Vin nu som då

Den debatt som Uppdrag Granskning – utöver den om det självklara att innehållsdeklarera vinet – utlöste häromveckan påminde mycket om den debatt som uppstår varje gång någon säger ”titta hur vi gör nu och se hur de gjorde förr”. Precis som med nostalgin inom politiken – där ”förr” ofta är bättre trots trångboddhet, utedass och att folk dog i spanska sjukan och av infekterade småsår – framgår sällan hela bilden om förr i vinets värld. Dels kan man fråga sig hur de egentligen gjorde förr, dels vad ”förr” innebär.

Talar vi kanske om 1700-talet då Bellman spetsade vinet med pimpinella och annat så det blev drickbart? Eller talar vi om de gamla grekerna som kom på att lite tallkåda gör susen i ett annars ändå äckligare vin? Eller så var kanske vinerna hur goda som helst då, innan vi förstörde våra smaklökar och fick för oss att dricka hygieniskt korrekta produkter och viner utan överdrivna mängder etanal (alltså acetaldehyd), som kan uppstå i ett vin till och med då vinmakaren har koll – något vinmakaren nog inte alltid hade förr. Förresten, kan det vara så att vi talar om söta viner, alltså sådana de flesta var ”förr” och för övrigt är ända in i ”nu” om vi ser till några av de östeuropeiska länderna och dagens Kina?

Nej, vi talar nog om hur vinerna gjordes för ungefär 100 år sedan. Alltså ett halvsekel efter det att vetenskapen med Pasteur i spetsen klargjort hur ett vin blir till. Så låt oss titta i min gamla lärobok från 1934, ”Conseils rationnels sur la vinification”, och se vad den lär oss. Nu finns inte här utrymme för allt man sysslade med då varför vi hänvisar till de här två tidigare inläggen: Vintillverkning år 1934, Vintillverkning 1934 2.0.

Dock, för att citera något ur de tidigare inläggen: ”En intressant sak värd att notera i sammanhanget är det läroboken säger om ’radiojäst’ eller radioaktiv jäst. Vår vinmakarbibel lär oss, att det mest effektiva sättet att jäsa en must är inte bara genom att tillsätta jäst utan också en lagom dos radioaktivitet. Den sistnämnda har nämligen samma undergörande och effektiviserande effekt i jäsningsprocessen (bevisat av herrar Jacquemin och Gimel) som den har när den tillsätts markens gödningsmedel (bevisat av professor Stocklasa i Prag). Kort sagt jäser det bättre och snabbare och som en bonus blir alkoholstyrkan högre eftersom sockret så att säga tillvaratas bättre.”Joråsåatt… klart det var bättre förr…. och det trots att det, vilket boken beklagar, redan då var förbjudet att behandla ett stinkande vin med väteperoxid.

Det som ändrats till det sämre jämfört med förr är snarare hur vi arbetar i vingården framförallt avseende volymprodukterna. Låt er gärna påminnas om det genom att läsa texten som poppar upp i rutan då den förvetne klickar på ”Vintillverkning år 1934″. Noterbart är för övrigt att August Strindberg i ”Bland franska bönder” med utsikt från det sena 1800-talet ondgjorde sig över ofoget att alls göda vingårdarna, något som enligt Strindberg tydligt försämrat kvaliteten jämfört med hurudan den var på de glada 1830- 40-talen, alltså på den tiden bönderna gjorde vin på riktigt (och dessutom slapp spruta så förfärligt då mjöldaggen och mycket annat ännu inte hittat till Europa från Nordamerika).

Talande musik. Igen. Och igen.

PS I Sten Wiklands ”Vad är vad på butelj och fat” från 1949 talas inte längre om radioaktiv jäst, blott jäst. Wikland tar också upp saker som klarningsmedel (husbloss, äggvita, spansk jord), sötningsmedel, chaptalisering, centrifugering, calciumkarbonat (för att sänka syran), pastörisering (jodå, det mesta hettades på den tiden upp, förutsatt att tillverkaren hade möjlighet att göra så; för övrigt ett arbetssätt jag högst ofrivilligt tvingades bekanta mig med under min tid som rådgivare i Ukraina)… Ända in på 1960-talet var det mycket vanligt att viner förstärktes med kraftfullare droppar från sydligare breddgrader, inte minst Algeriet… Och så vidare.

