Girard – från Zin till Mt Veeder & Grieg

Har tidigare påpekat den för vinälskare tragiska utvecklingen i Sverige med sliskiga hittepå-appassimento och dito zinfandel, där de första namnet till trots inte behöver vara italienska och de sista inte amerikanska. Den som vill ha äkta vara måste dessvärre gå upp i pris, definitivt över 100 sek och mer sannolikt över 200 sek. Nu finns det å andra sidan inte så mycket att säga om att många konsumenter tycker om de där produkterna som är dagens Parador eller att producenter och importörer passar på att slå mynt där det går. För er som vill prova äkta äkta Zinfandel – menar med det dels Zinfandel från USA, dels sådan som inte sötats upp eller på annat vis anpassats efter skräpvinskonsumentens smakpreferenser – har jag tidigare rekommenderat det utmärkta sitta-utomhus-och-grilla-vinet Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 sek. Vill nu passa på att puffa för ett par andra viner från Girard.IMG_1024I Sverige finns redan i Systembolagets beställningssortiment Girard Chardonnay, nr 74963, 175 sek. Det här är vinet för dig som längtar efter en tämligen klassisk chard från Kalifornien, med hästsparkens kraft men utan överdrifter i form av vare sig det ena eller det andra: på hustypiskt vis har det skickliga gänget på Girard även här lyckats späcka flaskan full av kraft, pondus och upplevelse utan att gå över gränsen någonstans. Om Girards Old Vine Zinfandel är det perfekta utomhus-rödvinet är det här det perfekta utomhus-vitvinet – även när du grillar.IMG_1022

I vinets värld tar det ibland tid att få som man vill. Det gäller framförallt viner som är särskilt efterfrågade. Till de sistnämnda hör allt som kommer fån det unika läget och lilla AVA Mount Veeder. Efter att ha kombinerat tjat med att fint stå med mössan i hand i kön har importören äntligen fått sig en tilldelning av Girard Cabernet Sauvignon Mt Veeder. Låt vara bara ett tiotal lådor men icke desto mindre förty: tio lådor är tio lådor och handlar det om ett sådant här vin är det inte fy skam. Självklart kommer det kosta skjortan när det når Sverige (förmodligen Systembolagets beställningssortiment såvida inte SB bestämmer sig för att lägga fingrarna på godbiten och köper in den som ”exklusiv vara”), men, och det är viktigt, efter hårda förhandlingar lär priset i Sverige stanna under 500 sek (gissningsvis 499 sek…) trots att dollarn skjutit i höjden och att priset egentligen borde landa runt 650 sek. Lämplig julklapp till vinfreaken? Släpps sannolikt i början av hösten eller så (följ vinifierat och håll dig uppdaterad…). Bergamusik med stämningsfull bonus.IMG_1019

Hedges Family Estate & Red Mountain A.V.A.

Vill minnas att Tom Hedges och jag träffades första gången 1989. I Bordeaux. Ett par år senare fick vi båda utmärkelser i Sverige i anslutning till Vinordic/GastroNord och bjöds på en flott middag på Coq Blanc, bland annat tillsammans med suveränen Michael Broadbent. 1997 träffades vi på plats. På Red Mountain i östra Washington State. Där Tom och hans hustru Anne-Marie uppfört ett av de första vinerierna i området. På min inrådan planterade de Syrah och några år senare, 2001, blev jag en mer permanent rådgivare.bild

I samma veva som vårt samarbete började fick Red Mountain sin A.V.A.-status, American Viticultural Area, alltså en amerikansk motsvarighet till de europeiska appellationssystemen (AOC/P, DOC, DO…). Familjen Hedges, och särskilt Tom, hör tveklöst till dem som drivit appellations-frågan hårdast. Så hårt rent av att företaget ofta låter ursprunget vara huvudnummer på etiketterna. Det gör att många konsumenter uppfattar vinerna som ”Red Mountain”. Helt i enlighet med avsändarens önskan. Å andra sidan har detta medvetna och i grunden ödmjuka tillvägagångssätt lett till att många missar att alla Hedges viner förvisso är ”Red Mountain” men att de också är legio och att de egentligen heter något annat. Som DLD. Eller Hedges Family Estate Red Mountain (”HFE”). Eller Bel’ Villa eller Goedhart Syrah.bild

