Bottle shock: The Montelena Story & Shocking Blue & TIC

För några år sedan dök en amerikansk dramakomedi kallad Bottle shock upp på biograferna. Regissör var Randall Miller och huvudrollerna spelades av Alan Rickman, Chris Pine och Bill Pullman. Filmen handlar om den i vinvärlden högst dramatiska och omvälvande provningen ”Judgement of Paris” 1976 – en typiskt amerikansk ordlek med sikte på den än mer berömda och i litteraturhistorien omvälvande milstolpen Illiaden, där ”judgement of Paris” är upprinnelsen till Trojanska kriget.

Det som hände i Paris 1976 var att amerikanska kvalitetsviner för första gången ställdes mot franska dito i en blindprovning och, sensation!, de amerikanska vinerna vann. Vitvinet som slog ut sina mer namnkunniga kusiner från Europa var Chateau Montelena Chardonnay 1973 och det är historien kring det vinet och den gården vi framförallt får följa i filmen.bild

Den engelsman som låg bakom arrangemanget i Paris, Steven Spurrier (en man som nästan var gång jag sett honom burit rosa slips och vars kavajer och kostymer brukar vara av typiskt engelsk, tunn, stickig kvalitet), har sagt att det inte är mycket som stämmer i filmen. Nu kanske vi inte var så många som trodde det heller och man behöver inte vara Nils Petter Sundgren för att räkna ut vem som är hjälte, tönt, arrogant snobb, god respektive ond i filmen. Vad som dock stämmer är att det är en trevlig film och en hygglig dramatisering av en omvälvande händelse i den lilla vinvärlden. Den bjuder också på många vackra vyer och interiörer från vinets Kalifornien – ofta filmade på vackra Kunde Estate.

Personerna som i filmen påstås befolka Chateau Montelena är inte alltid de som de facto fanns på plats då och några av dem som kanske borde omnämnts, till exempel Mike Grgich som gjorde det vinnande vinet, finns inte med. Dock är Bo Barrett, i filmen en ung rebell, med och det är han som idag, en belevad gentleman, styr över Chateau Montelena. Och det stämmer att amerikanarna slog ur underläge och att många av de franska domarna kände sig förolämpade av det resultat de själva röstat fram, bland andra redaktören för La Revue du Vin de France som ville ta tillbaka sin bedömning när resultatet blev känt (hon hade två amerikaner i topp).

Vara hur det vill med allt det där. Blindprovningar är en sak. Njuta av vinet en annan. Och tveklöst är Chateau Montelena ett njutbart vin, eller snarare viner, för gården producerar inte bara sin legendariska chardonnay utan också underbara, små skapelser på druvor som cabernet sauvignon och riesling. Det unika med Chateau Montelena är att gården hållit fast vid den klassiska Napa-stilen, sådana vinerna var före vulgariseringen med övermogen frukt, överdrivna glycerolhalter, upplevd sötma och kopiösa mängder ek – en stil som för övrigt är på tillbakagång idag, vilket gör att Chateau Montelena plötsligt ligger rätt i tiden igen, något som inte var självklart för tio år sedan.bild

Under många år fanns inte Montelena i Sverige och det var först efter mycket tjat som importören, Terrific Wines, lyckades övertala gården att börja sälja vin till vårt kvartsarktiska land. Tur var det för succén var omedelbar. Idag finns vita Chateau Montelena Chardonnay och röda Chateau Montelena Cabernet Sauvignon i ett fåtal butiker (går att beställa till övriga) och toppvinet Chateau Montelena Estate finns till och från i några Systembolag och går för det mesta att beställa – skälet till att det inte alltid finns är att tillgången är mycket begränsad.

Utmärkande för välbalanserade viner med stor personlighet och utan stickiga kanter är att de blir väldigt allround och det är precis så vinerna från Montelena är: lätta att sätta in i ett sammanhang. Har själv provat det röda till både tacos och finkött och det fungerade lika bra i båda fallen. Det vita är om möjligt än mer lättplacerat. Testade det senast till tapasvarianter på havets läckerheter, smaksatta på högst individuella vis – enda vinet i testet som klarade sig helskinnat genom alla rätterna var, ja ni vet vilket.

