Långfredagsvinfrossa & Gitte Henning

För ganska precis ett år sedan fick Vinvännen Göran i Cannes nog och lät gräva upp sin trädgård istället för att bjuda in till sin sedvanliga Långfredagslunch. Kanske hoppades han på att vi som plötsligt stod utan förlustelser denna den längsta av fredagar skulle ge upp och ta sikte på andra nöjen istället för att sniket stå och vänta på honom Långfredag efter Långfredag och när vi skriver honom menar vi hans viner. Som alla kan förstå sket det sig fullständigt för den själviske Vinvännen Göran i Cannes. Efter påtryckningar och, efter vad det ryktas, anonyma men mycket direkta hot, som jag kanske vet ett och annat om, gav han i år upp och bjöd in och slog traditionsenligt på stora trumman som om det inte fanns en morgondag. Ett tillfälle gott som något att svepa kopiösa mängder ouppnåeliga viner på någon annans bekostnad. Självklart hängde er utsände i vinsnikarnas välsmakande värld som förste man på låset och självklart hann han snika åt sig ett och annat oplanerat vin innan pöbeln dundrade in. IMG_0810Bland årets läckerheter vill vi nämna en magiskt god Comtes de Champagne 02, en sexliters Deutz som legat och väntat på mig i Vinvännen Göran i Cannes vinkällare i tio år och som var så fräsch och uppstramad att den verkade ha degorgerats häromveckan, en magnum Deutz rosé som husstilen trogen var både god och snygg, en Agrapart 7 crus som bara är himla god och som precis som Domaine deIMG_0863 Brescou sätter ut totala svavelhalten på (baksides)etiketten, mina två sista årgångar Clos Dière, dels 03, dels specialvarianten ”La Chouchou” från 04 (med ett litet hjärta på etiketten), båda i strålande form och föremål för djupsinniga diskussioner om vilket av dem som var bäst för dagen, båda tycker jag, 03an lite stramare, 04an lite smarrigare, en Château d’Ampuis 01IMG_0816 var som den ska, helt ok, inte alltid jätterolig, Chapoutiers Mure de Larnage Hermitage 04, finfin Hermitage, Guigals Côte-Rôtie 92, helt ok, lite småtrött dock, Hospices de Beaune Pommard 90 (Maurice Cheanu), året till trots vid liv och drickbar, Château de la Tour Clos-Vougeot 01, lite kork-murken inledningsvis, utvecklades strålande med luft, fin druvkaraktär, Meursault-Charmes (Les Charmes Dessus, Antonin Guyon) 99, väl ekad,IMG_0811 särskilt initialt, bättre med luft, bra vin, Meursault 1er Cru (Les Poruzots, Olivier Leflaive) 96, smygkork som blev värre med tiden, bortsett från det på Leflaive-vis ganska moget redan, Chapoutier Hermitage 87, älskar gamla vita Hermitager och det här utgjorde inget undantag, supergod, Domaine Ott Clos Mireille 13, bra, snygg, ren, vägde lite lätt i sällskapet, Pic 1er 90, de här vinerna burkar vara med varje Långfredag och formen kan variera, den här flarran var i toppform. I den avslutande, traditionella tävlingen mellan gul och grön VEP vann grön som vanligt. Gitte Henning.IMG_0854

  

Traditionsenligt tips på vin till påsk, Backyard Babies, Neon Rose & Yves Montand

Du vänder ryggen till i 364 dagar och vips! så har ett år gått och det är påsk igen som om tiden inte räknas och som om påskhögen som bara blir högre och högre inte finns, som om varje påsk var något nytt och inte en högtid satt på repeat och därför, bara för att vara motvals, repeterarPåskägg vinifierat några gamla vintips som duger lika bra i år som något annat år ity dessa viner är tidlösa och lika goda i år som förra året och nästa år. Självskriven rosévinsdricka till påsk: Les Lauzeraies ”LL” Tavel, nr 2724, 109 kr. Sprudlande friskt bubbel: Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 135 kr. Skön elegans vitt: Montagny 1er Cru, nr 2812, 169 kr. Käftsmäll i rött: Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 kr. Påsksång god som någon från Backyard Babies. Och en annan klassiker, nu från Neon Rose. Och en från Yves Montand.

