Champagne: nya småodlare!

Har varit med och rotat fram lite skumvinssmåodlare till importören Terrific Wines. Tanken är att importören som redan arbetar med utmärkt cava (Gramona), crémant (Clotilde Davenne) och sekt/tyskt bubbel (Menger-Krug) ska bygga en portfölj med flera odlare från Champagne. Målet har varit att fylla på med producenter som står för en egen filosofi och som gör viner med personlighet – personligheter att tycka om eller kanske inte tycka om (en kul idé kan vara att ordna en provning med de fyra och se hur de skiljer sig åt).

Nyligen släpptes fyra champagner från fyra producenter. Bilderna ovan och nedan visar en av dem, Véronique Bajan från Champagne Petit & Bajan, på plats i den egna lagringskällaren, där man enkelt kan karva loss kritan från väggarna.

Champagne Petit & Bajan skapades när numer gifta Richard Petit och Véronique Bajan slog sina påsar ihop för några år sedan. Adressen är Avize, men de har källare (och vingårdar) i både Avize och Verzenay. Vinet som nu kommit till Sverige är deras Petit & Bajan ”Obsidienne” Blanc de Noirs Grand Cru, nr 71028, 599 sek. Ren pinot noir, vilket vinet tydligt visar i såväl sin yttre som inre apparans.

Från Champagne Goutorbe Bouillot i Damery kommer Goutorbe-Bouillot ”Champ de Craie” Extra Brut, nr 73380, 425 sek. ”Craie” betyder krita och det är vad det här handlar om. En ren chardonnay som lägger sig som krita på tungan och i gommen. En personlighet.

Efter den lilla utflykten till Marnedalen är vi tillbaka i Côtes des Blancs och Avize. Närmare bestämt hos Champagne Waris Hubert och vinet Waris Hubert ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru Brut, nr 74767, 399 sek. Druvorna kommer från Avize, Oger och Cramant och, ja, det är väl en hel del Blanc de Blancs och Côtes des Blancs över det här vinet. Slimmat, elegant, inget för den som vill ha höga ljud och smaker.Sist men inte minst Champagne Pointillart-Leroy och nu är vi i Montagne de Reims och vinet är Pointillart-Leroy ”Descedance” Brut, nr 70318, 299 sek. 85% pinot noir, 15% pinot meunier gör det till ytterligare en Blanc de Noirs och det nytillkomna utbudets husskumpa. Ett vin som bland annat redan hunnit falla Munskänks-legendaren tillika Julkalender-makaren Erik Grødahl på läppen: ”Pointillart Leroy Desendance Brut NV har en ljusgul färg, trots sin ungdom är det en utveckad doft med toner av nötcreme och brioche tillsammans mogen tropisk frukt. Den första känslan i munnen är friskhet som snabbt övergår i en elegant krämighet, eftersmaken är lång och mjuk med toner av tropisk frukt och nötcreme.Vi avnjöt den med löjrom och smetana i krustad, men den kombinationen är spel mot öppet mål. Den här Champagnens komplexitet gör den matvänlig och här fungerar det bra med ljus kött och syrliga tillbehör, själv har jag tänkt testa den till kyckling i currysås och är övertygad om att det kommer att fungera klockrent.För mig är det här väldigt mycket Champagne för en liten peng, m.a.o. ett fynd i sin prisklass, betydligt bättre än kända varumärken som kostar 100-150 kronor mer”.

Klassiker!

Engelskstukad vinfrossa

Länge sedan vi refererade en vinfrossa och mycket trevligt vin har därför gått HR:en förbi, men nu är det, äntligen!, dags och det är inte vilken vinfrossa som helst utan en engelskstukad vinfrossa vi ska ta oss an.

Vad utmärker då en engelskstukad vinfrossa? Folk pratar engelska. De är lite av vinnekrofiler. Och åtminstone min vän Engelske vinhandlarens vänner har yrken som ger dem insikt i internationella valutaflöden och då säger de saker som ”Det är ingen hemlighet att väldigt mycket svarta affärer leder till Donald Trump”, ”Trump står gärna för saker utåt, hans ego är ju enormt, och på så sätt kan mina, vill jag understryka legala, klienter, äga utan att synas”.

Och Engelske vinmäklaren, en vän till min vän Engelske vinhandlaren, berättar att det i år är oerhört svårt att komma över ”rosé de Provence”. Sacha Lichine på Château d’Esclans bjuder över alla andra när han köper bulkvin till sin ”Whispering Angel”, ”Priset på hans vin är ju så högt att han kan bjuda över alla andra och ändå gå med bra vinst och det där vinet säljer som smör i solen nu”, suckar Engelske vinmäklaren och fortsätter sin klagosång, ”Och när Lichine handlat klart kommer de andra stora uppköparna av bulk, framförallt Château de Bern (’Grande Recolte’) och Château Minuty (’M de Minuty’), och nu har Castel gett sig in i leken också.” Stackarn, och stackars oss, för om han har rätt kommer priset på ”rosé de Provence” gå upp nästa sommar, möjligen med undantag för Whispering Angel då.

Så medan de där fraserna om bulkvin och Trump flyger genom köket och ut i natten där de med få undantag faller platt till marken och undantagen nyss slutade i det här inlägget, sitter vi där och är fokuserade på alla godsaker vi samlat på oss aftonen till ära. Låt oss bara konstatera att min vän den Engelske vinhandlaren inte bara har smak på bra vin, han är också en hejare på bra musik, vilket gör att medan nedanstående viner flödar fritt, flödar också finfin musik ur husets högtalare och skänker ett allmänt välbehag till den församlade lilla skaran. Jeff Beck, bara en sådan sak. Nog av! Vinerna:

Mumm 2006 värmer upp, helt okej, välgjort, lite hög dosage för oss syratroll. Laurent Perrier Rosé, ”Åh, det här är ett slags Englands saft för den som inte begriper bättre,” säger Engelske vinhandlaren och noterar tillsammans med oss andra, att vinet är bra i sin stil och att den lite för höga dosagen sannolikt sitter som hand i handske i ett vin som är hela Englands saft.