Någon tycker kanske att priset inte är något problem, en annan menar att det är på tok för dyrt och båda har, så klart, rätt. Det jag önskar är att alla som tycker om vin anstränger sig för att få prova några av de där toppvinerna även då de upplevs som för dyra. Man kan önska sig en flaska i present eller kanske gå ihop ett gäng och dela på kostnaden och flaskan. Förresten, varför inte hyra filmen Bottle shock och prova vinet till filmen?

Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, nr 71926, 301 kr.

Chateau Montelena Chardonnay , nr 71649, 301 kr.

Montelena Estate, nr 72337, 881 kr.

Shocking Blue. The Inkredible Chockband.

  

TWWD2015: vintips, Orianthi Panagaris & TYA

Mer än en HR har bett om vintips med anledning av den stundande TWWD2015 (läs mer här). Dels för att få ett hum om vad de olika vinmakarna är för ena, dels för att kunna prova på sig lite inför ett eventuellt möte 9:e mars (Stockholm) eller 10:e mars (Ästad Vingård). Här följer därför lite tips. Klickar du på vinmakarens namn kommer samtliga vinmakarens viner i Sverige upp, klickar du på vinet som nämns får du se just det.

Françoise Feuillat-Juillot. Montagny 1er Cru, nr 2812, 153 kr.

Andrea Mullineux. Mullineux Syrah, nr 78272, 201 kr.

Clotilde Davenne. Bourgogne Blanc, nr 5562, 127 kr.

Sarah Goedhart. ”HFE”, nr 70976, 201 kr.

Maria Luz Marin. Casa Marin Estero Sauvignon Gris, nr 20023, 181 kr.

Luisa Ponzi. Ponzi Pinot Noir, nr 71890, 281 kr.

Marie Menger-Krug. ”Kelitc Terre”, nr 79879, 151 kr.

Giulia Negri. Langhe Tartufaia Pinot Noir, nr 78893, 175 kr.

Dorli Muhr. Cuvée vom Berg, nr 78807, 121 kr.

Alvin Lees finaste stund? Och så visar Orianthi Panagaris både hur man kommer undan med äran i behåll trots att man gör en Hendrix-cover och hur man får till movesen utan att spela fel.Unknown

  

En post varuti vi får oss till livs det senaste om Sankta Clotildes mer recenta bravader & 10cc

Er utsände i de syrastinna och mineralistiska vitvinernas disciplinerade och eleganta universum har för sina HR:ares bästa tagit sig tid och modet att bege sig till drottningen av Chablis, Clotilde Davenne, för att prova hennes senaste försök att göra det perfekta vinet.10940415_1583439691893025_5871997061250902770_n

Den som hängt med i den burgundiska världen de senaste åren vet att det varit många små skördar och att det inte är så förvånande att vinerna från Bourgogne, Chablis inkluderat, stuckit iväg prismässigt. Vi har förmodligen inte sett slutet på den utvecklingen ännu. Bulkpriserna i området ligger, särskilt avseende vitt, kvar på samma priser som förra året. Visserligen blev det en större skörd 2014, men det gällde framförallt de röda vinerna. Chardonnay-druvorna generellt blev förvisso bra, men inte så många, bland annat till följd av dåligt väder framförallt under sättningen och blomningen. Med andra ord lär vi snarare få se ytterligare prishöjningar än prissänkningar under det kommande året. Avseende Clotildes viner lovar hon att inte höja – sedan får vi hoppas att inte heller kronan försvagas på ett sådant sätt mot euron att priset ändå måste höjas iallafall. Just nu tyder dock inget på fler prisökningar för Clotildes viner – med undantag för en redan planerad, mindre, justering av priset på Crémant de Bourgogne (från och med första mars; Systembolaget låter producenterna och importörerna ändra sina priser vid två tillfällen per år, dels i mars, dels i september).bild

