Förbud mot höstlovsresor!

Resenären anländer i ottan till ett överfullt och kaosartat Arlanda och frågar sig medan obehaget växer till sig i kroppens morgonkänsliga system och organ ”vad är det som händer?!”. En vänlig incheckningsdam upplyser så småningom, efter en väl tilltagen tidsrymd köande, om att ”det är ju höstlov, höstlovsresor, har varit kaos sedan lovet började”. En närmare studie ger nu vid handen att både Vänliga Damen och hennes kollegor har mörka ringar under ögonen, ovårdat hår och desperat stirrande blick. Höstlov, alltså.

Även i säkerhetskontrollen visar sig höstlovet ha slagit till – låt vara att Arlandas säkerhetskontroll per definition är en lekstuga: en massa oengagerade människor som är mer uppmärksamma på varandra än resenärerna de ska kontrollera. Värst är det i loungen, som förvandlats till en kindergarten. Det är säkert okej för småbarnsföräldrarna som redan lider av vinterkräksjuka och dagisrinnande näsa – påfallande ofta grönt snor med en slags kråkor, ni vet (vet ni inte är tipset att ni inte heller behöver veta) – men en mardröm för den som försöker undvika dessa dagisvärldens gissel.

Men allra värst är det på planet med alla dessa höstlovsresenärer ombord. Resenären kan förvisso bli avundsjuk på ungarna som får stå och hoppa och skrika i sitt säte medan en trött förälder småler och försöker få det hela att se ut som den naturligaste saken i världen och som att ”barn är ju barn så låt oss le åt det lilla energiknippet tillsammans” och det är då ungen verkligen gör det Resenären skulle vilja göra själv: vänder sig om och illbligar på snubben i sätet bakom och, medan näsan står på öppen kran, säger, så gott den nu kan tala begripligt, ”Hej!”. Ett vanligt misstag är att i det här läget titta på ungen, le och säga ”Hej” för då tar uppträdet i likhet med snoret aldrig slut.

Kravet på särskilda avdelningar för fulla, förkylda, pratkvarnar och barnfamiljer har aldrig varit större än i dessa höstlovstider, men i väntan på att branschen tar sitt ansvar och förpassar nyss nämnda kategorier till lämpliga, slutna, specialavdelningar på bagageutrymmets våningsplan, tvingas vi se oss nödgade att med omedelbar verkan kräva ett förbud mot höstlovsresor!

PS För övrigt är det uppenbart vad varje lov innebär: sommarlov (midsommar, nubbe, sill, kräftskivor, simskola, sommarhagar, stim och lek och så vidare), jullov (jul), sportlov (sport), påsklov (påsk), höstlov (man vårdar sin melankoli och ärar och helgar Hösten och ger sig inte ut på käcka familjeresor till sol och värme – om just det där sista var poängen med lovet skulle det heta ”sol- och värmelov” eller kanske ”reslov”).

En Twoson-resa

Många HR:are har koll på Twoson Club vid det här laget – någon är kanske rent av medlem i den exklusiva klubben. Dock, i all korthet: Twoson Club drivs av ”Twoson-kollegan” och er utsände i de exklusiva vinenvirongernas dyrköpta erfarenheter. 39 medlemmar (som vissa år blir 40), som får några sanslöst dyra magnumbuteljer varje år – buteljer som är unika såtillvida att det för det mesta bara finns de flaskorna som klubben frikostigt delar med sig av: det kan vara ett specialblendat vin eller en uppsättning magnum som exklusivt köpts upp av klubben. Bland producenterna som hittills passerat revy kan nämnas La Spinetta, Chateau Latour Martillac, Champagne Pierre Peters, Domaine Weinbach, Bodegas Muga, Laurent Ponsot och Clotilde Davenne. Vinerna hittas/blendas av de ovan nämnda två klubbmästarna.

En stilla undran

Nu undrar förstås alla hur en sådan där resa kan gå till! Ja, det är mycket spännande. Häromdagen var vi i Italien och dammsög vinkällarna i jakt på det unika. Fanns där dramatik? Ja, Twoson-kollegans plan kunde inte landa i det stormande Pisa så ja ni vet vem som fick äta den förbeställda lyxmåltiden själv. Shit happens. (Twoson-kollegan tog de också väl hand om: han fick först flyga till Venedig och landa där innan planet lyfte igen och gjorde ett nytt försök att gå ner i Pisa, säg något mer som inte gick, men då hade piloten vänligheten att flyga Twoson-kollegan till Rom, där han visades till ett mysigt hotellrum som väntade trots att klockan då var 03.30 och hotellet egentligen stängt. Fint av personalen.)