Puligny-Montrachet 1er Cru ”Les Folatières” 2010 (Pierre-Yves Colin-Morey), ungt, knutet, ekigt, fint balanserad syra, schysst frukt, klassisk, får lite gula plommon med tid och syre. Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Les Vergers” 2002 (Ramonet), stor, mogen doft, fantastisk frukt, saknar lite syra och blir lite för rund i gumpen, fint inslag av ostskalk, himla god, är efter fem timmar ändå bättre än då flaskan öppnades (!), mer gula äpplen och dito plommon.

Dalrymple 2013 Bicheno Single Site, lite tasmansk pinot som smakar massvis, stor ”nya världen-pinot”, väldigt mycket jordgubbe, krut, kraftfull, god. Chambolle-Musigny ”Les Baudes” 2009 (Louis Jadot), stram, ointressant, stolpskottsvarning. Gevrey-Chambertin (Harmand-Geoffroy) 2014, väldigt ung och stram, outvecklad, fin balans, inslag av grape (!), ren, fin eftersmak, oförlöst.

Mouton-Rothschild 1988, i sanningen ursprungstypisk, klassisk, Pauillac, Mouton, kryddig, fin form, ok i sitt slag (sällan Mouton faller mig 100 % på läppen…). Lafitte-Rothschild 1985, elegant, ursprungstypisk, ”Lafitte-elegant”, årgångstypisk, fin frukt och balans, vid god vigör, mycket god. Château Margaux 1955, otroligt välbevarad för sin ålder och det något tveksamma året, fortsatt fint fruktig, imponerande, fräschaste gamla Margaux jag provat (jo, jag har provat en hel drös och lite till, vilket jag naturligtvis hemskt gärna får in i en bisats eller, som här, en parentes, väl medveten om att just det är det viktigaste, ja det enda budskapet i det här inlägget, att jag minsann provat drösvis med gammal Margaux), ren, snygg, utvecklar lite flyktig syra över tid med syre, men fortsatt finfin efter att ha varit öppnad fem timmar.

”Y” 1985, ytterligare ett vin som imponerar och står ut i denna frossa, gyllengult, fint botrytisinslag, krut, ek, frukt (tropisk frukt bl a), honung, bivax, torrt, fylligt, inslaget av botrytis tycks öka med syre, fortsatt fint efter fem timmar. Château d’Yquem 1989, Herregud, engelsmän, självklart ska de ha ”pudding” efter varmrätten, och först därefter stilton, nåja, inget ont utan att det har något gott med sig även då hedniska olater dras fram i dagern, således dök där upp en Yquem till puddingen och som engelsmännen var mer intresserade av sin pudding fick vi icke-engelska barbarer tillfälle att mer noggrant studera vinet i fråga och det var alldeles ypperligt och helt klart värt en pudding, fin frukt (torkad frukt), målarfärg (det är ju Yquem!), aprikoser, härligt söt, schysst syra och fin balans, mycket ananas, självklart en hel del flyktig syra.

Sist men inte minst, och här är engelsmännen såå rätt på det: Port! I det här fallet en Dow’s Vintage 1985 i strålande form, 110% vintage port med allt på rätt plats, lycka.

Musik!

Crémant de Bourgogne

I senaste Decanter skriver den förträfflige Andrew Jeffords om Crémant de Bourgogne. Han citerar Pierre du Couëdic på UPECB (står för Union des Producteurs Elaborateurs de Crémant de Bourgogne, och det betyder, typ, Föreningen för bubbel-producenter i Bourgogne) när denne påstår att varenda by i Bourgogne odlar druvor för crémant-framställning. Även Vosne-Romanée? frågar sig då Jeffords och svarar snabbt sig själv som den lilla upptågsmakare han är ”tydligen” och tar oss sedan med på en lång resa genom historien, av vilken det framgår att, visst, man har hållit på med bubbel i de här trakterna sedan Hedenhös eller i alla fall långt före Napoleon III. På tal om Nappe III så fick han i samband med ett besök 1860 bland annat en flaska Romanée Mousseux 1846 i gåva. Sedär, bra att vara kejsare ibland.Drygt hundra år senare, 1975 närmare bestämt, lanserades eller kanske snarare stadfästes begreppet ”Crémant de Bourgogne” för vitt och rosa bubbel från Bourgogne. Regler sattes upp och produktionen satte fart. På tal om regelverket påstås att just Crémant de Bourgogne omgärdas av de tuffaste reglerna i vinvärlden. Bland annat måste odlarna redan i mars deklarera om hen ska använda sina druvor för bubbel – ett sätt att se till att råvaran håller en hygglig nivå (det finns förstås en rad regler utöver detta högst rimliga krav). Cirka 2500 ha används idag för mousserande i Bourgogne och produktionen har ökat i rasande takt de senaste åren. Från en årlig produktion om cirka 65 000 hl 2001 till dagens drygt 150 000 hl. Störst är Veuve Ambal, Bailly Lapierre och Louis Boillot. Bäst är betydligt mindre Clotilde Davenne med sin disciplinerande och superrena stil – ett bubbel för den som har intakta smaklökar och god smak.

