Domaine Rabiega – Framöver

När Domaine Rabiega just före skörden 2020 togs över av den nuvarande ägaren, var gården i ett inte alldeles perfekt skick. Nu ska vi inte överdriva, men sanningen var att det mesta behövde rengöras och rustas upp, bytas ut och kompletteras. Bara som exempel, fungerade två av på papperet sex inköpta pumpar för vinkällaren och i vingården var det mesta eftersatt.

Nu, två år senare, är det mesta åtgärdat och, såvitt är bekant, fungerar saker och ting. Men bäst av allt: vinerna sitter. Med tanke på utgångsläget har det där sista varit långt ifrån givet. Inget av åren 20-21-22 har varit särskilt enkelt. Frost, slagregn, torka och ihållande värmeböljor har varit lök på laxen medan arbetet med att renovera vinodlingen pågått, och själva vinifieringsarbetet har varit tämligen utmanande. Nu ska sägas att det där med utmaningen gjort saken så mycket roligare för somliga av oss (låt vara att den nya ägaren, med rätta, hållit andan mer än en gång).

I skrivande stund finns två färdiga årgångar Clos Dière (20,21) och en tredje (22) som ser lovande ut. Dessutom fungerar idén om ett exklusivt rosévin och nya, lätta Ergo Bibamus tycks ha kommit för att stanna. Det gör att vissa av oss vågar se framtiden an med tillförsikt.

De planteringar som gjorts de senaste åren börjar undan för undan ge skörd och vi har fått igång ett ambitiöst projekt med att utveckla vår egen syrahklon baserad på vårt superfält ”P15C” (visst, vi kan kalla parcellen något sexigare, men det får ankomma på gårdens vinkrämare att göra det, vi i produktionen kommer aldrig att byta ut ”P15C”, därtill är epitetet oss alltför kärt). Samtidigt finns nu en väl fungerande personal, som börjar förstå kvalitetskraven och hur slipstenen ska dras både i odlingen och i källaren.

Så vad önskar vi oss i framtiden? Ett normalt växtår vore inte helt fel.

Rapport från Vinpiratrebellernas kongress i Genève

”Kamrater! Jag vill gärna kalla er Kamrater, för det låter revolutionärt och en aning förbjudet. Lite grann som att känna mattan dras undan under fötterna. Kamrater, det är dags att avslöja årets vinnare av ’Årets vinpiratrebell’. Som vanligt var det så många som var värda att vinna, ja vi är alla värda att vinna, men då vi är hårda som sten och piratrebeller allihop så har vi ändå bara utsett tre vinnare, eller egentligen en vinnare, för så hårda är vi, och två andraplatser. På ena andraplatsen hittar vi vår kamrat Philippe Dutronc, ja ge honom en massa applåder och res på dig Philippe så vi kan se dig… Du där på rad sju som inte applåderar, varför applåderar du inte?”

”Därför att jag är en piratrebell.”

”Bravo! Kamrater, där har vi en äkta piratrebell! Nästa år ska vi ha dig i åtanke när vi utser ’Årets vinpiratrebell’. Nåväl, Philippe Dutronc har vi tilldelat ena andraplatsen för hans tuffa uttalande ’Jag filtrerar inte!’. Bravo! Tufft. Vågat. Ett mod som inspirerar oss alla. Men låt oss gå vidare, på den andra andraplatsen hittar vi ingen mindre än Catherine ’Che’ Lebouef, ja, applådera gärna, nähä inte det, är ni alla piratrebeller nu, hehe? Ja, det är ni ju, ja vi. Inga applåder för dig Catherine, men du är i alla fall vår andra andrapristagare, och det för ditt resoluta drag att alltid prova rött före vitt. Bravo! Cool. Rebelliskt. Catherine vann faktiskt vår tävling ifjol, då för den innovativa, revolutionerande och definitivt rebelliska idén att bygga en vinkällare utan elektricitet och rinnande vatten, ’i’, som hon trotsigt förklarade, ’syfte att göra vin som det gjordes förr’. Nästan lika piratrebellisk är årets vinnare, ’Årets vinpiratrebell’, Cliff Barnes! Applådera inte. Cliff, om du hör mig över applådåskorna, Cliff res på dig, och vifta bort flugorna så vi kan se dig ordentligt, Cliff får priset för sitt rebelliska och modiga beslut att sluta tvätta sig för att inte störa naturens gång i vinkällaren. Ett sådant mod! Och en riktig rövspark på Etablissemanget, rakt på chokladkrysset bara! Ett stort grattis till dig Cliff!”