Entente cordiale

Entente cordiale? Ja, vad tror ni, när Twoson-kollegan och er utsände till slut, ett dygn senare, finner varandra i Montalcino, dit vi tagit oss med varsin bil och från Pisa respektive Rom? Dessutom blir det så klart ett och annat hjärtligt möte med de producenter som tar emot oss – vore vi inte hjärtliga med varandra skulle vi aldrig få gå runt i deras hemligaste rum och prova från fat och gamla buteljer de inte alls tänk sälja men vad ska de göra när vi står och lismar och slickar stövlar å det värsta och de redan gett oss lillfingret?

Business

Business? Japp. You bet. Senaste resan till Toskana, till del beskriven ovan, resulterade i inte mindre än tre inköpta unikum till viner. Vi blendade inte själva den här gången – det brukar vi annars göra för det mesta – utan tog sikte på de gamla magnum som vi lyckades lirka fram hos de hus vi besökte. Det blev ett rött från 1994, en blandlåda med ett och samma vin från 00, 01 och 02, och sist men inte minst ett absolut fullständigt galet grymt vitt från 2001 – exakt vad det är får ni veta när medlemmarna får det vinet någon gång nästa år (så bra att jag knappt kan hålla mig men nu har de här resorna lite av hemlighetsmakeriets mörkande över sig, vilket gör att Twoson-kollegan och jag känner oss som några slags hemliga agenter när vi är ute och reser, jag är typ James Bond och han Tintin).

Efter önskemål från Twoson-kollegan: Mina! Samt lite Puccini för att skapa balans i musikutbudet.

Blixtar & dunder, spisa i Pisa

Pisa, denna gamla universitetsstad som tronar med sitt torn i nordvästra utkanten av Toscana, staden som såg Galileo Galilei födas, staden med världskulturarvet Piazza dei Miracoli och området däromkring, Europas äldsta botaniska trädgård och det felkonstruerade tornet som Galileo inte släppte kanonkulor från, där befann sig er utsände i de sökande vinälskarnas illustra skara med målet att med öppna armar ta emot sin Twoson-kollega då denne landade med flyg från Stockholm – detta som en del av ett projekt som gick ut på att hitta nya viner till Twoson Club, den exklusiva vinklubb den nämnde utsände och kollegan plägar driva tillsammans.

Av detta blev det dock intet ity just som Twoson-kollegan skulle landa brakade helvete lös där uppe i den lägre atmosfären, Tor slungade Mjölner och Bröderna Herrey tog i från hälarna och hördes mellan åskknallarna och över det likt en överhettad KSP smattrande regnet i vinden vråla ”Blixtar och dunder! Magiska under! Diggi-loo diggi-ley! Himlen öppnade sig!” smått atonalt och på repeat och det så till den milda grad att piloten som körde Twoson-kollegan fann för gott att åka till Venedig istället. Med andra ord, övergiven i Pisa.

Vad göra? Äta så klart. Hittade en utomordentligt rejäl krog. Oerhört trevlig och tillmötesgående personal, utmärkt kök, familjärt (visst en del skräniga ungar, men italienska ungar på krog är mindre äckliga än barn i allmänhet och på det stora hela taget okej, och om man ser dem som en del av inredningen, alltså något som förstärker intrycket av att det här är en krog dit ursprungsbefolkningen gärna själv går och äter, kan de rent ses som en tillgång), fantastisk vinlista och som grädde på moset ett tämligen välstämt piano en glad resenär kan spela boogie woogie på eller möjligen Fröken Johansson. Rekommenderas: Ristorante Hostaria Le Pubbliche Marinare.

(Den som vill bo nära krogen, ifall det blir sent, eller, som i det här fallet, himlen står på vid gavel och läcker som ett trasigt såll, kan Hotell Bologna rekommenderas.)

Dino!

Förbud mot perrongstopp, nu!