Det där sista vinet görs egentligen av Sarah Goedhart (dotter till Anne-Marie och Tom) och var från början snarast en garage-Syrah. Nu sedan Sarah blivit head winemaker – hon efterträdde sin farbror Pete för en månad sedan, efter att ha arbetat som assistant winemaker under flera år – har Goedhart inordnats i Hedges-portföljen men fortsätter ha sin egen, lite stramare husstil. Inte helt typiskt för vad många idag uppfattar som ”amerikanskt vin” men i högsta grad ett uttryck för sitt ursprung.bild

Det som utmärker Red Mountain är en på samma gång överdådig frukt och en synnerligen stram struktur. Det gör att vinerna härifrån lätt tappar druvfokus och/eller blir väl tuffa, framförallt när de är unga. Den som anstränger sig det minsta får dock med lätthet till ett frapperande druvuttryck i de flesta sorter som provats på berget. Kanske framförallt i Syrah, Cabernet sauvignon, Malbec och Cabernet franc. Ge det några år till och vi kommer kanske att lägga sorter som Marsanne och Grenache till den långa raden av druvor som går som tåget på berget. (Merlot? undrar någon, njaee, det är i motsats till vad många tror en mycket svår druva om man vill få fram verklig druvkaraktär och inte bara överdådig plommon-frukt, helt ok på berget men inget som sticker ut.)bild

För att lyckas krävs att du odlar med hjärnan och hjärtat. Jorden är av självklara skäl i detta ökenområde synnerligen mager. Det gör att många lätt överdriver såväl gödning som bevattning. Två bra sätt att sänka kvaliteten på vinet och att köra över naturen. Den som är mer återhållsam med vattnet och gödningen och som tuktar, beskär och gallrar med den besatthet som krävs för att vin ska nå de höga höjderna kan få fram minst sagt förstklassig frukt. Sedan gäller det förstås också att kunna förädla på rätt sätt och här har ingen ännu så länge nått ända fram. Det finns flera utmärkta uttryck för Red Mountain och viner härifrån av mycket god klass men de där riktiga fullträffarna är vi ännu inte framme vid – tänk för övrigt på att A.V.A. Red Mountain inte ens hunnit fylla 20 år!bild

Den som nu vill besöka det högst besöksvärda området reser med fördel till Seattle eller möjligen Portland och hyr en bil där. Det tar tre-fyra timmar att köra till Red Mountain och den vackra resan går över Kaskadbergen och från kustens havsklimat till inlandets öken. Här kan bara den som har tillgång till vatten leva och odla. Försörjningen kommer i första hand från den gigantiska floden Columbia men även från vattendrag som Yakima. Den som flyger propellerplan från Seattle kan en klar dag tydligt se de gröna plättarna öken som bevattnats.bild

Min huvudsakliga uppgift hos Hedges har sedan många år varit att pocka ut deras ”klubb-viner” eller Limiteds. Detta ska vara företagets bästa, och dyraste, viner och de säljs så gott som uteslutande till medlemmarna i företagets klubb. Vissa viner och i förekommande fall ett mindre antal buteljer av utvalda ”Limiteds” finner emellertid sin väg till någon krog eller rent av till Sverige där vi under en tid haft Hedges Family Estate Limited Malbec i Systembolagets beställningssortiment. Osäker på om det finns några Malbec kvar när ni läser detta, men det är värt att kolla via SB:s hemsida. I Sverige finns följande Hedges-viner: Hedges Family Estate Red Mountain (”HFE”), nr 70976, 199 kr; DLD Cuvée Marcel Dupont, nr 71000, 225 kr; Bel’Villa Vineyard Syrah (Goedhart), nr 71749, 225 kr.bild

Vid min senaste resa till området satte jag ihop fyra nya Limiteds. Viner som nu blendas och buteljeras för att komma ut på marknaden om sisådär två år. Årets Limiteds är gjorda på Cabernet sauvignon, Merlot, Syrah och Malbec. Ryan Adams. Stomu Yamashta’s Go. PS En film om Hedges senaste release ”La Haute Cuvée” (finns dock ej i Sverige).