Idag kommer mycket av råvaran från de mer sydligt belägna delarna av Bourgogne, inte minst Mâcon. Historiskt låg tillverkningen framförallt i trakterna av Chablis och Auxerre, alltså där till exempel Clotilde Davenne huserar och även idag sourcar druvor (Chablis var för övrigt en stor druvleverantör till Champagne ända fram till 1900-talets början).En anekdot är möjligen att de nordligaste delarna av Bourgogne nästan kolliderar med de sydligaste avläggarna till Champagne, så nära varandra är de båda områdenas yttre gränser.

Sedan första juni finns Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne, nr 7725, 149 kr, i betydligt fler butiker än tidigare så kanske finns vinet på hyllan i var HR:s butik. Ett vin som dock måste beställas är Clotildes rosa variant (Clotilde Davenne Crémant de Bourgogne Rosé, nr 70576, 185 kr), som finns i Sverige sedan några veckor. Båda vinerna är gjorda i Clotildes husstil, alltså med oerhörd skärpa och elegans, bra skjuts i syran och inbjudande fräschör. Druvorna är pinot noir och chardonnay och båda gör Clotilde för att, enligt uppgift, göra sig själv glad (!).

Let’s Dance.

Soledad eller shit happens

Idag skulle den minst sagt personliga vita riojan Viña Soledad Tete de Cuvée 2006 har lanserats i Systembolagets standardsortiment. Ett tämligen annorlunda vin. För runt 150 sek bjuds den hugade på en både sublim och brutal upplevelse. De här vinerna släpps när de är tio år gamla och har en högst egen aromprofil. Enligt Systembolaget har vinet en ”mogen, nyanserad smak med fatkaraktär, inslag av röda äpplen, aprikosmarmelad, apelsinskal, honung, kryddor, vanilj och nötter….” och det passar till ”rätter av ljust kött eller lamm”. Till det där sista kan man lägga svampanrättningar av olika slag och en hel del ostar, kanske rent av en beaufort som inte lagrats alltför häftigt. Men. Nu blir det inget med det. Eller. Jo. Det blir det visst det.Fel ”lot”

Så här: I samband med sina offertförfrågningar talar Systembolaget tydligt om vad som gäller för vinet som eventuellt ska köpas in. Lever inte producenten (eller importören) upp till detta blir det ingen affär. I det här fallet har vinmakaren tillika den produktionsansvarige hos producenten Bodegas Franco-Españolas, som tillverkar Viña Soledad, inte brytt sig om att vinet som levereras efter inköp måste vara exakt det samma som provades i samband med offertprovningen. Istället för att skicka samma ”lot”, tappning, som till provningen, har han levererat en annan lot, närmare bestämt tappningen efter den som offererats. Samma vin, samma år, men olika tappningar. Är där skillnad? Inte mycket, men visst det är det. Följaktligen måste Systembolaget säga nej. Shit happens.

Beställningssortimentet

Nu finns dock vin från den ovan nämnda andra ”lot:en” i Sverige och många har sett fram emot att få prova den nya årgången av Viña Soledad, därför har importören snabbt som ögat lagt upp produkten i Systembolagets beställningssortiment, där varan nu finns att tillgå (från och med i morgon, 2 juni): Viña Soledad Tete de Cuvée 2006, nr 75639, 150 sek. (OBS! det står i skrivande stund årgång 2005 på Systembolagets hemsida, men det är 2006 som levereras; nämnas ska också att skillnaden på de båda lot:erna är att den här andra är aningen friskare och fräschare så ingen som tror sig gilla det här vinet lär bli besviken, det kan vidare understrykas att Systembolaget inte stoppade vinet på grund av sämre kvalitet utan för att levererad vara avvek från den offererade.)

Fotnot: Som framgått ovan är det inte så att Systembolaget på något vis agerat felaktigt; det är producenten som inte hållit sig till uppgjort avtal. En anekdot för alla utom den drabbade personen är, att vinmakaren som gjorde sig skyldig till tabben med kort varsel bytts ut och inte längre arbetar hos producenten. Shit happens.

Paco di Lucía! Pepe Romero! Bristande Vardag!

Vitt, rött, rosé, orange, blått – nu kommer regnbågsvinet!

Sedan länge är vi vana vid att tänka vitt och rött till maten, ja rent av rosé, och sedan en tid tänker en del orange och nu har vi så äntligen också fått blått vin – en produkt vi verkligen efterfrågat och som vi känner att vi behöver! Vi menar, hur hippt är inte det: b-l-å-t-t vin! Men alla de här nya färgerna komplicerar världen för de stackars sommeliererna och husmödrarna och – fäderna och vinjournalisterna när de ska para vin och mat. Glöm de gamla reglerna om rött till kött och vitt till fisk.Enligt Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé, som genomfört ett omfattande test i samverkan med Statens Järnvägar, är blått ett lika givet val när det kommer till mat som till val. Jessica Nordh, pressekreterare till Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, säger å sin sida att rött är ett lika givet val. Lika bestämd, men då avseende det rosa vinet, är den socialdemokratiske närings- och innovationsministern Mikael Damberg. Centerns partiordförande Annie Lööf menar, att kan man göra blått vin, kan man också göra grönt och föreslår en mix av franska vin jaune, gult vin, och det blå vinet i syfte att uppnå en aptitretande grön nyans, något som Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin för övrigt också är inne på. Liberalernas Birgitta Ohlsson säger i en kommentar att hon tycker att det mest verkar vara trams med de här nya färgerna och att man lika gärna kan dricka sprit till maten, en linje Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson också är inne på. Han hävdar att bland det svenskaste vi har så återfinner vi inget vin men väl både mjölk och sprit, två drycker som enligt Åkesson går utmärkt att blanda. Sist och minst har vi kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson som menar att ett alkoholfritt alternativ är att föredra och då kanske en orange läskedryck.

