Château Margüi: naturligt från Provence

I likhet med många andra vingårdar i Provence är Château Margüis historia lång och ändå kort. Lång därför att här odlats vin under sekler. Kort därför att gårdens vin började buteljeras under egen etikett först för några år sedan. Sedan dess har allt gått väldigt fort och idag har gården snudd på kultstatus.Margui skylt

Faktum är att slottets förra ägare någon gång under 1900-talets andra hälft ledsnade på att leverera sina druvor till kooperativet och lät rycka upp alla vinstockarna i utbyte mot pengar från EU. När Marie Baylet och hennes familj köpte slottet år 2000 var det till att börja från noll, vilket inte alls behöver vara en nackdel; många av gårdarna härnere är vanligtvis i ett mer eller mindre dålig skick när de säljs och druvmixen är inte alltid den bästa. Marie har valt att satsa på i första hand syrah, men här finns också cabernet sauvignon, grenache, cinsault, vermentino (rolle), clairette och ugni blanc. En del av gårdens druvor kommer från hyrda markplättar i området, något som gör det möjligt att också få med en del äldre stockar i de olika blenden.Margui allé

- För oss var det närmast en fördel att allt legat i träda i så lång tid, eftersom vi ville satsa på ekologisk odling och att skapa en CO2-neutral gård, säger Marie Baylet. Satsningen på ekologiskt vin har fört Château Margüi in i biodynamikens värld och sedan ett par år görs vinerna utan jäst och med minimala tillsatser av svavel.

-  Men 2013 höll det på att gå illa, berättar Susan Huet, som bland annat guidar på gården. Vi fick enormt mycket regn, det var svalt och just som det var som mest olämpligt drabbades vi av hagel. Detta fick oss att fundera över hur ”bio-dynamiska” vi ville vara och hur ”bio-dynamiska” vi klarade av att vara. Priset 2013 var en extremt liten skörd.

Kort sagt räckte inte de biodynamiska preparaten till. I år har man därför gått tillbaka till mer ”konventionell” ekologisk odling med kontaktverkande medel, som bordeauxvätska (att Margüi i likhet med alla andra seriösa producenter försöker spruta så lite som möjligt är en självklarhet). Däremot arbetar man fortsatt utan tillsatt jäst – dock gjordes de första årgångarna med jäst, som byggt på floran i källaren – och med så lite svavel som året och vinet tillåter och ett intensivt planeringsarbete pågår för att inom kort komma igång med olika naturbruksprojekt – såväl forskning som naturhotell och hälsobad.Margui slottet

Gårdens produktion är liten och fördelad på ett flertal viner, exakt vilka beror lite på året och hur druvorna blir. Även om vitvinet ”La Chapelle” (100 % vermentino, 45 mg/l SO2 årg. 2013) hyllats rejält på många håll och rosévinet ”Perle de Margüi” (cinsault, syrah, cabernet sauvignon, clairette och vermentino, 87 mg/l SO2 årg. 2013) blir alltmer uppmärksammat är det framförallt röda ”Titien de Margüi” (syrah och cabernet sauvignon) som gjort gården känd rekordsnabbt. Idag hyllas såväl Titien som de övriga vinerna över hela världen, från Le Figaro via Decanter till Wine Spectator – i Sverige har flera skribenter också upptäckt vinerna, bland andra Magnus Ericsson på Helsingborgs Dagblad och Uppkorkat – och de har blivit en tämligen given syn på vinlistorna på stjärnkrogarna i Frankrike, särskilt nere i sydöstra hörnet där få idag räknar upp Provences bästa producenter utan att nämna Château Margüi.Margui vy

Hur är då vinerna? Som förväntat har de alla mycket personlighet och några är rejält bra. Det gäller Titien de Margüi, särskilt 2010 som just nu finns i Sverige, ”Perle de Margüi” 2013 och ”La Chapelle” 2013. Här är det solklar köprekommendation som gäller. Extremt lovande, förmodligen det bästa som gjorts på gården, är Titien de Margüi 2012, som vinifierat provade från fat vid ett besök idag.

Samtidigt är det uppenbart att det här fortsatt är en ung gård och en tämligen ny satsning. Vinerna vinglar lite hit och dit och man söker fortfarande efter den rätta vägen och de rätta metoderna. En klar förbättring från och med rödvinet 2012 är att man börjat överge barriquerna (225 l) till förmån för demi-muets (600 l) samtidigt som en annan, för gårdens rödvin mer lämplig tunnbindare anlitats (Taransaud).