Musik.

 

MDLVX 2008

Miguel Merino och jag lärde känna varandra redan 1988. Jag höll då på att utbilda mig till vinmakare och Miguel drömde om att starta en egen bodega. Några år senare var båda sakerna satta på plats. Under åren som följde hände det mer än en gång att Miguel frågade mig om råd och när jag lämnade Vin&Sprit och Domaine Rabiega 2006 undrade han om inte vi skulle göra ett vin ihop. Jag var tveksam och satte som krav att det skulle vara ett rent mazuelo-vin. Det gjorde Miguel tveksam. Endruvsviner var kort sagt ovanligt i Rioja då och mazuelo knappast druvan någon kunde tänka sig att sätta på etiketten.

Nu var det inget hugskott att jag ville arbeta med mazuelo. Dels hade jag redan gjort ett flertal endruvsviner på carignan (mazuelo) i Frankrike, dels ville jag inte göra en traditionell rioja med tanke på hur många bra sådana det redan finns och att flera av dem, med all respekt, är ganska förutsägbara. När Miguel fick koll på en liten vingård i sin hemby, Briones, med bara mazuelo, föll han till föga och i ett slag hade vi bestämt oss för att göra ett rent mazuelo-vin från en enda vingård. Föga anade vi då att vi var med och om inte startade så i vart fall fanns på startlinjen när en ny trend tog fart, eller snarare två trender: endruvsvin på mazuelo och singel vineyard wines från Rioja.

De första åren besökte vi vingården tillsammans och såg till att en ordentlig grönskörd gjordes. På så vis fick vi ner skördeuttaget – det är viktigt att begränsa volymen druvor om man vill göra bra carignan-vin. I nästa steg gjorde jag ett teoretiskt schema för arbetsgången och Miguel genomförde detta i praktiken. Någon gång under lagringen provade vi av faten tillsammans och bestämde vinets framtid. Så där höll vi sedan på flera årgångar innan Miguels son, Miguel Merino Hijo/junior, tog över. Dagens Mazuelo de la Quinta Cruz (MDLVX) är helt och hållet Hijos verk.

Till allas vår lycka har MDLVX såväl i Padres och min som i Hijos version fått fint mottagande både i Spanien och utomlands. För det mesta har dessa bedömningar avsett unga viner. Få har provat och skrivit om mogen MDLVX. Det är synd, för vinet utvecklas fantastiskt med lagring. Inte minst gäller detta från början tuffa årgångar som 2008. När den här årgången släpptes till försäljning var den väldigt ogästvänlig med en ganska lingon-dominerad och rå karaktär och en riktigt tuff syra. Idag – provade vinet häromdagen – har syran rundats av och lingonkaraktären vuxit ihop med ett tilltalande inslag av mörka bär och viol samtidigt som eken sjunkit undan och nu mest finns där som en liten förlängning på smaken (carignan har i sig ofta olaten att hugga av eftersmaken för snabbt). Måste säga att jag förväntade mig att vinet skulle vara bra men inte så här bra. Hoppas några av er har ett par flaskor i källaren – om ni har det måste ni göra som vi gjorde här och höja ett glas och skåla med Miguel där han sitter vid Bacchus högra sida i vinhimlen.

Varmt, varmare, varmast

Det enda som är underligt med klimatförändringarna är att det inte finns internationella regler som stävjar medveten skogskövling, att det inte finns krav på solceller på nya tak i solrika länder och att världens havskuster inte redan är utrustade med avsaltningsanläggningar. Annars är det mesta skåpmat.

För oss lantbrukare är det alltmer extrema vädret en upplevd realitet sedan många år. För kreti och pleti är det kanske först nu i år som de kan börja misstänka att något inte är exakt som det var för 50 år sedan. Ett par rejäla inte helt lätthanterliga värmeböljor på norra halvklotet, häftiga vindar, bränder, torka, slagregn, hagel och annat som hör en mer extrem klimatsituation till, har borgat för det (vad gäller södra halvklotet är det likadant där, fast som mest när det är som minst hos oss i norr).

