Vägskäl

Mitt kontor. Soffgrupp i knarrande skinn i bortre änden. Högt i tak. Stuckaturer. Tunga gardiner. Porträtt. Damm som planlöst snurrar runt i de inträngande solstrålarna. En tickande klocka. Doften av tjocka mattor och ekpanel och allvarliga herrar. Kungsgatan hörs knappt hit upp. Mitt emot mig, på andra sidan det bastanta skrivbordet, Erik Lindgren, som vill ha ett penningbidrag. Han är välklädd. Ren. Belevad. Verkar vara en vettig karl. Jag är inne på att ge honom ett runt bidrag till saken. Både här och där.– Men den här ledaren, är han verkligen att lita på?

– Självklart, herr Spång, som ni säkert har noterat har han redan genomfört omfattande utrensningar. Om man får uttrycka sig på det viset skulle jag vilja säga att… svulsterna är bortskurna från partikroppen.

– Mmm, det är sant att mycket gjorts i den riktningen…

– Dessutom måste vi se till vår tid sådan den är, och hur andra beter sig, och då förefaller i vart fall i mina ögon ledaren vara en räddare i nöden. Att han själv så att säga fått känna på frontlinjens eld och rök torde väl borga för detta?

– Förvisso, men Röhm och Göbbels, hur är det med dem och deras skaror av våldsverkare?

– Tro mig, herr Spång, det är bara en tidsfråga innan de är utrensade. Ingen av oss vill ha otyglade mobbar på gatorna. Tvärtom står herr Hitler för ordning och reda, ja, hur skulle det annars kunna vara? Skulle Hindenburg vara hans parhäst? Skulle von Papen bjuda in honom i finrummet? Herr Spång, Hitler är nu i finrummet därför att han är precis det han utger sig för att vara: vår civilisations räddare.

– Ja, jo, Hindenburg har jag all respekt för, och von Papen förefaller vara en rejäl karl det också, och hur som helst kan vi inte låta samhället gå överstyr. Kör i vind! Räkna med mig. För vad skulle väl Hitler kunna ställa till med med den gamle generalen och von Papen vid sin sida?

Ny hundattack! eller Den kvidande hussen    

Så du går där lugnt med din stora hund på en morgonpromenad när du ser två lösa, små vita skottar. Du stannar. Inser att du inte kan springa och gömma dig för dem. Hoppas att deras husse, som skymtar bakom dem, ska ta sitt ansvar och kalla hem dem. Du ställer dig mellan din hund och den första superaggressiva och inte så lite självmordsbenägna skotten och säger på din mest tyska franska ”Arrête! Non!” – sådant som normala hundar lystrar till. Dock ej ouppfostrade skottar, med en mesig husse som i bakgrunden hörs kvida (jo, kvida) något i stil med ”gubben, guuubben”. Du ser din hovawart lugnt stå där och titta på den lilla trasselsudden som i en allt snabbare takt rusar mot honom och både han och du inser att skottens brist på hjärnkapacitet tydligen av naturen balanserats med en imponerande aggressivitet. Bara en sådan sak som vad ska skotten göra när han kommer fram? Bita hovawarten i benet? Försöka hoppa upp mot nacken?Han försökte med det där sista och då öppnade bara hovawarten gapet och stängde det igen så satt skotten där, och då denne fortsatte utmana ödet genom att bjäfsa, morra och försöka bita började hovawarten lite trött skaka runt på det lilla livet. Minst lika trött var jag som än gång såg mig nödsakad att försöka rädda livet på en den här gången förvisso korkad och aggressiv men i grunden oskyldig hund. För att få slut på skakandet som snart skulle bringa skotten av daga lade jag mig så på hovawarten så vi alla tre, hovawarten, skotten och jag, låg där stilla på marken. Skotten i hovawartens mun och hovwarten under mig.

Plötsligt dök den inkompetente hundägaren upp med sin andra skotte. Emedan den sistnämnde inte var lika korkad som sin kompis höll den sig på avstånd. Det gjorde däremot inte hussen. Plötsligt låg han, så gott det gick, över sin hund och medan han höll sitt ansikte fem centimeter från hovawartens käftar stönade han ”Ska jag slå honom?”och menade slå hovawarten. Tröttast av alla svarade jag då ”Nej, det hjälper inte, se bara till att få undan er hund när min släpper, det gör han snart om alla tar det lugnt, och så kan ni kanske hålla undan ert ansikte från krigszonens centrala plats, bara ett tips”.