Nog av, människa, hur var vinerna?! hörs nu en och annan otålig HR vråla i sin iver att få senaste nytt från hovet i Chablis. Okej, så här är det: OM vinerna var dåliga skulle jag inte säga det utan i ytterst förskönande termer få det att låta positivt i alla fall. Nu är det dock såväl att jag inte behöver det. Grand Cru Bougros från 2013, tidigare omtalad här på vinifierat, är ett knappt halvår efter buteljeringen precis så galet bra som den verkade bli då när vinifierat provade den senast (i juli 2014), magnifik! Clotildes Bourgogne Rouge 2013, som vi dock lär få vänta något år på i Sverige, är by far den bästa i sitt slag någonsin.10408107_1583495841887410_6044310098715347245_n

Avseende de för den svenska allmänheten kanske mer intressanta vinerna Bourgogne Blanc och Chablis är båda ungefär så bra som de kan vara utan att explodera prismässigt, oerhört snygga, och välgjorda båda två. Chablisen är rena skolboksexemplet på chardonnay och oekad Chablis och bör komma att tjäna som statuerande exempel på INAO:s framtida möten. Bourgogne Blanc har en syra som man skulle kunna tro kan skära genom stål, men de fortsatt hela tankarna hos Clotilde vittnar om att så kanske ändå inte är fallet; denna syra från skärselden balanseras av en frukt och terroir-rondör som få vinmakare vare sig har förstånd eller handlag att mana fram. Är jag än en gång imponerad av Clotildes vinmakeri? Ja, det är jag och jag beklagar den som inte kan se skönheten i hennes konst. Art For Arts Sake.

  

Just nu: Vinets Dag 2015 & Sonny Flame

Idag firas för andra gången Vinets Dag i Sverige. Initiativet till den här manifestationen för vinets plats i vår kulturhistoria och på vårt matbord togs för några år sedan av Svenska Vinakademien. Snart hängde vinklubbar som Munskänkarna, vinskribenter, krögare, sommerlierföreningarna – nämnas bör att Sommelierföreningen i Sydsverige körde en egenbild variant på detta en gång i tiden – och många andra på och 2014 såg så den första verkliga Vinets Dag dagens ljus, om uttrycket tillåtes. Det som händer denna dag två tredjedelar in i årets fattigaste månad är att vi tar oss samman och slopar boxen och fulviner och dricker något extra gott, något vi inte alltid unnar oss och vi arrangerar provningar i vinklubben eller hemma i goda vänners lag och krogarna erbjuder vinmenyer och finviner på glas och en massa annat. Möjligen invänder någon att den 22:a januari, St Vincent, Vinets Dag, i år infaller en torsdag och då dricker man väl inte vin och det kan då vara på sin plats att påpeka att vinet inte gör skillnad på veckodagarna och att du hinkar lite finvin innebär knappast att du dricker dig själv under bordet, hoppas vinifierat, i vilket fall som helst är det inte poängen med finviner. Nu kan det vara lite sent att ordna ett riktigt bra vin till kvällens övningar, men om din butik sitter på lite Chateau Montelena, röd och/eller vit, kan det vara ett bra tips för aftonen, eller varför inte lite Clotilde Davenne, vilken som… Sonny Flame.bild

  

Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich

Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fulltbild mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.Marlene Dietrich

* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.

