Ett Rosé de Provence i min smak

När jag började min vinmakarbana 1988 kastades jag ofrivilligt in i rosévinernas värld. Jag var i Provence och här gällde det rosa långt innan jag kom hit. När turisterna strömmade till efter andra världskriget kom rosévinet väl till pass; de röda och vita härnere hade inte utan anledning dåligt rykte och sommargästerna ville gärna ha något svalkande och ingen annan vintyp passade så bra ihop med is som rosé. Med tiden började många producenter tala om att det svåraste som finns är att göra rosévin, för det är ju så knepigt med färgen och allt det där. Med rätta drog en och annan kollega i Bourgogne, Bordeaux, Champagne, Rioja och Barolo på munnen åt detta. Men på den vägen är det fortfarande: än i denna dag påstår en del att inget är så svårt som att göra rosé.Hur svårt är det då? Inte särskilt svårt för den som kan göra vin; druvorna kan vara sisådär och det finns en massa handgrepp att ta till under tillverkningen för att få fram rätt färgnyans och skapa frukt i doft och smak. När jag började göra vin för 30 år sedan var det få i Provence som trixade med vinerna i syfte att optimera det rosa – ändå färre slet passionerat i vingården för att skapa stora rödviner, och de där sistnämnda, de passionerade, hade inte särskilt höga tankar om sina rosa kollegor. Med tiden ändrade det där sig. Vinerna blev allt bättre härnere, framförallt under sena 1990-talet och 00-talet; medan de röda blev bättre och mer intressanta blev de rosa bättre och inte mer intressanta, snarare blev de mer likriktade. Varför?En stor del av äran för att kraftfullt ha förbättrat kvaliteten på rosévinerna och en stor del av skulden för likriktningen faller på den handfull rådgivande önologer som gör merparten av vinerna i Provence samt på Centre de Rosé i Vidauban, denna världens såvitt är känt enda forskningsstation för rosévin. Tveklöst finns stor kunskap på centrat och lika säkert har de gjort en massa spännande FoU kring de olika parametrar som står vinmakaren till buds då det rosa ska stöpas. Basreceptet är emellertid, låt vara synnerligen vinnande, ack så tråkigt: pressa inte för hårt (eller inte alls), mixa gärna skalmacererade batchar med direktpressade och använd flera olika aromfrämjande jästsorter, enzymer är alltid intressanta, jäs svalt, om du vill ha lite mer personlighet och bredd kan du jäsa en liten del av vinet på fat och så vidare. Inget nytt under solen egentligen, för så arbetade några redan för 30 år sedan, och andra, som Ott, körde på i sin traditionella, lätt oxiderade stil och lagring i stora foudre – inte alls superchict då men synnerligen personligt (och inte riktig så de gör sitt negociant-vin idag, byOtt).Många menar att Bordeaux blev så mycket tråkigare sedan Emile Peynaud kommit dit på 1950-talet och predikat hygien och ordning och reda. Något ligger det i det, samtidigt blev väl Bordeux som helhet snäppet bättre efter Peynauds framfart. Den likriktning vi till del sett i Bordeaux de senaste två decennierna handlar snarare om anpassning till den enkelriktade efterfrågan som dominerat marknaden, framförallt i USA, under de här åren – något som sakta svänger nu, inte minst tack var den nya generationen vindrickare och sommelierer som förespråkar personlighet, ursprung och rent av rena hands off-viner. En tillnyktring i min bok. Så hur går det då med ”le rosé de Provence”, fortsätter likriktningen eller ser vi tecken på fler viner med personlighet?

Njae, likriktningen är stor och lär fortsätta; efterfrågan på den likriktade typen av rosé från Provence tycks oändlig för tillfället och inbjuder inte till avvikelser från den förvisso trevliga men också trista grundmallen med den ljusa färgen, näsans grape och tropiska frukter och den lättsvalda klunken. Men visst finns det avvikare! Och då inte bara mer uppseendeväckande (välgjorda och kraftigt överprisade) ek-bomber som Château d’Esclans. Är sedan några år väl bekant med Château Marguï i Chateauvert och har följ utvecklingen där år för år. Det har svajat betänkligt ibland. Så som det gör när producenten är besatt av att gå hela vägen – som när gården inte besprutade alls och tappade sin skörd, eller när de lätt förvirrade bommade eken på det röda ett år. Men när det varit bra, har det var väldigt bra. Och nu har de sedan flera årgångar hittat rätt. Personliga viner med tydligt ursprung. I alla fall när vi talar rött. De vita har svajat mer men verkar sitta fint sedan ett par år och samma sak gäller de rosa. Provade igår vinet som är anledningen till det här långa inlägget: Perle de Marguï 2016.Det här är en Coteaux de Varois (alltså systerappellationen till Côtes-de-Provence, utbredd s a s inom sin syster), gjord på cinsault, grenache, syrah och rolle. Visst, där finns en ansats till grape men näsan är som sig bör när någon lyckats i Provence och inte sprungit enzym- och jästfabrikens ärenden komplex och dominerad av frukt i bemärkelsen inte helt lättdefinierad frukt, alltså mest bara ”frukt”, oerhört välbalanserat med en uppfriskande syra som ger den aningen nedtonade doften och smaken den skjuts de behöver för att göra livsnjutaren lycklig. Här talar vi gediget hantverk och en strävan efter att få uttrycka personlighet snarare än att lägga tillrätta och hamna i mittenfåran. Hatten av!