UG: Jäst i verkligheten

Det finns i sig inget ont i att producenter använder köpejäst för att fermentera sin must. Det har de gjort i långt över 100 år. Tanken att det är jästen från vinfälten som jäser om ingen köpejäst används är gullig och inte helt verklighetsförankrad. Skälet är att den ”naturliga” jästen beroende på vädret före skörden finns eller finns inte – eller, jästceller finns alltid på druvans skal, en masse, men det är inte säkert att det är en typ som fixar att omvandla mustens socker till alkohol. Skulle det dessutom vara så som det vanligtvis är, att vinet jäses i en redan använd vinkällare, domineras denna redan av tidigare använd jäst, köpt eller inte, som kommer ta kommandot om ingen köpejäst tillsätts.

Många drar nu den korrekta slutsatsen att köpejäst används för att ha koll på fermenteringen. Inte skapa vissa aromer. Å andra sidan är det, förstås, många som använder viss köpejäst just i syfte att ge vinet karaktär. Detta är det vanliga vinmakartricket då druvorna är undermåliga. I den mån någon som kan något om vin fortsatt inte förstått att all ”grape” i dagens viner kommer från vissa utvalda stammar är det hög tid att lära sig det nu.

Är det då så illa? Njae, inte om man gillar stilen. Å andra sidan indikerar det att druvorna inte var så bra, och det var de förmodligen inte därför att de odlats högintensivt och med volym och därmed lågt pris som enda mål. Rimligt är att anta att de både gödslats och vattnats hårt, och att de som en följd av det besprutats väl. Skräp, alltså. Och en förklaring till att ett vin kan vara billigt.

När Uppdrag Granskning (SVT nyligen) visar hur vin görs drar man alla över en kam, utom en naturvinsproducent, som ensam får stå för allt gott och seriöst. Det är synd att berättargreppet är så enkelt. Gråskalorna försvinner, och konsumentprisets inverkan på produktionen – för så är det ju: det är konsumentens sug efter billigt vin som skapar de enkla och inte så miljömässigt kul produkterna – talas det inte alls om. Det sägs bara att ett naturvin kan kosta 300 kronor. Hade varit bra om man löpt linan ut där och inte bara gjort producenterna till de onda.

Av jästen drivna aromer vittnar om en medioker råvara. Och det gör majoriteten andra saker som Uppdrag Granskning i övrigt också lyfter fram, saker som gummi arabicum, ekspån och tannin. De klarningsmedel och många enzymer som nämns används dels för att påskynda tillverkningsprocessen (tid är pengar), dels för att ge konsumenten en helt klar produkt utan risk för fällningar (något som den som köper de billiga vinerna kräver; minsta grums eller tillstymmelse till slöja innebär att den här konsumenten returnerar varan, och talar vi då om Systembolaget kan det leda till att monopolet drar tillbaka varan med som resultat enorma kostnader för importör och producent; då är det betydligt billigare att filtrera och klara…).

Att Uppdrag Granskning inte skulle gå vilse i vinfältet var så klart att hoppas på för mycket. Trots det tendentiösa, det ofullständiga och bristen på gråskalor klarar man sig ändå rätt bra. Jämfört med Kalla Fakta häromåret är det ett steg framåt.

I övrigt är det så klart lite kul när någon står med brallan vid knäna och säger att ”det där var ett internt meddelande!” ungefär som om det inte är just sådant som är det läckraste med avslöjande journalistik, att visa hur det är bakom kulissen. Visst underhållningsvärde där. Lite kul också att ingen riktigt vet hur vinerna de säljer görs (å andra sidan: hur många som säljer ost på Ica eller näringstillskott på hälsokostbutiken vet hur de produkterna egentligen är gjorda, eller för den delen den som säljer jeans i modebutiken?). Snyggt och proffsigt av Oenoforos att säga som det är – å andra sidan hade väl just de inget att förlora på det.