Ja, ni hör, som en polsk riskdag. Det här har nu den svenska vinimportören Bra vin – ”Vi förser Sverige med de bästa vinerna, kvalitet är vårt ledord” – tagit fasta på och därför tillsammans med en skräpvinsfabrik i Valencia tagit fram ett regnbågsfärgat vin. – Vi ser ju behovet, folk blir ju vilsna när det blir för många färger att välja på. Vi gör det ju enkelt för folket, vi har ju gjort ett regnbågsfärgat vin, som är alldeles rätt för det står ju för mångfald och en massa annat bra, tror jag, och det ser ju folk och gillar oss och vårt vin då, och sedan så har det ju alla färger så det passar ju till precis allt!” säger Bra vins VD Thomas Bluff och tillägger att vinet görs ”ju både som ett ripasso och ett appassimento och är ju honungslent och håller en behaglig sockerhalt så alla kan ju dricka det utan att få sandpapper på tungan eller obehagliga reaktioner på allt surt som ju ska ner när konsumenten sväljer”. Bluff vill också tillägga att femtio öre av varje såld box med regnbågsvinet går till välgörande ändamål och att vinet är Bra-märkt, något bara företagets allra bästa och minst omoraliska viner är.

Om inte det här med vinets färg vore så allvarligt och hippt skulle vi kunna vara putslustiga och mena att det nya regnbågsfärgade vinet är en perfekt match med regnbågsforell. Nu tar vi emellertid detta med färg på allvar och nöjer oss med att konstatera att de trovärdiga ledamöterna i Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet precis som coolhippa bloggen ”Läppglans och sprit” enligt uppgift fått ögonen på Thomas Bluff och hans undergörande nektar, och att Norska Nobelkommittén uttalat sitt gillande för den fredliga regnbågsfärgen på vinet. Skulle Bluff få ett eller annat nobelpris så vet ni var ni läste det först. En värdig efterträdare till Henri Dunant och Ronald Ross.

Regnbågsmusik. Mer än regnbågsmusik. Väldigt blått.

Prowein 2017

Krauker från Polen, bratwurst, pommes och Motzenbäcker Marie serverad i en plastmugg avsedd för 2 cl-snapsar. Utomhus i snålblåsten. Se där årets bästa måltid på den gigantiska vinmässan Prowein. Till succén för den enkla måltiden hör att den är tradition och att den ska avnjutas tillsammans med synnerligen sympatiska vinmakaren Marie Menger-Krug.

Sekt som smäktar

I år hade Marie med anledning av sin nya serie sekt tagit sig för att hyra ett eget stånd på mässan och dit begav vi oss efter måltiden och lät oss imponeras av de rasande rena och uppenbart uttrycksfulla bubblen, ljusår från de industriellt standardiserade stolpskottsvarianterna av tyskarnas eget brusvin som har för ovana att besudla världsmarknaden med sin intetsägande skepnad. Personlighet, renhet, precision, låg eller ingen dosage alls, läskande, snyggt, eviga eftersmaker. I Sverige kan vi sedan något år njuta Maries petnat-variant i form av Menger-Krug Méthode Rurale och snart kompletteras den serien med sekten. Något att se fram emot. (Obs! Endast vissa av Maries viner står som ”ekologiska” på Systembolaget, en förklaring till detta är att avsändaren glömt (!) att trycka den ekologiska loggan på sina etiketter… något som dock sker rutinmässigt sedan en tid.)

Världsnyhet!

Under flera år har det har tisslats och tasslats om vad Andrea och Chris Mullineux och deras Leeu Mullinaux Family Wines har för sig vid sidan om Mullineux. Idag (23 mars) är det officiellt men redan på mässan fick några av oss veta vad hemlighetsmakeriet handlat om: en ny serie viner under namnet Leeu Passant och tillverkade mer bort mot Franschhoek till och för att knyta an till de traditionella vinerna från Sydafrika. Två chardonnayer, väldigt mycket samma andas barn som Mullineux White, och en underbar liten röd pärla, gjord på cab och cinsaut. Förhoppniingsvis i ett BS eller rent av ett TSE nära dig om något år.

Sockerbiten Miguel

Polare. Det finns så många polare på en vinmässa. Alltid lika roligast är att springa på gamle vännen Miguel Merino och att i all hast visa vår gemensamma baby MDLVX för de groupies och hangarounds som ständigt surrar som flugor kring sockerbiten Miguel.

Achim och Jott

Om någon av oss hette Achim Maximilian Ritter und Edler von Oetinger skulle vi eventuellt byta namn till Nilsson eller så men om man nu heter så och är en utmärkt vinmakare gör man istället bra, eleganta och vackra viner under namnet von Oetinger och om ett av dessa sköna viner är gjort till 100 procent på den ringaktade druvan Müller-Thurgau kallar man kanske det vinet för Jott. Hatten av.

Välförtjänt hajp

Rings. Lika hysteriskt i år vid deras bås. Så klart. Bra viner. Unga, trevliga människor. Bara att ge sig in i trängseln och girigt hålla fram ett suktande glas och försöka stjäla lite tid av Simone, Andreas och Steffen. Värt att fajtas för (vill här passa på att be både dig som jag trampade på foten, ja det var medvetet, och dig som jag satte en armbåge i solar plexus på, ja det var också medvetet, om ursäkt).

Game of Thrones goes wine!

Game of Thrones! Varför? Nåja. Nu är det en succé som heter duga. Klart det ska ha ett eget vin. Tyckte i alla fall produktionsbolaget HBO varför det kontaktade Vintage Wine Estates och fick till svar ett par helt okej viner. Visst, någon form av kändisvin är det förstås. Å andra sidan kostar de (gissningsvis, den dagen de kommer till Sverige) 179 SEK eller mer och de är långt från omdöpta och/eller obalanserade, sötade skräpviner som säljs med någon självberikande kändis som ursäkt.