Rosa.

Vin nu som då

Den debatt som Uppdrag Granskning – utöver den om det självklara att innehållsdeklarera vinet – utlöste häromveckan påminde mycket om den debatt som uppstår varje gång någon säger ”titta hur vi gör nu och se hur de gjorde förr”. Precis som med nostalgin inom politiken – där ”förr” ofta är bättre trots trångboddhet, utedass och att folk dog i spanska sjukan och av infekterade småsår – framgår sällan hela bilden om förr i vinets värld. Dels kan man fråga sig hur de egentligen gjorde förr, dels vad ”förr” innebär.

Talar vi kanske om 1700-talet då Bellman spetsade vinet med pimpinella och annat så det blev drickbart? Eller talar vi om de gamla grekerna som kom på att lite tallkåda gör susen i ett annars ändå äckligare vin? Eller så var kanske vinerna hur goda som helst då, innan vi förstörde våra smaklökar och fick för oss att dricka hygieniskt korrekta produkter och viner utan överdrivna mängder etanal (alltså acetaldehyd), som kan uppstå i ett vin till och med då vinmakaren har koll – något vinmakaren nog inte alltid hade förr. Förresten, kan det vara så att vi talar om söta viner, alltså sådana de flesta var ”förr” och för övrigt är ända in i ”nu” om vi ser till några av de östeuropeiska länderna och dagens Kina?

Nej, vi talar nog om hur vinerna gjordes för ungefär 100 år sedan. Alltså ett halvsekel efter det att vetenskapen med Pasteur i spetsen klargjort hur ett vin blir till. Så låt oss titta i min gamla lärobok från 1934, ”Conseils rationnels sur la vinification”, och se vad den lär oss. Nu finns inte här utrymme för allt man sysslade med då varför vi hänvisar till de här två tidigare inläggen: Vintillverkning år 1934, Vintillverkning 1934 2.0.

Dock, för att citera något ur de tidigare inläggen: ”En intressant sak värd att notera i sammanhanget är det läroboken säger om ’radiojäst’ eller radioaktiv jäst. Vår vinmakarbibel lär oss, att det mest effektiva sättet att jäsa en must är inte bara genom att tillsätta jäst utan också en lagom dos radioaktivitet. Den sistnämnda har nämligen samma undergörande och effektiviserande effekt i jäsningsprocessen (bevisat av herrar Jacquemin och Gimel) som den har när den tillsätts markens gödningsmedel (bevisat av professor Stocklasa i Prag). Kort sagt jäser det bättre och snabbare och som en bonus blir alkoholstyrkan högre eftersom sockret så att säga tillvaratas bättre.”Joråsåatt… klart det var bättre förr…. och det trots att det, vilket boken beklagar, redan då var förbjudet att behandla ett stinkande vin med väteperoxid.

Det som ändrats till det sämre jämfört med förr är snarare hur vi arbetar i vingården framförallt avseende volymprodukterna. Låt er gärna påminnas om det genom att läsa texten som poppar upp i rutan då den förvetne klickar på ”Vintillverkning år 1934″. Noterbart är för övrigt att August Strindberg i ”Bland franska bönder” med utsikt från det sena 1800-talet ondgjorde sig över ofoget att alls göda vingårdarna, något som enligt Strindberg tydligt försämrat kvaliteten jämfört med hurudan den var på de glada 1830- 40-talen, alltså på den tiden bönderna gjorde vin på riktigt (och dessutom slapp spruta så förfärligt då mjöldaggen och mycket annat ännu inte hittat till Europa från Nordamerika).

Talande musik. Igen. Och igen.

PS I Sten Wiklands ”Vad är vad på butelj och fat” från 1949 talas inte längre om radioaktiv jäst, blott jäst. Wikland tar också upp saker som klarningsmedel (husbloss, äggvita, spansk jord), sötningsmedel, chaptalisering, centrifugering, calciumkarbonat (för att sänka syran), pastörisering (jodå, det mesta hettades på den tiden upp, förutsatt att tillverkaren hade möjlighet att göra så; för övrigt ett arbetssätt jag högst ofrivilligt tvingades bekanta mig med under min tid som rådgivare i Ukraina)… Ända in på 1960-talet var det mycket vanligt att viner förstärktes med kraftfullare droppar från sydligare breddgrader, inte minst Algeriet… Och så vidare.

Crémant de Bourgogne

I senaste Decanter skriver den förträfflige Andrew Jeffords om Crémant de Bourgogne. Han citerar Pierre du Couëdic på UPECB (står för Union des Producteurs Elaborateurs de Crémant de Bourgogne, och det betyder, typ, Föreningen för bubbel-producenter i Bourgogne) när denne påstår att varenda by i Bourgogne odlar druvor för crémant-framställning. Även Vosne-Romanée? frågar sig då Jeffords och svarar snabbt sig själv som den lilla upptågsmakare han är ”tydligen” och tar oss sedan med på en lång resa genom historien, av vilken det framgår att, visst, man har hållit på med bubbel i de här trakterna sedan Hedenhös eller i alla fall långt före Napoleon III. På tal om Nappe III så fick han i samband med ett besök 1860 bland annat en flaska Romanée Mousseux 1846 i gåva. Sedär, bra att vara kejsare ibland.Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.

