att plastburken som tomtarna levt i under de senaste två åren blev tom och därmed närmare kunde utforskas. En grundlig olfaktorisk undersökning av dess botten resulterade i en fasansfull upptäckt: burkens botten har antagit en odör som är en oerhört uttrycksfull och vedervärdig och vomeringsinbjudande (ja, en lätt och ofrivillig kväljning, omöjlig att dölja då den var tämligen högljudd, uppstod vid upptäckten)  doftkombination av skumtomte, slå-kullerbytta-madrass-i-gympasal (svett och ostbåge) och urin! Resultatet gör att vi måste varna varje vetenskapligt driven HR för att försöka sig på det här testet hemma.  

2.Mamma Vinmakare hittar en spännande smakkombination

(Gemytligt Annandagjul-stämning, levande ljus, barn med tindrande ögon, en gemenskap kring ett välfyllt bord med mat och blandad dryck.)

Vinmakaren (till en inte alls särskilt intresserad familj): Som sagt, det är en bordeaux, kanske inte den allra bästa men bra för sitt relativt ringa pris, men kanske går spanjoren bättre till…

(Vinmakaren stannar upp, tittar på sin mor som börjat hälla julmust i sitt vinglas.)

Vinmakaren: Mamma! Det där är julmust!

Modern: Ja?

Vinmakaren: Du häller julmust i vinglaset!

Modern: Ja?

Vinmakaren: Det är vin i vinglaset!

Modern:Ja?

Vinmakaren:Du kan inte göra så mamma!

Modern: Ta dig inte vatten över huvudet, Lilleman, jag gör precis som jag vill och just nu vill jag ha julmust i min bordeaux.

Musik! Mer musik!

Château Beauregard 1993

På 1990-talet, innan ”vi” (Domaine Rabiega/Vin&Sprit) arrenderade Château d’Esclans och tiden tog slut och blev övertid, satt jag med i diverse provningsgrupper i Frankrike och på annat håll. Inte minst provade jag med det trevliga gänget på GaultMillau. Vår relation började med att Pierre Crisol och Jacques Dupont kom förbi Domaine Rabiega i samband med en rundresa i Côtes-de-Provence. De provade våra viner och, skulle det visa sig senare, de blev förtjusta i ”min” syrah från 1990 – åren 88 och 89 hade jag stöd av en lokal konsulterande önolog, 90 var första året jag styrde allt själv. Det där ledde till att Domaine Rabiega/Clos Dière (vinet gick under det namn vi skapat för de nya, mer seriösa vinerna från Rabiega, Clos Dière) bjöds in till GaultMillaus vinolympiad för syrah-viner i Bordeaux. En tävling där merparten av världens stora syrah-producenter deltog. Clos Dière slutade trea och slog bland annat namn som Jaboulet, Guigal, Clape, Henschke och Grange. Detta ledde i sin tur till att jag några år senare utsågs till ”Vigneron de l’Année”, sedan andra Clos Dière-viner gjort bra ifrån sig i provningar på annat håll.Ja, det kändes bra att få skryta lite här ovan, men det finns en poäng, för det här att GaultMillau och jag hyste ömsesidig respekt för varandra gjorde att vi ofta kom samman för att prova vin och, bäst av allt, det hände att Jacques eller Pierre tipsade om grejer de upptäckt under sina resor. Ett sådant tips var Château Beauregard årgång 1993. En årgång som många dissade utan att riktigt ha koll och andra vände ryggen utan att se helheten. Frågar ni mig så gjordes en hel del godis det här relativt varma året, och det till högst resonabla priser. Bland annat Château Beauregard.I samband med en traditionell söndagslunch – svenskar i förskingringen ni vet, samlas för att äta ärtsoppa eller söndagsstek och minnas Erik XIV (soppan ju!) och hylla det svenska skidundret på damsidan – drogs så ett gäng Beauregard idag. Har denna 93:a, året ok men kanske inte alltid lagringskapaciteten, hållit ihop? Uppriktigt sagt: Tror någon på fullt allvar att det här inlägget skrivits om det inte var så att vinet var äckligt bra? Ja, äckligt bra för er som inte får dricka det. För oss som faktiskt njutit det i klunkar fyllda av glädje och kvartssekelgammal merlot (och cabernet franc) snarare väldigt bra. Klassisk Pomerol. Snygg. Inga Parker-fasoner. 12,5% (traditionell skörd alltså). Mogen, så klart, och det på bästa vis. Lite vek men framförallt läcker merlot (och cab franc) i sitt esse. Allehanda frukter, fudge och kola, balans, elegans och allt det där andra som en klassisk klassiker ska ha , ja till och med ett litet anslag av flyktig syra som förhöjer upplevelsen. Faktiskt rent av ren, vilket gammal Bordeaux trots Peynaud och som bekant inte alltid är. Tack GaultMillau!

The Kinks.