Just nu: Vinets Dag 2015 & Sonny Flame

Idag firas för andra gången Vinets Dag i Sverige. Initiativet till den här manifestationen för vinets plats i vår kulturhistoria och på vårt matbord togs för några år sedan av Svenska Vinakademien. Snart hängde vinklubbar som Munskänkarna, vinskribenter, krögare, sommerlierföreningarna – nämnas bör att Sommelierföreningen i Sydsverige körde en egenbild variant på detta en gång i tiden – och många andra på och 2014 såg så den första verkliga Vinets Dag dagens ljus, om uttrycket tillåtes. Det som händer denna dag två tredjedelar in i årets fattigaste månad är att vi tar oss samman och slopar boxen och fulviner och dricker något extra gott, något vi inte alltid unnar oss och vi arrangerar provningar i vinklubben eller hemma i goda vänners lag och krogarna erbjuder vinmenyer och finviner på glas och en massa annat. Möjligen invänder någon att den 22:a januari, St Vincent, Vinets Dag, i år infaller en torsdag och då dricker man väl inte vin och det kan då vara på sin plats att påpeka att vinet inte gör skillnad på veckodagarna och att du hinkar lite finvin innebär knappast att du dricker dig själv under bordet, hoppas vinifierat, i vilket fall som helst är det inte poängen med finviner. Nu kan det vara lite sent att ordna ett riktigt bra vin till kvällens övningar, men om din butik sitter på lite Chateau Montelena, röd och/eller vit, kan det vara ett bra tips för aftonen, eller varför inte lite Clotilde Davenne, vilken som… Sonny Flame.bild

  

Domaine Rabiega 2003 efter en månad: tistelkvast med gullregn & Marlene Dietrich

Skrev om Domaine Rabiega 2003 i maj förra året – en text som den som är intresserad kan läsa här. Något långtidstest ingick inte i den provningen. Provade därför idag en 03:a som stått öppen cirka en månad. Det är uppenbart, och inte minst bevisat via vinifierats olika test, att vissa viner, osvavlade som svavlade, kan hålla väldigt länge och att inte fulltbild mogna, välgjorda viner, vita som röda, klarar sig betydligt längre sedan flarrorna öppnats än de flesta tror, och det vare sig du använder eller inte använder dyra applikationer för gas, vakumpumpar och annat. Omvänt ballar en del flaskor snabbt ur. Det kan till och med handla om någon timme, eller mindre, för riktigt gamla viner* – såvida nu inte buteljens innehåll är oxiderat redan då korken dras. Domaine Rabiega 2003, som, som framgår av texten från maj, torde vara på topp idag, har inte alls klarat månaden i frihet på ett bra sätt. Ett av de främsta skälen till att svavel tillsätts vin är att dölja/hindra ”off flavors”. Om produkten ifråga har få sådana blir vinet bra även utan svavel, i annat fall kan det bli en katastrof. Domaine Rabiega från det supervarma och torra året 2003 tillhör tveklöst de viner som mår/tt bra av svavel. Så här efter en månad, då allt fritt svavel förbrukats står alla off flavors som en oönskad tistelkvast ur vinvasen med en oangenäm och ethanal-liknande kvist gullregn i mitten. Hu! Så här uppträder misslyckade naturviner och den som nu tycker om slika off flavors i allmänhet och ethanal och doften av gasbinda i synnerhet får härmed tipset att försöka komma över lite Domaine Rabiega 03, öppna buteljen och lämna den öppen en månad. Marlene Dietrich.Marlene Dietrich

* I liket med andra som vill balansera på vinpiedestalens högsta punkt brukar er utsände i de kluriga vinbastardernas självförhärligande värld inte sällan råka ut för gamla buteljer på 60 – 70 år, eller äldre, som har en benägenhet att dofta himmelskt i tre-fyra sekunder varefter vinet per omgående dör. Eller, det är så vi säger, oftast är de där vinerna stendöda eller åtminstone trista från start, men enär det gäller att få andra att tro att de missat något är det viktigt att köra hårt med skrytlögner i denna (se ovan) den skönaste av världar. Marlene-bonus.NIna och Nana gör en Lili.