  

Test: Osvavlat vin som stått öppet sex månader & XTC

vinifierat har det senaste året genomfört flera tester av osvavlat och lågsvavlat vin över tid. Idag är det dags att avslöja vad som händer med osvavlade viner som fått stå öppna i närmare sex månader. Den som vill läsa om tidigare delrapporter och liknande inlägg på bloggen kan göra det genom att klicka här.IMG_0793

De två viner som idag har provats är dels ett vitt, osvavlat vin, dels ett rött, osvavlat vin, båda öppnades 15 september 2014 och båda med < 20 mg/l SO2. Det vita vinet, fyllt till 2/3, har stått på en terrass i Provence sedan september 2014, det röda (också fyllt till 2/3) har stått i ett provencalskt kök under samma period. Det innebär att vitvinet utsatts för kraftiga temperatursvängningar – inledningsvis mellan +15 och + 30, senare mellan -5 och + 15 – medan det röda stått aningen för varmt. Vinerna är tillverkade, med mig som konsulterande vinmakare, på Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Resultatet av dagens provning:IMG_0795

Vitvinet har nu antagit en orange färg och skulle säkert av många klassificeras som ”orange vin” trots att det inte skalmacererats. Doften är ganska stor och… god. Samtidigt saknar den på de osvavlade vinernas tämligen typiska vis tydligt druvavtryck och ursprung, annat än att det är ett ”naturvin”. Vinet är rent och utan defekter. Doften domineras av mogna, gula äpplen. Dessvärre är det inte lika bra i smaken som i doften: runt, inte särskilt gott, smakar snarast som oxiderade äppleskrutt, dock en mycket ren och tämligen lång eftersmak med tydligt inslag av lie. Efter att ha stått en tid i ett glas och dessutom skyfflats fram och tillbaka mellan två glas ett par gånger – det vill säga chock-oxiderats – ändrar sig doften och växer betydligt och ger nu ifrån sig tydliga associationer till äpplemos, äpplemust och Mer med äpplesmak. Mycket imponerande och ett hyggligt övertygande bevis på att naturviner/osvavlade viner kan lagras.IMG_0797

Rödvinet har samma kraftfulla färg som tidigare och samma nyans (blåröd). Doften är inte jättestor men ganska spännande med tydliga inslag av körsbär och körsbärskärnor och en aningens viol, mycket rent. Det gamla inslaget av garrigue och örter finns knappt alls där nu. Druvtypiskhet finns inte och nu när garrigue/ört-inslaget är borta finns inte heller något som direkt skvallrar om vinets ursprung (om något, förefaller vinet vara ”italienskt”). Smaken är precis som tidigare som doften (vilken dock alltså ändrats sedan senast); fortsatt rustikt men mindre nu än tidigare, framförallt har kärvheten gett med sig. Eftersmaken smakar som vinet doftar. Fortsatt aningen rustikt men mycket imponerande. Betydligt bättre nu än när det öppnades!Dom de Brescou skylt

Slutsatser? Tja, som nämns ovan, att välgjorda naturviner/osvavlade viner kan lagras länge och till och med utvecklas positivt över tid, även då flaskan öppnats, samt att, som tidigare påpekats här, druvkaraktären och ursprunget sällan kommer fram i osvavlade viner. Sparar några buteljer av de här vinerna i försluten form och kommer återkomma så småningom, hoppas jag. Avseende de båda öppnade buteljerna ovan är de fortsatt mer än halvfulla så vi siktar nu vidare mot ett års lagring och håller tummarna för att ingen städar bort dem eller sveper i sig innehållet i något obevakat ögonblick. XTC.

  

Läget Domaine de Brescou

Som den trogne och minnesgranne HR:en minns förlöpte årgången 2014 skrämmande väl på Domaine de Brescou. Inte så att odlingsåret var tokenkelt. Däremot var vinkällararbetet det. Kort sagt gick allt som på räls från druva till färdigt vin. Inte ens någon enstaka krånglande malolaktisk jäsning. Enda årgången på ett drygt kvartssekels vinmakeri som varit så enkel för er utsände i de jäsande karens pysande och bubblande värld. Vid en snabbgenomgång på gården häromdagen kunde er ävenledes utsände i de enkla årgångarnas sjunde himmel konstatera, att de båda viner från 14 som redan gått på flaska, rosé och viognier, är synnerligen bra, att övriga 14 som snart ska gå på flaska, till exempel chardonnay, också är i finfin form.bild

