Psilocybin & Ketamin & Herdedikter & Mord

Fåraherdarna utanför Riensac har vetat det hela tiden. Kanske visste beatlarna något om det också och den amerikanska ursprungsbefolkningen. Och Cary Grant. Men det är först nu som psilocybin och ketamin hamnat i envars svamprisotto. I alla fall om man får tro svampprofessorn och sommarprataren Hanna Johannesson och Svenska Dagbladet. Till exempel. För egen del lyssnar jag förvisso gärna på Johannesson och läser Malin Ekmans artikel i Svenskan, men vem har bättre beskrivit de magiska svamparnas värld än författaren till Herdedikter & Mord? En bok som inte bara Johannesson och Ekman bör läsa utan alla som håller ett öga på samtiden. En klart psykedelisk bok av någon som bara äter kantareller, murklor, champinjoner och karljohan. Men lyssnar på Magma. Till exempel.

Mer musik.

La maladie de la graisse  (viskositetssjuka?)

Lyckligtvis stöter vi sällan på viner som drabbats av ”Maladie de la graisse”. Detta är en av ett gäng udda och mer eller mindre okända åkommor våra viner kan råka ut för. Skälet till att defekten dyker upp här och nu är att den, efter att ha varit på kraftig tillbakamarsch under lång tid, börjat öka något igen. Detta i spåren av vinproducenternas önskan att arbeta med lägre svaveldoser eller rent av inget svavel alls samt att skördarna förefaller bli alltmer mogna och därmed få högre pH-värden.

La maladie de la graisse gör vinet trögflytande, som olja, och smaken eller mer korrekt munkänslan blir därefter. Överflödigt kanske att säga att det inte blir så himla bra… Ett (läs mitt) försök att ge åkomman ett svenskt namn är ”viskositetssjuka”. Den som roar sig med google translate landar i ”fettsjukdom”, vilket väl känns lite sådär och en aning missvisande även om ”graisse” betyder ”fett”.

Orsaken till sjukan är ett par ovanliga varianter av mjölksyrabakterien, bland annat Pediococcus damnosus, som ger sig på glukos (ja, kanske skulle åkomman även kunna kallas ”glycerolsjuka”). Skälet till att den ånyo börjat dyka upp är att allt fler arbetar med lägre svaveldoser i vinkällarna. Väntar producenten med att svavla till långt efter den malolaktiska jäsningen ökar risken för att drabbas och den som inte svavlar alls utsätter sitt vin, följaktligen, för en än större risk för att drabbas av ”maladie de la graisse”. En annan orsak är att vi numer arbetar med mogna och rent av övermogna skördar snart sagt överallt och även i områden där man förr fick chaptalisera för att uppnå önskad alkoholstyrka. Med andra ord bjuder skördarna numer på lägre syrahalter och högre pH-värden, något som också kan främja utbrott av maladie de la graisse.

Om den här trögflytande effekten infinner sig medan vinet ligger i tank eller annat kärl är den lätt avvärjd. Det räcker att pumpa runt vinet och/eller svavla det för att allt ska återgå till det normala. Värre är det när det sker på flaska. Den som vet att den sitter med en butelj med stilla vin som drabbats kan alltid försöka skaka flaskan eller, om defekten upptäckts först sedan flaskan öppnats, kraftigt kastrullera vinet innan det serveras. Inte säkert att det fungerar men värt att testa. Är vinet mousserande är såvitt er utsände i de trögflytande vinernas oljelika värld förstår loppet kört.

La maladie de la graisse eller viskositetssjukan är för övrigt känd sedan om inte evinnerliga så i vart fall långliga tider och redan på 1700-talet visste man att behandla den med svavel och, kanske inte lika lyckat för den som inte ville göra starkvin, vinsprit samt genom att sparka på fatet som härbärgerade vinet (dvs skaka om det rejält). Ett 100-tal år senare hittar vi rekommendationen att antingen konsumera vinet snart efter buteljeringen eller lagra det minst ett år innan det buteljeras, ett år då förvaringskärlet, företrädesvis ett ekfat, rullas eller på annat vis ”skakas” i syfte att lösa upp ett eventuellt anfall av la maladie de la graisse.

Musik.