  

Sistlidna nyårsvinfrossan

Huvudskälet för vinifierat och alla andra som bara vräker ur sig vad de inmundigat här och där kan inte vara annat än att irritera samt, i bästa fall, att framhäva sig själva och sitt fantastiska inmundigande som andra, förhoppningsvis, bara kan drömma om. Efter att i åratal ha varit en av alla dessa nyss beskrivna har vinifierat i år bestämt sig för att avlägga ett nyårslöfte, att fortsätta på samma, för andra förhoppningsvis irriterande, väg, således följer här en resumé av vad som serverades under Nyårsaftonens provningar, måltider och andra övningar, dock utan att nämna Sommarströms snapsar och shots, där en ingefärasnaps utmärkte sig synnerligen väl där den satt i sitt glas och skrek efter asiatiska kök medan shotsen tog provaren med sig ner i godispåsen och avseende smaken ”viol” raka vägen tillbaka till den lokala biografens matiné och ner i den till filmen hörande, obligatoriska tablettasken. bildInte heller tänker vi nämna uppvärmningen med svamp(kantarell)risotto som satt som en smäck till Ponzis Pinot Noir eller den i vanlig ordning knastertorra och disciplinerade Crémant de Bourgogne från Clotilde Davenne som fick åtfölja köksplanerarnas snäckor – i den händelse någon undrar vad er utsände i de sönderbrända fläskbitarnas och exploderande påssåsernas värld gjorde tillsammans med köksplanerarna ska den veta att den nyss nämnde efter många års träning kommit att bli en fena på att snikäta i köket medan andra arbetar. Vill också påpeka att jag inte heller nämner helgens genomgående sopp- och pratvin, Les Lauzeraies, som sin vana trogen ackompanjerar vintern och fiskstukade soppor och andra anrättningar med den äran.bild Nog av. Till vinerna. Kvällens stora vinnare var till mångas överraskning den för Sverige nya champagnen H.Blin (ni får gärna uttala detta Hå Bliin, men ni bör känna till att på franska heter det Aasch Bläng), kort sagt sopade denna pinot meunier/chardonnay-blend banan med övriga skumpor, hela 14 av 15 testare höll den som klar etta, och kanske berodde det på att detta årgångsbubbel från 2004 och Vincelles sur Marne inte bara är ungt och strålande utan också rent, fräscht, mineralstint och fruktigt (vit persika, gula äpplen, gröna äpplen med mera) i en synnerligen disciplinerad och välstrukturerad stil baserad på en bädd av lie, vilket kan låta en aning pleonastiskt men som fungerar då språken blandas, som vore de pinot meunier och chardonnay (H. Blin är för övrigt världsmästare på pinot meunier och vi kommer i vår att få se vad som sannolikt är historiens första årgångs-extra-brut på ren PM (året är 2009) från producenten).bild Övriga bubbel: Bollinger Grande Année 2004 (ung, oförlöst, skum oxidton samtidigt som den uppenbarligen bör lagras mer, god), Bollinger Spécial Cuvée (hustypiskt avrundad, schysst syra, bra), Twoson 1er Cru Cuvée Création (Vilmart) 1999 (tämligen maffig, liten käftsmäll, tydligt maloblockad syra, liestukad, hustypisk, lång), Piper-Heidsick (som varje år en trevlig bekantskap som förenar enkelhet med stil och elegans), Taittinger Brut (njaee, inget fel någonstans, men inte heller särskilt kul), Mesnillesime (Guy Charlemagne) 2003 (bra för att vara 2003, årgångstypisk men ändå fräsch och mesnil-aktigt mineralig, men visst, mycket mullighet här som minner om vad som kanske inte är historiens bästa bubbelår), Baron-Fuenté ”Galipettes” (enkel och lite grön), Palmer & Co 2008 och Palmer & Co Blanc de Blancs 2008 (brukar gilla de här, men det här är första gången de upplevs som så enkla som de väl egentligen borde vara, den förra är dock snygg och ren i all enkelhet, den senare lite aggressiv i sin maloblockade stil (påstår jag trots att importören säger att vinet genomgått fullständig malolaktisk jäsning – stämmer den uppgiften kan syraupplevelsen vara av en annan art så min teori torde vara att