Bland de mer ek-märkta vinerna har nya ”Blanc Prestige 14” buteljerats. Verkar bli bra men behöver åtminstone sex månader i flaskan för att komma till sin rätt. ”Rouge Prestige” och toppvinet ”Château de Brescou” utvecklas som de ska och här är, förstås, ”Château” roligast och mest intressant. Till detta finns många skäl. Det är ett nytt vin under utveckling – vi har bara gjort det två gånger tidigare –  och 2014 kunde vi addera lite mourvèdre till blenden som sedan tidigare består av grenache (dominerar), carignan och syrah. Nästa år tillkommer lite counoise (samtidigt kommer vi då göra de första försöken med det som ska bli det vita ”Château-syskonet”, ett vin baserat på roussanne och grenache blanc). Bortsett från nyhetens behag är det ytterst tillfredsställande att få arbeta med ett vin som inte ska maxas avseende färg och kraft. Här talar vi om ett förhållandevis ljust vin (grenache) med, framförallt, djup och komplexitet. Att få till det ställer inte minst krav på att man kommer rätt i ek-uppfostran. Detta kämpar vi med glädje med just nu. Till exempel gav besöket häromdagen vid handen att vi måste flytta om lite, så här tre-fyra månader in i lagringsperioden, och använda mer av de äldre 500-litersfaten än vi tänkt oss. Det är sådana här aha-upplevelser och ad hoc-beslut som är min vinmakar-tillvaros extra lilla krydda. Nu styr jag kosan mot Bulgarien och Abdyika och Lubo Jivankin Wines – dags att göra samma check där.bild Bob Hund.bild

  

Bottle shock: The Montelena Story & Shocking Blue & TIC

För några år sedan dök en amerikansk dramakomedi kallad Bottle shock upp på biograferna. Regissör var Randall Miller och huvudrollerna spelades av Alan Rickman, Chris Pine och Bill Pullman. Filmen handlar om den i vinvärlden högst dramatiska och omvälvande provningen ”Judgement of Paris” 1976 – en typiskt amerikansk ordlek med sikte på den än mer berömda och i litteraturhistorien omvälvande milstolpen Illiaden, där ”judgement of Paris” är upprinnelsen till Trojanska kriget.

Det som hände i Paris 1976 var att amerikanska kvalitetsviner för första gången ställdes mot franska dito i en blindprovning och, sensation!, de amerikanska vinerna vann. Vitvinet som slog ut sina mer namnkunniga kusiner från Europa var Chateau Montelena Chardonnay 1973 och det är historien kring det vinet och den gården vi framförallt får följa i filmen.bild

Den engelsman som låg bakom arrangemanget i Paris, Steven Spurrier (en man som nästan var gång jag sett honom burit rosa slips och vars kavajer och kostymer brukar vara av typiskt engelsk, tunn, stickig kvalitet), har sagt att det inte är mycket som stämmer i filmen. Nu kanske vi inte var så många som trodde det heller och man behöver inte vara Nils Petter Sundgren för att räkna ut vem som är hjälte, tönt, arrogant snobb, god respektive ond i filmen. Vad som dock stämmer är att det är en trevlig film och en hygglig dramatisering av en omvälvande händelse i den lilla vinvärlden. Den bjuder också på många vackra vyer och interiörer från vinets Kalifornien – ofta filmade på vackra Kunde Estate.

Personerna som i filmen påstås befolka Chateau Montelena är inte alltid de som de facto fanns på plats då och några av dem som kanske borde omnämnts, till exempel Mike Grgich som gjorde det vinnande vinet, finns inte med. Dock är Bo Barrett, i filmen en ung rebell, med och det är han som idag, en belevad gentleman, styr över Chateau Montelena. Och det stämmer att amerikanarna slog ur underläge och att många av de franska domarna kände sig förolämpade av det resultat de själva röstat fram, bland andra redaktören för La Revue du Vin de France som ville ta tillbaka sin bedömning när resultatet blev känt (hon hade två amerikaner i topp).

