Vittoffelfyrtal, hmhmvisitering & reklamfilm

Det råder inga tvivel om att Den ukrainska vittoffeln är tillbaka. Vid ett kort besök på Nice flygplats igår stötte er utsände i vittoffelträsket på inte mindre än fyra varianter. En stängd, sparsmakad variant på vad som förmodas vara en utvandrad ukrainare, en öppen ochNice flygplats - vittoffel glitterbeströdd version, som inte helt och fullt kan kvala in som Ukrainsk vittoffel, men då dess bärare, tveklöst, var, och sannolikt även idag är, ukrainare, gör den ändå det. Båda de här vittoffeluttrycken finns att beskåda på bilderna härintill. De övriga vittofflorna som siktades finns dessvärre inte dokumenterade, därtill blev händelseutvecklingen alltför kaosartad: En man i en maskulin, öppen vittoffelvariant stod och väntade på någon i ankomsthallen, när, plötsligt, en man iförd ett par klassiska Ukrainska vittofflor uppenbarade sig i skjutdörren som leder ut från bagagebanden till ankomsthallen, han viftade dels så att dörren hölls öppen, dels så den väntande mannen såg honom. När den sistnämnde noterat vifthannen rusade han underdånigt sin, det förstod man snart, herre till mötes och när herren ville att han skulle ta sig in så att säga genom bakvägen för att hjälpa till medNice- vittoffel, feminin väskorna gjorde han det. Nu gick inte det så bra ity de franska tulltjänstemännen såg vad som skedde och även från andra sidan dörren, alltså vår position i ankomsthallen, var det lätt att uppfatta att chefen, som faktiskt hade rätt att vara i bagageutlämningen snart släpptes, medan tulltjänstemännen med bister min förde iväg den alltmer desperat viftande hantlangaren till, förmodar vi, någon form av analvisitering eller vad nu tullarna kan hitta på med sådana som inte visar respekt för viktiga dörrar. Hursomhelst omöjliggjorde den snabba och oväntade händelseutvecklingen en fullgod dokumentering av herrarnas fotbeklädnader. Kan avslutningsvis inte undanhålla följande reklamfilm för vinet Baltos, vi kan här se den tappre sommelieren med mera, Andreas Karlsson, göra sitt bästa för att presentera vinet alltmedan bildproducenten tycks ha drabbats av akut överambition.

Kärt återseende & trendspaning i Italien & annat

Vart ska man bege sig för att få veta allt om det senaste på modefronten om inte till Italien? Och se, där!, på strandhaket New Paloma Beach, bland skaldjursrisottoar som mest påminde om utsökt paella, grissini, skaldjurspastor och annat godis och människor och hundar och finkornig sand på trädäcket och med utsikt över det vid Bordighera trefärgade vattnet, som går från turkos via ljus- till marinblått, stod de plötsligt bara där, väl och åtsmitande förankrade på en propert klädd, äldre gentlemans fötter, det senaste senaste och det hetaste heta i den enda modevärlden som är värd sitt namn, nämligen de ukrainska vittofflornas värld, och, de var transparanta!, en närmast revolutionerande utveckling av ett redan världsberömt och kulturhistoriskt väl inarbetat klädesplagg. Lördagsrödtjut att stävja sommarens blöta och blåsiga olustkänslor med. Och lite champagne för La France denna lördag den 14e juli då Frankrike, bokstavligen talat, exploderar i champagne och fyrverkerier.

Äntligen! Ukrainska vittofflor på bild

Äntligen har vinifierat.se tagit steget från det spartanskt sparsmakade till det klatschigt kitschiga och för första gången i bloggens historia visas därför här och nu ett par ukrainska vittofflor (storlek 43) på bild. Det är nu inte vilka vittofflor som helst utan ett par med smyckad flärp och dito häl – hälen har dessutom försetts med en praktisk och vacker dragplös – samt lufthål på ovansidan. Spetsen kunde varit mer markerad, men man kan inte få med allt på första bilden. På det hela taget ett snyggt hantverk som tar oss raka vägen till Koktebel.

Ukraina – vad händer?

Ja, vad händer på den ukrainska vittoffelfronten och vad händer med projektet i Koktebel och vad händer med Felix? Det undrar jag också. På senvåren i år hände det som redan hänt en gång tidigare under de ett och ett halvt åren jag arbetat med projektet: en ny majoritetsägare kom in och ändrade företagets inriktning. I det här fallet beslutade den nye majoritetsägaren att avbryta alla investerings- och utvecklingsprogram i företaget och på den vägen är det. Således är såväl jag som projektet stand by. Förhoppningsvis går dock Felix på i vittofflorna, som vanligt.

Mer sommarläsning

”Två husvagnar” av Marina Lewycka, som också skrivit ”En kort berättelse om traktorer på ukrainska”, innehåller förvisso inga ukrainska vittofflor, men väl ett par ukrainska brunbyxor och som boken dessutom på ett tillgänglig och underhållande vis berättar om eländes elände som i första hand drabbar diverse invandrade lycksökare i England, hör den till böckerna man med både behållning och glädje kan och bör läsa. Sommarvin till boken.