Trafikfrågorna har fått en lika farligt som pinsamt undanskymd plats i dagens politiska debatt med påföljden att vi ser den allmänna trafiksituationen försämras konstant. Kort sagt är systemkollapsen nära. Men nu höjer den lilla människans bästa vän, vinifierat, rösten och kräver med visst vibrato triggat av återhållen vrede ett omedelbart stopp för perrongstopp!Det är helt enkel inte acceptabelt att folk som till följd av ett tillfälligheternas gyckelspel hamnat i de vagnar av Arlanda Expressen som först kommer in på Centralstationen i Stockholm ska kunna, upphetsat och med stirrande blick som tydligt indikerar att de är bortkomna, kasta sig ut ur sina vagnar som om det inte fanns någon morgondag och bara för att sedan tvärnita och bli stående på perrongen medan de ser sig sökande och oroligt omkring. Det de inte inser, dessa lantisar och turister och andra som inte har på en perrong i rusningstid att göra, är att de står i vägen för de rusningstidsrusande vaneresenärerna som hamnat i de bakre vagnarna, varför vi allt som oftast får se häftiga kollisioner och sammanstötningar och riskabla panikinbromsningar på perrongen till Arlanda Express i Stockholm. Kort sagt är tillbuden legio och det är alltid de här perrongstopparna som är olyckans eller nästan-olyckans upphov. Självklart måste detta riskfyllda ofog med omedelbar verkan förbjudas!

Noterbart är att om en perrongstoppare som råkar bli överkörd av en bakifrån kommande resenär som tar perrongen i sjumilakliv och har fått upp bra med fart både på sig själv och sin rullväska (som, inom parentes, glatt skumpar fram där bak den tappert dragande vaneresenären) har mage att se förorättad ut i den ödesdigra stunden då kollisionen, till vilken perrongstopparen alltså är ensamt upphov, är ett faktum, ska den straffpåföljd som kommer sättas som straff för allmänt perrongstopp – rimligtvis i straffskalan jämförbart med allmänfarlig ödeläggelse eller möjligen mordbrand – per automatik fördubblas.

Tågmusik. Tågmusik. Stoppmusik.

Hissen på tunnelbanestationen

Den lilla damen med bostonterriern gick in i hissen. Jag följde efter. Det luktade urin och var grus på golvet. Svarta tags på väggarna. Damen tryckte på knappen neråt. Jag tryckte mig upp i ett hörn. Höll händerna framför mig. Redo att försvara mig. Lyfte på ena benet för att få vaden så långt från hunden som möjligt. Och så talade jag:

-Oh, en sån fin liten hund, en riktig liten gullplutt, titta bara på den fina lilla trubbnosen… Charmknutte! När jag vara liten fanns det också en bostonterrier. Svart och vit. Skokrämshund! Den snarkade när den andades, snarkar den här lilla herrn också, kanske? Tydligen ett inavlat fel, är det inte hemskt att de avlar hundarna så hårt att rasrent är det samma som inavlat och förstört? Den bet min bästa vän. I vaden. Högg tag och höll fast. Snarkade. Morrade. Hundens husse fick inte loss den förrän efter vad som verkade vara en evighet, tyckte både jag och min bästis. Hon fick åka till sjukhuset. De gjorde allt möjligt men glömde rabiessprutan. Hon dog. Det var i Marrakesh.

Under tiden hade hissen långsamt sjunkit ner mot entréplanet. Nu ankom den sin slutstation. Jag förberedde mig på att gå av. Väntade på att tanten och hunden skulle gå ut först, när hissdörrarna gled upp. Då vände sig den lilla damen om, blottade sina gula tänder i en ful grimas och bet mig i halsen. Hennes hund gjorde vad den kunde för att hindra henne men det gick inte. Hon var oerhört ettrig. Morrade och snarkade. Högg tag och höll fast. Mitt i halspulsådern. Blodet sprutade. Till slut dog jag. Det var i Johanneshov.Close To The Edge (ingen nämnd, ingen glömd – överbegåvade allihop – men nämner ändå Chris Squire).

Förbud mot kögnällande bromsklossar

Det är lätt att sympatisera med den som i en kö till flygplatsens säkerhetskontroll , låt säga i Düsseldorf, beklagar sig över sakernas tillstånd. När personen i fråga undslipper sig ett ”Vad är det för fel på det här landet?!” i sin iver att lipa, går denne någon emellertid över en gräns, en dumhetens gräns, varför hen måste straffas ity det enda förbud regeringen per omgående behöver fatta beslut om, utöver förbudet mot långsamma säkerhetskontroller på flygplatser, är det mot dumgnäll i flygplatsköer, för vad menar hen? Att statsministerns huvud ska rulla, eller inrikesministerns eller någon annan ministers? Därför att kön till säkerhetskontrollen på flygplatsen är inkompetent? Kort sagt är det sådana där gnällspikar utan vare sig sans eller förnuft som förpestar hat-ranter i sociala medier och på annat vis skämmer ut sig.