Vara hur det vill med allt det där. Blindprovningar är en sak. Njuta av vinet en annan. Och tveklöst är Chateau Montelena ett njutbart vin, eller snarare viner, för gården producerar inte bara sin legendariska chardonnay utan också underbara, små skapelser på druvor som cabernet sauvignon och riesling. Det unika med Chateau Montelena är att gården hållit fast vid den klassiska Napa-stilen, sådana vinerna var före vulgariseringen med övermogen frukt, överdrivna glycerolhalter, upplevd sötma och kopiösa mängder ek – en stil som för övrigt är på tillbakagång idag, vilket gör att Chateau Montelena plötsligt ligger rätt i tiden igen, något som inte var självklart för tio år sedan.bild

Under många år fanns inte Montelena i Sverige och det var först efter mycket tjat som importören, Terrific Wines, lyckades övertala gården att börja sälja vin till vårt kvartsarktiska land. Tur var det för succén var omedelbar. Idag finns vita Chateau Montelena Chardonnay och röda Chateau Montelena Cabernet Sauvignon i ett fåtal butiker (går att beställa till övriga) och toppvinet Chateau Montelena Estate finns till och från i några Systembolag och går för det mesta att beställa – skälet till att det inte alltid finns är att tillgången är mycket begränsad.

Utmärkande för välbalanserade viner med stor personlighet och utan stickiga kanter är att de blir väldigt allround och det är precis så vinerna från Montelena är: lätta att sätta in i ett sammanhang. Har själv provat det röda till både tacos och finkött och det fungerade lika bra i båda fallen. Det vita är om möjligt än mer lättplacerat. Testade det senast till tapasvarianter på havets läckerheter, smaksatta på högst individuella vis – enda vinet i testet som klarade sig helskinnat genom alla rätterna var, ja ni vet vilket.

Någon tycker kanske att priset inte är något problem, en annan menar att det är på tok för dyrt och båda har, så klart, rätt. Det jag önskar är att alla som tycker om vin anstränger sig för att få prova några av de där toppvinerna även då de upplevs som för dyra. Man kan önska sig en flaska i present eller kanske gå ihop ett gäng och dela på kostnaden och flaskan. Förresten, varför inte hyra filmen Bottle shock och prova vinet till filmen?

Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, nr 71926, 301 kr.

Chateau Montelena Chardonnay , nr 71649, 301 kr.

Montelena Estate, nr 72337, 881 kr.

Shocking Blue. The Inkredible Chockband.

  

TWWD2015: vintips, Orianthi Panagaris & TYA

Mer än en HR har bett om vintips med anledning av den stundande TWWD2015 (läs mer här). Dels för att få ett hum om vad de olika vinmakarna är för ena, dels för att kunna prova på sig lite inför ett eventuellt möte 9:e mars (Stockholm) eller 10:e mars (Ästad Vingård). Här följer därför lite tips. Klickar du på vinmakarens namn kommer samtliga vinmakarens viner i Sverige upp, klickar du på vinet som nämns får du se just det.

Françoise Feuillat-Juillot. Montagny 1er Cru, nr 2812, 153 kr.

Andrea Mullineux. Mullineux Syrah, nr 78272, 201 kr.

Clotilde Davenne. Bourgogne Blanc, nr 5562, 127 kr.

Sarah Goedhart. ”HFE”, nr 70976, 201 kr.

Maria Luz Marin. Casa Marin Estero Sauvignon Gris, nr 20023, 181 kr.

Luisa Ponzi. Ponzi Pinot Noir, nr 71890, 281 kr.

Marie Menger-Krug. ”Kelitc Terre”, nr 79879, 151 kr.

Giulia Negri. Langhe Tartufaia Pinot Noir, nr 78893, 175 kr.

Dorli Muhr. Cuvée vom Berg, nr 78807, 121 kr.

Alvin Lees finaste stund? Och så visar Orianthi Panagaris både hur man kommer undan med äran i behåll trots att man gör en Hendrix-cover och hur man får till movesen utan att spela fel.Unknown

  

En post varuti vi får oss till livs det senaste om Sankta Clotildes mer recenta bravader & 10cc

Er utsände i de syrastinna och mineralistiska vitvinernas disciplinerade och eleganta universum har för sina HR:ares bästa tagit sig tid och modet att bege sig till drottningen av Chablis, Clotilde Davenne, för att prova hennes senaste försök att göra det perfekta vinet.10940415_1583439691893025_5871997061250902770_n