  

Sistlidna nyårsvinfrossan

Huvudskälet för vinifierat och alla andra som bara vräker ur sig vad de inmundigat här och där kan inte vara annat än att irritera samt, i bästa fall, att framhäva sig själva och sitt fantastiska inmundigande som andra, förhoppningsvis, bara kan drömma om. Efter att i åratal ha varit en av alla dessa nyss beskrivna har vinifierat i år bestämt sig för att avlägga ett nyårslöfte, att fortsätta på samma, för andra förhoppningsvis irriterande, väg, således följer här en resumé av vad som serverades under Nyårsaftonens provningar, måltider och andra övningar, dock utan att nämna Sommarströms snapsar och shots, där en ingefärasnaps utmärkte sig synnerligen väl där den satt i sitt glas och skrek efter asiatiska kök medan shotsen tog provaren med sig ner i godispåsen och avseende smaken ”viol” raka vägen tillbaka till den lokala biografens matiné och ner i den till filmen hörande, obligatoriska tablettasken. bildInte heller tänker vi nämna uppvärmningen med svamp(kantarell)risotto som satt som en smäck till Ponzis Pinot Noir eller den i vanlig ordning knastertorra och disciplinerade Crémant de Bourgogne från Clotilde Davenne som fick åtfölja köksplanerarnas snäckor – i den händelse någon undrar vad er utsände i de sönderbrända fläskbitarnas och exploderande påssåsernas värld gjorde tillsammans med köksplanerarna ska den veta att den nyss nämnde efter många års träning kommit att bli en fena på att snikäta i köket medan andra arbetar. Vill också påpeka att jag inte heller nämner helgens genomgående sopp- och pratvin, Les Lauzeraies, som sin vana trogen ackompanjerar vintern och fiskstukade soppor och andra anrättningar med den äran.bild Nog av. Till vinerna. Kvällens stora vinnare var till mångas överraskning den för Sverige nya champagnen H.Blin (ni får gärna uttala detta Hå Bliin, men ni bör känna till att på franska heter det Aasch Bläng), kort sagt sopade denna pinot meunier/chardonnay-blend banan med övriga skumpor, hela 14 av 15 testare höll den som klar etta, och kanske berodde det på att detta årgångsbubbel från 2004 och Vincelles sur Marne inte bara är ungt och strålande utan också rent, fräscht, mineralstint och fruktigt (vit persika, gula äpplen, gröna äpplen med mera) i en synnerligen disciplinerad och välstrukturerad stil baserad på en bädd av lie, vilket kan låta en aning pleonastiskt men som fungerar då språken blandas, som vore de pinot meunier och chardonnay (H. Blin är för övrigt världsmästare på pinot meunier och vi kommer i vår att få se vad som sannolikt är historiens första årgångs-extra-brut på ren PM (året är 2009) från producenten).bild Övriga bubbel: Bollinger Grande Année 2004 (ung, oförlöst, skum oxidton samtidigt som den uppenbarligen bör lagras mer, god), Bollinger Spécial Cuvée (hustypiskt avrundad, schysst syra, bra), Twoson 1er Cru Cuvée Création (Vilmart) 1999 (tämligen maffig, liten käftsmäll, tydligt maloblockad syra, liestukad, hustypisk, lång), Piper-Heidsick (som varje år en trevlig bekantskap som förenar enkelhet med stil och elegans), Taittinger Brut (njaee, inget fel någonstans, men inte heller särskilt kul), Mesnillesime (Guy Charlemagne) 2003 (bra för att vara 2003, årgångstypisk men ändå fräsch och mesnil-aktigt mineralig, men visst, mycket mullighet här som minner om vad som kanske inte är historiens bästa bubbelår), Baron-Fuenté ”Galipettes” (enkel och lite grön), Palmer & Co 2008 och Palmer & Co Blanc de Blancs 2008 (brukar gilla de här, men det här är första gången de upplevs som så enkla som de väl egentligen borde vara, den förra är dock snygg och ren i all enkelhet, den senare lite aggressiv i sin maloblockade stil (påstår jag trots att importören säger att vinet genomgått fullständig malolaktisk jäsning – stämmer den uppgiften kan syraupplevelsen vara av en annan art så min