Kontentan av detta är en innerlig rekommendation av hela Château Margui Titien de MargüiMargüi och en önskan om att ni alla får möjlighet att bekanta er med gårdens produkter. Mycket är redan nu alldeles utmärkt och i den mån några viner fortsatt inte är riktigt ”hemma” kommer de att bli det – förmodligen redan i år enär allt ser perfekt ut i odlingarna så här lång (peppar peppar, detta skrivs just som dagens drygt 35-gradiga hetta övergår i ett rungande åskoväder).

I Sverige släpptes för någon månad sedan en begränsad kvantitet av ”Titien de Margüi” 2010, enligt uppgift finns fortsatt några flaskor kvar, nr 92054, pris 199 kr.

  

Barnuppfostran & Mateus, La Tache, Col d’Orcia & Solaia & Anita Hegerland

Sommarlov och 2/3 av barnaskaran hemmavid, passar på att vinutbilda dem och ångrar mig så snart jag hör Äldsta dottern utbrista ”Fy vilket skitvin!” om Mateus. Visst, de skulle lära sig skillnaden på vin och vin, men inte nödvändigtvis så till den milda grad att de skulle föredra La Tache (1984) framför Mateus (U Å) med påföljd att det blir mindre av det goda till er utsände i Benjamin Spocks mystiska värld. Gömmer nu La Tachen och petar iväg en Col d’Orcia Brunello di Montalcino (1980) mot Äldsta dottern och hör då till min lycka Yngsta dottern säga ”helt okej” om Mateus. Bra och oroväckande. Riktigt oroväckande och bra är att Hustrun plötsligt säger rakt ut i tomma intet ”Jamen, det här är väl ett enkelt och trevligt vin att ha med på stranden?”. Passar genast på att försöka fylla på hennes glas, men då ryter hon ”Vad gör du?! JAG tänker inte dricka det. Det var mer bara ett konstaterande. Fly mig nu La Tachen!” . Nej! Så får det inte gå till: ”En sak i taget,” säger jag, ”må så vara att jag kanske har La Tache i glaset men nu ska vi prova Brunellon”. ”För gammal,” utbrister Yngsta dottern. ”Helt okej,” säger Äldsta dottern. ”På gränsen,” säger Hustrun. Suck. Panikdricker min La Tache och serverar dem nu Solaia (2002). Den fällan ska väl någon av dem fastna i. Döttrarna dömer ut det. ”Som en vinterbrasa, där veden är kall inuti och fuktig och varm på utsidan, mycket rökigt dessutom,” säger Yngsta dottern. ”Äsch, klor (hon är gammal simmare förf anm) som övergår i rostade toner och överdriven ek,” säger Äldsta dottern. Driven av en växande panikPedagogisk provning brutalluftar jag då Solaian i en öppen karaff och se nu blir det annat ljud i skällan, alla kan tycka det är helt okej och bäst av allt är att Hustrun nöjt smackar ”Gott!”. Lugnad häller jag upp lite mer La Tache till mig själv. Då. Hustrun. ”Men vad gör du?! Smygdricker du La Tache på riktigt?! Jag trodde du skämtade!” Påkommen. ”Fly mig La Tache. Nu! Säger jag,” säger hon inte helt vänligt. Jaha, och det är kvinnan som nyss tyckte det var onödigt att dra en La Tache bara så där, trots att jag förklarade att 1984 säkert inte är så bra. ”Inte så bra? När drack du en dålig La Tache senast?” Hm, sista gången vi gör en sådan här familjeövning, känner jag i den stunden. Men, undrar då ni alla, hur var egentligen vinerna, du som har koll? Jo, hehe, tacktack, de var så här: Mateus (rödorange nyans, svavelladdad doft med ett mycket litet inslag av odefinierbar frukt och en vinstgivande sötma i smaken, pärlande, kort sagt en brutalrosé som sötats och spritzats och det gör det till en framgångssaga bland andra skräpviner), Col d’Orcia 1980 (mogen i doft och smak, ganska ”brettig” på ett schysst sätt, fortsatt vital om än trött, dock en bra och lång eftersmak), Solaia 2002 (skitår, vinet gjordes utan sangiovese, känns överextraherat, saknar sin vanliga elegans och balans, knuten doft, lite kokt, bra men obalanserad koncentration, allt tyder på att det dumextraherats, okej men ingen stor Solaia), La Tache 1984 (första vinet Yngsta dottern fick under näsan när hon för drygt 20 år sedan kom hem från BB, hon kände till min besvikelse dock inte igen det nu, å andra sidan tyckte hon om det och gillade doften väldigt mycket, vilket fick mig att pedagogiskt hjärntvätta henne med glaset under näsan och femton minuters viskningar i örat ”pinot noir, pinot noir, pinot noir…”; för övrigt instämmer er utsände i pinot noir-djungelns försåtliga fällor, som satt där med en tår i ögonvrån (ja, den utsände, nej, inte fällorna),  i Yngsta dotterns beskrivning ”Helt okej, allt är lagom” (vilket torde vara ett annat uttryck för perfekt balans och ett alltigenom supergott dundervin, trots att årgången inte var den bästa)). Anita Hegerland.Anita Hegerland