Idag kommer mycket av råvaran från de mer sydligt belägna delarna av Bourgogne, inte minst Mâcon. Historiskt låg tillverkningen framförallt i trakterna av Chablis och Auxerre, alltså där till exempel Clotilde Davenne huserar och även idag sourcar druvor (Chablis var för övrigt en stor druvleverantör till Champagne ända fram till 1900-talets början).En anekdot är möjligen att de nordligaste delarna av Bourgogne nästan kolliderar med de sydligaste avläggarna till Champagne, så nära varandra är de båda områdenas yttre gränser.

Sedan första juni finns Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 kr, i betydligt fler butiker än tidigare så kanske finns vinet på hyllan i var HR:s butik. Ett vin som dock måste beställas är Clotildes rosa variant (Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé, nr 70576, 185 kr), som finns i Sverige sedan några veckor. Båda vinerna är gjorda i Clotildes husstil, alltså med oerhörd skärpa och elegans, bra skjuts i syran och inbjudande fräschör. Druvorna är pinot noir och chardonnay och båda gör Clotilde för att, enligt uppgift, göra sig själv glad (!).

Let’s Dance.

Drosophila suzukii

Fick häromdagen från en gammal kompis en fråga gällande Drosophila suzukii eller suzukii-flugan. Svarade i all hast och kom på att det där vill nog fler veta mer om. Så här följer en text dels för vinnördar, dels för den som odlar körsbär och annat som kan komma att drabbas av detta relativt nya elände i Europa.Vetenskapen tror att insekten kom från Sydostasien till Europa runt 2008. I Frankrike konstaterades den 2009. Till skillnad från många andra ”fruktflugor” ger sig suzukii på mognande bär och frukter, alltså inte övermogen och/eller ruttnande dito (typ ”bananflugan”). Det gör den till ett gissel för den som odlar bär, som körsbär och jordgubbar, och… vindruvor. En annan skillnad från majoriteten Drosophila är att suzukiin gör hål på (t ex) druvans skal och lägger ägg inuti den. Detta medför flera saker: 1. Druvan blir ”öppen” för angrepp från svampar och bakterier. 2. Som om det inte vore nog med hålet som gjorts i skalet (avdunstning) livnär sig flugans larver på druvans kött. Detta gör att fruktköttet och saften försvinner och skalen gapar tomma när det är dags för skörd.

Den som sett den här flugan in action i ett vinfält förstår att den inte är att leka med. Får den hållas ser det snart ut som myggsvärmar runt stockarna (nåja, i alla fall för den som tittar noga och på nära håll) och bonden vet att det inte blir någon skörd i år på det fältet eller den delen av fältet. Men vänta! Finns det inget bonden kan göra? Bekämpningsmedel måste väl finnas?!

Det är det som är problemet. Fram till häromåret kunde man använda diméthoate (C5H12NO3PS2). En substans som går på nervsystemet och fungerar både systemiskt och genom kontakt. Problemet är just det, att det är ett mycket farligt gift. Att det såg dagens ljus 1948 är inte förvånande. Det var då världens lager av C-stridsmedel skulle tömmas och ett sätt att göra något ”vettig” var att omdefiniera gifterna och använda dem i jordbruket istället. 2016 förbjöd flera länder, bl a Frankrike, Spanien och Italien substansen – Frankrike har även förbjudit import av produkter som behandlats med diméthoate.

I skrivande stund har inte de franska vingårdarna drabbas särskilt hårt (allt är relativt) av flugan, däremot är bland annat körsbärsodlarna hårt drabbade. Ett intensivt forskningsarbete pågår i Frankrike och på andra håll i syfte att få fram ett effektivt sätt att bekämpa suzukii-flugan. I framkant där ligger franska INRA, som hoppas kunna presentera en verksam produkt inom några år. Siktet är där inställt på att få fram naturliga fiender som livnär sig på Drosophila suzukiis larver och på så vis kommer minska eller helst eliminera stammen. (Självklart pågår också ett forskningsarbete i länder som Japan och Kina, som dragits med eländet betydligt längre och varifrån flugan kom till Europa för ett decennium sedan. Både där och på andra håll arbetas med att få fram andra kemiska bekämpningsmedel).