teori torde vara att föredra för alla inblandade)).bild På vitvinssidan blev vinnaren Chateau Montelena Chardonnay 2011, det gick så otroligt bra till en svårbemästrad anrättning av hälleflundra i, typ, parmesansoppa, helt enkelt oförglömligt gott ihop och vinet stod och balanserade på det mest imponerande vis med det ena benet i Frankrike och det andra i USA och såg ut som Lafayette mitt på Atlanten mellan sina uppdrag i det ena eller andra landet: stolt, självmedveten, kompetent och, i vinets fall, som är det vi med säkerhet kan uttala oss om, synnerligen välsmakande. Övrigt vitt: Clotilde Davenne Bourgogne Blanc 2013 (ja, vad trodde ni, inget Nyår utan Clotilde, som än en gång gav oss en uppvisning i hur mineralstint vin och stålinspirerad syra ska disciplineras och hållas i en Kvinnans tukt och förmaning, hon kan hon, Clotilde, och åtminstone jag ledsnar aldrig på att få ta del av hennes uppvisningar), Couvent des Jacobins (Louis Jadot) 2002 (fortsatt utmärkt, nu med svavelbaserade aromer av krut och flinta, integrerad ek som också idag fungerar som den ska och bär upp den fortsatt närvarande frukten, smaken liknar doften med tillägget lång, ren, fin syra, mycket krutrök), Montagny 1er Cru Les Coères (Françoise Feuillat-Juillot) 2012 (årets nykomling på vita sidan i bolagets sortiment (i vissa butiker i alla fall), druv-, ursprungs- och hustypiskt, mycket chardonnay, rent, snyggt, mycket försiktigt ekat, lång, ren smak med frisk syra och betagande slut), Twoson Meursault 1er Cru ”Les Genevrières” (Jobard) 2005 (elegant, finess, balans, snyggt, rent, långt).bild På rödvinssidan röstades Robert Sinskey Vineyards (RSV) Cabernet Franc 2004 fram som bäst i test (kort sagt: ooh, så god och så perfekt just nu, dessutom synnerligen välartad till Angus för de av oss som kan tänka sig en sådan då och då). Övrigt rött: Clos de Magny (Jean Féry) 2011 (härlig pinot från Nuits utan att kosta skjortan, ursprungstypisk, god), Girard Petit Sirah 2011 (färgrikt, kraftfullt, fruktigt, strukturerat, disciplinerat, bra), Clos de l’Oratoire des Papes 2000 (mogen, årgångstypiskt fluff, bra balans, god, saknar lite syra för att få toppbetyg), Kunde Reserve Century Vines Zinfandel 2011 (stort, kraftfullt, mycket frukt, väl ihophållet och strukturerat för sitt ursprung och i förhållande till druvans allmogestil, gott och bra i sin stil), Cartlidge&Browne Pinot Noir 2012 (pinot i enkelt och mumsigt utförande), Falcoaria 2011 (nu som då: en lätt rå sälle från Tejo, som charmar med sin frukt), bildClos Dière 1990 (det här är den syrah/cuvée I som gjordes 1990 utan ek och därför bara heter Clos Dière samt saknar årgång på etiketten, dessvärre rejält korkad, verkade annars fortsatt vital, kom i 90-talets början trea i GaultMillaus Vinolympiad i Bordeaux före storheter som Chapoutier, Henschke, Guigal och Penfold’s Grange och en hel drös med andra syrah-potentater), Clos Dière cuvée I 1998 (snabbmognande mellanår, höll ändå ihop bra, hygglig doft med en del druvtypiskhet i nordlig Rhône-stil (som den alltid haft), aningen ny badboll, medelfylligt, något för låg syra), Montecillo Gran Reserva Selecion Especial 1994 (tegelröd, mogen, hus- och ursprungstypiskt, tacklat av lite mer än den borde ha gjort), Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc 2012 (svartvinbärsblad, Chile, höghöjdsfräschör och – syra som ger en välbehövlig friskhet till frukten, snyggt gjord), Dominio de Tares ”Cepas Viejas” 2009 (Baltos storasyskon från Bierzo, mycket ursprung och Mencia, ändå i behov av mindre luft än Baltos, kraft, uppstyrd strävhet och alkoholrelaterad eldighet som ger vinet en spännande touch, i sanningen ett köttbitsvin, som jag hoppas att också en driven vegetarian kan hitta fram till även om jag för stunden inte har något bra mattips där).bildBonzo räknar in The Ocean.