Malbec & Nirvana

Är precis på väg till Red Mountain och min uppdragsgivare sedan 14 år Hedges Family Estate. Ett sammanträffande är att jag från producentens svenska importör idag fick ett mail där en vinnörd konstaterade att Hedges Malbec egentligen är en Cabernet sauvignon. En synnerligen intressant upplysning för mig som gjort vinet och trott att det var Malbec. Skämt åsido, faktum är att jag, som varje år sätter ihop Limited-serien åt Hedges, alltidHedges-RedMountain måste slåss för varje blend som inte är Cab eller Merlot. Skälet är enkelt. Amerikanen, och det här är viner som framförallt säljs i USA, betalar gärna för Cab och Merlot, men inte för för dem mindre kända druvor som Petit verdot och Cabernet franc eller druvor som har eller nyligen haft en lågpris-stämpel, som Malbec från Argentina och Syrah/Shiraz från Australien. Således blir det få Malbec, Cabernet franc, Petit verdot respektive Syrah i Limited-serien. Är då den mailande vinälskaren helt ute och cyklar. Nej, det tycker jag inte. En av de häftiga sakerna med Malbec från Hedges/Red Mountain är att den inte liknar, eller i vart fall överensstämmer med, Malbec från Cahors och Mendoza. Låt vara att jag som vinmakat och/eller blendat i såväl Red Mountain som Mendoza och Cahors vanligen hittar druvtypiska avtryck i alla tre stilarna (bland annat brukar där finns ett stänk av vad jag vill associera till viol). Samtidigt tror jag att det uttrycket som bland annat finns i Hedges Limited Malbec är det som ligger närmast den Malbec-stil vi vanligen kommer mötas av om låt säga 15 år. Traditionell Cahors, med sin trash-extrahering och uttorkande ekfatslagring, och power-Mendoza-Malbec med sin överpacade och aningen finessfattiga stil, är knappast något för en framtid med alltfler eleganta och välgjorda viner med tydliga druvavtryck (vid sidan om brandade industriviner och rent skräp). Terroir-musik från Wa.

Långfredagsvinfrossa & Gitte Henning

För ganska precis ett år sedan fick Vinvännen Göran i Cannes nog och lät gräva upp sin trädgård istället för att bjuda in till sin sedvanliga Långfredagslunch. Kanske hoppades han på att vi som plötsligt stod utan förlustelser denna den längsta av fredagar skulle ge upp och ta sikte på andra nöjen istället för att sniket stå och vänta på honom Långfredag efter Långfredag och när vi skriver honom menar vi hans viner. Som alla kan förstå sket det sig fullständigt för den själviske Vinvännen Göran i Cannes. Efter påtryckningar och, efter vad det ryktas, anonyma men mycket direkta hot, som jag kanske vet ett och annat om, gav han i år upp och bjöd in och slog traditionsenligt på stora trumman som om det inte fanns en morgondag. Ett tillfälle gott som något att svepa kopiösa mängder ouppnåeliga viner på någon annans bekostnad. Självklart hängde er utsände i vinsnikarnas välsmakande värld som förste man på låset och självklart hann han snika åt sig ett och annat oplanerat vin innan pöbeln dundrade in. IMG_0810Bland årets läckerheter vill vi nämna en magiskt god Comtes de Champagne 02, en sexliters Deutz som legat och väntat på mig i Vinvännen Göran i Cannes vinkällare i tio år och som var så fräsch och uppstramad att den verkade ha degorgerats häromveckan, en magnum Deutz rosé som husstilen trogen var både god och snygg, en Agrapart 7 crus som bara är himla god och som precis som Domaine deIMG_0863 Brescou sätter ut totala svavelhalten på (baksides)etiketten, mina två sista årgångar Clos Dière, dels 03, dels specialvarianten ”La Chouchou” från 04 (med ett litet hjärta på etiketten), båda i strålande form och föremål för djupsinniga diskussioner om vilket av dem som var bäst för dagen, båda tycker jag, 03an lite stramare, 04an lite smarrigare, en Château d’Ampuis 01IMG_0816 var som den ska, helt ok, inte alltid jätterolig, Chapoutiers Mure de Larnage Hermitage 04, finfin Hermitage, Guigals Côte-Rôtie 92, helt ok, lite småtrött dock, Hospices de Beaune Pommard 90 (Maurice Cheanu), året till trots vid liv och drickbar, Château de la Tour Clos-Vougeot 01, lite kork-murken inledningsvis, utvecklades strålande med luft, fin druvkaraktär, Meursault-Charmes (Les Charmes Dessus, Antonin Guyon) 99, väl ekad,IMG_0811 särskilt initialt, bättre med luft, bra vin, Meursault 1er Cru (Les Poruzots, Olivier Leflaive) 96, smygkork som blev värre med tiden, bortsett från det på Leflaive-vis ganska moget redan, Chapoutier Hermitage 87, älskar gamla vita Hermitager och det här utgjorde inget undantag, supergod, Domaine Ott Clos Mireille 13, bra, snygg, ren, vägde lite lätt i sällskapet, Pic 1er 90, de här vinerna burkar vara med varje Långfredag och formen kan variera, den här flarran var i toppform. I den avslutande, traditionella tävlingen mellan gul och grön VEP vann grön som vanligt. Gitte Henning.IMG_0854