Tips till besserwissern: rotundone

Rotundone! Se där, äntligen ett nytt ord att lära sig för den som desperat söker meningen med livet. Kommer vi att få läsa och höra om detta i kommande vinartiklar och provningar framöver? Var så säkra. Har det någon som helst för betydelse för gemene hen eller ens vinklubben? Inte alls. Men den som tror att den inte tråkar ut sin omgivning utan snarare glänser när den säger ”rotundone” istället för ”inslag av peppar” kommer ha stor nytta av ordet.I korthet är rotundone den molekyl (C15H24O) som ger upphov till peppar-inslaget i vin och till skillnad från många andra aromkomponenter kommer den direkt från druvans skal – och bara därifrån; finns alltså inte i till exempel druvans kött eller kärnorna. Det innebär att vinbonden kan påverka dess inslag å det grövsta. Åt båda hållen. Svalt klimat och relativt tidig skörd, alltså inte särskilt fenoliskt mogna druvor, gör susen för den som vill krydda sitt vin. Rik nederbörd eller mer eller mindre omfattande bevattning bidrar också till en högre halt rotundone i druvans skal.Sist men inte minst kan producenten även i vinkällaren öka halten ”peppar”, förutsatt det finns tillräckligt med rotundone i skalen. Olika försök har visat att det är viktigt att laka ur skalen ordentligt och att inte ligga för lågt i temperatur under urlakningsprocessen. Ett praktiskt exempel med duras visade att pepprigheten maxades om musten macererades under åtta dagar vid 25+. Fick urlakningsprocessen fortsätta minskade rotundonet i och med att det följde med de döda jästcellerna till tankens botten.

Den som nu vill göra sig kvitt peppar-inslaget ska å andra sidan till exempel släppa in solen i stockarna, det vill säga gallra bort löv i ganska stor omfattning. Högre temperatur, alltså varmare växtplats, motverkar rotundone – 25+ eller mer har en direkt negativ inverkan. Pepprigheten motas också i grind genom högre jäsningstemperaturer, typ 30+, och lång urlakning av skalen (se ovan om vad som då händer med rotundonet)

Nu är det så klart också så att långt ifrån alla druvor innehåller rotundone. I första hand talar vi här om syrah (vilket bara kan överraska den som inte borde läst hit då detta är helt betydelselöst för hen). Men också om druvor som négrette, graciano, prunelard, mondeuse de savoie, duras och fer servadou, och om… pinot noir och gamay.

Rotundone kan erfaras av människan redan i så små doser som 16 ng/l. Samtidigt visar det forskningsarbete som gjorts på flera håll i världen att så många som var femte människa inte känner den här doften, varför de är tvingade att hitta på något annat eller rent av ljuga och jamsa med när andra säger saker som ”oj, fräscht inslag av peppar” och ”bjeerk, det där pepparinslaget sitter verkligen inte som en smäck på det här vinet, snarare som en fläskläpp”.

Kryddad klassiker. Art Pepper. RHCP. Sgt PepperAnother sgt.

 

På besök hos Clotilde Davenne

Hur mår Clotilde Davenne idag, efter missväxten 2013 och det ödeläggande haglet 2016? Och allt detta just som hennes företag befann sig i en expansiv fas? Jo tack, det kunde vara både bättre och sämre och det finns hopp om livet, visade det sig vid ett besök hos henne förra veckan. Men låt oss ta det vin för vin.Bourgogne Blanc

Bourgogne Blanc, nr 5562, 130 sek, tog mest stryk i samband med missväxten 2013. Till följd av den gick priset upp med 25 procent och årgången 2013 var – låt vara förvånansvärt bra med tanke på omständigheterna – inte hennes allra bästa. Nu fanns det inte så mycket vin från årgången så den tog snabbt slut. Och följdes av lysande 2014. Det är den som säljs just nu och som är, tycker jag som förvisso part i målet men framförallt som vinmakare, ett litet mirakel av renhet och precision. Det är lätt att glömma bort det, men det är få oekade, vita bourgogner som spöar det här vinet.Fick vid besöket sätta näsan och gommen i 2015 och, ja, självklart har Clotilde satt den årgången också. 2014 är 2014 och 2015 är 2015; ni med vett i skallen förstår vad jag menar. Bara att lyfta på hatten. Vilken årgång som är bäst? Tja, jag är ytterst svag för strama år som 2014, men de flesta kommer nog ranka 2015 högre, och inte mig emot, varför välja när du kan få båda (i alla fall om du skyndar på att köpa 2014 innan den tar slut; 2015 är på väg mot Sverige). Bäst av allt: de problem som uppstod med brist och prishöjningar efter 2013 är nu historia såtillvida att det finns lager och att priset inte kommer fortsätta gå upp varmed Bourgogne Blanc, åtminstone i min bok, med sin oerhörda precision och renhet fortsatt är ett rejält fynd.Crémant de Bourgogne

Ett annat vin med medvind är Clotildes Crémant de Bourgogne, nr 7725, 140 sek. Här såg det också ett tag ut som att priset skulle dra iväg samtidigt som den ökande försäljningen i Sverige skulle brytas på grund av vinbrist (2013 igen…). Nu kan Clotilde meddela att hon ridit ut stormen. Hon har lyckats öka produktionen med tanke på oss i Sverige och även om priset sannolikt måste korrigeras till 149 sek kommer det att ligga kvar där lång tid framöver, vilket, såklart, innebär att hon har ytterligare ett klart fynd för oss i Sverige i sitt bubbel. En kanske kul nyhet i sammanhanget är att en rosa variant av samma vin (ren pinot) kommer presenteras för Systembolaget – kanske köper det in vinet som tillfällig vara, återstår att se, hursomhelst är den rosa varianten riktigt bra den också och det skriker pinot noir och jordgubbar om den.Irancy & co