Stora lager = skördeuttaget stryps i Provence

Då och då händer det att de lokala representanterna för franska statens övervakningsorgan för landets vinappellationer (med mera),  INAO (Institut national de l’origine et de la qualité), griper in och ändrar reglerna för området, på kortare eller längre sikt. Det kan till exempel gälla att hantera skördeuttaget utifrån hur stora lager de lokala producenterna sitter på.

För stora lager betyder lägre priser och kanske också sämre kvalitet i takt med att (rosé)vinerna åldras. Då är det intressant för kontrollorganet, som ska ”försvara regionen” och ha dess bästa för ögonen, att påverka lagren. Till exempel genom att sänka det tillåtna skördeuttaget. I år har så skett i Côtes de Provence, som sänker volymen för AOP Côtes de Provence från 55 till 50hl/ha.

Trots att rosévin fortsatt ökar i världen ser det inte lika ljust ut för Provence. I år är exporten ner med 6% och försäljningen till varuhusjättarna, som Carrefour och Leclerc, har minskat med 15%. Med tanke på att Côtes de Provence står för 50% av allt rosévin från Frankrike är det inte småpotatis det handlar om, och det syns på distriktets totala lager av rosévin, som i år ökat med 3% från 250 377 hl (2022) till 257 652 hl.

Officiellt heter det bland annat att skördeuttaget minskas med hänsyn tagen till all mjöldagg och allt hagel samt den ihållande värmebölja området drabbats av i år. Detta gör att en dispens har fått ges avseende vilka druvor som tillåts i aop-vinerna från flera kommuner som drabbats särskilt hårt. Kort sagt har kraven på ”A-druvor” (som grenache och syrah) i vissa fall sänkts från minst 70% till 50%. Istället får andra druvor som  cabernet sauvignon och carignan större utrymme. Självklart ändras då också vinernas stil och karaktär.

Många, kanske framförallt de som sitter med stora lager, hälsar säkert beslutet att minska skördeuttaget med tillfredsställelse. Andra, kanske framförallt producenterna som säljer allt de producerar och nu tvingas minska sin årsproduktion med kännbara 10%, är mindre nöjda. Ja, de är så pass missnöjda att flera av dem gått samman för att protestera. Nu kan de förvisso deklarera volymerna som inte tillåts som AOP som VDF (Vin de France). Men det innebär ett lägre pris samtidigt som de här producenterna har upparbetade kanaler för sina AOP-viner, inte för VDF-dito.

För konsumenterna innebär eventuellt beslutet som fattas av ”lokala INAO”, Syndicat des Côtes de Provence,  att priserna nästa år blir som nu samtidigt som lagren minskar och kanske kommer i balans igen (förutsatt att inte efterfrågan på ”Rosé de Provence” fortsätter minska). Det där sista om lagren är rimligtvis mer intressant för odlarna som har svårt att sälja sina viner än för konsumenterna. De sistnämnda kanske ska oroa sig mer för att kraven på ”A-druvor” i vissa fall sänks samtidigt som säkert en vissa producenter fått med en hel del druvor som skadats av mjöldagg i sin skörd.

Med allt ovanstående sagt har årgången 2023 redan utropats till en synnerligen lyckad sådan, och det kan alla vi som har vin att sälja*  skriva under på att den är.

*Från färskt lager…

Musik.

 

 

Förbud mot flygos!

Vad är det som får vissa, låt vara med intill visshet gränsande sannolikhet sjuka och empatilösa individer, att i sin definitivt avgrundsdjupa enfald ta med sig lagrad ost och andra helvetesosande och för omgivningen djupt avstötande och för moralen direkt förödande odörer ombord på ett flygplan? Frågan är retorisk. Folk är dummare än de gör sig. Så är det. Och därför måste vi kräva ett omedelbart förbud mot flygos! Förbudet ska omfatta självklarheter som medhavd ost och andra livsmedel med kväljningsframkallande och kräkreflexretande stank samt dåliga magar som inte kan hållas under kontroll under flygningen på det att kabinens övriga passagerare tvingas bli delaktiga i den kriminella individens aktuella hälsotillstånd, vilket, uppenbarligen, är något djupt och innerligt oönskat. Att flygbolagen måste sätta upp ostar och bubblande magar och dylikt på planscherna över vad som ej får medföras ombord på planet är lika självklart som att handbagage med misstänkt innehåll och dess innehavare ska kastas av planet före start, helst gripas redan i säkerhetskontrollen, och det samma gäller hänsynslösa individer med vitlöksandedräkt eller på annat vis undermålig och för andras välbefinnande direkt skadlig kroppshygien.