Innehållsförteckning på vin? Ja, gärna, men här, precis som vid andra odlade produkter, bör det också finnas med en odlingsberättelse – har systemiska pesticider används och i så fall vilka, om nej hur mycket kopparsulfat och diesel har då använts, har man gödslat, vattnat o s v (sådana här uppgifter liksom allt om vilka processhjälpmedel som används är till exempel vinbönderna i Frankrike tvungna att föra in i en ”loggbok” som myndigheterna när som helst kan gå in och kontrollera; med andra ord är producenterna hårt hållna, däremot går ingen information ut till konsumenten). Världens kvalitetsproducenter har allt att vinna på en innehållsförteckning med ett helhetsgrepp – och det oavsett om de är klassade som eko, konventionella eller något annat.

Musik!

PS Preparaten som färdigställs på plåten ovan kommer från en biodynamisk gård, och bilden från vingården är från samma ställe.

Bekännelselitteratur: När fördomen blev oklädsam

Efter att i decennier ha simmat motströms i den svenska floden av skönlitteratur har er utsände i dessa oroliga och förutsägbara vatten insett att det är dags att bekänna färg om den nyss nämnde vill nå försäljningsmässiga framgångar och tjäna storkovan och flytta till en söderhavsö och leva livets glada dagar alltmedan allmänheten fortsätter träla i ekorrhjulet. Således kommer här en första bekännelse. Som sig bör djupt oklädsam och påtagligt patetisk, pinsam och urbota fånig och, som lök på laxen och salt i såret, synnerligen fördomsfull. Med andra ord: bättre kan det inte bli, och det torde blott vara en tidsfråga innan den här bloggposten hyllats av landets litteraturkritiker samt varit föremål för djupsinniga diskussioner både i morgonsofforna och de i landet vitt spridda läsecirklarna. Till saken!När er utsände i de allsmäktiga vinbedömarnas illustra skara utsågs till president (ordförande) för juryn i världens största tävling för ekologiska viner, Challenge Millésime Bio, häromåret, tog han detta på stort allvar, men. Han fick, trots att han själv tillhör skaran eko-odlare sedan snart 30 år (!), för sig att 1. Juryn måste vara en liten klick av hipsters och grönavågare 2. Det gällde att anpassa sig efter de förutsättningarna. Ergo svidade han ner sig i kläder som förmodligen aldrig varit moderna och som, framförallt, inte alls satt ihop färgmässigt. Kort sagt såg han ut som något färgblint katten släpat in från 1972. Grå urmodiga byxor matchades med en hopplöst rutig skjorta med dubbla bröstfickor och en blå-vit färgkombination som inte ens gör sig på ett centraltvätteri och som aldrig varit modern, bara ful, genom modets brokiga historia.

Synnerligen nöjd begav han sig i det skicket åstad till sitt uppdrag bara för att upptäcka att juryn bestod av hundratals och åter hundratals domare, vilka alla väntade andäktigt på att deras president skulle säga dem några väl valda och kloka ord innan de tog sig an dagens tunga och seriös värv, att döma tusentals viner. När han stod där i ett tillstånd av lätt chock, djup insikt om sakernas tillstånd och aningen ångerfull, tog rätt som det var en kostymnisse tag i honom och sa ”Det är vår tur nu!”.

Och plötsligt stod han där på en scen tillsammans med två oerhört modemedvetna och kostymklädda kravattynglingar som lät ett antal väl valda retoriska grepp svepa över den uppmärksamt lyssnande skaran av domare, varefter de med viss tvekan överlämnade ordet till de församlades president som inte kunde säga annat än ”Ja, ni undrar förstås varför jag klätt mig så här, det är för att ni andra ska se välklädda ut”, försökte då presidenten till ingen nytta skämta bort situationen. En pinsamhet som för alltid finns inskriven i den anspråksfulla tävlingens historia – såväl i skrift som i, värre, bild.