Äldre vinbönder talar om att de verkliga förändringarna startade i slutet av 1980-talet. 1988, säger de, var den sista normala växtsäsongen. För mig som började göra vin just 1988 är det svårt att ha en åsikt om detta. Och inte heller kan jag påstå att jag kunde dra några slutsatser av de pågående förändringarna under mina första 15 år som vinbonde. Förutsättningarna växlade mellan åren. Torka, regn, kyla, värme, frost… ungefär som man kunde förvänta sig. Idag, drygt ytterligare 15 år senare är förändringarna uppenbara.

Kanske var, med facit på hand, 1999 och 2000 de första åren som jag märkte något. Vi såg då dels en ”galopperande mognad”, d v s allt mognade plötsligt och oförutsett i en rasande fart i augusti. Det hade jag aldrig upplevt tidigare. Idag är den där accelererande mognaden mot slutet av säsongen om inte regel så i vart fall inget ovanligt. 2003 var självklart ett år som inte gick obemärkt förbi. Värmerekord, som innebar nya aromer och förutsättningar för många som var ovana vid att vinifiera i varmt klimat, och även för oss i de varmare klimaten gällde det att hålla tungan rätt i munnen för att inte tappa all fräschör.

Och sedan bara det rullade på: 2006, 2009, 2013, 2015, 2017, 2019, 2020, 2021, 2022… Och med facit på hand och mer inhämtad kunskap, har jag fått lära mig att 1990 också ska räknas in bland dessa historiens varmaste somrar – men trots att året då kvalade in som historiens femte varmaste år, finns idag varken det eller något annat tidigare år med bland de tio varmaste åren i Frankrikes mätbara historia. Alla toppåren kommer efter 2003. Det finns med andra ord inga skäl att tro att vi inte kommer se fler år med exakt samma sak som vi just nu ser i stora delar av  Europa och som Sverige fick känna på 2018 (och kanske lite i år också).

Vid sidan om de här rekordvarma åren som nu radas upp, har många nedslående rekord slagits det senaste decenniet samtidigt som medeltemperaturen sommartid ökat med ett par grader sedan förra mätperioden (1980-2010). Tidernas värmerekord slogs 2019 då departementet Garde nådde 46+ i slutet av juni. Maj 2022 höll samma medeltemperatur som ”normalt” en juni-månad gör och i juni noterades flera lokala värmerekord på över 40+ (bl a 43+ i Landes).

Värmen är en sak att hantera både för oss bönder och alla andra. Väl så påtagligt är de mer extrema väderförhållandena med frost vid tidpunkter som brukade vara frostfria, mer vind, häftiga stormar, ihållande regn med översvämningar som följd, torka med skogsbränder och stora utmaningar för alla som försöker odla något. De här otrevliga capricerna är det svårt att värja sig emot, men det finns saker vi odlare kan göra – och det gör vi också, i allt högre grad, därtill nödda och tvungna.

Den som startar en ny vinodling väljer idag noggrant ut var den ska plantera. Slättland med dränerande jord går bort. Högre höjd/svalare klimat och gärna en lite mer lerrik jord är önskvärt. I nästa steg väljer bonden noga ut druvsorten och klonen av sorten och den rot som ska användas för ympen. Här söker vi efter rötter som letar sig ner på djupet och växer nedåt, inte åt sidorna. Vi vill också ha sorter/kloner som klarar både värme och torka. Vidare binder vi upp grenarna på sätt som ger maximal skugga för klasarna och många funderar på att installera bevattningssystem. Det blir också allt vanligare med gräs/växtlighet mellan raderna med vinstockar. Det här gräset ger svalka åt marken och håll kvar fukt – på så vis sänks temperaturen någon grad i odlingen. För att nu nämna något om vad världens (vin)odlare gör för att möta de nya förutsättningarna. Ytterst handlar det också om att enskilda producenter och rent av hela distrikt  kommer att få tänka om och kanske börja göra viner i en annan stil än de traditionellt gjort.

Musik.

Årets sommarmusik: The Roches! Bonus: The Roches med Robert Fripp.

Korsika nu i Sverige!

Ända sedan jag hamnade nere i södra Frankrike har Korsika varit ett nära och kärt resmål. En underbart vacker ö med ett trubbigt rykte och en massa spännande viner. Trots det nyss nämnda är nog Korsika för många svenskar ett aningen vagt begrepp. Betydligt mindre öar som Mallorca (3650 km2) är mer kända och omskrivna. Både vad gäller sol och bad och vin.