  

Ententa 2001 & KC

Min första konsultsejour i Bulgarien började 2001 och slutade 2005. Under de åren gav jag råd åt Vinzavod Assenovgrad, där en mycket ambitiös satsning inleddes 2001. Bland annat byggdes ett nytt, litet vineri enkom för ”mina” viner och ”våra” vingårdar sköttes och gallrades i enlighet med mina instruktioner. Det innebar bland annat ett lägre uttag och bättre mognad, gallringsbord för druvorna och nya, fina tankar och fat. Den lilla, moderna vinkällaren sköttes av ett ungt gäng i Sofia utbildade och mycket ambitiösa önologer. Inte minst tack vare de sistnämnda fick vi till riktigt bra viner, som gick under namnen Ententa (toppvinet, gjort på cabernet sauvignon, mavrud och rubin), Mammouth (powerstil, gjort på mavrud och lite cabernet sauvignon), Tzaritza (elegans, gjort på rubin och lite cabernet sauvignon) och ett ”andravin”, där alla överblivna slattar hamnade. Vinerna försågs med mycket eleganta och originella etiketter, skapade av min kompis Greger Ulf Nilsson.bildDen kvalitet vi redan första året uppnådde överträffade alla förväntningar. Vinerna mottogs på ett positivt sätt och två av dem kom topp fyra när en internationell jury ledd av Jancis Robinson i mitten av 00-talet utsåg Bulgariens bästa viner. Vad som hänt med projektet sedan jag lämnade det är höljt i dunkel för mig. Säkert är att min högra hand tillika den mest talangfulle, unge önologen huvudjagades till en ny, pengastinn satsning och så vitt jag kunnat förstå går det utmärkt för honom där. Vad vinerna anbelangar ser jag dem aldrig i Bulgarien och jag tror inte att de gjorts sedan jag lämnade. Nog av. Öppnade häromdagen en Ententa 2001, som nu nått en behaglig mognad (det tog tio år för vinet att ”runda till sig”), tät färg med tegelröda inslag, gaska stor doft dominerad nu som då av frukter och bär och som möjligtvis kan sammanfattas med ordet saftsoppa, samt mer specifikt en hel del svarta vinbär, väl integrerad ek (bulgarisk, fransk och amerikansk, som nu smält ihop till ett), än i dag kraftfullt även i smaken, ganska lång, ren eftersmak, syran är närmast perfekt, inledningsvis var den lite taggig på grund av att den malolaktiska jäsningen aldrig blev fullgången sedan någon skrivbordsteoretiker mig ovetandes beordrat att all ström till lilla vineriet skulle stängas av under den ortodoxa julen och den till den hörande ledigheten på tre veckor (värmen försvann och kylan knäckte mjölksyrabakterien), sådana små malörer man kan få räkna med som vinmakarkonsult. Lizard.

  

Vin på torkad cinsaut

Under Rabiega-tiden fick jag tillfälle att experimentera en hel del. Detta skedde i mindre utsträckning på gården Domaine Rabiega och inte alls inom vinhandelsdelen, Rabiega Vin. Istället bedrevs de rena experimenten framförallt på arrendegården Château d’Escans i La Motte, där vi bland annat gjorde det ekfatslagrade rosévin, Rochêne (ordlek på franska med orden rosé och ek), som idag av gårdens nya ägare utvecklats till ett av världens dyraste roséviner. Ett annat kul vin var Recinsaut – en ordlek med italienskans recioto och druvan cinsaut. Det var ett vin som gjordes på sent skördade cinsaut-druvor som fick ligga och torka några tre månader på en väl ventilerad vind innan de jästes. Drog min sista Recinsaut igår, en 98:a. Ganska ljust i färgen nu, hygglig doftintensitet, mycket russin, volatil; smaken ungefär likadan, russin och tydligt volatil, lite väl tilltagen syra. Ge bort om du har en flaska. Mellandagsmusik.bild

  

Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande 1993

Ah, det var ett tag sedan vi sågs, comtessan och jag, och jag måste erkänna att jag undrade hur det stod till med henne, hon som hade förvillat sig ner i ekchipsträsket där på 90-talet och blivit påkommen! En sådan skam! Hur hade hon tagit det? Att hon alls överlevde! Nåja, jag korkade upp 93:an, som ju inte borde vara ett så comtessigt år, om comtessan tillåter, och fick minsann se på andra bullar: comtessans fulla glans och prakt bara slog upp ur glaset, tog ett rejält tag i näsan och vred om och skrek ”jaså, det trodde du inte, avfälling!” och ja, vad gör man, man ber om ursäkt så klart och skyller på andra, hur oskydiga de än är, det var Bengt Frithiofsons fel eller Alf Tumbles, visst hade hon hört talas om svenska vinskribenter? Låt vara att de aldrig sagt ett ont ord om comtessan, men man kunde ju aldrig veta, eller hur? Hon Mischa Billing till exempel? Comtessan lät då all sin perfektion och frukt fylla mun och svalg och gurglade därnerifrån ”de har inte sagt ett ont ord om mig, det är du, avfälling, som talat illa om mig, framförallt tänkt illa om mig, shame on you!” och med det och en fulländad finish lämnade hon mig. Skamsen. bild

Queen.

  

Terrific Wines Club Vinter 3.0: perfekt julgåva, ändå bättre att dricka själv & Jimpan

Några av er blev förgrymmade i somras då vinklubbslådan från Terrific Wines Club inte kom som den skulle. Orsaken var trassel hos logistikpartnern, vilket fortplantades ut i dominodetaresSystembolagets beställningsfunktion. Så småningom ordnade det där till sig och de flesta kunde inte bara beställa utan också få sina lådor och för er som gav upp kan vinifierat meddela att det finns ett fåtal sommarlådor kvar och de kan beställas genom ett tryck på det röda här (innehåller ljuseleganta rosévinet L’Annonciade, hästsparkschardonnayen Girard Russian River Chardonnay och rundhyllta Perez Cruz Limited Edition Cabernet Franc).

Men det är nu inte förra lådan det här inlägget handlar om utan den rykande färska vinterlådan 3.0, som kan beställas genom att trycka på det röda här, nr 75726, 846 kr (för sex flaskor = 141 kr i snitt per flaska). Vinerna som ingår den här gången är (två flaskor av varje vin) Dominio de Tares ekfatsjästa, men mer syradrivna än ekstukade Godello Fermentado a Barrica, Domaine de Brescous lågsvavlade, Terra Vitis-odlade och läckert carignan-dominerade Carisma samt ekologiska HFE Red Mountain Red från Hedges Family, ett både snyggstramt och rundamerikanskt vin. Går i god för alla de här tre vinerna och alldeles särskilt Carisma och HFE, som båda kommer från kunder till mig, vilket innebär att jag är mer eller mindre skyldig till deras uttryck.RedMountain-Hedges

För er som inte riktigt har koll på Terrific Wines Club kan jag berätta att du kan bli medlem genom att klicka dig fram härifrån det här röda och anmäla dig. Det kostar ingenting och du förbinder dig till ingenting. Däremot får du då och då, inte särskilt ofta, information om vin och några erbjudanden om sådana här vinlådor, som sätts ihop för att ge medlemmen chansen att prova viner som den kanske annars inte direkt går och köper på eget bevåg. Dessutom bistår klubbens sommelier och kock, Andreas, med lämpliga recept till vinerna.

Även om det självklart är så att du helst ska handla en sådan här låda till dig själv och ge bort sämre viner, kan det vara en bra idé att ge bort en vinklubbslåda i julklapp. Jimpan.

Jimpan - en solstråle

Jimpan – en solstråle

  