In the mood.

Frost

Den 21 april 1991 drabbades större delen av Frankrike inklusive gården Domaine Rabiega, som jag då basade för, av frost. Rejält med frost. I odlingen led vi av det både 91 och 92 och i kassan under ändå längre tid. Enda gången vi bet i frostgräset på 18 år. Det var ovanligt, sa alla, att frosten kom så sent på året i södra Provence, och ju senare desto värre. När frosten så här års slår till längre norr ut i landet är det i och för sig inte så ovanligt och följderna brukar inte bli så katastrofala eftersom våren är senare där och knopparna ännu outvecklade. 2017 är emellertid avseende vårens ankomst inget typiskt år. Värmen har i mars och tidiga april varit påtaglig norröver och vingårdarna befinner sig i stort i ett stadie som brukar vara vanligt söderöver vid samma datum. Med andra ord har den frost som nu i veckan slagit till – och som kommer slå till i natt igen, 21 april – varit förödande på många håll. De på senare år så hårt prövade nordliga delarna av Bourgogne och området Champagne har åkt på en riktig käftsmäll. Det gör ont, käken värker och det återstår att se hur svåra skadorna är – exakt vet vi inte förrän om några veckor, låt vara att det redan nu går att se var frosten bränt sönder knopparna. Frågan är i vilken mån nya knoppar, ”reservknopparna”, hinner utvecklas och i vilken mån det blir druvbärande sådana. Alldeles oavsett kan vi räkna med lägre skörd i de drabbade områdena (också) i år. Bit ihop, betala vad det kostar, drick champagne och bourgogne från framförallt småodlare, stötta vinbönderna. (Bilden, tagen idag, är lånad från Clotilde Davenne och visar hur det ser ut när frosten bränt sönder knopparna)

Kall musik.

Blått vin & E132

Skrev häromdagen om regnbågsvinet som tillfredsställer alla. Klart det inte var sant. Men inte så mycket mer bluff än det blå vinet vars evangelium aningslösa personer som vill vara något de inte är sprider och som saluförs i olika led av sådana som inte vill något annat än tjäna en hacka på den blå våg de är med och drar igång. Inte värre än att sälja någon annan skräpprodukt.Bluff? Hurså? Vinet är ju blått!? Tveklöst är det blått. Dock ”glömmer” så gott som alla som aningslöst skriver om produkten och, självklart, de som marknadsför det, att den blå färgen inte alls bara kommer från ”anthocyaner, ett naturligt färgämne som utvinns ur den blå druvans skal”. Den blå färgen kommer i första hand från det tillsatta färgämnet E 132, alltså syntetiskt framställd indigokarmin – något som överkänsliga lär reagera negativt på.Kanske kommer den drabbade då skylla på svavlet, vår samtids påstått största bov i alla vindramer. Å andra sidan lär majoriteten av de blå vinerna även innehålla rikliga mängder svavel då de i grunden är skräpviner uppgraderade rent prismässigt på grund av sin blå färg. När Mitt kök/Expressen skrev om det bland unga människor utan eget liv efterlängtade blå vinet för ett år sedan, och då beredde marken för detta listiga sätt att tjäna pengar på ungdomar, förutspåddes prislappen 75 sek i Sverige. Med facit på hand vet vi att de här vinerna snarare kvalar in runt 120 sek. Systembolagets marginal och svensk alkoholskatt kan inte vara den enda förklaringen till det höga priset i Sverige (på de flesta andra marknader ligger priset runt 8 € för majoriteten av de blå vinerna).

Så. Ni som till ett överpris vill dricka ett enkelt blandvin gjort på välsvavlade billiga druvor och med framtvingade enkla aromer sprungna ur kall jäsning och väl utvald jäst samt ett par nypor E 132 här har ni ert vin! Grattis.

Thunders!