Korsika är med sina 8600 km2 Medelhavets fjärde största ö. Störst är Sicilien (25000 km2), följt Sardinien (24000 km2) och Cypern (9000 km2). Korsika följs sedan av Euboia och Mallorca. För att ge något att jämföra med så är Gotland med sina knappt 3200 km2 jämförbar med Mallorca, medan en vacker liten pärla som Visingsö blott täcker 25 km2.

Befolkningsmässigt dominerar bjässar som Sicilien (5 milj inv) och Sardinien (1,6 milj inv) men även Mallorca har sett till ytan många invånare (860 000 inv). Detta kan jämföras med i det sammanhanget lilla Korsikas knappt 330 000 inv och Gotlands 60 000 inv (Visingsö? 750 inv).

Sett till vinnäringen är sannolikt idag Sicilien den mest kända av öarna, inte minst sedan Etna-vinerna gjort succé ute i världen, och Mallorca är väl på många vinkännares läppar sedan ett antal år. Korsika är, trots en omfattande produktion, mindre känt. I Sverige är kanske rent av Gotland mer känt som vinproducerande område.

Att Korsika förblivit så okänt som vinområde beror förmodligen på två saker: 1. De inhemska druvorna har knepiga namn och fram till nyss har vi genomlidit en lång period då det egenartade och ursprungliga inte nödvändigtvis premierats. 2. Korsikanerna är inte direkt kända för att vilja välkomna hela världen till sin ö. Kort sagt har vinerna druckits på plats och det har producenterna varit nöjda med.

Idag torde det där sista kvarstå. Med undantag för ett kooperativ och ett fåtal producenter är vingårdarna här små, i största fall medelstora. Det gör att vinerna inte sällan är personliga för att inte säga egensinniga, inte alltid billigast och snarare handlar det om att komma över vinflaskorna än att få dem kastade efter sig.

Med allt det ovan sagda sagt är det frågan om det inte är dags för de korsikanska vinerna att erövra världen (tanken att världen skulle erövra de korsikanska vinerna är otänkbar för den som känner till korsikanernas härliga men ibland lite trubbiga sinnelag). Här finns allt det vi nu, äntligen, vill ha: inhemska druvor, egensinniga vinproducenter och därmed dito viner, ekvilibristisk elegans och sensationella stolpskott.

Korsika, en snabbguide: Ligger snarare söder om den ”italienska rivieran” Riviera dei Fiori i Genua-bukten än söder om Frankrike, del av Frankrike, uppdelat på två departement (Haute-Corse, Corse-du-Sud), huvudstad Ajaccio, ön där Napoleon Bonaparte föddes, kallas även Ile-de-Beauté (Den vackra ön), det sägs att Napoleon under våren och sommaren kunde navigera till ön med hjälp av näsan, språken är franska och korsikanska, fina små städer, lantliga byar, badorter och stränder, berg, vandringsleder och skidåkning, små kringelikrokiga vägar, lösgående tamdjur. Anekdotiskt vetande: Korsika var den första delen av Frankrike som befriades från de nazistiska ockupanterna, detta skedde 1943 och trupperna var de fria franska styrkorna som agerade tillsammans med italienska trupper.

Vinet, en snabbguide: Spännande druvor som niellucciu/nielluccio (har sitt ursprung i sangiovese), sciacarellu/sciacarello (har sitt ursprung i mamolo), vermentino (med sitt eget uttryck/klonavtryck här, särskilt i norr, Cap Corse) samt mer bekanta namn som grenache och carignan. Här finns AOP/AOC-vin sedan 1935. Mest omfattande är appellationen Vins de Corse. Under denna finns sedan mer begränsade områden, som fem ”villages” (Corse Porto-Vecchio, Corse Figiari, Corse Sartène, Corse Calvi och Corse Côteaux du Cap. Till detta kan läggas Muscat du Cap Corse för sött vin och, inte minst, två crun: Patrimonio och Ajaccio.