Traditionsenligt tips på vin till påsk, Backyard Babies, Neon Rose & Yves Montand

Du vänder ryggen till i 364 dagar och vips! så har ett år gått och det är påsk igen som om tiden inte räknas och som om påskhögen som bara blir högre och högre inte finns, som om varje påsk var något nytt och inte en högtid satt på repeat och därför, bara för att vara motvals, repeterarPåskägg vinifierat några gamla vintips som duger lika bra i år som något annat år ity dessa viner är tidlösa och lika goda i år som förra året och nästa år. Självskriven rosévinsdricka till påsk: Les Lauzeraies ”LL” Tavel, nr 2724, 109 kr. Sprudlande friskt bubbel: Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 135 kr. Skön elegans vitt: Montagny 1er Cru, nr 2812, 169 kr. Käftsmäll i rött: Girard Old Vine Zinfandel, nr 22337, 189 kr. Påsksång god som någon från Backyard Babies. Och en annan klassiker, nu från Neon Rose. Och en från Yves Montand.

Test: Osvavlat vin som stått öppet sex månader & XTC

vinifierat har det senaste året genomfört flera tester av osvavlat och lågsvavlat vin över tid. Idag är det dags att avslöja vad som händer med osvavlade viner som fått stå öppna i närmare sex månader. Den som vill läsa om tidigare delrapporter och liknande inlägg på bloggen kan göra det genom att klicka här.IMG_0793

De två viner som idag har provats är dels ett vitt, osvavlat vin, dels ett rött, osvavlat vin, båda öppnades 15 september 2014 och båda med < 20 mg/l SO2. Det vita vinet, fyllt till 2/3, har stått på en terrass i Provence sedan september 2014, det röda (också fyllt till 2/3) har stått i ett provencalskt kök under samma period. Det innebär att vitvinet utsatts för kraftiga temperatursvängningar – inledningsvis mellan +15 och + 30, senare mellan -5 och + 15 – medan det röda stått aningen för varmt. Vinerna är tillverkade, med mig som konsulterande vinmakare, på Domaine de Brescou utanför Pezenas i Languedoc. Resultatet av dagens provning:IMG_0795

Vitvinet har nu antagit en orange färg och skulle säkert av många klassificeras som ”orange vin” trots att det inte skalmacererats. Doften är ganska stor och… god. Samtidigt saknar den på de osvavlade vinernas tämligen typiska vis tydligt druvavtryck och ursprung, annat än att det är ett ”naturvin”. Vinet är rent och utan defekter. Doften domineras av mogna, gula äpplen. Dessvärre är det inte lika bra i smaken som i doften: runt, inte särskilt gott, smakar snarast som oxiderade äppleskrutt, dock en mycket ren och tämligen lång eftersmak med tydligt inslag av lie. Efter att ha stått en tid i ett glas och dessutom skyfflats fram och tillbaka mellan två glas ett par gånger – det vill säga chock-oxiderats – ändrar sig doften och växer betydligt och ger nu ifrån sig tydliga associationer till äpplemos, äpplemust och Mer med äpplesmak. Mycket imponerande och ett hyggligt övertygande bevis på att naturviner/osvavlade viner kan lagras.IMG_0797

Rödvinet har samma kraftfulla färg som tidigare och samma nyans (blåröd). Doften är inte jättestor men ganska spännande med tydliga inslag av körsbär och körsbärskärnor och en aningens viol, mycket rent. Det gamla inslaget av garrigue och örter finns knappt alls där nu. Druvtypiskhet finns inte och nu när garrigue/ört-inslaget är borta finns inte heller något som direkt skvallrar om vinets ursprung (om något, förefaller vinet vara ”italienskt”). Smaken är precis som tidigare som doften (vilken dock alltså ändrats sedan senast); fortsatt rustikt men mindre nu än tidigare, framförallt har kärvheten gett med sig. Eftersmaken smakar som vinet doftar. Fortsatt aningen rustikt men mycket imponerande. Betydligt bättre nu än när det öppnades!Dom de Brescou skylt