  

Ny vinklubbslåda för sommarens alla ögonblick & Sommar

Lagom till sommaren 2014 passar den vinifierat närstående importören Terrific Wines påpassligt och med en oöverträffad känsla för tajming påGirard-chardonnay_bottle att släppa sin senaste vinklubbslåda ”Sommar 2014”. Här finns en chardonnay från Russian River och Girard, så full av kraft att vi vågar tro på en sommar också i år trots att Sverige ligger närmre Arktis mittpunkt än så gott som samtliga världens övriga länder och de som ligger närmre, ja, ni vet, Sibirien och ett obeboeligt Nordkanada och så, hur kul är väl det? Men visst, Girard Chard kanske fixar den saken också och vinifierat ställer sig inte alls avigt till att publicera en reseberättelse från den som får för sig att utföra lite empirisk forskning avseende frågeställningen som nyss dryftades. Här finns också en rar, liten sak från Provence, en superäkta, klassisk ”Rosé de Provence”. Kort sagt är ”L’Annonciade” från Cellier des Archers ett spännande vin på många vis. Bortsett från att det är bra och som ettLannonciade_bottle ”Rosé de Provence” ska vara, till och med till sin utstyrsel – en så kallad ”Flûte a Corset” – använder producenten här sina bästa druvor, medan övriga skörden säljs och, hör och häpna, används i många andra, dyrare, Provence-roséer, som i svenska bedömningar inte sällan får bättre betyg än L’Annonciade därför att kritikerna i förekommande fall rimligtvis ser mer till etiketten  - L’Annonciade är så gott som okänd i Sverige – än innehållet, samtidigt som de gissar att högre pris alltid = bättre kvalitet. Dock: ni som nu är så lyckligt lottade att ni läser vinifierat vet vad som gäller avseende klassisk Provence-rosé och ni som fortfarande inte fattat, ity även bland HR:arna finns det väl ett och annat pucko, ska veta att vi här, eller snarare alldeles nyss, avser/såg vinet L’Annonciade. Som om det nu inte räckte med allt det ovanstående har lådan dessutom späckats med en cabernet franc från Chile. Chile? Kan det vara något? Jamen, fråga inte mig! Prova själva! Finns vinet där i lådan så gör det väl det PerzCruz_cabernet_bottledärför att German Lyon är en riktig överdängare till vinmakare och därför att Perez Cruz ligger på Andernas temperaturvarierade sluttningar och därför att cabernet franc är en favoritdruva för alla verkliga vinentusiaster – jag menar, hur kan man inte vilja prova det? Så. Här kan man bli medlem i klubben (gratis, inga köpkrav eller annat tjafs, bara fri information och möjligheter) och här kan man beställa (kostar en slant, förstås). Emellanåt tar de här populära lådorna tillfälligt slut men då får ni väl ge er till tåls – om ni nu inte är så på att ni hinner beställa innan de just nu färdigpackade lådorna försvinner iväg till folk som är lite mer snabbtänkta och beslutsföra än just ni. Varunummer 78207, tre viner (se ovan), två flaskor av varje, inalles sex buteljer för 774 sek. Sommar.