Fick av mig närstående Terrific Wines redan före pandemin i uppdrag att inventera ön och dess vinbestånd. Här har hänt massor sedan jag kom hit första gången för drygt 30 år sedan. Inte minst de senaste fem åren. Och det fortsätter hända massor. Har tillsammans med terrific-kollegan Terrific-Kollegan efter mycket huvudbry valt ut tre producenter som vi nu tar hem till Sverige och beställningssortimentet. Utmaningen är att alls få något vin från producenterna och mitt tips till den som blir nyfiken är att beställa så snart vi släpper något nytt. Vissa av de här vinerna lär försvinna snabbt.

Vad kan man då förvänta sig? Det går bara att svara på det vin för vin. Framöver släpper vi både rejäla käftsmällar och blekröda och syradrivna torrbollar. Men först ut är ett vin som nog alla kommer tycka om. Comte Peraldi 2019, nr 56610, 239kr. Det här är ett vin dominerat av sciacarello och därmed i en lättare stil. Ursprunget är crun Ajaccio och producenten är en av Korsikas bästa producenter i både modern och halvmodern tid – jag vill nog till och med gå så långt som att säga att Peraldi är bäst på ön. Iallafall om vi söker ett oerhört elegant, fruktdrivet, perfekt balanserat vin i en lättare stil som säkert kan föra tankarna till Bourgogne.

Musik!

Vinmakarmästarbrev nu i Sverige!

I veckan damp ett riktigt kul pressmeddelande från Sveriges Branschorganisation för Oenologi & Vitikultur (SBOV) ner, eller möjligen upp, i emaillådan. Så pass kul att vi trots den intill fånighet usla rubriken kör det in extenso här:

Svenskt industri får nu erkänd professionel yrkestitel

Sveriges Branschorganisation för Oenologi & Vitikultur (SBOV), har tillsammans med Sveriges Hantverksråd (SHR) skapat möjligheten att genom praktik och utbildning få en värdig titulering inom vinodling och vinmakaryrket. Först som gesällbrev och sedan som mästarbrev.

Yrket inom vinodling och vinmakeri har sin tyngdpunkt i det praktiska arbetet. För att tillträda gesällprovet krävs därför minst 4.800 timmars erfarenhet och utbildning varav minst två tredjedelar ska vara praktisk arbetslivserfarenhet. Yrket i sig håller samman både odling och förädling. Provtagaren, personen som önskar erhålla breven, måste visa färdighet såväl praktiskt som teoretiskt över hela vinodlingsårets aspekter samt inom vinförädlingen. För att nämna ett urval av kriterierna innebär det allt från olika typer av vinterbeskärning, gödselplanering till att känna igen några vanliga vinfel. Efter gesällbrevet och 10.000 timmars dokumenterad arbetslivserfarenhet finns det möjlighet att förvärva ett mästarbrev. Då ska personen klara SHRs mästarutbildning samt ett tekniskt samtal med SBOVs yrkesnämnd.

Breven delas årligen ut, bland annat under en ceremoni i Blå Hallen på Stockholms Stadshus första onsdagen i november.

Sedan landets utbildningsenheter med gemensamma krafter lyckats med konststycket att inte få till vettiga utbildningar för den som vill göra sitt eget vin på ett professionellt vis, än mindre fått till forskning och utveckling på området, har nu alltså SBOV och SHR skapat förutsättningarna för både gesäll- och mästarbrev. Snyggt. Den som roar sig med att omvandla de där arbetstimmarna i pressmeddelandet till år baserade på normala arbetsveckor, finner att det tar drygt ett par år att bli gesäll och sedan dubbelt så lång tid därutöver för att bli mäster, inalles runt sju år för den som sköter sig. Verkar rimligt. Den som klarar mästarbrevet lär stå på en rejäl och för hela branschen sund bas med kunskap och erfarenhet som huvudsakliga byggstenar. Hatten av för SBOV och SHR och våra framtida gesäller och mästare.

Årgångar: kloner, naturfenomen & vulkaner

Många uttalar sig med självklarhet om mognad och hur tidpunkten för skörden flyttats fram de senaste 30 åren och hur klimatet påverkats. Utan att på något vis underskatta de pågående klimatförändringarna, som vi vinbönder kanske främst känner av via mer extremt och därmed komplicerat väder, är det många faktorer som glöms i sammanhanget.