Den som hängt med i den burgundiska världen de senaste åren vet att det varit många små skördar och att det inte är så förvånande att vinerna från Bourgogne, Chablis inkluderat, stuckit iväg prismässigt. Vi har förmodligen inte sett slutet på den utvecklingen ännu. Bulkpriserna i området ligger, särskilt avseende vitt, kvar på samma priser som förra året. Visserligen blev det en större skörd 2014, men det gällde framförallt de röda vinerna. Chardonnay-druvorna generellt blev förvisso bra, men inte så många, bland annat till följd av dåligt väder framförallt under sättningen och blomningen. Med andra ord lär vi snarare få se ytterligare prishöjningar än prissänkningar under det kommande året. Avseende Clotildes viner lovar hon att inte höja – sedan får vi hoppas att inte heller kronan försvagas på ett sådant sätt mot euron att priset ändå måste höjas iallafall. Just nu tyder dock inget på fler prisökningar för Clotildes viner – med undantag för en redan planerad, mindre, justering av priset på Crémant de Bourgogne (från och med första mars; Systembolaget låter producenterna och importörerna ändra sina priser vid två tillfällen per år, dels i mars, dels i september).bild

Nog av, människa, hur var vinerna?! hörs nu en och annan otålig HR vråla i sin iver att få senaste nytt från hovet i Chablis. Okej, så här är det: OM vinerna var dåliga skulle jag inte säga det utan i ytterst förskönande termer få det att låta positivt i alla fall. Nu är det dock såväl att jag inte behöver det. Grand Cru Bougros från 2013, tidigare omtalad här på vinifierat, är ett knappt halvår efter buteljeringen precis så galet bra som den verkade bli då när vinifierat provade den senast (i juli 2014), magnifik! Clotildes Bourgogne Rouge 2013, som vi dock lär få vänta något år på i Sverige, är by far den bästa i sitt slag någonsin.10408107_1583495841887410_6044310098715347245_n

Avseende de för den svenska allmänheten kanske mer intressanta vinerna Bourgogne Blanc och Chablis är båda ungefär så bra som de kan vara utan att explodera prismässigt, oerhört snygga, och välgjorda båda två. Chablisen är rena skolboksexemplet på chardonnay och oekad Chablis och bör komma att tjäna som statuerande exempel på INAO:s framtida möten. Bourgogne Blanc har en syra som man skulle kunna tro kan skära genom stål, men de fortsatt hela tankarna hos Clotilde vittnar om att så kanske ändå inte är fallet; denna syra från skärselden balanseras av en frukt och terroir-rondör som få vinmakare vare sig har förstånd eller handlag att mana fram. Är jag än en gång imponerad av Clotildes vinmakeri? Ja, det är jag och jag beklagar den som inte kan se skönheten i hennes konst. Art For Arts Sake.

  

Just nu: Vinets Dag 2015 & Sonny Flame

Idag firas för andra gången Vinets Dag i Sverige. Initiativet till den här manifestationen för vinets plats i vår kulturhistoria och på vårt matbord togs för några år sedan av Svenska Vinakademien. Snart hängde vinklubbar som Munskänkarna, vinskribenter, krögare, sommerlierföreningarna – nämnas bör att Sommelierföreningen i Sydsverige körde en egenbild variant på detta en gång i tiden – och många andra på och 2014 såg så den första verkliga Vinets Dag dagens ljus, om uttrycket tillåtes. Det som händer denna dag två tredjedelar in i årets fattigaste månad är att vi tar oss samman och slopar boxen och fulviner och dricker något extra gott, något vi inte alltid unnar oss och vi arrangerar provningar i vinklubben eller hemma i goda vänners lag och krogarna erbjuder vinmenyer och finviner på glas och en massa annat. Möjligen invänder någon att den 22:a januari, St Vincent, Vinets Dag, i år infaller en torsdag och då dricker man väl inte vin och det kan då vara på sin plats att påpeka att vinet inte gör skillnad på veckodagarna och att du hinkar lite finvin innebär knappast att du dricker dig själv under bordet, hoppas vinifierat, i vilket fall som helst är det inte poängen med finviner. Nu kan det vara lite sent att ordna ett riktigt bra vin till kvällens övningar, men om din butik sitter på lite Chateau Montelena, röd och/eller vit, kan det vara ett bra tips för aftonen, eller varför inte lite Clotilde Davenne, vilken som… Sonny Flame.bild

  

Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich

Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fulltbild mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.Marlene Dietrich

* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.