Emedan själva dumgnället i sig ska bestraffas lagom hårt, till exempel med ett halvårs latrintömmande på valfri, misskött campingplats, ska det kriminella lipelementet, om det då det själv kommer fram till bandet och ska lägga upp sina tillhörigheter där visar sig vara totalt oförberedd varför hen står där som den köbyggare den är och fumlar med livrem, klocka, dator, med mera, och därmed själv stoppar upp den nyss i vart fall långsamt ringlande kön, ska detta, det kriminella elementet, efter avtjänat straff i latringropen, dömas till ett två-årigt kontrakt som kontrollant i kön till B-piren terminal 5 Arlanda.Dale Hawkins.

Äta i Lissabon

Av tradition har inte Lissabon varit något Mecka för finsmakaren. Det håller så sakta på att ändra sig. Hittade vid senaste besöket några ställen som är värda att om inte skriva hem om så i alla fall blogga om så andra stackars Lissabon-resenärer som blir hungriga och inte vill äta seg bacalhau eller skinka i alltför tjocka skivor eller torrt kött (ja, jo, för vegetarianen ser det kanske bättre ut, men det är nog inte Indien precis) vet vart de ska gå för att få någon form av sitt lystmäte. Håll i er för nu bär det av. I full fart. Backe upp och backe ner men vi är kvar inne i kvarteren runt Bairro Alto eftersom turister plägar vandra där och de verkar dessutom tycka om att vandra där och vem gör inte det men är det inte dags att tipsa nu? Jo:Palácio Chiado är väl ett gammalt palats eller något och nu har någon gjort om det till ett mat-palats där den utmärglade kan gå till ostronbaren eller vegobaren eller nudelbaren eller glassbaren eller någon annan av alla barerna och beställa vad den vill ha; alla utrustas med ett kort vid entrén, på det noteras sedan allt man stoppar i sig och för att bli utsläppt måste man beklagligt nog betala den summa som kortet påstår att man ätit för (och för att du ska kunna hålla koll på vad du köper och eventuellt stoppar i dig får du ett kvitto vid varje inköp). Fräscht. Nyttiga nudlar, ostentativa ostron, vanlig vegomat, osande god ost, go’ glass. Och annat. Urtrevlig personal. Schysst miljö. Till och med ett lejon i taket. Ligger s a s i Chiado. Mitt i smeten.

Oficina do Duque drivs av en snubbe som varit runt och bland annat jobbat med Adria Ferran men man får mat på krogen för det. Tappra och lyckade försök att ta bacalhauen in i samtiden, schysst miljö, trevlig personal, liten men okej vinlista. Nya Lissabon. Ät dig mätt, stappla sedan ut i natten och trilla iväg något kvarter och du är mitt i Bairro Alto och kan gå in på en bar och dricka ett glas mjölk om du har vargen med dig eller helt enkelt bara ta en mojito eller en kaffe och gå på gatorna som en vanlig man eller annat.

Mercado da Ribeira är stadens gamla matmarknad, sedan artonhundra kallt eller så. Men det är ny mat som produceras i närtid i stånden och hyllorna och lådorna och där finns en uppsjö krogar att välja på och du kan till exempel gå till Academia Time Out, särskilt intressant för oss köksfenor, för det är en slags matlagningsskola med en massa spisar och grejer och så står där folk och lagar maten a la minute, klart det blir fräscht, och gott. Passade på att ge dem lite goda råd.

Mellanlandning

Ni undrar så klart vem jag är och vad jag gör här. Så klart. Vem jag är har inte så stor betydelse, men vad jag gör här verkar intressera många. Och ingen, ska jag kanske tillägga.

Helt kort i alla fall, för helt betydelselöst är det kanske inte vem jag är, eller vem jag var. Jag vet inte vem jag är, men jag tror att jag vet vem jag var, eller vad jag skulle göra. Eller. Allt är så förvirrat.