Sympatiskt smilande calvadoscharmör

Mest sympatisk på hela mässan, i konkurrens med tusentals besökare och utställare, var kanske Nicolas Garnier. Femte generationen bakom det hantverksmässigt tillverkade calvados-smycket Calvados Garnier. Självklart gör en så sympatisk person inget annat är synnerligen sympatiska calvor (och lite cider och pommeau de Normandie). Ja, de finns i BS i Sverige. Rusa åstad.

Skolexempel på chardonnay

Domaine Trouillet gör rena, snygga, både ursprungs- och druvtypiska viner i Bourgogne. Tyvärr finns inte deras viner i Sverige. Ännu. Men de är på väg. Även om vi nog får vänta några månader till. Dyker deras Saint-Véran 2015 upp är ett tips till alla som vill försöka lära ut hur druvan chardonnay egentligen doftar och smakar att använda det vinet. Skol- och praktexempel. Hos Trouillet hittar vi också fina exempel på den lilla appellationen Pouilly-Loché och en värsting från Pouilly-Fuisée ”Aux Chailloux”.

Supervin från Chile

Patrick Valette, en gång i tiden Château Pavie, numer Viña Vik, var på plats med Viks chilenska superviner (två av dem släpps i Sverige till hösten) och mer än gärna provade de flesta av oss så klart just de där supervinerna. Inte att missa då de angör Sverige fram i höst.

Gult risvin

Ja, och mycket, mycket, mycket mer, som för att inte göra den här redan alltför långa posten ändå mer alltför lång får sammanfattas med en bild av Zhang Lu och hans gula risvin från Shaoxing Winemaker – en lätt madeira-liknande brygd som upphovsmannen hoppas kunna sälja lite av också i Europa vad det lider.

Sting, jag och 58K till

Sist men inte minst: Prowein 2017 besöktes av över 58000 personer från 130 länder (rekord) och de provade vin och sprit från 6500 utställare och 60 länder. Den mest kände besökaren var, enligt mässans officiella press-utskick, Sting.

Sting får lite hjälp av Jeff Beck (så här låter det med en för sången mer lämpad Rod Stewart).

Besök på Ästad Vingård

En period som spänner över åren 2011 till 2017 kan tyckas lång. Eller väldigt kort. Sett som en del i etablerandet av ett nytt vinområde är det en kort mycket tid. Ändå har Ästad Vingård redan hunnit gå från den ena klarheten till den andra, och även om det förmodligen återstår en generation, eller möjligen två, innan det mesta fallit på plats lär ingen annan sexårs-period framöver kunna visa upp en lika dramatisk utvecklingskurva som de här första åren i projektets liv.

Mousserande tar tid

Innebär då det att det kommer välla ut en massa färdiga viner från producenten? Nej, långt ifrån. Rent allmänt tar det tid att skapa nya viner när allt ska ske från plantering till buteljering. När projektet dessutom är inriktat på mousserande tar det ändå längre tid. Bara för att ge er en uppfattning om detta: Min teori, som rådgivare, är att toppvinet ska ligga minst tre år, kanske fyra, på sin jästfällning innan det är redo att degorgeras. Hm, fyra år, och projektet är bara drygt sex år. Klart vi är långt, väldigt långt, från projektets fulla potential.

Flera parametrar

Bortsett från att det tar tid att göra de här vinerna ska i framtiden flera parametrar utvärderas. Till exempel är druvan solaris det alla springer på i Sverige idag, inklusive vi på Ästad, men det är förmodligen så att det inte är det bästa valet. Kanske just nu, men eventuellt inte om 25 år. Eller är det så att solaris visst är den stora druvan för Sverige, vi ska bara lära oss att tygla den bättre och att blanda den på rätt vis (och då gäller det att hitta druvan/orna den ska mixas med)? Hm, vi vet idag inte hur vi bäst gör ett mousserande vin i Sverige.

”Vet vad vi gör”

Det där sista innebär nu inte att Ästad Vingård och dess rådgivare inte vet vad de sysslar med. Vi är fullständigt på det klara med vad vi gör, var vi står och vart vi vill, och det är det där sista som gör oss ödmjuka inför situationen och projektet. Vore det inte så skulle vi jubla i högan sky över allt som gått så fullständigt spikrakt in i bull’s eye hittills. Vi vet till exempel att våra antaganden om hur man sannolikt bäst hanterar solaris för att få den så snygg som möjligt stämmer; vi vet vilken ek som sitter som hand i handske oavsett om vi talar ekstavar eller 225 liters-fat med inriktning på mousserande respektive stilla vin på solaris i Sverige; vi vet att toppvinet måste ligga lääänge på magen innan det är klart; vi vet att för standardcuvéen räcker det med 18-24 månader; vi vet att vi kommer kunna göra ett ganska snyggt och elegant stilla vin; med mera.

Höjer ribban

Vi har till och med hunnit göra ett halvtorrt tredjevin tre år i rad bara för att nu efter vårt senaste möte (häromveckan) bestämma oss för att lägga ner den produkten. Varför? Jo, den är nu så svag i förhållande till gårdens riktiga viner att det känns fel att ens fundera på att göra den. Det där sista kan säkert förvåna en och annan som på gården provat det här vinet (Ästad Vingård solaris halvtorrt), eller som kommer prova sista (sista, inte senaste) årgången 2016 i sommar – de flesta har blivit positivt överraskade. Jodå, vinet är inte urkass på något vis, det är bara det att, som sagt, de andra är mycket bättre. Vi höjer helt enkelt ribban, till glädje för oss själva och, hoppas jag, Vinsverige.