Till att börja smög sig ett mode och ett snart snabbt växande marknadssegment på oss under 1990-talet. Vid sekelskiftet hade det fullkomligen exploderat och många jagade övermogna toner, Parker-viner, kraftpaket och liknande. Detta ledde till att producenter började byta ut äldre och kanske mer långsamt mognande stockar/kloner mot nya, mer snabbmognande kloner/stockar. När nu pendeln slår åt andra hållet och konsumenten söker lägre alkoholhalter och lättare viner, är den här tidigare mognaden ett problem – men ett problem som inte enbart beror på klimatförändringarna.

Annat som påverkade åtminstone till och från, mest till, under en stor del av 1990-talet (för att ta ett exempel) var ”yttre faktorer” som vulkanutbrott och naturfenomenet El Niño. När den filippinska vulkanen Pinatubo sommaren 1991 fick sitt första utbrott på nästan 500 år var det det häftigaste vulkanutbrottet på 100 år och det påverkade det det globala vädertillståndet under många år. Bland annat laddades stratosfären med aerosoler, svaveldioxid och damm. Detta ledde till att en dimma bildades som en skyddande hinna mellan solen och Jorden. För att göra en lång historia kort ledde det i sin tur till att solinstrålningen minskade och med den den globala medeltemperaturen. Samtidigt blev vädret mer oförutsägbart på många håll, inte minst drabbades flera vinområden av stora mängder nederbörd.

Mer exakt ökade temperaturen i stratosfären med 3,5 C medan den nordliga troposfären i atmosfären minskade med mellan 0,2 och 0,7 C. Siffror som kan förefalla vara små, men som alltid när vi talar klimat är inga siffror för små för att vara stora. Temperaturförändringarna medförde ändrade vindriktningar och ”fastlåsta” väderförhållanden. Vid sidan om detta påverkades även ozonskiktet negativt.

Pinatubos utbrott följdes av ett par mindre utbrott de följande åren och som lök på laxen följde andra vulkaner efter, bland annat Mount Hudson i Chile. Noterbart är att liknande händelser skett även senare (Eyjafjallajökull t ex), låt vara att effekten på årgången/arna inte varit lika stor då. Helt utan påverkan har det dock inte varit.

Tidernas, eller i alla fall de senaste 20 000 årens, värsta utbrott inträffade 1815, då vulkanen Tambora på Indonesien hade ett så kraftigt utbrott att – utöver att uppskattningsvis tiotusentals människor dog av de direkta följderna av att aska förstörde skördarna och vattentäkterna över ett stort område – år 1816 gått till historien som ”året utan sommar”. Europa och Nordamerika drabbades av både frost och snöfall mitt i sommaren och skördarna föröddes både här och där. (Inom parentes sagt sammanträffade Tamboras utbrott med en period av lägre solaktivitet, sannolikt samverkade de två vilket ledde till en längre period av svalare väder.)Vad gäller El Niño nämns fenomenet ytterst sällan när årgångens kvalitet kommer på tal. Likväl har det påverkat åtskilliga viner och årgångar. I modern tid anses kanske El Niño 1997-1998 ha påverkat det globala vädret mest. Vad gäller Sydamerika, som vanligtvis drabbas värst, har flera årgångar även efter 1997-1998 påverkats påtagligt. Noterbart är att det förekommer så kallade meganiños, vilket innebär att fenomenet håller i sig under perioder på upp till ett decennium. Självklart talar vi då inte om ett ständigt pågående katastrofläge utan snarare om en rad fenomen och händelser i form av extremväder.

Avslutningvis: Det här var bara en ytterst enkel och ovetenskaplig genomgång av somligt som också påverkar det vi kallar ”årgången” i vinvärlden. Intressant vore om någon med större kunskaper i ämnet kunde göra en ”årgångstabell” där påverkansfaktorer som vulkanutbrott och naturfenomen visas vid sidan om årgångens ”betyg” och beskrivningen av det aktuella årets väder. Detta skulle också vara intressant att sätta in i klimatperspektivet: vad är direkt relaterat till de pågående klimatförändringarna och vad är annan påverkan?

Musik.