  

Sistlidna nyårsvinfrossan

Huvudskälet för vinifierat och alla andra som bara vräker ur sig vad de inmundigat här och där kan inte vara annat än att irritera samt, i bästa fall, att framhäva sig själva och sitt fantastiska inmundigande som andra, förhoppningsvis, bara kan drömma om. Efter att i åratal ha varit en av alla dessa nyss beskrivna har vinifierat i år bestämt sig för att avlägga ett nyårslöfte, att fortsätta på samma, för andra förhoppningsvis irriterande, väg, således följer här en resumé av vad som serverades under Nyårsaftonens provningar, måltider och andra övningar, dock utan att nämna Sommarströms snapsar och shots, där en ingefärasnaps utmärkte sig synnerligen väl där den satt i sitt glas och skrek efter asiatiska kök medan shotsen tog provaren med sig ner i godispåsen och avseende smaken ”viol” raka vägen tillbaka till den lokala biografens matiné och ner i den till filmen hörande, obligatoriska tablettasken. bildInte heller tänker vi nämna uppvärmningen med svamp(kantarell)risotto som satt som en smäck till Ponzis Pinot Noir eller den i vanlig ordning knastertorra och disciplinerade Crémant de Bourgogne från Clotilde Davenne som fick åtfölja köksplanerarnas snäckor – i den händelse någon undrar vad er utsände i de sönderbrända fläskbitarnas och exploderande påssåsernas värld gjorde tillsammans med köksplanerarna ska den veta att den nyss nämnde efter många års träning kommit att bli en fena på att snikäta i köket medan andra arbetar. Vill också påpeka att jag inte heller nämner helgens genomgående sopp- och pratvin, Les Lauzeraies, som sin vana trogen ackompanjerar vintern och fiskstukade soppor och andra anrättningar med den äran.bild Nog av. Till vinerna. Kvällens stora vinnare var till mångas överraskning den för Sverige nya champagnen H.Blin (ni får gärna uttala detta Hå Bliin, men ni bör känna till att på franska heter det Aasch Bläng), kort sagt sopade denna pinot meunier/chardonnay-blend banan med övriga skumpor, hela 14 av 15 testare höll den som klar etta, och kanske berodde det på att detta årgångsbubbel från 2004 och Vincelles sur Marne inte bara är ungt och strålande utan också rent, fräscht, mineralstint och fruktigt (vit persika, gula äpplen, gröna äpplen med mera) i en synnerligen disciplinerad och välstrukturerad stil baserad på en bädd av lie, vilket kan låta en aning pleonastiskt men som fungerar då språken blandas, som vore de pinot meunier och chardonnay (H. Blin är för övrigt världsmästare på pinot meunier och vi kommer i vår att få se vad som sannolikt är historiens första årgångs-extra-brut på ren PM (året är 2009) från producenten).bild Övriga bubbel: Bollinger Grande Année 2004 (ung, oförlöst, skum oxidton samtidigt som den uppenbarligen bör lagras mer, god), Bollinger Spécial Cuvée (hustypiskt avrundad, schysst syra, bra), Twoson 1er Cru Cuvée Création (Vilmart) 1999 (tämligen maffig, liten käftsmäll, tydligt maloblockad syra, liestukad, hustypisk, lång), Piper-Heidsick (som varje år en trevlig bekantskap som förenar enkelhet med stil och elegans), Taittinger Brut (njaee, inget fel någonstans, men inte heller särskilt kul), Mesnillesime (Guy Charlemagne) 2003 (bra för att vara 2003, årgångstypisk men ändå fräsch och mesnil-aktigt mineralig, men visst, mycket mullighet här som minner om vad som kanske inte är historiens bästa bubbelår), Baron-Fuenté ”Galipettes” (enkel och lite grön), Palmer & Co 2008 och Palmer & Co Blanc de Blancs 2008 (brukar gilla de här, men det här är första gången de upplevs som så enkla som de väl egentligen borde vara, den förra är dock snygg och ren i all enkelhet, den senare lite aggressiv i sin maloblockade stil (påstår jag trots att importören säger att vinet genomgått fullständig malolaktisk jäsning – stämmer den uppgiften kan syraupplevelsen vara av en annan art så min teori torde vara att