föredra för alla inblandade)).bild På vitvinssidan blev vinnaren Chateau Montelena Chardonnay 2011, det gick så otroligt bra till en svårbemästrad anrättning av hälleflundra i, typ, parmesansoppa, helt enkelt oförglömligt gott ihop och vinet stod och balanserade på det mest imponerande vis med det ena benet i Frankrike och det andra i USA och såg ut som Lafayette mitt på Atlanten mellan sina uppdrag i det ena eller andra landet: stolt, självmedveten, kompetent och, i vinets fall, som är det vi med säkerhet kan uttala oss om, synnerligen välsmakande. Övrigt vitt: Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2013 (ja, vad trodde ni, inget Nyår utan Clotilde, som än en gång gav oss en uppvisning i hur mineralstint vin och stålinspirerad syra ska disciplineras och hållas i en Kvinnans tukt och förmaning, hon kan hon, Clotilde, och åtminstone jag ledsnar aldrig på att få ta del av hennes uppvisningar), Couvent des Jacobins (Louis Jadot) 2002 (fortsatt utmärkt, nu med svavelbaserade aromer av krut och flinta, integrerad ek som också idag fungerar som den ska och bär upp den fortsatt närvarande frukten, smaken liknar doften med tillägget lång, ren, fin syra, mycket krutrök), Montagny 1er Cru Les Coères (Françoise Feuillat-Juillot) 2012 (årets nykomling på vita sidan i bolagets sortiment (i vissa butiker i alla fall), druv-, ursprungs- och hustypiskt, mycket chardonnay, rent, snyggt, mycket försiktigt ekat, lång, ren smak med frisk syra och betagande slut), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” (Jobard) 2005 (elegant, finess, balans, snyggt, rent, långt).bild På rödvinssidan röstades Robert Sinskey Vineyards (RSV) Cabernet Franc 2004 fram som bäst i test (kort sagt: ooh, så god och så perfekt just nu, dessutom synnerligen välartad till Angus för de av oss som kan tänka sig en sådan då och då). Övrigt rött: Clos de Magny (Jean Féry) 2011 (härlig pinot från Nuits utan att kosta skjortan, ursprungstypisk, god), Girard Petit Sirah 2011 (färgrikt, kraftfullt, fruktigt, strukturerat, disciplinerat, bra), Clos de l’Oratoire des Papes 2000 (mogen, årgångstypiskt fluff, bra balans, god, saknar lite syra för att få toppbetyg), Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011 (stort, kraftfullt, mycket frukt, väl ihophållet och strukturerat för sitt ursprung och i förhållande till druvans allmogestil, gott och bra i sin stil), Cartlidge&Browne Pinot Noir 2012 (pinot i enkelt och mumsigt utförande), Falcoaria 2011 (nu som då: en lätt rå sälle från Tejo, som charmar med sin frukt), bildClos Dière 1990 (det här är den syrah/cuvée I som gjordes 1990 utan ek och därför bara heter Clos Dière samt saknar årgång på etiketten, dessvärre rejält korkad, verkade annars fortsatt vital, kom i 90-talets början trea i GaultMillaus Vinolympiad i Bordeaux före storheter som Chapoutier, Henschke, Guigal och Penfold’s Grange och en hel drös med andra syrah-potentater), Clos Dière cuvée I 1998 (snabbmognande mellanår, höll ändå ihop bra, hygglig doft med en del druvtypiskhet i nordlig Rhône-stil (som den alltid haft), aningen ny badboll, medelfylligt, något för låg syra), Montecillo Gran Reserva Selecion Especial 1994 (tegelröd, mogen, hus- och ursprungstypiskt, tacklat av lite mer än den borde ha gjort), Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc 2012 (svartvinbärsblad, Chile, höghöjdsfräschör och – syra som ger en välbehövlig friskhet till frukten, snyggt gjord), Dominio de Tares ”Cepas Viejas” 2009 (Baltos storasyskon från Bierzo, mycket ursprung och Mencia, ändå i behov av mindre luft än Baltos, kraft, uppstyrd strävhet och alkoholrelaterad eldighet som ger vinet en spännande touch, i sanningen ett köttbitsvin, som jag hoppas att också en driven vegetarian kan hitta fram till även om jag för stunden inte har något bra mattips där).bildBonzo räknar in The Ocean.