Vinprovning i Tällberg

Er utsände i de käcka kullornas och de muntra masarnas skuggande skogar och sjungande sjöar har varit i Tällberg och provat vin och ätit oxfilé som stekts eller kokats eller vad man nu gör om den utsätts för 55 graders värme i fem timmar. I vilket fall som helst satt HFE (Hedges Family Estate Red Mountain) som en tilltalande smäck till den nämnda anrättning, tillredd av det duktiga köket på Villa Långbers, ett av ställena i Tällberg, som nu satsar alltmer på mat och vin vid sidan om de mer uppenbara företeelserna som att bara vara ett vackert ställe mitt i den Disney-liknande kuliss Tällberg skulle vara om det inte var på riktigt.image Nåväl. Annat som satt finfint ihop var Långbers charkuteritallrik och Domaine de Brescou Syrah och Clotilde Davennes Saint Bris och löjromstoast. Ja, sedan var det en himla massa annan mat och kombinationer som också gick bra, men här ska endast desserten och Clotilde Davennes Crémant de Bourgogne nämnas.image Det låter nog en aning fel i den gedigne svenskens begränsade smaklöksregister, att hinka kruttorrt mousserande till en söt dessert, men nu är det en gång för alla en fransk specialitet som kommit till Dalarna för att stanna. En chokladdessert (som måste bestå av tämligen mörk och koncentrerad choklad) kompletterad med en högsmakande hallonsorbet och nedsköljd med Clotildes kruttorra bubbel kan få närvarande fransmän att ursäkta sig inför sitt bordssällskap, ställa sig upp och äntra sin stol och på denna dansa en munter dessert-och-torrt-mousserande-cancan (vill passa på att säga ett varningens ord här: när sådana här saker inträffar ska ni absolut inte uppmuntra fransosen som säkringen gått på utan lugnt och belevat le lagom mycket och applådera försiktigt då dansen börjar klinga av, gör ni inte detta kan situationen nämligen lätt spåra ur, och, mycket viktigt, väller tårar upp i det franska styckets ögon och hen börjar vråla Marseljäsen: tillkalla förstärkning).image Annars var tidigare nämnda Saint Bris ett vin som både stack ut och gick hem i provningen och det gjorde även Chateau Montelena Cabernet Sauvignon, Denna sinnebild av amerikansk elegans. Lättast att pricka blint, tyckte nog de stackare som satt och lyssnade på mig medan jag tjattrade på om ditten och datten samtidigt som de ville ha lite lugn och ro så de kunde känna vad som fanns i glasen, var nog Cartlidge&Browne Pinot Noir, ett vin som för övrigt gick utmärkt till någon slags mat med karljohansvamp. En föga överraskande men desto mer perfekt match var också en slags kokt marulk och Francoise Feuillat-Juillots Montagny 1er Cru. Ni som väntar på att komma till poängen med det här inlägget ska veta att ni är blåsta för nu är det slut.image

  

Carignanprovning på Domaine d’Escapat & The Hives

Var på Domaine d’Escapat häromdagen för att bistå vid blenden av årgången 2014 (mer om det i senare post). Samtidigt passade Bruno Ohlzon, som äger Escapat, och er utsände i de sydfranska appellationernas bergsnära lägen på att prova lite carignan-viner med anledning av att vi tror oss ha en riktigt bra carignan, gjord på 60-åriga stockar, på Escapat. Vi provade (samtliga är viner jag varit inblandad i):Escapat siluett 1. 2007 Wallin ”Carignan” från Château L’Arnaude, här har hänt mycket sedan jag senast provade för några år sedan, fortsatt mycket svarta vinbär med ett stänk lingon, syran påtaglig men nu i balans med övriga vinet, väl integrerad ek, snyggt jobb om jag får tycka så själv, dock är alkoholen lite för hög, men det är inte värre än att det här är ett vin som är riktigt gott att dricka idag och det har många år framför sig för den som vill vänta. 2. 2001 Rabiega Carbase från Château d’Esclans, ”base-vinerna” (Grebase, Mourbase och Carbase) var endruvsviner och just Carbase ändrade jag så mellan 97 och 01 att alkoholstyrkan ökade i takt med att skörden senarelades år för år i ett test syftande till att utröna vad som händer med carignan vid olika mognadsgrad, således är 01:an väl hög i alkohol (14,5 %) för att vara carignan, men vinet är å andra sidan, och har alltid varit, väldigt mumsigt och gott, nu har det fått för mig lite besvärande flyktighet på doften men koncentrationen, frukten och mumset finns där fortfarande.Escapat carignanprovning 3. 2005 ”Clos Dière Carignan”, nja, alltså, det här vinet finns inte, det är en skvätt vin jag drog av en fin carignan-tank precis innan jag skulle blenda ihop 05:orna i samband med att gården Domaine Rabiega, där Clos Dière gjordes, såldes, det här var första gången på mycket länge som jag provade en av de här specialbuteljerna och visst står sig vinet bra, vingården på Rabiega var i oerhört bra skick 2005 (lågintensivt skött sedan 89-90) och året var utmärkt, inte så konstigt att det här vinet var och är carignan i sin prydo (vilket jag gärna understryker eftersom ni knappast lär komma kunna prova det…), lite flyktigt på näsan men ack så snyggt balanserat och med en ren och rak carignan-karaktär, lång, ren eftersmak, koncentration och kraft i balanserad harmoni. 4. 2009 MDLVX, vingårds-mazuelon jag gör tillsammans med Miguel Merino, 09:an är ganska drickfärdig idag och mycket god, tror det här var Brunos favorit vid sidan om hans eget vin, och visst är det lätt att gilla detta, en delvis annan stil än de franska carignan-vinerna ovan, lite mer Rioja, lite mer amerikanskstukad ek och rondör.Escapat 57 carignan 5. 2013 Domaine d’ Escapat Vieilles Vignes 57, rena rama barnarovet, ungt, blårött, rent, snyggt och elegant med bra carignan-skjuts i syran, väl integrerad ek, lång, ren eftersmak understödd av fräsch syra, mycket bra, det här är det enda vinet ni lär kunna komma över av de som här nämns och vinifierats tips till alla som är det minsta carignan-nördiga: köp! The Hives.