Slutsatser? Tja, som nämns ovan, att välgjorda naturviner/osvavlade viner kan lagras länge och till och med utvecklas positivt över tid, även då flaskan öppnats, samt att, som tidigare påpekats här, druvkaraktären och ursprunget sällan kommer fram i osvavlade viner. Sparar några buteljer av de här vinerna i försluten form och kommer återkomma så småningom, hoppas jag. Avseende de båda öppnade buteljerna ovan är de fortsatt mer än halvfulla så vi siktar nu vidare mot ett års lagring och håller tummarna för att ingen städar bort dem eller sveper i sig innehållet i något obevakat ögonblick. XTC.

Läget Domaine de Brescou

Som den trogne och minnesgranne HR:en minns förlöpte årgången 2014 skrämmande väl på Domaine de Brescou. Inte så att odlingsåret var tokenkelt. Däremot var vinkällararbetet det. Kort sagt gick allt som på räls från druva till färdigt vin. Inte ens någon enstaka krånglande malolaktisk jäsning. Enda årgången på ett drygt kvartssekels vinmakeri som varit så enkel för er utsände i de jäsande karens pysande och bubblande värld. Vid en snabbgenomgång på gården häromdagen kunde er ävenledes utsände i de enkla årgångarnas sjunde himmel konstatera, att de båda viner från 14 som redan gått på flaska, rosé och viognier, är synnerligen bra, att övriga 14 som snart ska gå på flaska, till exempel chardonnay, också är i finfin form.bild

Bland de mer ek-märkta vinerna har nya ”Blanc Prestige 14” buteljerats. Verkar bli bra men behöver åtminstone sex månader i flaskan för att komma till sin rätt. ”Rouge Prestige” och toppvinet ”Château de Brescou” utvecklas som de ska och här är, förstås, ”Château” roligast och mest intressant. Till detta finns många skäl. Det är ett nytt vin under utveckling – vi har bara gjort det två gånger tidigare –  och 2014 kunde vi addera lite mourvèdre till blenden som sedan tidigare består av grenache (dominerar), carignan och syrah. Nästa år tillkommer lite counoise (samtidigt kommer vi då göra de första försöken med det som ska bli det vita ”Château-syskonet”, ett vin baserat på roussanne och grenache blanc). Bortsett från nyhetens behag är det ytterst tillfredsställande att få arbeta med ett vin som inte ska maxas avseende färg och kraft. Här talar vi om ett förhållandevis ljust vin (grenache) med, framförallt, djup och komplexitet. Att få till det ställer inte minst krav på att man kommer rätt i ek-uppfostran. Detta kämpar vi med glädje med just nu. Till exempel gav besöket häromdagen vid handen att vi måste flytta om lite, så här tre-fyra månader in i lagringsperioden, och använda mer av de äldre 500-litersfaten än vi tänkt oss. Det är sådana här aha-upplevelser och ad hoc-beslut som är min vinmakar-tillvaros extra lilla krydda. Nu styr jag kosan mot Bulgarien och Abdyika och Lubo Jivankin Wines – dags att göra samma check där.bild Bob Hund.bild

Bottle shock: The Montelena Story & Shocking Blue & TIC

För några år sedan dök en amerikansk dramakomedi kallad Bottle shock upp på biograferna. Regissör var Randall Miller och huvudrollerna spelades av Alan Rickman, Chris Pine och Bill Pullman. Filmen handlar om den i vinvärlden högst dramatiska och omvälvande provningen ”Judgement of Paris” 1976 – en typiskt amerikansk ordlek med sikte på den än mer berömda och i litteraturhistorien omvälvande milstolpen Illiaden, där ”judgement of Paris” är upprinnelsen till Trojanska kriget.