Vin: plagiatens förlovade värld

Någon fäste min uppmärksamhet på en, som den tyckte ganska usel, artikel om rosévin i The Drinks Business. Här talas om fem, delvis nya, stilar av rosévin – de flesta hopsnickrade i nära närtid av nya, framåt vinmakare. Som sur vän av ordning måste er utsände i de ignorantas värld fylld av navelskådande, hybris och skygglappar och där historien blott sträcker sig till alldeles nyss protestera.

Artikeln påstår att vi nu talar om fem stilar: rosé med osynlig ek, rosé med uppenbar ek, rosé i ljus rödvinsstil, traditionella roséer (!), moderna roséer i traditionell stil (!!). Vad som skulle vara nytt med det där är svårt att se. Men när kejsaren ska ha på sig nya kläder ska han förstås ha det. När den ovan nämnde utsände steg in i vinmakandets värld för 30 år sedan fanns redan de här olika rosévinerna. Däremot var det väldigt få som brydde sig om dem. I Frankrike ville man ha aperitif- eller matrosé (t ex ”Provence” eller ”Tavel”). På export gällde oftast lättdruckna, gärna lätt sötade varianter (”Mateus”). På sina håll excellerade man i ekade roséviner. Till exempel i Rioja, där bland annat Marquez de Murrieta gjorde vad som kanske fortfarande är ett av de bästa, rent av det bästa, rosévin som någonsin gjorts. Ett ganska rejält ekat vin, uppfostrat i använda amerikanska barriquer.

Det där sista Rioja-vinet stod för övrigt som förebild när jag gjorde ”Rochêne” på Château d’Esclans. Baserat på grenache och jäst och lagrat i ny ek. Om någon tycker receptet påminner om dagens roséviner från Château d’Esclans så ja, så är det. Cavisten är för övrigt också densamme. Men priset avsevärt högre. Hursomhelst: det var alltså inte vår idé det där vinet, utan konstruktionen går ändå längre tillbaka i tiden. Minst till Marquez de Murrietas klassiska vin – som bodegan, om vi inte missminner oss, slutade tillverka 1987.

Rosévin med osynlig ek. Ja men, de har ju alltid funnits! Rioja-bodegan Mugas rosévin är kanske det bästa exemplet. Mycket bättre kan det knappast göras och, mer väsentligt i den här texten, så har det gjorts sedan urminnes tider. När jag besökte forskningsstationen Centre Rosé i Vidauban för några år sedan visade de stolt de recept de nu förser alla odlare med så alla kan göra både bra och samma vin. I såsen ingår att använda flera jäststammar och gärna jäsa en liten mängd på ek. Och vad för nytt skulle det vara med det? Så gjordes både Rabiega rosé och många andra roséer redan i början av 1990-talet.

Näää, vad det snarare handlar om än innovativa vinmakare – tycker de är lika oinnovativa nu som när jag var ung, vi plankar det mesta vi vinmakare (dagens förment mest innovativa kopierar för övrigt tusenåriga metoder), så är det bara, låt vara att vi gör det olika bra – är att det nu finns ett intresse och en avsevärt mycket större marknad och en utbredd acceptans för roséviner, och då inte bara i bersån utan också på matbordet.

The Cranberries. Cranberries-bonus. Mer Cranberries-bonus.

Drosophila suzukii

Fick häromdagen från en gammal kompis en fråga gällande Drosophila suzukii eller suzukii-flugan. Svarade i all hast och kom på att det där vill nog fler veta mer om. Så här följer en text dels för vinnördar, dels för den som odlar körsbär och annat som kan komma att drabbas av detta relativt nya elände i Europa.Vetenskapen tror att insekten kom från Sydostasien till Europa runt 2008. I Frankrike konstaterades den 2009. Till skillnad från många andra ”fruktflugor” ger sig suzukii på mognande bär och frukter, alltså inte övermogen och/eller ruttnande dito (typ ”bananflugan”). Det gör den till ett gissel för den som odlar bär, som körsbär och jordgubbar, och… vindruvor. En annan skillnad från majoriteten Drosophila är att suzukiin gör hål på (t ex) druvans skal och lägger ägg inuti den. Detta medför flera saker: 1. Druvan blir ”öppen” för angrepp från svampar och bakterier. 2. Som om det inte vore nog med hålet som gjorts i skalet (avdunstning) livnär sig flugans larver på druvans kött. Detta gör att fruktköttet och saften försvinner och skalen gapar tomma när det är dags för skörd.