Jag vet att jag skulle flyga från Oslo via München till Aten, att jag landade som jag skulle i München och att jag gick från planet in i terminalen tillsammans med de övriga passagerarna. Väl inne i flygplatsens mage skingrades snart vår ofrivilliga grupp som maskrosfrön i vinden.

Någon sprang för allt vad tygeln höll mot en okänd gate, där kanske kanske inte nästa flight väntade på henne. Andra såg sig nervöst omkring och överlade med sig själva eller varandra om vad som nu skulle hända. De flesta löste saken på egen hand och begav sig snart med mer eller mindre tveksamma steg mot vad de trodde var rätt håll för dem.

Men mest liknade vårt uttåg ur planet och gaten en ordnad framryckning mot angivet mål, för de flesta verkade veta precis vart de skulle.

Pasco airport: bagagebandsvy

Själv kom jag att ställa mig att titta på en skäggig man i kakifärgade byxor med många fickor och med en hatt med korkar, som hängde där för att hålla sikten fri från myggor och andra insekter som lös med sin frånvaro, och en ryggsäck, som var så fullpackad att den hotade spricka i sömmarna. En ryggsäck som jag sett att mannen flera gånger kört in i andra passagerare när han svängt runt i folkmassan som vore han utan puckel och tog ingen plats alls. Skälet till att jag iakttog honom var att han stod och tittade sig förvirrad omkring mitt i den allmänna rusningen, som om han blivit över när alle man – kvinnor och barn först! – rusade till livbåtarna.

”Kan jag kanske hjälpa er?” försökte jag på engelska. Det fungerade sådär. Mannen var holländare tror jag, och trodde inte att han alls varit med planet vi kom med, för om han var klädd som han var, vad gjorde han då där? På en flygplats? I München? Jag frågade honom om han inte hade packning i ryggsäcken.

”Vilken ryggsäck?” svarfrågade han.

”Den ni har på ryggen,” svarade jag.

”Jag har ingen ryggsäck, varken på ryggen eller någon annanstans!” svarade mannen, ganska vresigt för att vara ärlig.

”Nej, så klart inte,” sa jag av en ännu idag outgrundlig anledning och föreslog att vi skulle försöka hitta någon som kunde hjälpa honom tillrätta. Han förstod inte riktigt vad som skulle vara poängen med det, var man förlorad så var man, tycktes vara hans devis.

”Nåja, här kan ni ju inte stå,” försökte jag.

”Inte? Och varför inte det? Är ni någon slags ordningsvakt eller polis som går omkring och säger åt folk vad som går för sig och vad som inte går för sig? Och den där ryggsäcken ni tjatar om, vad menar ni med det? Ni verkar ju inte riktigt klok!”

Komna så här långt ledsnade jag på mannen och lämnade honom utan ett ord. Bakom min rygg hörde jag honom skrika okvädinsord och förbannelser över mig och mitt beteende.

När jag gått en bit insåg jag att jag var mol allena i den långa korridoren som ledde vidare mot flygplatsens andra terminaler och gater. ”Som ett övergivet skepp i stormen, nej lugnet! Lugnet efter stormen!” minns jag att jag tänkte med ett leende. Det var ungefär då jag också började fundera över vart jag själv var på väg. Det kan låta dumt, men det kan ju bli på det där viset. Visst, jag skulle till Aten. Det visste jag nog. Men hur? Och vart skulle jag nu?Buss, Frankfurts flygplatsSjälvklart fanns svaret på de där frågorna i min axelväska, en kär ägodel, som jag köpte i Marocko för många herrans år sedan. I Marrakech. Bazarvara. Kamelskinn, påstod mannen jag länge och väl köpslog med om väskan, innan jag fick den för halva priset och han gjorde en riktigt bra affär, gissar jag. Det var tider det, när jag var i Marrakech.

Den var ganska ljus i färgen till att börja med, väskan. Nu, när jag stod där i terminalen och spejade efter en bänk att sitta ned på, var den betydligt mörkare. Rent av lite svart i kanterna, och axelremmen hade jag fått laga två gånger. Dels direkt när jag kom hem från Marocko, då för länge sedan, jag vill minnas att jag lagt för tunga saker i väskan, dels efter några år, jag var på semester i Odense då av alla platser, jag ville så gärna se HC Andersens stad och hus och det var en resa jag hade råd med.