Det som hände i Paris 1976 var att amerikanska kvalitetsviner för första gången ställdes mot franska dito i en blindprovning och, sensation!, de amerikanska vinerna vann. Vitvinet som slog ut sina mer namnkunniga kusiner från Europa var Chateau Montelena Chardonnay 1973 och det är historien kring det vinet och den gården vi framförallt får följa i filmen.bild

Den engelsman som låg bakom arrangemanget i Paris, Steven Spurrier (en man som nästan var gång jag sett honom burit rosa slips och vars kavajer och kostymer brukar vara av typiskt engelsk, tunn, stickig kvalitet), har sagt att det inte är mycket som stämmer i filmen. Nu kanske vi inte var så många som trodde det heller och man behöver inte vara Nils Petter Sundgren för att räkna ut vem som är hjälte, tönt, arrogant snobb, god respektive ond i filmen. Vad som dock stämmer är att det är en trevlig film och en hygglig dramatisering av en omvälvande händelse i den lilla vinvärlden. Den bjuder också på många vackra vyer och interiörer från vinets Kalifornien – ofta filmade på vackra Kunde Estate.

Personerna som i filmen påstås befolka Chateau Montelena är inte alltid de som de facto fanns på plats då och några av dem som kanske borde omnämnts, till exempel Mike Grgich som gjorde det vinnande vinet, finns inte med. Dock är Bo Barrett, i filmen en ung rebell, med och det är han som idag, en belevad gentleman, styr över Chateau Montelena. Och det stämmer att amerikanarna slog ur underläge och att många av de franska domarna kände sig förolämpade av det resultat de själva röstat fram, bland andra redaktören för La Revue du Vin de France som ville ta tillbaka sin bedömning när resultatet blev känt (hon hade två amerikaner i topp).

Vara hur det vill med allt det där. Blindprovningar är en sak. Njuta av vinet en annan. Och tveklöst är Chateau Montelena ett njutbart vin, eller snarare viner, för gården producerar inte bara sin legendariska chardonnay utan också underbara, små skapelser på druvor som cabernet sauvignon och riesling. Det unika med Chateau Montelena är att gården hållit fast vid den klassiska Napa-stilen, sådana vinerna var före vulgariseringen med övermogen frukt, överdrivna glycerolhalter, upplevd sötma och kopiösa mängder ek – en stil som för övrigt är på tillbakagång idag, vilket gör att Chateau Montelena plötsligt ligger rätt i tiden igen, något som inte var självklart för tio år sedan.bild

Under många år fanns inte Montelena i Sverige och det var först efter mycket tjat som importören, Terrific Wines, lyckades övertala gården att börja sälja vin till vårt kvartsarktiska land. Tur var det för succén var omedelbar. Idag finns vita Chateau Montelena Chardonnay och röda Chateau Montelena Cabernet Sauvignon i ett fåtal butiker (går att beställa till övriga) och toppvinet Chateau Montelena Estate finns till och från i några Systembolag och går för det mesta att beställa – skälet till att det inte alltid finns är att tillgången är mycket begränsad.

Utmärkande för välbalanserade viner med stor personlighet och utan stickiga kanter är att de blir väldigt allround och det är precis så vinerna från Montelena är: lätta att sätta in i ett sammanhang. Har själv provat det röda till både tacos och finkött och det fungerade lika bra i båda fallen. Det vita är om möjligt än mer lättplacerat. Testade det senast till tapasvarianter på havets läckerheter, smaksatta på högst individuella vis – enda vinet i testet som klarade sig helskinnat genom alla rätterna var, ja ni vet vilket.

Någon tycker kanske att priset inte är något problem, en annan menar att det är på tok för dyrt och båda har, så klart, rätt. Det jag önskar är att alla som tycker om vin anstränger sig för att få prova några av de där toppvinerna även då de upplevs som för dyra. Man kan önska sig en flaska i present eller kanske gå ihop ett gäng och dela på kostnaden och flaskan. Förresten, varför inte hyra filmen Bottle shock och prova vinet till filmen?

Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, nr 71926, 301 kr.

Chateau Montelena Chardonnay , nr 71649, 301 kr.

Montelena Estate, nr 72337, 881 kr.

Shocking Blue. The Inkredible Chockband.

TWWD2015: vintips, Orianthi Panagaris & TYA

Mer än en HR har bett om vintips med anledning av den stundande TWWD2015 (läs mer här). Dels för att få ett hum om vad de olika vinmakarna är för ena, dels för att kunna prova på sig lite inför ett eventuellt möte 9:e mars (Stockholm) eller 10:e mars (Ästad Vingård). Här följer därför lite tips. Klickar du på vinmakarens namn kommer samtliga vinmakarens viner i Sverige upp, klickar du på vinet som nämns får du se just det.