Ja, så här kan vi hålla på. Clotilde har fått till riktigt bra (röd) Irancy de två senaste årgångarna, sitter på en del utmärkt Saint Bris Vieilles Vignes (dock ej 2016 då hela skörden haglade bort), Bourgogne Aligoté… för att nu inte tala om hennes Grand Cru! I likhet med 2013 är Bougros från 2015 galet bra. Förhoppningsvis snart i ett beställningssortiment (eller en TSE-listning) nära dig. Men! Det är, förstås, inte bara klackarna i taket där borta i Préhy, där Clotilde har sin egendom Les Temps Perdus.Chablis

Det stora problemet efter haglet 2016 är bristen på chablis. Inte bara hos Clotilde, utan överhuvudtaget. Vad nu gäller Clotilde och hennes chablis (nr 6307, 160 sek) som hon skämt bort oss med år efter år, alltid lika precis, raffinerad, ren och läcker, så gör hon 2016 cirka tio procent av normal volym! Möjligen blir historien än sorgligare av att kvaliteten är utmärkt på det lilla som blev. Skarpaste och läckraste syran någonsin vad det verkar. Till lycka för oss i Sverige har Clotilde lovat att prioritera denna hennes viktigaste marknad. Vi får den lilla mängd 16 som kommer bli och till dess får vi gotta oss åt den fina 2015 som just nu förgyller Systembolagets sortiment. Förmodligen kommer priset på Clotildes chablis gå upp någon krona, men vinet kommer inte ta slut och priset kommer trots situation inte springa iväg. Således goda nyheter även där – samtidigt som vi inser att en skördeförlust på 90 procent inte går producentens nedersta rad förbi, varken i år eller nästa år.Merarbete

Fjolårets hagel innebär att årets beskärningsarbete kompliceras. Det gäller att spara och bygga vidare på rätt grenar i förhoppningen att få en normal skörd i år – något som kan vara tämligen vanskligt då rankan har en förmåga att på egen hand korrigera förra årets oegentligheter, på gott och ont. Noterade att en del av Clotildes grannar begärt dispens för att sätta upp nät mot hagel i år. Ett merarbete det också. När beskärningen är klar och växtsäsongen i full gång gäller det att balansera rankans nycker och sannolika försök att sätta extra frukt. Nåja, det står utom allt tvivel att Clotilde kommer hantera det på samma utmärkta vis som hon jäser sina viner.

Cheers!

2003

När man gör vin är det inte bara det innevarande året som påverkar årgången. Druvans embryo finns på stocken redan året innan och då naturen rör sig i cykler beror utfallet också på denna; en torr cykel medför mindre volymer och kanske mer koncentration (förutsatt att mognadsprocessen inte bromsas eller rent av avbryts av torkan) och en mer nederbördsrik period föder med större lätthet fruktiga aromer och ökar volymen med viss risk för lägre koncentration.img_2336Årgången 2003 inföll under en torr cykel i södra Frankrike, där undantagsåret var 2002 – ett år som bortsett från att det var ovanligt svalt under sommaren bjöd på mycket nederbörd och mycket hagel och många stormar med blixt och dunder. Med andra ord påverkades 03 både av det svala och nederbördsrika 02 och den torra och varma cykeln som då rådde. Mer i detalj kunde vi på Domaine Rabiega och Château d’Esclans – de båda gårdar jag då gjorde vinet på – konstatera att det varmt, väldigt varmt, och torrt, väldigt torrt. Inget regn alls och riktigt varmt från våren till efter skörden.IMG_1586År med torka och värme innebär i de här trakterna att risken för bränder, stora bränder, är ständigt överhängande. Skogsbranden i Västmanland häromåret är vardagsmat härnere och är skälet till att brandförsvaret har ett flertal plan och helikoptrar som de kan vattenbomba med, och skogarna övervakas ständigt både från luften och marken.10940415_1583439691893025_5871997061250902770_nMedan vi klarade oss från bränder i Rabiegas närhet drabbades Château d’Esclans på ett tämligen direkt vis av en omfattande brand i trakterna av gården, som ligger mellan La Motte och Callas. Några byggnader strök inte med och som vinfälten utgör effektiva brandgator nöjde sig branden med att nagga oss i kanterna. Något hektar stockar torkade ut och gav ingen skörd 2003 medan ytterligare några hektar fick skördas separat då de rökskadats. Förlusten mätt i volym motsvarade ungefär det som vildsvinen, som kraftigt förökade sig under 90-talet, åt upp varje år – 2003 åt de däremot inte upp något alls eftersom skogarna runt gården brann ner varmed vildsvinen, och andra fyrfotingar, tog det säkra före det osäkra och flyttade till skogstätare trakter.craignan-hostDet var nu inte bara södra Frankrike som upplevde en ovanligt varm och torr sommar 2003. Det gällde även stora delar av Europa och inte minst övriga Frankrike, där så många åldingar dog av värmeslag att president Chirac ville att fransmännen hädanefter skulle arbeta gratis Annandag Pingst så att staten kunde skänka lönerna från den dagen till äldrevården och då framförallt till nya klimatanläggningar (detta resulterade snart i att var och en fick välja om den villa arbeta gratis på Annandagen eller om den hellre var ledig och idag verkar de flesta arbeta för egen räkning). I trakterna av det normalt tämligen gröna Grenoble såg det ut som en skogsbrand dragit fram i slutet av augusti men det var ”bara” torkans effekter som stod att utläsa i de kala träden och det brända gräset.IMG_2210