  

Tre melankolidödare till Midsommar

Alla vet, egentligen, att Midsommar ska firas med sång, grodhoppande, sill och nubbe. Trots detta är det samhällsomstörtande vanligt förekommande, att det ska sittas ute i kvällen och natten och regnet eller i bästa fall nattfukten och låtsas som att knotten och myggen inte alls ärGirard_high_2 ett störande inslag i den redan eländiga tillvaron och då!, som om inte allt detta elände vore nog, dyker värden, eller, i mindre vanligen förekommande fall, värdinnan, upp med en vidbränd flintastek som inte bara är skådebröd. I just den skogstokiga stunden, då flintan ligger där och undrar hur det egentligen gick till när den packades och märktes om i butiken för att huxflux hamna här, gäller det att vara förberedd ity risken är överhängande att det nu också vankas sockerboostad appassimento, italiensk hittepåzinfandel eller omoraliskt skräpvin på budgetbox; smörja som du förväntas fylla dina sinnen med så till den milda grad att allt detta eländes elände verkar vara en god idé. Det är då bra att inte bara ha läst följande vintips utan också köpt på sig de melankolidödare som där nämns, melankolidödare i tre utföranden, vilket gör att det finns en färg och en smak för alla och till alla upptänkliga produkter som kan ha misshandlats på grillen vid sidanLesLauzeraies_flaska om flintan, kanske en fisk eller en sallad, låt vara att den sistnämnda mer undantagsvis hamnar på grillen, även i svenska midsommarsammanhang, och skulle det vara så att någon, till exempel en extrem tillskyndare av svenskheten, får för sig att hedra de riktigt gamla traditionerna genom att själv smågrilla sina fötter via en promenad på glödande kol ska den veta, att de skräpviner som blir över då alla, egentligen, helst dricker något av de följande tipsen, de skräpvinerna är utmärkta att smörja in fötterna med både före och efter promenaden ity som smörja göre sig skräpvinerna väldigt väl. Nog av. Här är de tre melankolidödarna som klarar av att nå genom såväl midsommarnatten som grillångorna och de trubbiga sinnena, notera att de i förekommande fall måste beställas så var gärna ute i god tid, idag till exempel: Girard Old VIne Zinfandel, nr 22337, pris 165 sek; Girard Chardonnay, nr 74963, pris 169 kr,  Les lauzeraies, nr 2724, pris 99 kr.

  

Petit verdot-hottad Cab & Van Morrison

I dagarna skiftar Pérez Cruz Cabernet Sauvignon Reserva årgång. Från 2011 till 2012. Har tidigare berättat om den nya årgången – den som jag Perez Cruz Reserva Cabernet Sauvignonfick äran att vara med och tuna. Kort sagt innebar det att de där procenten andra druvor, bland annat carmenere, som tidigare i liten mängd fanns med i blenden byttes ut mot en dos petit verdot. Resultatet är, enligt mina smaklökars återkopplingar, ett väldoftande, mer uttrycksfullt och mer komplett vin, som har en annan rondör, pondus och djup både i doft och smak. ”Komplett, pondus, djup”? Ja, smaka själv. Varunummer 6000, pris 85 sek. Finns inte vinet i din butik beställer den gärna hem det. PS Hittar du i dessa årgångsbytestider en 11:a i just din butik, slå till och spar det tills 12:an kommer hem (om några dagar), jämför dem sedan. Van Morrison.

  

Tre vintips juni & Revolution Urbaine

Vitt: Montagny Premier Cru Les Coères (Feuillat-Juillot), nr 2812, pris 151 sek, ni som gillar Clotilde Davennes viner måste bara prova det här, och ni somMontagny Les Coères inte gillar Clotilde Davennes viner eller inte vet vad det är, ni gör alldeles särskilt rätt i att prova det här läckra och fullödiga vinet från de södra delarna av Bourgogne. Fyndar inte din vinspalt det här vinet bör du byta vinspalt. Rosé: Palette är en pytteliten appellation just utanför staden Aix-en-Provence. För första gången släpps nu i Sverige, låt vara i liten kvantitet, ett rosévin från Palette och närmare bestämt den ekologiska kvalitetsgården Château Henri Bonnaud, nr 99241, pris 169 sek, med andra ord ett rosévin från hjärtat av Provence och som sig bör bjuder detta synnerligen seriösa vin också på allt ett Provence-rosé skaChateau Henri Bonnaud bjuda på, kort sagt ett måste för såväl vinnörden som roséälskaren och den som vill ha druckit ”Årets rosé” – även om nu sannolikheten är liten för att det här diskreta kvalitetsvinet i mer officiella sammanhang någonsin kommer att behängas med detta både rättvisande och rättvisa epitetet. OBS! begränsad upplaga. Rött: De senaste årens stora snackis i mina hemtrakter har varit Château Marguï, Coteaux Varois. En liten, biodynamisk odlare utanför byn Châteauvert, som arbetar utifrån allt det som sägs göra ett naturvin, alltså ingen tillsatt jäst och mycket försiktigt svavlade viner. Vi får i juni, i begränsad upplaga, ett smakprov på Château Marguï i form av Titien de Château Marguï 2009, nr 6839, pris 199 sek. Ett måste för Provence-älskaren och den som tycker om att prova snackisviner eller lågsvavlade biodynamiker och för er andra, tja, det är ett ganska schysst vin i all sin fruktiga örtighet. OBS! begränsad upplaga. La Provence.Chateau Marguï