Vetenskap: Vin & sång

Mer än en vinproducent spelar musik för sitt vin, både när det jäser och när det senare ligger och mognar på ekfat och amforor. I nästa steg har vi värdar för middagar och liknande tillställningar och restauranger som spelar musik för sina gäster på det att gästen och det som bjuds, och då inte minst vinet, ska bli ett, eller åtminstone erfara ett välbefinnande som vore svåruppnåeligt förutan musiken. På Domaine Rabiega har man gått ett steg till och flyttat ut musikern i vinfältet, och det redan i samband med beskärningen. Tanken är dels att i tid böja det som krokigt ska bli, dels att förgylla vinrankornas växtsäsong med ljuv musik från knopp till skörd. Därför underhåller Timo Räisänen under året Domaine Rabiegas stockar samtidigt som han gör nytta i vingården.

”Vår vinmakare har sagt åt oss att det här är det bästa sättet att göra bra vin och som han rekommenderade oss musik av Timo Räisänen bad vi Timo göra ett par spelningar här,” säger Domaine Rabiegas VD Yohan Adell von Corswant i en kommentar.

Vinmakaren, Lars Torstenson, säger sig vara mycket nöjd med att ha fått den hjälp han bett om i vingården.

”Min känsla har hela tiden varit att vi kan höja nivån på druvorna minst ett snäpp om Timo sjunger låtar som Creep, My Valentine och Lyckliga gatan för dem,” säger Torstenson som understryker vikten av rätt musik vid rätt tillfälle.

”Vi har testat lite tidigare och det har visat sig att vissa artister inte fungerar alls samtidigt som det gäller att hitta rätt låt till druvan och fältet ifråga. Det vi redan vet är druvan grenache verkligen gillar Timos version av Lyckliga gatan, särskilt när han själv är på plats och sjunger den.”

För att på bästa sätt förbereda sin medverkan i arbetsåret på Domaine Rabiega och gårdens ambitioner att höja druvornas kvalitet med hjälp av sång, har Timo Räisänen dels genomgått en kurs i vitikultur på ärevördiga Institut Français des cépages, dels studerat gamla franska chansoner om vin.

”Ska bli spännande att få vara med i hela den här processen från första början, och jag hoppas såklart kunna tillföra något. Man har ju ofta tänkt på att vin smakar bättre med musik till så det är väl egentligen inga konstigheter,” säger Timo Räisänen i en kommentar till det franska kulturmagasinet Les Inrockuptibles som i sitt senaste nummer uppmärksammar Timo och hans insatser för den franska vinnäringen.

En mer detaljerad redogörelse för vad som fungerar med vad kommer att presenteras i höst, efter skörden. Noterbart är att de här försöken med musik i vingården görs i samarbete med och stöd från Conservatoire Musique i Lyon och Institut des Sciences de la Vigne et du Vin.

Clos Dière 2003 vid god vigör

Hade idag nöjet att prova en flaska Clos Dière 2003, som tillbringat de senaste drygt 17 åren i Domaine Rabiegas referenslager. Då det ligger ytterligare ett par hundra buteljer av samma vin i lagret och då tanken är att erbjuda de här flaskorna till franska stjärnkrogar, är det av yttersta vikt att vinet fortsatt inte bara är fräscht utan också himla gott. Så hur var det?Den som inte är alldeles bakom flötet har redan förstått att vinet var utmärkt, i annat fall hade det här inlägget aldrig sett dagens ljus. Skämt åsido är det ett enormt nöje att som vinmakare få prova sina små skapelser så här många år senare och, inte minst, finna dem vara vid god vigör och dessutom himla goda. För så var det: Clos Dière 2003 uppvisar en inbjudande mognad utan några som helst oxid-toner, tvärtom finns här väl integrerad frukt och dito fat i den ganska stora och påtagligt nyansrika doften (mogen syrah i sin prydno); smaken följer upp och bekräftar doften och gör sin, i mina ögon, främsta plikt: den är balanserad, sansad, lagom stram och väldigt snygg. Lång, ren eftersmak.Året 2003 utmärktes av mycket hög värme under lång tid – det dog så många på Frankrikes äldreboenden på grund av avsaknad av kylanläggningar och därför hög värme, att president Chirac såg sig nödsakad att göra om Annandag Pingst till en dag då fransmännen arbetar ”frivilligt” i syfte att tjäna in pengar till landets äldreboenden – och en hel del torka. På Château d’Esclans, som vi då arrenderade, brann skogen runtomkring egendomen och det var den första årgången på länge som vi inte fick delar av skörden förstörd av vildsvin.På Domaine Rabiega slapp vi bränderna som rasade i trakten och vi klarade även av året på ett utmärkt vis. Till del berodde detta på att vi fullt ut kunde tillgodogöra oss det svala och nederbördsrika 2002 (varje årgång är beroende av föregående år), till del tur och, framförallt, lågt skördeuttag hårt ”ekologiskt” arbete i vingården alltsedan 1989. Faktum är att medan många hade problem 2003, var vi på Domaine Rabiega överförtjusta. Tack var den fina balansen i vingården kunde vi rent av skörda vid full fenolisk mognad utan att överstiga  13.5% och det är något som betalar sig nu efter nära 20 år i form av en fin balans och full potential i arombilden.