”Men han gör honom illa!” utbrast då den redan sedan tidigare kvidande hussen och började lipa. På riktigt. Högt och ljudligt med sådana där ååååh-ljud inlagda i lipet. Det var då jag tog fram stoikern i mig och visade vilken fin människa även jag i korta ögonblick kan vara. Istället för att örfila upp karln – vilket för övrigt hade varit svårt med tanke på den komplicerade ormgrop vi befann oss i – sa jag lugnt till honom och hans hjärnbefriade hund ”Såja, det går snart över, snart släpper min hund och ni, Monsieur, då tar ni bara er hund och allt blir bra, det är inte det som sker nu som är konstigt utan att ni går runt med en lös hund, rent av två, som ni inte har koll på”.

Lite senare. Vi har lämnat en hyperventilerande och snyftande husse med två trasselsuddar – den ena med ett veterinärbesök att se fram emot, dock inget allvarligt – och gått hem, hovawarten och jag. Nytt besök hos doktorn i Lorgues. Den lilla skotten hann få in ett bett innan vi hamnade på marken. Inte alls så allvarligt som i påskas (läs här och här) men det behövde åtgärdas. Nu suckade min läkare och sa ”Alltså, du måste skaffa dig vapen så du kan hålla de där löshundarna på avstånd” och så ordinerade han en elpistol och en tårgasgrej. ”Och,” tillade han, ”inte en sådan där liten flaska som damerna har i handväskan, utan en stor, rejäl sak!” – han måttade härvid upp ett par-tre decimeter i luften – och ja, så får det nog bli, och hinns det inte med att pysa ut gasen före eller under själva bataljen kommer det åtminstone ligga en viss skönhet och rättvisa i att få pysa ut flaskans innehåll i den ansvarslösa hussens, i förekommande fall mattens, nia när den tror att det är över.

Bob Hund.

Gårdsförsäljning på G?

 

Enligt Mikael Mölstad i dagens SvD planerar Alliansen en motion om att tillåta gårdsförsäljning i Sverige. Stämmer detta är det ett smått sensationellt genombrott. Hittills har alla försök från odlarnas sida att få ens ett enda parti att till fullo ställa sig bakom en sådan motion varit utsiktslös. Enskilda ledamöter har förvisso argumenterat för saken, men aldrig ett parti. I alla fall inte fullt ut. Således ett stort steg framåt och även om det finns en massa ”om” är det inte otänkbart att en sådan motion kommer leda till att gårdsförsäljningen blir tillåten. På tiden i så fall (och knappast något hot mot vare sig folkhälsan eller Systembolaget, vilket ibland lyfts fram som argument mot det tämligen självklara i att en bonde/producent ska få sälja sina varor och bidra till att det lokala näringslivet utvecklas).

En sorglig historia

För de flesta torde det vara uppenbart att det är en dålig idé att låta utländska företag hantera en svensk myndighets ärenden och register. Detta oavsett myndighet och oavsett vilket det utländska företaget är. Det är svårt redan att hålla den egna organisationen fri från spioner och missbruk. Att lämna ut uppgifter till icke säkerhetskontrollerad personal på det utländska företaget är häpnadsväckande naivt, rent av brottsligt.

När nu Alliansen pangar på regeringen för det där sista är den inte fel ute. Å andra sidan är det ytterst oklädsamt att inte samtidigt rannsaka sig själv då det var den själv som fattade beslutet att lägga ut hanteringen av svenska myndigheter på aktörer andra än myndigheten själv och rent av från andra länder.

Dessvärre får hela affären Sverige att för en stund se ut som den bananrepublik landet faktiskt inte är, trots att många Sverige-ovänner ständigt och jämt skriker om Kalle Anka-land och annat förminskande om detta inte perfekta men i grunden fantastiska rike. En sådan här affär hade av ansvarstagande och reflekterande politiker hanterats effektivt bakom lyckta dörrar (vi talar om rikets säkerhet och en för alla ytterst pinsam situation): Nya direktiv för myndigheternas upphandlingar och hantering av information, på lagom diskret vis utbytta ministrar, skammens rodnad på alla inblandades kinder.

Nu ägnade sig Alliansen – som hela regeringsperioden lagt mer tid på att försöka framställa regeringen som oförmögen än att komma med egna, relevanta alternativ – istället åt att försöka kamma hem billiga poäng. Ett land behöver oavsett regering en stark och konstruktiv opposition. Alliansen agerar nu lika svagt som Socialdemokraterna agerade under första Reinfeldt-regeringen.

Det är lätt att hitta förlorare i den här soppan men svårt att se vinnare. Möjligen är det i så fall Sverigedemokraterna, vars retorik om ett sönderfallande och misskött Sverige fått bränsle på sin kvarn.