  

Ententa 2001 & KC

Min första konsultsejour i Bulgarien började 2001 och slutade 2005. Under de åren gav jag råd åt Vinzavod Assenovgrad, där en mycket ambitiös satsning inleddes 2001. Bland annat byggdes ett nytt, litet vineri enkom för ”mina” viner och ”våra” vingårdar sköttes och gallrades i enlighet med mina instruktioner. Det innebar bland annat ett lägre uttag och bättre mognad, gallringsbord för druvorna och nya, fina tankar och fat. Den lilla, moderna vinkällaren sköttes av ett ungt gäng i Sofia utbildade och mycket ambitiösa önologer. Inte minst tack vare de sistnämnda fick vi till riktigt bra viner, som gick under namnen Ententa (toppvinet, gjort på cabernet sauvignon, mavrud och rubin), Mammouth (powerstil, gjort på mavrud och lite cabernet sauvignon), Tzaritza (elegans, gjort på rubin och lite cabernet sauvignon) och ett ”andravin”, där alla överblivna slattar hamnade. Vinerna försågs med mycket eleganta och originella etiketter, skapade av min kompis Greger Ulf Nilsson.bildDen kvalitet vi redan första året uppnådde överträffade alla förväntningar. Vinerna mottogs på ett positivt sätt och två av dem kom topp fyra när en internationell jury ledd av Jancis Robinson i mitten av 00-talet utsåg Bulgariens bästa viner. Vad som hänt med projektet sedan jag lämnade det är höljt i dunkel för mig. Säkert är att min högra hand tillika den mest talangfulle, unge önologen huvudjagades till en ny, pengastinn satsning och så vitt jag kunnat förstå går det utmärkt för honom där. Vad vinerna anbelangar ser jag dem aldrig i Bulgarien och jag tror inte att de gjorts sedan jag lämnade. Nog av. Öppnade häromdagen en Ententa 2001, som nu nått en behaglig mognad (det tog tio år för vinet att ”runda till sig”), tät färg med tegelröda inslag, gaska stor doft dominerad nu som då av frukter och bär och som möjligtvis kan sammanfattas med ordet saftsoppa, samt mer specifikt en hel del svarta vinbär, väl integrerad ek (bulgarisk, fransk och amerikansk, som nu smält ihop till ett), än i dag kraftfullt även i smaken, ganska lång, ren eftersmak, syran är närmast perfekt, inledningsvis var den lite taggig på grund av att den malolaktiska jäsningen aldrig blev fullgången sedan någon skrivbordsteoretiker mig ovetandes beordrat att all ström till lilla vineriet skulle stängas av under den ortodoxa julen och den till den hörande ledigheten på tre veckor (värmen försvann och kylan knäckte mjölksyrabakterien), sådana små malörer man kan få räkna med som vinmakarkonsult. Lizard.

  

Vin på torkad cinsaut

Under Rabiega-tiden fick jag tillfälle att experimentera en hel del. Detta skedde i mindre utsträckning på gården Domaine Rabiega och inte alls inom vinhandelsdelen, Rabiega Vin. Istället bedrevs de rena experimenten framförallt på arrendegården Château d’Escans i La Motte, där vi bland annat gjorde det ekfatslagrade rosévin, Rochêne (ordlek på franska med orden rosé och ek), som idag av gårdens nya ägare utvecklats till ett av världens dyraste roséviner. Ett annat kul vin var Recinsaut – en ordlek med italienskans recioto och druvan cinsaut. Det var ett vin som gjordes på sent skördade cinsaut-druvor som fick ligga och torka några tre månader på en väl ventilerad vind innan de jästes. Drog min sista Recinsaut igår, en 98:a. Ganska ljust i färgen nu, hygglig doftintensitet, mycket russin, volatil; smaken ungefär likadan, russin och tydligt volatil, lite väl tilltagen syra. Ge bort om du har en flaska. Mellandagsmusik.bild