Den som sett den här flugan in action i ett vinfält förstår att den inte är att leka med. Får den hållas ser det snart ut som myggsvärmar runt stockarna (nåja, i alla fall för den som tittar noga och på nära håll) och bonden vet att det inte blir någon skörd i år på det fältet eller den delen av fältet. Men vänta! Finns det inget bonden kan göra? Bekämpningsmedel måste väl finnas?!

Det är det som är problemet. Fram till häromåret kunde man använda diméthoate (C5H12NO3PS2). En substans som går på nervsystemet och fungerar både systemiskt och genom kontakt. Problemet är just det, att det är ett mycket farligt gift. Att det såg dagens ljus 1948 är inte förvånande. Det var då världens lager av C-stridsmedel skulle tömmas och ett sätt att göra något ”vettig” var att omdefiniera gifterna och använda dem i jordbruket istället. 2016 förbjöd flera länder, bl a Frankrike, Spanien och Italien substansen – Frankrike har även förbjudit import av produkter som behandlats med diméthoate.

I skrivande stund har inte de franska vingårdarna drabbas särskilt hårt (allt är relativt) av flugan, däremot är bland annat körsbärsodlarna hårt drabbade. Ett intensivt forskningsarbete pågår i Frankrike och på andra håll i syfte att få fram ett effektivt sätt att bekämpa suzukii-flugan. I framkant där ligger franska INRA, som hoppas kunna presentera en verksam produkt inom några år. Siktet är där inställt på att få fram naturliga fiender som livnär sig på Drosophila suzukiis larver och på så vis kommer minska eller helst eliminera stammen. (Självklart pågår också ett forskningsarbete i länder som Japan och Kina, som dragits med eländet betydligt längre och varifrån flugan kom till Europa för ett decennium sedan. Både där och på andra håll arbetas med att få fram andra kemiska bekämpningsmedel).

Vitt, rött, rosé, orange, blått – nu kommer regnbågsvinet!

Sedan länge är vi vana vid att tänka vitt och rött till maten, ja rent av rosé, och sedan en tid tänker en del orange och nu har vi så äntligen också fått blått vin – en produkt vi verkligen efterfrågat och som vi känner att vi behöver! Vi menar, hur hippt är inte det: b-l-å-t-t vin! Men alla de här nya färgerna komplicerar världen för de stackars sommeliererna och husmödrarna och – fäderna och vinjournalisterna när de ska para vin och mat. Glöm de gamla reglerna om rött till kött och vitt till fisk.Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé, som genomfört ett omfattande test i samverkan med Statens Järnvägar, är blått ett lika givet val när det kommer till mat som till val. Jessica Nordh, pressekreterare till Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, säger å sin sida att rött är ett lika givet val. Lika bestämd, men då avseende det rosa vinet, är den socialdemokratiske närings- och innovationsministern Mikael Damberg. Centerns partiordförande Annie Lööf menar, att kan man göra blått vin, kan man också göra grönt och föreslår en mix av franska vin jaune, gult vin, och det blå vinet i syfte att uppnå en aptitretande grön nyans, något som Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin för övrigt också är inne på. Liberalernas Birgitta Ohlsson säger i en kommentar att hon tycker att det mest verkar vara trams med de här nya färgerna och att man lika gärna kan dricka sprit till maten, en linje Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson också är inne på. Han hävdar att bland det svenskaste vi har så återfinner vi inget vin men väl både mjölk och sprit, två drycker som enligt Åkesson går utmärkt att blanda. Sist och minst har vi kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson som menar att ett alkoholfritt alternativ är att föredra och då kanske en orange läskedryck.