Jag kan inte minnas att jag någonsin haft det gott ställt, men en och annan resa har det blivit. Semestrar. Aldrig arbete. Det har inte varit mig förunnat att resa i arbetet. Remmen gick i alla fall av där i Odense, bara sådär. En skomakare i Oslo lagade den åt mig och den håller fortfarande, hoppas jag – jag bytte bort den, när jag senare sprang på den där vresiga mannen igen. Då hade jag kommit fram till att jag hade större användning för en ryggsäck än en ganska ömtålig axelväska i kamelskinn. Mannen hade inget emot att byta väska med mig. Han var nöjd rent av. ”Ni är tokig, människa!” sa han, ”Jag har ingen ryggsäck! Vill ni ge mig er fina axelväska är det ert problem!”

Så nu har jag hans ryggsäck. Den är väldigt praktisk. Rymmer mycket. Har många fack. Fungerar vid behov som kudde. Och skulle jag bli överfallen kan jag alltid slå till våldsverkaren med ryggsäcken.

Jag hittade en bänk att sätta mig på, lade axelväskan i knät och letade efter min biljett och min resplan och fann snart vad jag sökte. ”Flight UA 344, Aten, 16.40,” läste jag. Så var det ju. Egentligen en Lufthansa-flight, hade jag förstått när jag bokade biljetten hemma i Oslo, men jag fick ett bättre pris om jag köpte den via United Airlines så då gjorde jag det och nu var det inte en LH, alltså Lufthansa, utan en UA, alltså United Airlines, flight. På papperet, vill säga, för IRL var det samma flight. Om jag förstått allt rätt när jag bokade.

Mer än en gång har jag funderat över om de problem jag har idag i grund och botten har att göra med att jag bokade min resa på egen hand. Trots att jag inte hade kompetens för att göra det. Men vem har kompetens att boka en resa själv? Ja, såvida hen inte är en mycket van resenär eller har arbetat professionellt med resor? Hur ska man veta vad som är bäst? Att det ena alternativet är bättre än det? Och hur undviker man att bli lurad på extra avgifter för bagage och outskrivna boardingpass och allt annat som flygbolagen lägger på sedan du tror att du hittat en billig och bra biljett?

Jag har den förvirrade, vresiga mannens hatt också! Min gamla baseballskeps var aldrig någon kär ägodel för min del. Rent av avskydde jag den. New York Mets. Inte mitt lag. Har inget baseballag, har aldrig förstått sporten. Den skavde i bak, kepsen. Den nya hatten sitter som en smäck – jag älskar att säga det om min hatt! – och den är så bra för skakar jag lite på huvudet så rör sig korkarna så alla mygg och insekter som svärmar runt här om nätterna aktar sig för mitt ansikte.

Hursomhelst så stoppade jag ner biljetten och resehandlingarna i axelväskan igen och började gå bortåt i terminalen i jakt efter en informationstavla eller någon att fråga varifrån min flight skulle gå och hur jag skulle hitta dit. Jag minns inte hur länge jag gick, men jag gick långt, och länge. Inte en människa såg jag. Så konstigt var nu inte det, tänkte jag, sådan brådska alla haft var det inte konstigt om de redan var långt härifrån. Att det borde komma resenärer också åt mitt håll slog mig inte förrän det faktiskt började komma resenärer åt mitt håll. Stressade, högröda i ansiktet, småspringande med vild blick, på jakt efter nästa flight, och i kölvattnet av den stressade och medvetna eskadern kom alla de där som eventuellt visste vart de skulle. Allra sist släpade de sig fram som inte direkt brydde sig eller trodde att de hade all tid i världen på sig.

Jag kände mig skönt avslappnad, där jag gick som vore jag stormens öga.

Efter ett tag, jag kan inte minnas hur länge, eller hur långt jag gått, eller var jag gått, kom jag fram till en informationstavla. Den förkunnade både det ena och det andra och de flesta som stannade upp – svettiga, flämtande, virriga – hittade snart vart de skulle. ”F 24!” skrek en man till sin väntande familj, som satte av som en målsökande robot mot den av spanaren angivna positionen. ”G 03,”sa en kostymklädd man med attachéportfölj mest för sig själv och satte med raska steg av åt sitt håll. ”Jag har hittat det, Madrid, F 14!” ropade en man förnöjt till ett kvinnligt ressällskap, som kanske var hans hustru, eller kanske en kollega, eller en älskarinna, eller kanske hans syster, alldeles oavsett tror jag att han kände sig duktig när han skrek det där.