Françoise Feuillat-Juillot. Montagny 1er Cru, nr 2812, 153 kr.

Andrea Mullineux. Mullineux Syrah, nr 78272, 201 kr.

Clotilde Davenne. Bourgogne Blanc, nr 5562, 127 kr.

Sarah Goedhart. ”HFE”, nr 70976, 201 kr.

Maria Luz Marin. Casa Marin Estero Sauvignon Gris, nr 20023, 181 kr.

Luisa Ponzi. Ponzi Pinot Noir, nr 71890, 281 kr.

Marie Menger-Krug. ”Kelitc Terre”, nr 79879, 151 kr.

Giulia Negri. Langhe Tartufaia Pinot Noir, nr 78893, 175 kr.

Dorli Muhr. Cuvée vom Berg, nr 78807, 121 kr.

Alvin Lees finaste stund? Och så visar Orianthi Panagaris både hur man kommer undan med äran i behåll trots att man gör en Hendrix-cover och hur man får till movesen utan att spela fel.Unknown

En post varuti vi får oss till livs det senaste om Sankta Clotildes mer recenta bravader & 10cc

Er utsände i de syrastinna och mineralistiska vitvinernas disciplinerade och eleganta universum har för sina HR:ares bästa tagit sig tid och modet att bege sig till drottningen av Chablis, Clotilde Davenne, för att prova hennes senaste försök att göra det perfekta vinet.10940415_1583439691893025_5871997061250902770_n

Den som hängt med i den burgundiska världen de senaste åren vet att det varit många små skördar och att det inte är så förvånande att vinerna från Bourgogne, Chablis inkluderat, stuckit iväg prismässigt. Vi har förmodligen inte sett slutet på den utvecklingen ännu. Bulkpriserna i området ligger, särskilt avseende vitt, kvar på samma priser som förra året. Visserligen blev det en större skörd 2014, men det gällde framförallt de röda vinerna. Chardonnay-druvorna generellt blev förvisso bra, men inte så många, bland annat till följd av dåligt väder framförallt under sättningen och blomningen. Med andra ord lär vi snarare få se ytterligare prishöjningar än prissänkningar under det kommande året. Avseende Clotildes viner lovar hon att inte höja – sedan får vi hoppas att inte heller kronan försvagas på ett sådant sätt mot euron att priset ändå måste höjas iallafall. Just nu tyder dock inget på fler prisökningar för Clotildes viner – med undantag för en redan planerad, mindre, justering av priset på Crémant de Bourgogne (från och med första mars; Systembolaget låter producenterna och importörerna ändra sina priser vid två tillfällen per år, dels i mars, dels i september).bild

Nog av, människa, hur var vinerna?! hörs nu en och annan otålig HR vråla i sin iver att få senaste nytt från hovet i Chablis. Okej, så här är det: OM vinerna var dåliga skulle jag inte säga det utan i ytterst förskönande termer få det att låta positivt i alla fall. Nu är det dock såväl att jag inte behöver det. Grand Cru Bougros från 2013, tidigare omtalad här på vinifierat, är ett knappt halvår efter buteljeringen precis så galet bra som den verkade bli då när vinifierat provade den senast (i juli 2014), magnifik! Clotildes Bourgogne Rouge 2013, som vi dock lär få vänta något år på i Sverige, är by far den bästa i sitt slag någonsin.10408107_1583495841887410_6044310098715347245_n

Avseende de för den svenska allmänheten kanske mer intressanta vinerna Bourgogne Blanc och Chablis är båda ungefär så bra som de kan vara utan att explodera prismässigt, oerhört snygga, och välgjorda båda två. Chablisen är rena skolboksexemplet på chardonnay och oekad Chablis och bör komma att tjäna som statuerande exempel på INAO:s framtida möten. Bourgogne Blanc har en syra som man skulle kunna tro kan skära genom stål, men de fortsatt hela tankarna hos Clotilde vittnar om att så kanske ändå inte är fallet; denna syra från skärselden balanseras av en frukt och terroir-rondör som få vinmakare vare sig har förstånd eller handlag att mana fram. Är jag än en gång imponerad av Clotildes vinmakeri? Ja, det är jag och jag beklagar den som inte kan se skönheten i hennes konst. Art For Arts Sake.