Ja, ni hör, som en polsk riskdag. Det här har nu den svenska vinimportören Bra vin – ”Vi förser Sverige med de bästa vinerna, kvalitet är vårt ledord” – tagit fasta på och därför tillsammans med en skräpvinsfabrik i Valencia tagit fram ett regnbågsfärgat vin. – Vi ser ju behovet, folk blir ju vilsna när det blir för många färger att välja på. Vi gör det ju enkelt för folket, vi har ju gjort ett regnbågsfärgat vin, som är alldeles rätt för det står ju för mångfald och en massa annat bra, tror jag, och det ser ju folk och gillar oss och vårt vin då, och sedan så har det ju alla färger så det passar ju till precis allt!” säger Bra vins VD Thomas Bluff och tillägger att vinet görs ”ju både som ett ripasso och ett appassimento och är ju honungslent och håller en behaglig sockerhalt så alla kan ju dricka det utan att få sandpapper på tungan eller obehagliga reaktioner på allt surt som ju ska ner när konsumenten sväljer”. Bluff vill också tillägga att femtio öre av varje såld box med regnbågsvinet går till välgörande ändamål och att vinet är Bra-märkt, något bara företagets allra bästa och minst omoraliska viner är.

Om inte det här med vinets färg vore så allvarligt och hippt skulle vi kunna vara putslustiga och mena att det nya regnbågsfärgade vinet är en perfekt match med regnbågsforell. Nu tar vi emellertid detta med färg på allvar och nöjer oss med att konstatera att de trovärdiga ledamöterna i Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet precis som coolhippa bloggen ”Läppglans och sprit” enligt uppgift fått ögonen på Thomas Bluff och hans undergörande nektar, och att Norska Nobelkommittén uttalat sitt gillande för den fredliga regnbågsfärgen på vinet. Skulle Bluff få ett eller annat nobelpris så vet ni var ni läste det först. En värdig efterträdare till Henri Dunant och Ronald Ross.

Regnbågsmusik. Mer än regnbågsmusik. Väldigt blått.

Urrankan funnen!

Så länge det funnits ampelografi, läran om vinrankan, har forskarna sökt efter vinrankans ursprung. Nu är det funnet. Föga överraskande återfinns vinets vagga i Armenien.Det är den amerikanska genetikern Carole Meredith som ägnat de senaste tio åren åt att hitta och bevisa vinrankans ursprung. Tidigare har hon gjort sig känd för att ha härlett Zinfandel-druvan till Crljnak kastelanski i Kroatien och för att ha påvisat druvans släktskap också med primitivo och plavac mali. Till den amerikanska vetenskapliga tidskriften ”Genetics and survival” säger Meredith att hon fick upp spåret när hon gjorde sina efterforskningar kring Zinfandel-druvans ursprung. I en gammal skrift från Columellas tid hittade hon en passus om ”allt vins moder, Noahs fot” och det väckte hennes nyfikenhet.När hon avslutat arbetet med Zinfandel-projektet och samtidigt passat på att gå i pension, fick hon tid att närmare undersöka den där passusen, och när hon dök ner i gammal litteratur, till och med Bibeln, dök både Noa och det där uttrycket ”allt vins moder” upp gång på gång. Efter flera års efterforskningar och intensivt arbete i laboratoriet har hon i samarbete med andra forskare vid UC Davis, Ampelografiska Institutet i Bordeaux och Universitetet i Jerevan, nu kunnat leda i bevis att vinets vagga verkligen stod i det som idag är Armenien och att allt vins urmoder är vitis vinifera-rankan Noah nunpny, armeniska för Noas fot.”Noahs fot var grön och muterade så småningom som så många andra druvsorter till blå och rosa, det fransmännen kallat noir, blanc och gris,” säger Meredith till Genetics and survival, ”den första nya druvsort som vi kunnat finna efter Noahs fot är Muscat och därefter, till min oerhörda förtjusning, Crljnak kastelanski”.Noah nunpny finns idag kvar endast i ringa mängd, framförallt på ett par fält utanför Degenav i provinsen Ararat. Stockarna är mycket gamla, enligt Meredith minst 100 år, och de odlas så som man alltid odlat vin i trakten (se bilderna, lånade utan tillstånd från Genetics and survival…) och de tillverkas så som man gjort i urminnes tider, alltså på lerkärl (se tidigare bildkommentar…). På fälten finns såväl grön som blå och rosa Noah nunpny som blandas i samband med jäsningen. Klasarna läggs direkt i kärlen som försluts och öppnas allteftersom man behöver vin att dricka eller då någon kommer för att handla.Någon revolutionerande inverkan på världens vinproduktion lär knappast upptäckten av vinets urmoder få. Å andra sidan ”vet vi nu” för att tala med Carole Meredith. Hon menar också att vi på sikt ändå kan förvänta oss en del resultat av upptäckten. Bland annat tror hon att framtidens genetiker kommer ta fram nya korsningar med Noah nunpny eftersom denna förefaller ha stor motståndskraft mot såväl mjöldagg som mögelangrepp som penicillium.