föredra för alla inblandade)).bild På vitvinssidan blev vinnaren Chateau Montelena Chardonnay 2011, det gick så otroligt bra till en svårbemästrad anrättning av hälleflundra i, typ, parmesansoppa, helt enkelt oförglömligt gott ihop och vinet stod och balanserade på det mest imponerande vis med det ena benet i Frankrike och det andra i USA och såg ut som Lafayette mitt på Atlanten mellan sina uppdrag i det ena eller andra landet: stolt, självmedveten, kompetent och, i vinets fall, som är det vi med säkerhet kan uttala oss om, synnerligen välsmakande. Övrigt vitt: Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2013 (ja, vad trodde ni, inget Nyår utan Clotilde, som än en gång gav oss en uppvisning i hur mineralstint vin och stålinspirerad syra ska disciplineras och hållas i en Kvinnans tukt och förmaning, hon kan hon, Clotilde, och åtminstone jag ledsnar aldrig på att få ta del av hennes uppvisningar), Couvent des Jacobins (Louis Jadot) 2002 (fortsatt utmärkt, nu med svavelbaserade aromer av krut och flinta, integrerad ek som också idag fungerar som den ska och bär upp den fortsatt närvarande frukten, smaken liknar doften med tillägget lång, ren, fin syra, mycket krutrök), Montagny 1er Cru Les Coères (Françoise Feuillat-Juillot) 2012 (årets nykomling på vita sidan i bolagets sortiment (i vissa butiker i alla fall), druv-, ursprungs- och hustypiskt, mycket chardonnay, rent, snyggt, mycket försiktigt ekat, lång, ren smak med frisk syra och betagande slut), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” (Jobard) 2005 (elegant, finess, balans, snyggt, rent, långt).bild På rödvinssidan röstades Robert Sinskey Vineyards (RSV) Cabernet Franc 2004 fram som bäst i test (kort sagt: ooh, så god och så perfekt just nu, dessutom synnerligen välartad till Angus för de av oss som kan tänka sig en sådan då och då). Övrigt rött: Clos de Magny (Jean Féry) 2011 (härlig pinot från Nuits utan att kosta skjortan, ursprungstypisk, god), Girard Petit Sirah 2011 (färgrikt, kraftfullt, fruktigt, strukturerat, disciplinerat, bra), Clos de l’Oratoire des Papes 2000 (mogen, årgångstypiskt fluff, bra balans, god, saknar lite syra för att få toppbetyg), Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011 (stort, kraftfullt, mycket frukt, väl ihophållet och strukturerat för sitt ursprung och i förhållande till druvans allmogestil, gott och bra i sin stil), Cartlidge&Browne Pinot Noir 2012 (pinot i enkelt och mumsigt utförande), Falcoaria 2011 (nu som då: en lätt rå sälle från Tejo, som charmar med sin frukt), bildClos Dière 1990 (det här är den syrah/cuvée I som gjordes 1990 utan ek och därför bara heter Clos Dière samt saknar årgång på etiketten, dessvärre rejält korkad, verkade annars fortsatt vital, kom i 90-talets början trea i GaultMillaus Vinolympiad i Bordeaux före storheter som Chapoutier, Henschke, Guigal och Penfold’s Grange och en hel drös med andra syrah-potentater), Clos Dière cuvée I 1998 (snabbmognande mellanår, höll ändå ihop bra, hygglig doft med en del druvtypiskhet i nordlig Rhône-stil (som den alltid haft), aningen ny badboll, medelfylligt, något för låg syra), Montecillo Gran Reserva Selecion Especial 1994 (tegelröd, mogen, hus- och ursprungstypiskt, tacklat av lite mer än den borde ha gjort), Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc 2012 (svartvinbärsblad, Chile, höghöjdsfräschör och – syra som ger en välbehövlig friskhet till frukten, snyggt gjord), Dominio de Tares ”Cepas Viejas” 2009 (Baltos storasyskon från Bierzo, mycket ursprung och Mencia, ändå i behov av mindre luft än Baltos, kraft, uppstyrd strävhet och alkoholrelaterad eldighet som ger vinet en spännande touch, i sanningen ett köttbitsvin, som jag hoppas att också en driven vegetarian kan hitta fram till även om jag för stunden inte har något bra mattips där).bildBonzo räknar in The Ocean.