  

Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande 1993

Ah, det var ett tag sedan vi sågs, comtessan och jag, och jag måste erkänna att jag undrade hur det stod till med henne, hon som hade förvillat sig ner i ekchipsträsket där på 90-talet och blivit påkommen! En sådan skam! Hur hade hon tagit det? Att hon alls överlevde! Nåja, jag korkade upp 93:an, som ju inte borde vara ett så comtessigt år, om comtessan tillåter, och fick minsann se på andra bullar: comtessans fulla glans och prakt bara slog upp ur glaset, tog ett rejält tag i näsan och vred om och skrek ”jaså, det trodde du inte, avfälling!” och ja, vad gör man, man ber om ursäkt så klart och skyller på andra, hur oskydiga de än är, det var Bengt Frithiofsons fel eller Alf Tumbles, visst hade hon hört talas om svenska vinskribenter? Låt vara att de aldrig sagt ett ont ord om comtessan, men man kunde ju aldrig veta, eller hur? Hon Mischa Billing till exempel? Comtessan lät då all sin perfektion och frukt fylla mun och svalg och gurglade därnerifrån ”de har inte sagt ett ont ord om mig, det är du, avfälling, som talat illa om mig, framförallt tänkt illa om mig, shame on you!” och med det och en fulländad finish lämnade hon mig. Skamsen. bild

Queen.

  

Terrific Wines Club Vinter 3.0: perfekt julgåva, ändå bättre att dricka själv & Jimpan

Några av er blev förgrymmade i somras då vinklubbslådan från Terrific Wines Club inte kom som den skulle. Orsaken var trassel hos logistikpartnern, vilket fortplantades ut i dominodetaresSystembolagets beställningsfunktion. Så småningom ordnade det där till sig och de flesta kunde inte bara beställa utan också få sina lådor och för er som gav upp kan vinifierat meddela att det finns ett fåtal sommarlådor kvar och de kan beställas genom ett tryck på det röda här (innehåller ljuseleganta rosévinet L’Annonciade, hästsparkschardonnayen Girard Russian River Chardonnay och rundhyllta Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc).

Men det är nu inte förra lådan det här inlägget handlar om utan den rykande färska vinterlådan 3.0, som kan beställas genom att trycka på det röda här, nr 75726, 846 kr (för sex flaskor = 141 kr i snitt per flaska). Vinerna som ingår den här gången är (två flaskor av varje vin) Dominio de Tares ekfatsjästa, men mer syradrivna än ekstukade Godello Fermentado a Barrica, Domaine de Brescous lågsvavlade, Terra Vitis-odlade och läckert carignan-dominerade Carisma samt ekologiska HFE Red Mountain Red från Hedges Family, ett både snyggstramt och rundamerikanskt vin. Går i god för alla de här tre vinerna och alldeles särskilt Carisma och HFE, som båda kommer från kunder till mig, vilket innebär att jag är mer eller mindre skyldig till deras uttryck.RedMountain-Hedges

För er som inte riktigt har koll på Terrific Wines Club kan jag berätta att du kan bli medlem genom att klicka dig fram härifrån det här röda och anmäla dig. Det kostar ingenting och du förbinder dig till ingenting. Däremot får du då och då, inte särskilt ofta, information om vin och några erbjudanden om sådana här vinlådor, som sätts ihop för att ge medlemmen chansen att prova viner som den kanske annars inte direkt går och köper på eget bevåg. Dessutom bistår klubbens sommelier och kock, Andreas, med lämpliga recept till vinerna.

Även om det självklart är så att du helst ska handla en sådan här låda till dig själv och ge bort sämre viner, kan det vara en bra idé att ge bort en vinklubbslåda i julklapp. Jimpan.

Jimpan - en solstråle

Jimpan – en solstråle