 

Quatorze Juillet

Om du är med i ”Vem vill bli miljonär” och har nått sista steget och är redo att håva in pengarna och bara måste svara på varför Frankrike firar sin nationaldag den fjortonde juli, Quatorze Juillet, vad svarar du då? Ja, då svarade du fel (ber dig om ursäkt som faktiskt svarade rätt, hatten av). Pengarna borta.Jo, visst firas nationaldagen till minnet av stormningen av Bastiljen den fjortonde juli 1789 och att man därmed gjorde slut på den totalitära monarkin och adelns privilegier. Också. Men det finns ytterligare ett, ofta förbisett, skäl. Då lagen 1880 infördes om att den fjortonde juli ska vara Frankrikes nationaldag fastslogs att man firar denna av två skäl. Dels det redan nämnda. Dels till minnet av ”La Fête de la Fédération” den fjortonde juli 1790 – en av många revolutionära fester som genomfördes för att fira nationen och, just i det här fallet, den nya konstitutionen från 1789.

Musik! Eller så här kanske det ska låta?

Nazisterna & förintelsen

Rent krasst är iscensättningen av Förintelsen en av få saker nazisterna lyckades med då de var vid makten 1933 – 1945. Deras samhällsbygge gick åt skogen. Kriget likaså. Men de var riktigt framgångsrika med att en masse döda judar, homosexuella, journalister, handikappade, satiriker, romer, intellektuella, slaver, kommunister, dekadenta konstnärer, liberaler och andra enligt deras ideologi oönskade element. Med andra ord tog de handfast tag i judekonspirationen, rensade samhället från svaga, dekadenta och landsförrädiska inslag och försökte högst medvetet bygga en ny ljusnande framtid i enlighet med sina grundläggande idéer. Så varför förnekar så många nazister detta?Och förnekar de inte detta framgångsrika genomförande av sin politik menar de att antalet dödade är kraftigt överdrivet som om folk i allmänhet bryr sig om huruvida det var en miljon eller sex miljoner judar eller om det var en miljon eller åtta miljoner övriga offer som togs av daga i läger, via massavrättningar på fältet och på andra mer eller mindre sinnrika och effektiva vis. Poängen är att det gjordes. Och det var effektivt. Något att vara stolt över för den som står bakom den på rasbiologi, nationalism och judekonspirationer byggda ideologin nazism.I själv verket borde Förintelsen, vid sidan om de av Hugo Boss tillverkade uniformerna, vara nazisternas starkaste argument för att vinna anhängare. ”Titta! Det här lyckades vi med!” kan de säga och för en stund få den politiskt famlande varelsen de vill knyta till sig att glömma det gigantiska debaclet Tredje riket och att partiföreträdarna på 1930- och 40-talen lät sig ledas av en tablettmissbrukande och verklighetsfrämmande individ som körde armén i diket, sköt den egna flottan i sank och svek sina soldater å det grövsta. Att han och hans omgivning dessutom i namn av nationalismen lyckades rasera sitt land fullständigt kan också utgöra ett litet aber då nynazisterna försöker vinna anhängare. Så varför förneka Förintelsen? Rent krasst måste väl historierevisionisterna tillika förintelseförnekarna vara att betrakta som nazistförrädare och Förintelsen som nazisternas främsta argument för att visa att de är handlingskraftiga och står vid sitt ord?

Något helt annat: Green is the colour, om vi får tro den skäre Floyd. Bonus: Fat Old Sun/Good Morning Folks.

Förbud mot prickfria lakritspipor!

Otaliga är historierna och exemplen på hur samvetslösa girigbukar till godisfabrikörer begår nidingsdåd och illgärningar och lägger ner lönsamma karamellfabriker och flyttar tillverkningen till i sammanhanget outvecklade, okunniga, smaklösa länder med fel vatten, bakteriefloror och oförstående personal utan någon som helst insikt i gottegrisens kravfyllda vardag och de effekter flytten kommer ge. I vissa fall har den utsatte gottegrisen skäl att misstänka att girigbuksgodisfabrikören bara är girig och snålar in på viktiga beståndsdelar i receptet utan att för den skull flytta till svältlönsländer. I båda fallen hör till de allra värsta exemplen den prickfria lakritspipan!Hur kan någon, hur kan ens den mest samvetslöse girigbuken till godisfabrikör och lurendrejare komma på den hänsynslöst, sanslöst samvetslösa och skrupulösa idén att tillverka en lakritspipa utan röda prickar, ja utan prickar alls? Om det är någon gång ett regelvidrigt beteende behövt bestraffas så är det väl i det här fallet? Frågan är om det ens finns ett straff i paritet med brottets art? Möjligen skulle en vistelse ej understigande tio år i en fängelsehåla duga förutsatt att den brottsligt prickfria lakritsfabrikören då dagligen utsätts för stor besvikelse i form av korv utan bröd och senap, pannkakor utan sirap, köttbullar och potatis och sås utan lingon och gurka, sill och potatis utan ost och snaps, ishockey-VM utan puck, Spotify utan ljud och skumbananer utan salta skruvar att vira bananen runt. vinifierat kräver förbud mot prickfria lakritspipor – nu!