Årgången 2016

Årgången 2016, som vi har att arbeta med nu, är, nästan, den första riktiga skörden på gården – så känns det, nästan alltså, jag är övertygad om att vi kommer få se en hel del förändringar de kommande åren allteftersom stockarna blir äldre och rutinerna i källaren sitter som klippan i berggrunden (och, ska tilläggas, precisionen i vingården och skördetillfället förbättras ytterligare). Förhoppningsvis blir årets skörd också hyggligt stor, det gör det så mycket lättare att arbeta vidare – dessutom måste projektet nu också börja producera lite fler flaskor som kan säljas på gården(s restaurang) så att underskottet i vårt glädjefyllda famlande efter framtidens svenska vin blir något mindre.

PS

PS Den som är nyfiken på Ästad Vingård och vinerna där är alltid välkommen dit på besök – det finns till och med utmärkt restaurang, hotell och spa på plats, och den fjärde mars i år arrangeas dessutom #TWWD2017 där, en dag fylld av spännande seminarier under ledning av etablerade vinmakare och producenter som Clotilde Davenne, Simone Rings, Louis Sipp och Giovanni Folonari.

Musik

Manic Street Preachers.

På besök hos Clotilde Davenne

Hur mår Clotilde Davenne idag, efter missväxten 2013 och det ödeläggande haglet 2016? Och allt detta just som hennes företag befann sig i en expansiv fas? Jo tack, det kunde vara både bättre och sämre och det finns hopp om livet, visade det sig vid ett besök hos henne förra veckan. Men låt oss ta det vin för vin.Bourgogne Blanc

Bourgogne Blanc, nr 5562, 130 sek, tog mest stryk i samband med missväxten 2013. Till följd av den gick priset upp med 25 procent och årgången 2013 var – låt vara förvånansvärt bra med tanke på omständigheterna – inte hennes allra bästa. Nu fanns det inte så mycket vin från årgången så den tog snabbt slut. Och följdes av lysande 2014. Det är den som säljs just nu och som är, tycker jag som förvisso part i målet men framförallt som vinmakare, ett litet mirakel av renhet och precision. Det är lätt att glömma bort det, men det är få oekade, vita bourgogner som spöar det här vinet.Fick vid besöket sätta näsan och gommen i 2015 och, ja, självklart har Clotilde satt den årgången också. 2014 är 2014 och 2015 är 2015; ni med vett i skallen förstår vad jag menar. Bara att lyfta på hatten. Vilken årgång som är bäst? Tja, jag är ytterst svag för strama år som 2014, men de flesta kommer nog ranka 2015 högre, och inte mig emot, varför välja när du kan få båda (i alla fall om du skyndar på att köpa 2014 innan den tar slut; 2015 är på väg mot Sverige). Bäst av allt: de problem som uppstod med brist och prishöjningar efter 2013 är nu historia såtillvida att det finns lager och att priset inte kommer fortsätta gå upp varmed Bourgogne Blanc, åtminstone i min bok, med sin oerhörda precision och renhet fortsatt är ett rejält fynd.Crémant de Bourgogne

Ett annat vin med medvind är Clotildes Crémant de Bourgogne, nr 7725, 140 sek. Här såg det också ett tag ut som att priset skulle dra iväg samtidigt som den ökande försäljningen i Sverige skulle brytas på grund av vinbrist (2013 igen…). Nu kan Clotilde meddela att hon ridit ut stormen. Hon har lyckats öka produktionen med tanke på oss i Sverige och även om priset sannolikt måste korrigeras till 149 sek kommer det att ligga kvar där lång tid framöver, vilket, såklart, innebär att hon har ytterligare ett klart fynd för oss i Sverige i sitt bubbel. En kanske kul nyhet i sammanhanget är att en rosa variant av samma vin (ren pinot) kommer presenteras för Systembolaget – kanske köper det in vinet som tillfällig vara, återstår att se, hursomhelst är den rosa varianten riktigt bra den också och det skriker pinot noir och jordgubbar om den.Irancy & co

Ja, så här kan vi hålla på. Clotilde har fått till riktigt bra (röd) Irancy de två senaste årgångarna, sitter på en del utmärkt Saint Bris Vieilles Vignes (dock ej 2016 då hela skörden haglade bort), Bourgogne Aligoté… för att nu inte tala om hennes Grand Cru! I likhet med 2013 är Bougros från 2015 galet bra. Förhoppningsvis snart i ett beställningssortiment (eller en TSE-listning) nära dig. Men! Det är, förstås, inte bara klackarna i taket där borta i Préhy, där Clotilde har sin egendom Les Temps Perdus.Chablis

Det stora problemet efter haglet 2016 är bristen på chablis. Inte bara hos Clotilde, utan överhuvudtaget. Vad nu gäller Clotilde och hennes chablis (nr 6307, 160 sek) som hon skämt bort oss med år efter år, alltid lika precis, raffinerad, ren och läcker, så gör hon 2016 cirka tio procent av normal volym! Möjligen blir historien än sorgligare av att kvaliteten är utmärkt på det lilla som blev. Skarpaste och läckraste syran någonsin vad det verkar. Till lycka för oss i Sverige har Clotilde lovat att prioritera denna hennes viktigaste marknad. Vi får den lilla mängd 16 som kommer bli och till dess får vi gotta oss åt den fina 2015 som just nu förgyller Systembolagets sortiment. Förmodligen kommer priset på Clotildes chablis gå upp någon krona, men vinet kommer inte ta slut och priset kommer trots situation inte springa iväg. Således goda nyheter även där – samtidigt som vi inser att en skördeförlust på 90 procent inte går producentens nedersta rad förbi, varken i år eller nästa år.Merarbete

Fjolårets hagel innebär att årets beskärningsarbete kompliceras. Det gäller att spara och bygga vidare på rätt grenar i förhoppningen att få en normal skörd i år – något som kan vara tämligen vanskligt då rankan har en förmåga att på egen hand korrigera förra årets oegentligheter, på gott och ont. Noterade att en del av Clotildes grannar begärt dispens för att sätta upp nät mot hagel i år. Ett merarbete det också. När beskärningen är klar och växtsäsongen i full gång gäller det att balansera rankans nycker och sannolika försök att sätta extra frukt. Nåja, det står utom allt tvivel att Clotilde kommer hantera det på samma utmärkta vis som hon jäser sina viner.