Själv kunde jag inte hitta min flight hur jag än letade så jag gick vidare i hopp om att kunna finna en informationsdisk. Och se! Den som söker, den finner. Som en oas för den törstande i öknen låg där plötsligt en lång disk med flera markvärdar och –värdinnor redo att ta emot vilsna resenärer. Framför dem ringlade flera långa köer. En för varje värd eller värdinna. Jag ställde mig i en. Kvinnan framför mig sa ”Det tar tydligen tid”.

”Jaså,” sa jag.

”Ja, jag har hört att folk stått här i flera dagar.”

”Men hur kan det vara? Missar man inte sitt plan då?”

”Jo, det är problematiskt.”

Kvinnan hade rätt i det där. Vill minnas att det tog oss båda upp emot en vecka att komma fram till en värd eller värdinna. Lite retligt var det att just som jag kom fram var värden framför min kö tvungen att gå hem. ”Ni klagar på att ni fått vänta lite! Jag har arbetat här i tio timmar! Övertid två timmar! Knappt hunnit äta! Ni klagar men ni vet inte vad ni talar om! Nu går jag hem! Vi måste också få vara lediga ibland!” skrek han och blängde ilsket på mig.21st century schozoid manJag hade inte så mycket att välja på annat än att tillbringa ytterligare en natt där i kön och det var ungefär då lyckan började le mot mig för det var då mannen med ryggsäcken kom förbi och bytte väska med mig. Ryggsäcken fungerade utmärkt som huvudkudde, och jag sov som ett nyammat barn till dess personen som stod bakom mig i kön, en rödhårig man som bara pratade obegripliga språk, sparkade på mig och lät ovänlig. På något sätt förstod jag att det äntligen var min tur och jag studsade upp och lade fram mitt problem på disken framför den värdinna som nu tagit plats bakom disken.

”Jag ska till Aten, med UA 344, häromdagen klockan 16.40,” sa jag. Hon tittade på mig en stund, så bad hon mig om min biljett.

”Papperen, tack!” sa hon.

Hon tittade på mina dokument, lade pannan i djupa veck, skakade på huvudet, frågade kollegan vid sidan om i disken, viskade lite med honom, sneglade på mig och skakade på huvudet, tog telefonen, ringde någon, pratade länge, lyssnade länge, pratade lite.

”Den här biljetten är inte giltig längre. Ni skulle rest för länge sedan.”

”Men jag hittade ingen flight och därför har jag stått här och väntat. Därför är min biljett kanske gammal.”

”Ja.”

”Ja, vad?” sa jag efter en stunds tystnad.

”Ja, ni har rätt, er biljett är gammal.”

”Vad ska jag göra då?”

”Det är ert problem.”

”Ja men det fanns ju ingen information om min flight och så stod jag här och väntade och vart ska jag ta vägen om jag inte kan flyga vidare? Här kan jag ju inte stå!”

”Nej.”

”Nej, som i här kan du inte stå?”

”Ja.”

”Men vad ska jag göra då?”

”Som sagt, det är inte mitt problem. Var vänlig lämna plats för nästa i kön.”

Komna så här långt hade kvinnan i disken fått alla de som stod närmast bakom mig i kön, särskilt den rödbrusige mannen med det konstiga språket, på sin sida, och de runt omkring, i de andra köerna, såg också ut att vara irriterade på mig. Det kan man förstå, de ville ju fram och komma vidare på sina respektive resor. Själv tänkte jag att det inte kunde vara mitt fel att min flight inte fanns anslagen på informationstavlan, då förra veckan. Någon måste ta sitt ansvar på flygplatsen och på flygbolaget.Buss, Frankfurts flygplatsEfter att ha letat i vad som kan ha varit högst fyra-fem dagar hittade jag en annan informationsdisk. Medan den första tydligt haft en inriktning mot resorna och att hjälpa resenärerna komma rätt, vände den här sig snarare till den som hade klagomål eller förslag till förbättringar. Effektiviteten här var imponerande. Medan jag fick vänta en vecka förra gången gick det på mindre än två dagar att komma fram till en vänlig person, som gemytligt leende frågade mig vad jag kunde ha på hjärtat. Jag förklarade att jag blivit strandsatt och inte visste vad jag skulle ta mig till nu.

”Jag förstår. Det är ett elände det där när flighterna inte kommer upp på informationstavlan. Man vet inte vad man ska göra, vart man ska gå. Ja, man vet inte ens om man alls hade någon flight att passa.”