Vinmakarna i de svalare delarna av Frankrike var bekymrade. Ett sådant här år hade de aldrig upplevt tidigare – i områden som är beroende av hög syra och inte alltför hög alkohol/sockermängd, som Champagne och Cognac, talade man om ett katastrofår – och visst fick de problem när de togs på sängen av mognaden och plötsligt hade mer socker i druvorna är kanske någonsin förr i kombination med den lägsta syran de skådat. Det sista sagt med förbehåll för flera undantag där torkan stängt av mognadsprocessen – blir det för torrt fokuserar vinstocken på att överleva och slutar försöka få sin frukt att mogna. Med andra ord satt många i de svala områdena med antingen ganska klumpiga och platta viner eller så var de direkt usla i sin lika gröna som paradoxala omognad.Meteo FranceI södra Frankrike, där vi är vana vid den här typen av år – låt vara att 03 var extremt på många sätt – hade vi lättare att hantera situationen. Samtidigt gällde för den som ville optimera kvaliteten att snabbt läsa av året och följa naturens nycker. För egen del kände jag tidigt att förutsatt att stockarna inte skulle stänga ner sig – risken var mindre på våra båda gårdar där vi arbetade utan kvävegödning och med låga skördeuttag – så skulle vi korta ner macerationstiderna och bejaka årets lätt svulstiga sidor. Sagt och gjort.IMG_0816Vitvinerna blev sådär. Ganska självklart. Vi hade förvisso kunnat panga på med syra-tillsatser men det resulterar allt som oftast i att vinerna upplevs som enklare än de egentligen är alternativt som obalanserade. Istället bejakade vi det svulstiga också här och fick fram ett antal ganska maffiga vitingar som var okej utan att ha syran för ett riktigt långt liv. Ett trick man alltid kan arbeta med är att hantera den naturliga koldioxiden som uppstår under jäsningen och låta mer av den vara kvar vid buteljeringen, varmed vinet också upplevs som friskare. Självklart blockerade vi också den malolaktiska jäsningen.Mourbase

Det som ovan sägs om vitvinerna gällde i stort även för de rosa, där ekfatslagrade ”Rochêne”, alltså det som idag blivit ”Garrus”, klarade sig bäst – kort sagt passade det maffiga in på det här ekiga rosévinet som också i mindre utsträckning än många av de övriga roséerna var beroende av syran.carbaseRödvinerna blev genomgående riktigt bra. Mer Nya världen kanske än europeiska ibland, detta i och med att vi på UC Davis-vis arbetade med övermogna aromer, till detta nödda och tvungna. Ganska kul. Ett vin som ”Carbase”, gjort på ren carignan på Château d’Esclans, blev riktigt mumsigt men tappade det mesta av sin unicitet (svarta vinbär med lingontopp och en rejäl syraskjuts) och det var påtagligt hur lika varandra – inom rimliga gränser – de tre endruvsvinerna på Château d’Esclans blev (Carbase, Mourbase och Grebase). Övermognaden gjorde dem rundare och mumsigare men också mindre personliga och spännande och mindre intressanta att kombinera med mat.hagelPå Domaine Rabiega, där eländesåret 2002 var enda gången jag fick ta det drastiska och nedslående beslutet att inte göra någon röd Clos Dière, kastade jag mig girigt över 2003 – äntligen en röd Clos Dière igen! Det året som föreföll och fortsatt förefaller mig mest likt 03 var och är 1990. Slutresultaten 90 och 03 kom därför föga förvånande att påminna om varandra och lika nöjd som jag var 90 var jag 03. Tack vare det strama 89 och det synnerligen svala 02 fick båda åren med sig en släng av det som det egna året inte innehöll. (89 och 90 följde för övrigt på två nederbördsrika år, där 87 dessutom var ganska svalt.)img_2336Tänkte på allt detta när jag öppnade en 2003 Clos Dière häromdagen. Flaskan hade legat ganska länge i vinstället i köket och hade med andra ord inte lagrats perfekt det senaste året. Nu oroade inte detta mig. Precis som 90, som fortsatt är vid mycket god vigör, kommer 03 (Clos Dière) hålla länge, ja, faktum är att en svalt lagrad flaska fortsatt är långt från sin peak. Den här delvis kökslagrade versionen var kanske lite mer utvecklad men gjorde oss inte besvikna. Tvärtom. Kraftfullt, begynnande mognad, stor komplexitet och smakrikdeom, massvis av frukt och en nu väl integrerad ek som bär upp frukten på ett sätt som gör året rättvisa. Måste erkänna att det känns galet skönt att öppna en flaska vin och bara känna att ”wow, det året satte jag i bull’s eye”. Det där sista kan nu låta både övermaga och skrika ut att här har vi en som saknar självkritik. Kanske är det så. Å andra sidan tror jag att de flesta av oss som försökt/er göra riktigt bra viner är så självkritiska att vi också måste få jubla när det känns alldeles rätt – de flesta åren gör det inte det och då tiger ohälsan still.