  

Beaujolais Nouveau: Il est arrivé! &TAPP

Snart sagt varje fransk bybar och supermarché, stor som liten, pryds den tredje torsdagen i november med budskapet ”Il est arrivé!”, Det är här!. Möjligen skulle det stå ”Il est retourné!”, Det är tillbaka!. För så är det: lika älskade som hånade Beaujolais Nouveau kommer tillbaka varje år, ända sedan 1950-talets början!Beaujolais Nouveau

Upprinnelsen till företeelsen är ett förbud från 1951 att sälja appellationsvin före den 15:e december. När vissa områden och vinbönder protesterade mot detta med hänvisning till den uråldriga traditionen att prova av årets skörd så snart den jäst klart, försågs regeln med undantag för, slarvigt översatt, ”viner i sådana omständigheter att ett undantag kan bli aktuellt”. De som mest och bäst tagit fasta på det där undantaget är vinbönderna i Beaujolais, vars Nouveau är överlägset mest framgångsrikt i klassen, inte minst kommersiellt, och därför lika hånat som älskat.Beaujolais Nouveau

Invändningarna handlar om att det ”inte är ett riktigt vin” (urbota dumt påstående), ”smakar illa” (ganska urbota dumt påstående), ”är ett kommersiellt skämt” (utstött ur surmagade personer utan feeling för fest och med bristande helhetssyn på företeelsen). Med andra ord är det svårt att se varför vinet är värt hån. Däremot kan den som vill vara sur och trubbig, eller rätt och slätt tycker hela grejen är strunt, avstå. Vi som är mer positivt inställda till små festligheter i vardagen och rent av menar att livet är så eländigt att det måste firas, tycker det här är låt vara fånigt men kul och ungefär som att fuldansa. Det ligger i primörvinets natur att vara enkelt och lättdrucket. Den som försöker sig på låt säga en Château Latour Nouveau stöter sannolikt på en del problem i konsumentmötet.Beaujolais Nouveau

Till att börja med såldes Beaujolais Nouveau lite som det passade vinbonden. 1967 infördes 15 november som första försäljningsdag och så var det ända till 1985 då regeln ändrades till den tredje torsdagen i november. Mest hysteriskt i Sverige, och länder som England, var det väl då, under några år på 1980-talet. Det var då krogar i London tävlade med helikopter för att vara först med vinet, och i Sverige rusade kustjägare mot en ö-ligt belägen krog inte med AK4:or utan Beaujolais Nouveau i famnen. Aaah, minnen, svunna tider, partaj. Men varför hänga läpp och gräva ner sig i det förgångna?Beaujolais Nouveau

Fördelen med dagens Beaujolais Nuveau är att banantonerna från det sena 80-talets jästnouveautéer verkar ha sett sina bästa dagar och vi börjar åter se de mer hallondrivna tonerna från de klassiska primörvinerna. Årets Systembolagsutgåva utgör inget undantag. Vinet kommer från P Ferraud & Fils (Beaujolais Nouveau, nr 5481, 79 kronor) och uppvisar Nouveau-vinets alla klassiska kännetecken. Man må tycka vad man vill, det är så här Beaujolais Nouveau ska smaka. Helst varje år. The Alan Parsons Project.