Cheers!

2003

När man gör vin är det inte bara det innevarande året som påverkar årgången. Druvans embryo finns på stocken redan året innan och då naturen rör sig i cykler beror utfallet också på denna; en torr cykel medför mindre volymer och kanske mer koncentration (förutsatt att mognadsprocessen inte bromsas eller rent av avbryts av torkan) och en mer nederbördsrik period föder med större lätthet fruktiga aromer och ökar volymen med viss risk för lägre koncentration.img_2336Årgången 2003 inföll under en torr cykel i södra Frankrike, där undantagsåret var 2002 – ett år som bortsett från att det var ovanligt svalt under sommaren bjöd på mycket nederbörd och mycket hagel och många stormar med blixt och dunder. Med andra ord påverkades 03 både av det svala och nederbördsrika 02 och den torra och varma cykeln som då rådde. Mer i detalj kunde vi på Domaine Rabiega och Château d’Esclans – de båda gårdar jag då gjorde vinet på – konstatera att det varmt, väldigt varmt, och torrt, väldigt torrt. Inget regn alls och riktigt varmt från våren till efter skörden.IMG_1586År med torka och värme innebär i de här trakterna att risken för bränder, stora bränder, är ständigt överhängande. Skogsbranden i Västmanland häromåret är vardagsmat härnere och är skälet till att brandförsvaret har ett flertal plan och helikoptrar som de kan vattenbomba med, och skogarna övervakas ständigt både från luften och marken.10940415_1583439691893025_5871997061250902770_nMedan vi klarade oss från bränder i Rabiegas närhet drabbades Château d’Esclans på ett tämligen direkt vis av en omfattande brand i trakterna av gården, som ligger mellan La Motte och Callas. Några byggnader strök inte med och som vinfälten utgör effektiva brandgator nöjde sig branden med att nagga oss i kanterna. Något hektar stockar torkade ut och gav ingen skörd 2003 medan ytterligare några hektar fick skördas separat då de rökskadats. Förlusten mätt i volym motsvarade ungefär det som vildsvinen, som kraftigt förökade sig under 90-talet, åt upp varje år – 2003 åt de däremot inte upp något alls eftersom skogarna runt gården brann ner varmed vildsvinen, och andra fyrfotingar, tog det säkra före det osäkra och flyttade till skogstätare trakter.craignan-hostDet var nu inte bara södra Frankrike som upplevde en ovanligt varm och torr sommar 2003. Det gällde även stora delar av Europa och inte minst övriga Frankrike, där så många åldingar dog av värmeslag att president Chirac ville att fransmännen hädanefter skulle arbeta gratis Annandag Pingst så att staten kunde skänka lönerna från den dagen till äldrevården och då framförallt till nya klimatanläggningar (detta resulterade snart i att var och en fick välja om den villa arbeta gratis på Annandagen eller om den hellre var ledig och idag verkar de flesta arbeta för egen räkning). I trakterna av det normalt tämligen gröna Grenoble såg det ut som en skogsbrand dragit fram i slutet av augusti men det var ”bara” torkans effekter som stod att utläsa i de kala träden och det brända gräset.IMG_2210

Vinmakarna i de svalare delarna av Frankrike var bekymrade. Ett sådant här år hade de aldrig upplevt tidigare – i områden som är beroende av hög syra och inte alltför hög alkohol/sockermängd, som Champagne och Cognac, talade man om ett katastrofår – och visst fick de problem när de togs på sängen av mognaden och plötsligt hade mer socker i druvorna är kanske någonsin förr i kombination med den lägsta syran de skådat. Det sista sagt med förbehåll för flera undantag där torkan stängt av mognadsprocessen – blir det för torrt fokuserar vinstocken på att överleva och slutar försöka få sin frukt att mogna. Med andra ord satt många i de svala områdena med antingen ganska klumpiga och platta viner eller så var de direkt usla i sin lika gröna som paradoxala omognad.Meteo FranceI södra Frankrike, där vi är vana vid den här typen av år – låt vara att 03 var extremt på många sätt – hade vi lättare att hantera situationen. Samtidigt gällde för den som ville optimera kvaliteten att snabbt läsa av året och följa naturens nycker. För egen del kände jag tidigt att förutsatt att stockarna inte skulle stänga ner sig – risken var mindre på våra båda gårdar där vi arbetade utan kvävegödning och med låga skördeuttag – så skulle vi korta ner macerationstiderna och bejaka årets lätt svulstiga sidor. Sagt och gjort.IMG_0816Vitvinerna blev sådär. Ganska självklart. Vi hade förvisso kunnat panga på med syra-tillsatser men det resulterar allt som oftast i att vinerna upplevs som enklare än de egentligen är alternativt som obalanserade. Istället bejakade vi det svulstiga också här och fick fram ett antal ganska maffiga vitingar som var okej utan att ha syran för ett riktigt långt liv. Ett trick man alltid kan arbeta med är att hantera den naturliga koldioxiden som uppstår under jäsningen och låta mer av den vara kvar vid buteljeringen, varmed vinet också upplevs som friskare. Självklart blockerade vi också den malolaktiska jäsningen.Mourbase