Liveshow som heter duga.

Förbud mot perrongstopp, nu!

Trafikfrågorna har fått en lika farligt som pinsamt undanskymd plats i dagens politiska debatt med påföljden att vi ser den allmänna trafiksituationen försämras konstant. Kort sagt är systemkollapsen nära. Men nu höjer den lilla människans bästa vän, vinifierat, rösten och kräver med visst vibrato triggat av återhållen vrede ett omedelbart stopp för perrongstopp!Det är helt enkel inte acceptabelt att folk som till följd av ett tillfälligheternas gyckelspel hamnat i de vagnar av Arlanda Expressen som först kommer in på Centralstationen i Stockholm ska kunna, upphetsat och med stirrande blick som tydligt indikerar att de är bortkomna, kasta sig ut ur sina vagnar som om det inte fanns någon morgondag och bara för att sedan tvärnita och bli stående på perrongen medan de ser sig sökande och oroligt omkring. Det de inte inser, dessa lantisar och turister och andra som inte har på en perrong i rusningstid att göra, är att de står i vägen för de rusningstidsrusande vaneresenärerna som hamnat i de bakre vagnarna, varför vi allt som oftast får se häftiga kollisioner och sammanstötningar och riskabla panikinbromsningar på perrongen till Arlanda Express i Stockholm. Kort sagt är tillbuden legio och det är alltid de här perrongstopparna som är olyckans eller nästan-olyckans upphov. Självklart måste detta riskfyllda ofog med omedelbar verkan förbjudas!

Noterbart är att om en perrongstoppare som råkar bli överkörd av en bakifrån kommande resenär som tar perrongen i sjumilakliv och har fått upp bra med fart både på sig själv och sin rullväska (som, inom parentes, glatt skumpar fram där bak den tappert dragande vaneresenären) har mage att se förorättad ut i den ödesdigra stunden då kollisionen, till vilken perrongstopparen alltså är ensamt upphov, är ett faktum, ska den straffpåföljd som kommer sättas som straff för allmänt perrongstopp – rimligtvis i straffskalan jämförbart med allmänfarlig ödeläggelse eller möjligen mordbrand – per automatik fördubblas.

Tågmusik. Tågmusik. Stoppmusik.

Blåsblåsning

Anta att någon, ingen vi känner, men någon, befinner sig i Frankrike och har en liten blåsa på tungan. Anta vidare att denne någon beger sig till ett apotek för att inhandla ett lämpligt medel att behandla den lilla blåsan med, och just som hen står där i apoteket får hen hjärnsläpp och minns inte vad en liten blåsa heter på franska, t ex aphte, varför hen snabbt translategooglar ordet och då får till svar ”vessie” och därför inleder konversationen med ett ”Bonjour Madame, j’ai une vessie sur la langue” till den förvånade expediten som med ett brett leende förklarar att hon nog inte kan hjälpa till. Skälet till detta är, som den fransktalande redan insett, att den sagda frasen inte alls betyder ”Goddag Madame, jag har en blåsa på tungan” utan ”God dag Madame, jag har en urinblåsa på tungan”.Laughing Stock. Makalös klassiker med lämplig titel.

Vardagens sannaste hjältar!

Lite till kvinns och mans frågar sig understundom såväl filosofen som den vanliga människan vilka vardagens sannaste hjältar är. Är det månne brandsoldaterna? Eller kanske vårdpersonalen? Eller vinmakarna? Eller polisen? Eller lärarna? Nej, inte alls. Inte ens nära. vinifierat kan, efter att idag ha kommit vardagen onödigt nära in på livet, slå fast att vardagens sannaste hjältar är slamsugarna och nu kräver vinifierat att kungen i Sverige och presidenten i Frankrike och alla andra statschefer per omgående utdelar medaljer, ordnar och tacksamhetsbonusar till dessa oförvägna fekaliesoldater, dessa intill dumdristighet tappra exkrementbetvingare, som utan minsta tvekan och med dödsföraktet lysande i de till följd av allt elände de sett rödsprängda ögonen och näsborrarna okontrollerat vibrerande, rent av fladdrande, av de angrepp de ständigt utsätts för och utan att ens fundera på att vomera kastar sig rakt in i de dödliga doftångor och mystiska gaser och det bruna stinkkladd som ofelbart väntar den som angriper en full septitank eller ett igensatt avlopp. Från djupet av vårt hjärtat: Tack!

Lämningar på slagfältet efter en fekaliebatalj

Musik!