Tips till besserwissern: rotundone

Rotundone! Se där, äntligen ett nytt ord att lära sig för den som desperat söker meningen med livet. Kommer vi att få läsa och höra om detta i kommande vinartiklar och provningar framöver? Var så säkra. Har det någon som helst för betydelse för gemene hen eller ens vinklubben? Inte alls. Men den som tror att den inte tråkar ut sin omgivning utan snarare glänser när den säger ”rotundone” istället för ”inslag av peppar” kommer ha stor nytta av ordet.I korthet är rotundone den molekyl (C15H24O) som ger upphov till peppar-inslaget i vin och till skillnad från många andra aromkomponenter kommer den direkt från druvans skal – och bara därifrån; finns alltså inte i till exempel druvans kött eller kärnorna. Det innebär att vinbonden kan påverka dess inslag å det grövsta. Åt båda hållen. Svalt klimat och relativt tidig skörd, alltså inte särskilt fenoliskt mogna druvor, gör susen för den som vill krydda sitt vin. Rik nederbörd eller mer eller mindre omfattande bevattning bidrar också till en högre halt rotundone i druvans skal.Sist men inte minst kan producenten även i vinkällaren öka halten ”peppar”, förutsatt det finns tillräckligt med rotundone i skalen. Olika försök har visat att det är viktigt att laka ur skalen ordentligt och att inte ligga för lågt i temperatur under urlakningsprocessen. Ett praktiskt exempel med duras visade att pepprigheten maxades om musten macererades under åtta dagar vid 25+. Fick urlakningsprocessen fortsätta minskade rotundonet i och med att det följde med de döda jästcellerna till tankens botten.

Den som nu vill göra sig kvitt peppar-inslaget ska å andra sidan till exempel släppa in solen i stockarna, det vill säga gallra bort löv i ganska stor omfattning. Högre temperatur, alltså varmare växtplats, motverkar rotundone – 25+ eller mer har en direkt negativ inverkan. Pepprigheten motas också i grind genom högre jäsningstemperaturer, typ 30+, och lång urlakning av skalen (se ovan om vad som då händer med rotundonet)

Nu är det så klart också så att långt ifrån alla druvor innehåller rotundone. I första hand talar vi här om syrah (vilket bara kan överraska den som inte borde läst hit då detta är helt betydelselöst för hen). Men också om druvor som négrette, graciano, prunelard, mondeuse de savoie, duras och fer servadou, och om… pinot noir och gamay.

Rotundone kan erfaras av människan redan i så små doser som 16 ng/l. Samtidigt visar det forskningsarbete som gjorts på flera håll i världen att så många som var femte människa inte känner den här doften, varför de är tvingade att hitta på något annat eller rent av ljuga och jamsa med när andra säger saker som ”oj, fräscht inslag av peppar” och ”bjeerk, det där pepparinslaget sitter verkligen inte som en smäck på det här vinet, snarare som en fläskläpp”.

Kryddad klassiker. Art Pepper. RHCP. Sgt PepperAnother sgt.