Ästad Vingård: Efterlängtat vinsläpp & blendning årgång 2021

Drygt tio efter att Daniel Carlsson och jag träffades på Arlanda flygplats för att prata om Ästads satsning på att bli vinproducent, är det nu äntligen snart dags att släppa gårdens första ”riktiga” vin. ”Riktiga” därför att hittills har alla viner som lanserats varit biprodukter och resultat av det intensiva FoU-arbete som bedrivits under snart tio år. Även om sättet gården kommit att arbeta på till största delen överensstämmer med de ursprungliga teorierna och tankarna, har otaliga varianter testats. Detta i syfte att säkerställa att vi inte haft fel eller om det funnits/finns andra sätt att göra det ändå bättre.Bland saker som testats kan nämnas olika typer av stilla vin – Ästad Vingård producerar mousserande viner, det var den ursprungliga tanken och den kvarstår –, olika typer av jäsningskärl, ögonblicket för att tillsätta svavel, test för mest effektiva ryttling och mycket, mycket annat. Men nu, äntligen, efter många års utvecklingsarbete och i det här fallet 36 månader på jästfällningen, är det alltså dags att visa upp det första riktiga vinet, ett årgångsbetecknat, mousserande vin från 2018. Brasklapp: När jag säger ”nu” menar jag fram i höst/slutet på året. Vinet ska nu degorgeras och sedan vila ett halvår sisådär innan det kan börja säljas (dessvärre bara till gårdens restauranggäster).

Hur det smakar? Hur det är? Ja, om vi inte vore nöjda skulle vi inte släppa det som första ”riktiga” vinet. Vad kan man förvänta sig av det? Man kan förvänta sig ett friskt, rent, elegant och läskande vin med lätta anslag av gul frukt och citrus och en läcker lie-karaktär. Värt att nämna är att vinet, trots att det är 100% solaris, inte dras med druvans baktunga sida, den som alltför ofta gör sig påmind och drar ner vinets kvalitet.

Vad väntar nu? Det kommer att komma fler årgångsbetecknade viner framöver. Tanken med dessa är dels att maxa året, dels att skapa en historiebok över svenskt vin och dess årgångar (åtminstone i Halland). Då själva idén är att släppa fram årets enskilda uttryck kommer de här vinerna att skilja sig åt en del. Vid sidan om årgångsvinet kommer det, så småningom, finnas ett ”non vintage”-vin, där tanken snarare är att  hålla en mer kontinuerlig stil över åren, bland annat genom att blanda olika årgångar. Gemensamt för vinerna kommer vara kravet på frisk syra och renhet utan att förfalla till standardiserade önolog-viner, alltså själlösa viner utan personlighet.Ovanstående, beslutet om när årgången 2018 ska släppas, stod också på programmet när jag i veckan var på Ästad för att blenda årgången 2021. Om det sistnämnda, årgång 2021, kan i all korthet sägas att Ästad nu är på väg in i nästa steg som vinproducent. FoU-arbetet kommer fortsätta (många år…) men det finns nu en vettig och tydlig bas att stå på för arbetet, samtidigt som volymerna ökar, dels tack vare äldre stockar, dels nyplanteringar. Rent krasst innebär detta för Claes, Leonard och Vanessa i Ästads produktion och för Daniel som projektledare och mig som konsult att vi har andra volymer att arbeta med och därmed betydligt lättare att både toppa toppvinet och stabilisera non vintage-vinet.  Det kommer ni konsumenter få känna av när ni i sinom tid får tillfälle att möta de här vinerna. Men först ska de jäsa en andra gång på flaska och lagras i mellan 18 och 36 månader.