Förbud mot turister på flygplatser!

Enär EU med flera som borde veta bättre fullkomligt och totalt misslyckats med att samordna semester- och turistresandet till en på lämpligt vis begränsad tidsrymd som en intensiv vecka i juli, hemsöks våra flygplatser av borttappade och förvirrade turister under flera månader. Varje år (värst är det i september). De lallar runt än hit än dit och så blir det tvärstopp för de inser att de inte vet vart de ska eller så har de bara fått en idé som kräver ett tvärstopp med dragspelsföljder som snabbt sprider sig ut över terminalen och blandar sig med andra dragspelsföljder till följd av andra tvärstopp och förvirrat turistirrande och evighetslångt bligande på flygplatsens som det förefaller att det förefaller turisterna obegripliga informationsskyltar och när de, turisterna, väl vågar ta klivet upp på flygplatsens transportband ställer de sig bekvämt till vänster på detta och gärna med en gigantisk väska vid sidan om sig på det att ingen, ingen, kan komma förbi dem med mindre än att man klättrar över dessa effektiva och förödande trafik- och flygplatsflödeshinder’

.

Vi ser oss nödsakade att med omedelbar verkan kräva ett världsomfattande förbud mot turister på flygplatser! Någon kan möjligen invända, att det ligger i turistandets natur att resa och att flygplatser då kan komma väl till pass. Så är det tveklöst. Precis som en femåring utan vare sig vett eller motorik eller tillräckliga lemmar skulle tycka att vore praktiskt att ha en Hummer eller möjligen en CV90 att köra till förskolan i. Alla som tänker efter lite inser snart hur tokigt detta skulle vara. Lika tokigt som det är att låta turister gå lösa på världens flygplatser.

Musik.

Skördearbetare: komplicerat

Nej, det är kanske inte så komplicerat att vara skördearbetare. Det som är en utmaning är att hitta folk till skörden. Det är komplicerat.

Men låt oss börja med att det inte är komplicerat att skörda. Det är det inte. Den som väl lärt sig att hantera sekatören och att klippa av klasarna i någorlunda samma takt som övriga gänget och utan att få med en massa löv och omogna eller orena druvor har sitt på det torra. Utmaningen för skördearbetaren är att tya. För låt säga 25 år sedan var det sällsynt med skördedagar med temperaturer över 30+. Numer är de legio. Detta beror dels på att det blivit varmare i sena augusti och september (i år nytt värmerekord i september i Frankrike, igen, vad det verkar), dels på att de flesta skördar tidigare i och med att mognaden kommer snabbare. I år inledde vi med en vecka då vi hade 22+ redan 06.00 och 38+ vid lunch. Det är tufft. Går åt mycket vatten. Alla tyar inte. I skrivande stund, en bit in i september, har vi fortsatt över 30+.

Att skördandet är ett tufft jobb bidrar säkert till att allt färre vill skörda. Den där romantiska bilden av ett glatt sjungande gäng som klipper så det står härliga till och drar muntra historier för varandra och äter ur samma gryta på kvällen, det är numer just bara en romantisk bild av något som kanske var, definitivt inte är. Idag är skördandet svett och kanske även både tårar och blod.

Det har blivit varmare och tuffare samtidigt som, så som det alltid varit (ja, även min generation), varje ny generation förefaller vara lite vekare och lite mer bortklemad än den föregående. Fler ömfotingar och ett allt mer utmanade arbete gör att vi vinbönder har svårt att få ihop fungerande skördelag. De flesta gårdar brukar ha ett litet järngäng garvade skördearbetare som de kan lita på. Men för det mesta är järngängen för små för att på egen hand ta in alla druvorna i tid. Så gårdarna ringer runt, talar med arbetsförmedlingen och befintliga medarbetare och kollegor och vänder ut och in på sig själva. Det är med näppe det går att få ihop fulltaliga skördelag. De stora producenterna klarar sig förstås bättre för de kan erbjuda arbete över längre tid, men många av de stora väljer ändå att gå över till maskin. De har råd med det, och de slipper sedan besvären med att jaga in folk varje år.