Vinexpo 2011

Sedan mànga àr är det i vinkretsar rätt att gnälla pà den gigantiska vinmässan Vinexpo i Bordeaux. Den anordnas vartannat àr och jag har antingen varit utställare eller besökare sedan 1989 och jag màste säga att allt gnäll förefaller mig vare sprunget ur nàgot annat än saklig grund . Kort sagt är Vinexpo en fantastisk mässa, där viner fràn världens alla hörn samlas. Mellan söndag, idag, dà mässan öppnade, och torsdag, dà den stänger, hinner man knappast med att prova allt man vill lägga in i sitt vinrevir och baka in i sin vinerfarenhet. Lägg till detta massvis av spännande seminarium om allt fràn vinmakeri till de senste marknadstrenderna och mängder av evenemang « off Vinexpo » sà förstàr envar att om tvà àr ska ni utge er för att vara verksamma i branschen, alldeles oavsett om ni nu är det eller inte, och pallra er hit. Vinexpo är ett eldorado för vinentusiasten. Efter detta korta gästspel pà mässans presscenter ska jag nu àter gick mig ut i mässkorridorerna i mitt eviga sökande efter den heliga Graals innehàll eller àtminstone ett par utkainska vittofflor.

Monaco Grand Prix 2011: skomodet i Monte Carlo

Vid en tvåa på terrassen satt en man och en dam och drack Château Cheval Blanc 1970 och tittade i sina mobiltelefoner medan kvalet pågick som bäst. Självklart blir man nyfiken på vad en sådan man kan ha på fötterna. En närmare kontroll visade att han bar ett par rejält långa skor med mycket utdragen spets. De föreföll vara gjorda i krokodilskinn, som färgats i en självlysande nyans på gränsen mellan rosa och lila. Inte illa. Men än bättre var den lilla familjen snett bakom oss. Kvinnornas fotbeklädnader var ganska ointressanta, men far och son matchade varandra väl. Bortsett från deras frisyrer – snagg med tre centimeter lugg, hängande fritt i pannan – bar pappan ett par utsökta, välgjorda ukrainska vittofflor med förlängd spets och finmaskigt hålmönster medan sonen för dagen iklätt sig ett par loafersliknande vittofflor med ett mycket iögonfallande guldspänne på vardera flärpen.

Kärt återseende på Castello di Fonterutoli

Luca Biffi, vinmakaren på Castello di Fonterutoli, hade just sagt att inte heller han varit med om ett vin som på samma vis som Castello di Fonterutoli 2001 direkt efter öppnandet börjar med att vara tämligen volatilt bara för att allteftersom luften gör sitt sluta vara det. Normalt, fortsatte han, till ivrigt nickande åhörare, borde det ju vara tvärtom och längre än så kom vi inte i vårt oerhört spännande resonemang kring tillvarons trivialiteter för plötsligt sken Luca upp i ett brett leende och började prata italienska med en framsträckt hands innehavare, som smugit sig på oss medan vi stod där och tittade oss i våra navlar, och jag förlorade mig i den framsträckta handens innehavares fotbeklädnad för vad såg jag där om inte ett stycke ukrainsk kulturimperalism av bästa märke och även om den italienska varianten av den urkainska vittoffeln är elegantare än någon annan vittoffel jag sett, är jag smått chockerad över att även Italien nu har fallit i den ukrainska modeindustrins händer. Eller fötter.

Kärt återseende i Östersund

När jag anlände Östersund idag visade klockan 22.18 och termometern 18 + och solen liksom vägrade doppa hela sig i den spegelblanka Storsjön så till den milda grad att atmosfären vibrerade av jämtländsk magi och Eos förvirrat spred sina rosenfärgade fingrar över skyn trots att det var sängdags och inte otta och allt detta fick mig att bli törstig och som jag inte vågar dricka kranvattnet i Östersund gick jag till hotellbaren och svepte en Ramlösa och då, då bara de kom där; nonchalant släntrande de in i kombination med ett par slitna jeans och en vit skjorta, ”jojo”, tänkte jag, ”varför skulle Jämtland utgöra ett undantag?” och så fylldes jag av den varma känsla som alltid uppstår när jag, och säkert alla andra också, känner ödmjukhet inför den ukrainska vittoffelimperialismen.

Kärt återseende i Dublin

När det började kännas lite småtråkigt under den guidade turen vid Christ Church, i hjärtat av Dublin, stod de plötsligt bara där, vid sidan om en bänk och två bara fötter: ett par tvättäkta ukrainska vittofflor! Ytterligare ett bevis på hur den ukrainska toffelimperialismen skördar framgångar just nu (låt oss här också påminna oss om den snörda stockholmsvariant som dök upp härförleden). Tilläggas kan, att vittofflornas innehavare – mannen med de bara fötterna – till synes inte hade några strumpor, inte ens undanstoppade i en ficka, varför man kan dra slutsatsen att han inte var en schweizisk bankman. Dock såg han ut att ha druckit en eller annan Guinness i sin dag och, vid närmare eftertanke, även idag.