Det som ovan sägs om vitvinerna gällde i stort även för de rosa, där ekfatslagrade ”Rochêne”, alltså det som idag blivit ”Garrus”, klarade sig bäst – kort sagt passade det maffiga in på det här ekiga rosévinet som också i mindre utsträckning än många av de övriga roséerna var beroende av syran.carbaseRödvinerna blev genomgående riktigt bra. Mer Nya världen kanske än europeiska ibland, detta i och med att vi på UC Davis-vis arbetade med övermogna aromer, till detta nödda och tvungna. Ganska kul. Ett vin som ”Carbase”, gjort på ren carignan på Château d’Esclans, blev riktigt mumsigt men tappade det mesta av sin unicitet (svarta vinbär med lingontopp och en rejäl syraskjuts) och det var påtagligt hur lika varandra – inom rimliga gränser – de tre endruvsvinerna på Château d’Esclans blev (Carbase, Mourbase och Grebase). Övermognaden gjorde dem rundare och mumsigare men också mindre personliga och spännande och mindre intressanta att kombinera med mat.hagelPå Domaine Rabiega, där eländesåret 2002 var enda gången jag fick ta det drastiska och nedslående beslutet att inte göra någon röd Clos Dière, kastade jag mig girigt över 2003 – äntligen en röd Clos Dière igen! Det året som föreföll och fortsatt förefaller mig mest likt 03 var och är 1990. Slutresultaten 90 och 03 kom därför föga förvånande att påminna om varandra och lika nöjd som jag var 90 var jag 03. Tack vare det strama 89 och det synnerligen svala 02 fick båda åren med sig en släng av det som det egna året inte innehöll. (89 och 90 följde för övrigt på två nederbördsrika år, där 87 dessutom var ganska svalt.)img_2336Tänkte på allt detta när jag öppnade en 2003 Clos Dière häromdagen. Flaskan hade legat ganska länge i vinstället i köket och hade med andra ord inte lagrats perfekt det senaste året. Nu oroade inte detta mig. Precis som 90, som fortsatt är vid mycket god vigör, kommer 03 (Clos Dière) hålla länge, ja, faktum är att en svalt lagrad flaska fortsatt är långt från sin peak. Den här delvis kökslagrade versionen var kanske lite mer utvecklad men gjorde oss inte besvikna. Tvärtom. Kraftfullt, begynnande mognad, stor komplexitet och smakrikdeom, massvis av frukt och en nu väl integrerad ek som bär upp frukten på ett sätt som gör året rättvisa. Måste erkänna att det känns galet skönt att öppna en flaska vin och bara känna att ”wow, det året satte jag i bull’s eye”. Det där sista kan nu låta både övermaga och skrika ut att här har vi en som saknar självkritik. Kanske är det så. Å andra sidan tror jag att de flesta av oss som försökt/er göra riktigt bra viner är så självkritiska att vi också måste få jubla när det känns alldeles rätt – de flesta åren gör det inte det och då tiger ohälsan still.

Zager & Evans.

Vintips inför Nyår!

Dessvärre och av lättförklarliga skäl har inte alla Systembolag alla viner i sitt lokala sortiment. Desto bättre är det enkelt att beställa om man är ute efter något som saknas på plats. Detta kan man antingen göra via Systembolagets hemsida eller direkt i butiken. Nämner detta för er som ännu inte sett om ert hus inför de stundande storhelgerna. Ska ni hinna få hem något till jul börjar det brännas. Däremot kan ni klokt och framsynt beställa det som tarvas inför Nyårshelgen. Nedan följer några tips på lämpliga produkter för den som tänker slå klackarna i taket så grannen ovanpå ringer polisen. (Självfallet kan även ni som är mer sansade i ert nyårsbeteende också med fördel ta del av de här produkterna.)img_0693Vi inleder med lite bubbel till snittarna med lax, paté respektive kruskagotter och tar då sikte på Clotilde Davennes strålande och i stram Nyårs-givakt stående Crémant de Bourgogne, nr 7725, 139 sek (om sällskapet är stort slår vi till på en magnum, nr 77741, 299 sek).img_3280När det så är dags för maten har vi inrättat en vegetarisk buffé för gänget som lagt ner djurriket och till buffén serverar vi mer bubbel, nu Gramona Imperial Brut Gran Reserva 2011, nr 99007, 199 sek. Gula äpplen, rostat bröd och cava-rondör uppburen av fin syra.img_2823

De som inte bangar skaldjuren får Clotilde Davennes Chablis, nr 6307, 159 sek till ostronen, hummern och havskräftorna. (Det stora sällskapet serveras från magnum, nr 6307, 329 sek.)img_1550Och till Nyårsaftonen oxfilé med lagom smakrik sås serverar vi Brunello di Montalcino La Fuga 2011, nr 12330, 299 sek. Synnerligen välgjort och bra med bra komplexitet både i doft och smak, men ändå nog med kraft för att möta maten. Integrerad ek, torkade körsbär och mycket annat.img_2121

Äntligen dags för desserten! Som även i år är omöjlig att kombinera med vin på ett vettigt sätt och då har vi ändå bett kocken att lugna ner sig i sin skaparglädje, men okej, nötter och choklad till dem som inte är nötallergiker och marängsviss till nötallergikerna, hm, jamen då tar vi, såklart!, Merito Cream, nr 8380, 79 sek (finns bara på kvarting, 375 ml). Ett fullmatat, sött vin, som har en diplomatisk ådra andra viner bara kan drömma om, varför det kan hantera det mesta dessertväg.img_1276

Och klockan 23.55 slår vi upp Nyårs-skumpan i form av Champagne H. Blin Brut 2004, nr 77742, 399 sek (stora sällskapet får den från magnum, nr 99763, 725 sek).

 

Happy New Year!