Zager & Evans.

Bush vines & co & Bush

Då och då, ganska ofta faktiskt, får er utsände bland de vinmakande människornas märkliga massa frågor om vinodling och – tillverkning. Många av de frågorna saknar allmänt intresse eller så saknar bara den nyss nämnde motivationen att göra något mer allmänt av svaret. Men idag säger vi ”Välkomna ska ni vara till vinhajk, idag ska vi tala om bägare men inte vilka bägare som helst utan om gobeleter, eller bush vines som det heter over där och down under”.corona-beskarningKärt barn har många namn: bush vines, corona, gobelet… Men det är bara uttrycket bush vines som inte helt insatta vinälskare gjort till något mer än vad det är, och understundom rent av gett företeelsen en slags över- eller i vart fall utomjordisk kraft. Så vad är det? Kort sagt är det en vinstock som tuktas utan stöttning. Vanligtvis beskärs den med en stam och en därpå sittande krona – eller, ja, vissa tycker det ser ut som en bägare också, därav de olika namnen. Varje vinter klipps årets utvuxna grenar av så stocken på nytt står där naken och spretar med sina grenar mot himlen.gobelet

Gobelet är ett av de äldsta sätten att tukta en stock. Innan människan kom på att få upp grenarna, och därmed frukten, från marken på det här viset, skedde i princip all vinodling med hjälp av naturliga stöttor som träd. (Det är först det senaste halvseklet sisådär som stöttor och ståltråd blivit vanligt.)Abdyika vingård

Fördelarna med de nya sätten att tukta och stötta med ståltråd i fälten är inte minst att frukten kommer upp på ett bra vis, kraften fördelas på ett kontrollerat sätt, odlingarna kan skördas med maskin och odlaren har lätt att ansa och på andra vis bistå stocken. Nackdelarna är att stöttningen kostar pengar och tar tid att underhålla och att det tar längre tid att beskära (grenarna måste rullas av från ståltråden).gobelet

Nackdelarna med bush vines kan vara att kraften fördelas mer ojämnt, att svamp och annat har lättare att få fäste inne i ”kronan” och att det blir mer komplicerat för den som vill arbeta med skördemaskin. Fördelarna är att odlingen är lättskött, beskärningen går snabbare och bonden undviker kostnaderna för stöttningen och underhållet av den samma. (Ja, det finns också varianter av ”bush vines” där grenarna till stor del får växa utmed marken med påföljande brist på ventilation.)corona-beskarning

Varför har just bush vines kommit att bli den mest mystiska tuktningen? Gissningsvis därför att många inte riktigt förstått vad det är och därför pratat om typen med uppspärrade ögon och lätt flämtande andning eller, i förekommande fall, med dårens självsäkerhet brygd av okunskap och bristande helhetssyn… ja, eller lite sådär som ängsliga gör när de inte frågat och istället låtsas eller rent av tror sig veta.kate-bush

Bush x 3: 1, 2 , 3.

Innehållsförteckning på vin?

Understundom efterfrågas en innehållsförteckning på vin. Sannolikt vet den som efterfrågar inte riktigt vad den talar om, för vad kan väl en innehållsförteckning tänkas innehålla? ”Innehåll: jäst druvmust och sulfit”?languedoc-kvallEftersom vin per europeisk (mm) legal definition måste vara gjort på jäst druvmust – i annat fall måste produkten kallas något annat, som ”fruktvin” eller ”dryck gjord på vinbas” – blir det en pleonasm att än en gång förtydliga saken i en innehållsförteckning, och vad svavlet anbelangar ska det enligt lag också framgå av etiketten att produkten innehåller just det, med andra ord en pleonasm även det.

Tillsatser

Nu kan någon invända ”men alla andra tillsatser då???”. Ja, vilka tillsatser? svarar vi då med en motfråga. Lagligt gjorda kvalitetsviner innehåller just jäst druvmust och sulfit. De kan även innehålla tillsatt syra eller till exempel koncentrerad druvmust som används för att ge vinet mer fräschör (syran) eller sötma (druvmusten). Det är alltså fortsatt naturliga tillsatser, men förvisso likväl tillsatser, och det kan man för all del tycka ska framgå av etiketten, vilket det inte gör idag. Där kan vi hoppas på en ändring.craignan-host

I övrigt då? Kanske har jag missat något här men jag tror inte det. Det finns förvisso en del saker man kan tillsätta ett vin, som färg- och aromämnen, men då är produkten enligt europeisk lag inte längre legal och vi kan väl ana oss till att den som gör en illegal produkt knappast frivilligt skyltar med det på sin etikett, varför en mer detaljerad varudeklaration inte gör någon större skillnad där heller.