Någon undrar kanske vart alla studenter och vandrande skördearbetare som fordom fanns en masse tagit vägen? De försvann i samband med att EU för ungefär 20 år sedan införde tydliga regler för vad som gäller för sådant här arbete. Kort sagt satte EU stopp för svart skördearbete. Skälet var nog inte så mycket att få in skatter som att försäkra sig om att de här extraarbetarna var och är ordentligt försäkrade. En god och riktig tanke med ett inte fullt önskvärt resultat.

Musik.

Ett vinnande koncept ser sin morgon randas

”Kriget i Ukraina då?”

”Ja, det är ju också ett problem.”

”Minst lika tungt som reduktionsplikten.”

”Klimatet…”

”Ja, nä vi får säga att det inte pågår ett krig i Ukraina.”

”Då blir folk glada och nöjda.”

”Det är det dom vill höra.”

”Men folk har ju matats med bilder från kriget. Bevis. Det har kommit flyktingar.”

”Det har dom ju med fakta om klimatkrisen också, matats, och det gör ju varken till eller ifrån.”

”Det stämmer. Säger vi att kriget inte är ett krig kommer tillräckligt många ta till sig det.”

”Och flyktingarna, varför skulle vi tro på dom? Dom är ju bara flyktingar, finns ingen anledning att ge dom status som någon man ska lyssna på.”

”Okej, kriget i Ukraina är inget krig. Klimatförändringarna är bluff. Priset vid pump ska var nu som förr. Låter det bra? Vad säger ni andra? Ge mig lite feedback här!”

”Elpriset. Det måste ner. Halveras. Inga mer pengar till den snobbiga kultureliten betalar för det. Folk vill inte ha kultur, folk vill ha billig el.”

”Ja, det är bra, vi lägger till elpriset också. Kan vi ha ett samarbete med Ryssland som ett alternativ till NATO? En ny Warzawapakt. Synd vi förlorat Finland, annars hade vi kunnat göra Östersjön till ett slags innanhav för den nya pakten.”

”Är inte många tveksamma till Ryssland?”

”Billig olja. Billig bensin. Vi slipper Bryssel. Behöver jag säga mer?”

”Nej, det här kör vi på. Inget krig i Ukraina, ingen klimatkris, flyktingar är inte trovärdiga…”

”… inte värdiga alls…”

”… haha, ja, inte värdiga alls, priset vid pump som förr, lägre elpriser och en allmän uppryckning som vi är garanten för. Låter det bra?”

”Okej för mig.”

”Låter som ett vinnande koncept.”

”Japp, det här har folk väntat på och nu ger vi dom det.”

Musik.

Gräsänklingskocken tipsar: Prosecco!

Kom hem efter semestern. Huset hade haft gäster. Någon hade lämnat prosecco. Denna näst intill alltid skit- och förhårtpressadedruvor-beska dryck för gombedövade konsumenter. Vad göra? Testade att slå en skvätt i gräsänklings-tortellinin under själva tillredningsfasen, alltså koket. Mycket lyckat! Ergo, gräsänklingskockens tips: Häll proseccon i maten!

Nu finns det en mindre munter uppföljare till den lycksaliga upptäckten ovan, som skänkt också en meningslös dryck som prosecco en plats i vår vardag. Uppmuntrad – intill hybrisens förblindade brist på insikt – av de framgångsrika försöken med proseccon som, tog er utsände i de övergivna männens lugubra kök sig för att uppgradera den femte dagens tortellinikok med något mer uttrycksfullt. Om proseccon fungerade så bra, hur bra skulle inte tortellinin då bli med en skvätt, nej en rejäl skvätt! smakrik chardonnay från Domaine de Brescou?

Sagt och gjort! Vi kokade tortellinin i lite vatten och en flaska chardonnay från Domaine de Brescou, ett rent och fruktdrivet vin från Languedoc. Gick åt helvete. Ja, det finns inget skäl att hymla. Det gick åt helvete. Knappt hade det börja koka förrän hela huset stank som en vinfabrik i full gång med en varmtappning. Absolut outhärdligt. Måste nu sanera huset innan Hustrun kommer hem. Hon kommer inte bli glad över detta.

Musik.