  

Domaine Rabiega 2003, Korn & accordeon

Om inte jag skriver om det här vinet lär aldrig ni som sitter på några pannor i källaren få veta vad som gäller i skrivande stund, om vinet är gott, om det alls är drickbart. Så klart det är. Herregud, vad tror ni? Fram till 2001 gjorde vi tre röda viner på Domaine Rabiega: Clos Dière I (CI), Clos Dière II (CII) och Domaine Rabiega (DR), där den sistnämnda framförallt innehöll överbliven cabernet sauvignon och unga stockar syrah. Tanken var sedan att låta CII utgå från och med årgången 2002Domaine Rabiega 2003 och istället blanda de druvorna (carignan kompletterad med grenache och cabernet sauvignon, lagrad på en mix av fransk och amerikansk ek) med DR-frukten. Nu blev det inte riktigt så. 2002 var ett uselt år härnere. Svalt och regnigt och med flera hagelskurar. Därför gjordes bara ett rött vin det året: Domaine Rabiega. Trots att alla druvorna kunde användas för 02:an blev det inget stort vin, därtill var året alltför för ynkligt. Således dröjde det till 2003 innan gårdens nya portföljstruktur stod i full blom med ett prestigevin, Clos Dière (syrah, f d I:an), och ett andravin, Domaine Rabiega (bestående av gamla II:an och Domaine Rabiega). Så här fungerade det sedan egentligen bara fullt ut för årgångarna 2003 och 2004. Den nye ägaren, som tog över lagom till skörden 2006, valde att bygga en annan portföljstruktur. Hur pass bra blev då DR 03 och hur pass väl håller den? Offrade mig och öppnade en pava igår kväll enkom för att ge er svar påDomaine Rabiega 2003 dessa näsvisa frågor. Måste säga att jag blev en aning förvånad, fast jag inte borde bli det. Kort sagt uppför sig DR 03 som vore det en CII 03. Nu kanske det inte är så förvånande i alla fall. Dels är vinet (nästan) gjort som CII, dels var även de tidigare lite unga stockarna 2003 komna till en stabil ålder. Dessutom lyckades vi väldigt bra det här urvarma och supertorra året, om jag får säga det själv. Dock: ni som mot förmodan har det här vinet i er källare ska veta att det är alldeles utmärkt att dricka nu, på topp, skulle jag säga, och det lär hänga kvar på den här nivån ytterligare ett par år. Har tidigare legat på mina DR 03 och öppnat en flaska per år för att följa utvecklingen och det är först nu vinet visar grönt ljus och den bästa beskrivningen för att ni ska förstå hur vinet är är ”gott”, till och med ”synnerligen gott” med snygg frukt, väl integrerad ek, god balans och mycket elegans och en diskret men rejäl ryggrad. Lovar att det inte är ett vin vinmakaren skäms för. Jag drog det till grillad kyckling, klyftpotatis och ett slags ratatouillemojs och det satt som en smäck till vinet. Korn och lite accordeon för er som inte tycker om Korn eller kanske gillar både Korn och dragspel.

  

Chateau Montelena Napa Cabernet: ny årgång! & RHCP

När vinerna från Chateau Montelena lanserades i Sverige förra året blev de en omedelbar succé med sin klassiska Napa-stil, som lutar mer åt EuropaChateau Montelena fat än många av de Napa-viner som lanserats de senaste 20 åren. Den positivt lagda skulle säga att vinet representerar det bästa av två världar: europeisk elegans och balans och amerikansk frukt och rondör. I dagarna har den nya årgången, 2011, av Chateau Montelena Napa Valley Cabernet Sauvignon, varunr 71926, pris 299 sek, börjat rulla ut till Systembolagen. Om 2011 matchar 2010? Tveklöst, men prova själv vet jag. I en butik nära dig och skulle det inte finnas därför att ditt bolag är undermåligt och har nollkoll på vinvärldens väsentligheter kan du enkelt beställa hem vinet. RHCP.