Livsberättelse

Nu ska sägas att det de flesta sannolikt egentligen efterfrågar i sitt krav på innehållsförteckning snarare är en livsberättelse för vinet i fråga. Alltså ungefär som om man avseende ICA:s saft (som vanligtvis innehåller bland annat färg- och aromämnen och socker och andra tillsatser) eller dito morotsjuice (som vanligen innehåller morotsjuice) skulle kräva information om varifrån vattnet i saften kommer och en analys av detta (alltmer vatten innehåller spår av mediciner och bekämpningsmedel) eller en förteckning över hur fältet där moroten vuxit behandlats det senaste året avseende gödnings- och bekämpningsmedel samt om några processhjälpmedel används i förädlingsprocessen, till exempel klarningsmedel eller filter.IMG_1852

Det där är rimligt att man som konsument ska få veta. Dock är det viktigt att understryka att det är just en livsförteckning över produkten vi talar om, eller möjligen ett historiskt produktionsschema, och inte en innehållsförteckning i sig. Det där med att vin kan innehålla vad som helst för det finns inga regler eller kontroller är desinformation som kan leva vidare enbart därför att en massa femtekolonnare i vinvärlden springer benen av sig för att sprida någon annans agenda.

Maria McKee. Libertines. Tanya Donelly.

 

2016 nytt 2001 på gott och ont & EST

Som tidigare föreskickats på denna eminenta blogg förefaller årgången 2016 på sina håll vara försvinnande lik 2001, och vi talar då inte i första hand om vinernas stil och uttryck utan naturens framfart med socker, aromer och syror under den hektiska skördetiden. Kort sagt blev det samma hysteriska spring efter rekordsnabbt mognande druvor när skörden väl startat – allt mognade samtidigt, och blev till del snart övermoget, samtidigt som syrorna på ett motsägelsefullt och direkt obstinat vis stack i höjden – och vinerna från de båda åren påminner en hel del om varandra: mogna aromer, rondör, koncentration och kraft och, lite trotsigt, schyssta syror.craignan-hostHar precis varit på Domaine de Brescou och gjort ”förstablenden” efter skörden, det vill säga skörden i lite bredare mening, inkluderande såväl den alkoholiska som malolaktiska jäsningen. Båda de nyss nämnda har i år förflutit bra och utan komplikationer. I skrivande stund har vi blott ett litet fåtal tankar/fat som inte avslutat ”malon”.blend-brescouHur vinerna är? Tja, vitt och rosé är lite för runda och snälla för att vara ett toppår i min bok, långt ifrån ett vitt toppår som 2014 men för all del inte tokigt alls. De röda är riktigt, riktigt bra, som de var på många håll 2001, särskilt i Sydfrankrike. Bra mognad med kraft och pondus och mumsiga aromer utan att bli banala eller sakna druva och ursprung.languedoc-kvall

Ett år då koncentrationen är så hög att det blir lite riskabelt att köra lång maceration, vilket vi numer gör på flera av tankarna på Brescou (framförallt avseende nya toppvinet Château Brescou). Arbetar man dessutom med extremt lite svavel, vilket vi gör, minskar inte precis risken för att allt ska gå åt fanders. Nu gjorde det inte det. Vi har förstås aningen högre flyktig syra än till exempel ett ”tunnare” år som 2014, men tack var den duktiga personalen på gården ligger vi snudd på skamligt bra till och ljusår från där man kan börja bli orolig (hur illa det kan gå ett koncentrerat år?, tja, när cavisten glömde stänga toppluckan på en osvavlad, superkoncentrerad tank syrah på Domaine Rabiega ett sådant här år stack den flyktiga syran iväg till nivåer som gjorde vinet omöjligt att sälja enligt EU:s lagar, vad vi gjorde då?, sparade det i sig fantastiska vinet och jäste om det året därpå med nyinkomna druvor, det ordnade biffen och där, kära HR:are, fick ni lära er trick de flesta av er hade nollkoll på).chateau-de-brescou-2014

Nog av. Man skulle kunna tro att det är väldigt enkelt att blenda ett sådant här år, men det är det nödvändigtvis inte. Allt är så bra att det är svårt att spontant känna vilken väg man som blender ska ta och det blir lätt så att ett vin som följt en bestämd linje under en längre tid plötsligt till del får en ny skepnad. På gott och ont. På Brescou har vi förskt hålla fast vid de utstakade linjerna samtidigt som vi pangat på å det värsta avseende toppvinerna ”Château” och ”Prestige” och vi planerar släppa ett fåtal endruvsviner bara för att. Sannolikt blir detta mourvèdre respektive grenache och syrah. Gôtt mos.terra-vitis1En sista sak: 2016 kommer bli första årgången för det nya vitvinet som tillsammans med röda ”Château” utgör toppen på Brescous vinpyramid. Vi är riktigt nöjda med det. Grenache blanc, roussanne, marsanne och bourbolenc blir helt enkelt till något väldigt personligt och gott när de tvingas ner i samma jäskar. På en marknad nära dig nästa sommar.craignan-hostEST! EST!! EST!!!nominerade-dryck-matbloggsp