Mannen, en stor, rund och präktig sälle med ett månansikte och ett ständigt glatt leende såg på mig med sina milda hundögon och lade trots det ständiga leendet pannan i djupa veck och huvudet på sned och fortsatte:

”Dessvärre är det här inget unikt och vi gör vad vi kan för att komma tillrätta med problemen.”

Sedan blev det tyst. Han bara satt där och log och veckade pannan och höll huvudet på sned och tittade på mig med sina hundögon.

”Och?” försökte jag.

”Och?” svarade han, utan att röra en min eller ändra huvudets position.

”Ja, vad ska jag göra?”

”Det, min vän, är inte mitt problem,” svarade den månkindade och när jag började gråta vidtog han i mild ton:

”Seså, att stå här och gråta hjälper inte, är loppet kört så är det och det är många som behöver vår hjälp och som jag sa så gör vi allt vad vi kan för att komma tillrätta med de här problemen, det är allt jag kan säga och allt jag kan lova är att vi gör så gott vi kan. Nästa!”

Hur länge jag sedan virrade runt i flygplatsens alla korridorer och skrymslen vet jag inte och jag vet inte hur jag blev av med min ryggsäck, ja, jag vet inte vad som hände förrän en man plötsligt dök upp ur ingenstans och frågade på ett språk som jag inte riktigt kunde minnas men som kanske var engelska:

”Kan jag kanske hjälpa er?”

 

Clotilde öppnar gite

IMG_2818Gite är franska och betyder ungefär ”stuga att hyra”. Vanligtvis ingår ett litet kök och sällskapsutrymme utöver sovrummet och badrummet. Det är inte ovanligt att vinodlare och andra bönder och lantisar ställer i ordning ett gite, som de sedan drygar ut dagskassan med. För oss brukare innebär det allt som oftast bra, personligt boende till rimliga priser. Nu sällar sig drottningen av Chablis, Clotilde Davenne, till vinodlarna med gite. Hon har precis ställt i ordning en lägenhet med två sovrum, ett sällskapsutrymme, badrum och kök. Den som är intresserad av att stanna en natt eller kanske rent av en vecka får veta mer via den här länken. (Clotilde Davennes gård heter Les Temps Perdus och ligger i lilla byn Préhy mitt i vinområdet Chablis)IMG_2850Tips på Clotildes viner i Sverige: Bourgogne Blanc 2014, nr 5562, 129 sek. Chablis 2014, nr 6307, 159 sek. Chablis Premier Cru ”Montmains” 2012, nr 72879, 325 sek. Chablis Grand Cru ”Les Preuses” 2010, nr 74000, 499 sek.IMG_2826

Bonusvin från Clotilde: Crémant de Bourgogne, nr 7725, 139 sek. Samt magnumbuteljerna: Crémant de Bourgogne, nr 77741, 299 sek. Chablis 2014, nr 6307, 329 sek. Saint-Bris Vieilles Vignes 2011, nr 70274, 399 sek.

Förbud mot knivlösa frukostpåsar!

Deutsche Bahns (DB) biltåg med övernattning är en utmärkt idé. Dessvärre brister DB allvarligt i utförandet av sin uppgift, att frakta bilar och människor från Hamburg till Lörrach och servera människorna en anständig frukost. Till biltågets avigsidor hör väckningen klockan 05.30, vilket redan det ger upphov till magnitudmätbar migrän, sötsurt usla uppstötningar och ett flera timmar varaktigt lågmullrande vredesutbrott. Än värre är att de nyss nämnda nypurrade, rasande resenärerna bjuds en frukostpåse innehållande ett rundstycke, smör, sylt och flytande ost från Holland samt Dallmeyer’s Kaffesahne, men, ingen kniv! Med andra ord förväntas den rasande, sömnrusiga och orena – det är tätt mellan de obefintliga duscharna på tåget – resenären inte bara klyva sitt rundstycke med fingrarna, hen förväntas också kleta ut såväl smör som sylt och holländsk mjukost med sina orena handförlängningar! Inget annat att göra än att göra det och ta farväl av konduktören genom en innerlig och kraftfullt kletig handskakning. vinifierat kräver ett omedelbart förbud mot knivlösa frukostpåsar på tyska biltåg!Amon Düül II made in GermanyAmon Düül II!