  

Larm: E122 tappar färgen! & finns

Azorubin, karmosinrött eller E122, kärt barn har många namn. Efter EU-inträdet blev azofärgämnen godkända i livsmedel i Sverige. De framställs på kemisk väg och vissa begränsningar förekommer fortfarande. Till exempel får E122 inte pimpa saft och vin. Däremot får det, såvitt vinifierat kunnat utröna, användas i till exempel sprit och fruktviner- och drinkar. vinifierat har tidigare ödmjukast påpekat att det farligaste i vinet är alkoholen, medan de systemiska bekämpningsmedlen är livsfarliga för den som arbetar med dem. Vid sidan om alkoholen är det otrevligaste ochratoxin. Ett gift sprunget ur mögelsvampar hemmahörande i penicillium- och aspergillus-släkterna. Det här är inget problem alls i välgjorda viner, men mögelgiftet kan förekomma i enklare, billiga viner tillverkade i ett högintensivt jordbruk samt på gårdar där bonden inte tar mögelangreppen på allvar varför hen inte heller gör något åt dem -jo, det finns ett fåtal skogstomtar som inte förstår bättre. Tittar vi utanför lagens råmärken har vinifierat påpekat, att tja, det är klart att någon kan tänkas pytsa i otillåtna ämnen, kanske för att sätt färg och smak på drycken. Även här torde intresset bara finnas för den som gör ett skäligen enkelt vin – bättre viner skulle förlora på ett slikt förehavande. Om någon nu skulle arbeta olagligt kan den pytsa i lite E122 i sin eländiga produkt, men särskilt vanligt torde det inte vara. Däremot får den se upp som är känslig för den här typen av ämnen, E122 till exempel, om den får för sig att hälla i sig rikliga mängder av låt säga ett fruktvin. Således, ni som vet med er att ni är överkänsliga för E122 eller som vill undvika det eftersom ni vet att det finns forskningsrön som pekar på olämpliga avigsidor med produkten, ni bör hålla koll på etiketten på ert fruktvin eller er fruktdrink: använder du ett azofärgämne ska det framgå av etiketten. Sist men inte minst en liten smålustig anekdot: E122 förefaller inte stå pall för solljus. Nedan en bild på två flaskor av en karmosinpimpad produkt, där den ena fått stå i mörkt förvar och den andra i dagsljus några dagar (direkt solljus cirka 20 timmar). Oooops! vinifierat tackar en HR som bett att få vara anonym då hen inte vill bli ihågkommen som karmosinmannen/kvinnan för bilden. Och vilken låt kan vi bara inte låta bli att spela nu?E122

  

Carisma 2011 & Jay & The Americans

Det är inte utan att vinifierat undrar vad som händer med Carisma från Domaine de Brescou. På bara några veckor har vinet fått full pott i Sydsvenskan och Allt om Vin och börjat röra på sig i Sverige. Inte så att vinet inte förtjänar det, tvärtom!, om vi får tycka så trots vår synnerliga inblandning i produkten. Grejen är att det är så glädjande att ett så härCarisma 2011 pass ”oinbjudande” vin får så bra omdöme i sin prisklass – en klass där tillrättalagda, mjuka och mer eller mindre söta produkter dominerar både i  bedömningarna och i försäljningen. Carisma är ett ursprungstypiskt vin från mini-appellationen Languedoc-Pézenas, några mil väster om Montpellier, klassat som IGP eftersom en del av druvorna kommer från jordlotter som hamnat utanför appellationsgränsen, vilken går rakt igenom Domaine de Brescou. Med carignan som uttrycksfull huvuddruva bjuder Carisma på för området typiska garrigue-toner och för huvuddruvan påtagliga mixen av röd frukt med en klick mörka bär på toppen. Mycket försiktigt ekat dominerar frukt och ursprung såväl vinets doft som smak. Gården odlar enligt principerna för Terra Vitis och precis som alla andra viner från Brescou är det lågsvavlat och rent. Carisma, nr 70921, 79 sek (beställningssortimentet). För övrigt har det varit alldeles för lite klockor och pipsång i låtarna på vinifierat de senaste åren, vi fixar det här och nu med Jay & The Americans.Domaine de Brescou, skylt