Stephen Fry: Hippopotamus

Stephen Fry är med sin utomordentligt goda språkkänsla och -behandling en njutning för örat när han till exempel leder QI eller då man får honom i lagom skriftliga doser. När det drar ut på det blir det lätt pratigt och prat för briljerandets skull – det går så geschwint att Fry inte kan hejda sig. Hur briljant detta nu än är får läsaren, i alla fall er utsände i de språkliga ekvilibristernas understundom lätt ekivoka men mer sällan av lapidarism fyllda vardag, i långa loppet lätt nog om det långa loppet tillåts förlängas in absurdum. När Frys över 20 år gamla Hippopotamus nu åter blivit aktuell sedan den filmatiserats och vi därför läst den, visar det sig att nämnda bok förvisso bjuder på språklig briljans en masse och att den trots sömnpillerliknande passager ändå lyckas fånga in den läsare som inte ger upp inför de språkliga nonsensutvikningarna som bara finns där för sin egen skull och för att Fry inte kunde låta bli – varför har redaktörer så svårt att se till så författarna håller sig i skinnet och stryker, stryker, stryker? – men trots detta är den långtifrån ett toppbetyg, för Frys intellektuella status till trots är detta knappast att betrakta som något annat än ett typiskt brittisk vältrande i det egna språket och den egna överklassens behagliga vardag.

God Save The Queen! Queen! Monica Queen! Acid Queen! Dancing Queen! The Queen!

Sparks!

 

Analys av Mellon

Förr i världen, på 1950- och 60-talen, var allting töntigt (om än med viss klass och med rejält kläm och klack i taket). Varmed också Mellon hade sin plats i samhället. 1970-talet var en brytpunkt. Då blandades tönteri med framsynt pop – läs Waterloo, som relativt sett inte var så töntig scenkläderna till trots – och den sakta framsmygande åttaåringsmentaliteten. Under 1980-talet minskade tönteriet, den framsynta popen försvann och åttaåringsmentaliteten började bli påtaglig för känsliga personer. Nästa decennium, 1990-talet sagt så alla förstår, började tönteriet växa ihop med åttaåringsmentaliteten och sedan cirka år 2000 är det det som gäller: åttaåringsmentalitet med ett omgivande tönteri i form av häpnadsväckande käcka programledare, krigsrubriker, 35-åriga föredettingars självrannsakan inför öppen ridå och artisternas tårar sedan de försökt återanvända tidigare bidrag och blivit påkomna.Mello 1964Detta har gett oss dagens situation då de som tittar på program som Mellon, Idol och Let’s dance är åtta år eller är vuxna som gör sina åttaåringar sällskap framför televisionsapparaten eftersom det är ett succéartat sätt att mysa fredag och lördag. Med andra ord är det självklart att artister som sjunger gammaldags svensktopp eller beter sig som om de är närmare 20 än 10 och än värre närmare 30 än 20 inte har en chans.Sean Banan

Tveklöst är dagens situation något positivt. Förr i världen hade åttaåringarna ingen riktigt plats i samhället. De var i bästa fall produktionsfaktorer under tillväxt. Nu kan de styra och ställa och rösta bort gamlingar och sådana som inte tycker att pruttljud är kul på riktigt och de kan tala om för sina föräldrar hur saker och ting ligger till därför att de, och i viss mån Christer Björkman, styr över Mellon.Bollibompa

Aningen bekymmersamma är dock för samhället de som inte är åtta år eller har åttaåringar hemma och som ändå tycker om i Mellon. Kort sagt har de bevisligen inte vuxit ur Bollibompaåldern. Det är i sig inget fel att ha stannat i Bollibompafasen i sitt liv men det kan vara aningen hämmande då man ska lösa världsproblem och sånt. Nu vill inte vinifierat gå så långt som att förbjuda Mellon för det vore som att förbjuda Bollibompa och att vara åtta år och det torde vara tämligen svårt att genomföra och djupt orättvist. Därför har vi bestämt oss för att bejaka Mellon så som vi också bejakar Bollibompa. Däremot tycker vi att sedlighetspolisen ska ha koll på vilka som tittar, röstar och pratar Mello och som inte är åtta år.

Ett varnande exempel sponsrat av Anonyma ABBAister

”Slutet är nära! Sanna mina ord. Satt idag vid datorn och arbetade i bästa välmåga då, plötsligt!, det bara kom över mig, att jag ville lyssna på ABBA Gold – Greatest Hits. Jag togABBA Gold mig för pannan, kände mig yr, såg mig om över axeln, gick ett varv och låste alla dörrar, satte ögonbindlar och öronmuffar på hundarna, släckte ljuset och kröp in i ett hörn där jag blev ett med skuggorna och så. Tryckte. Jag. På. Spelapilen. På. Youtube. Satt sedan där och. Njöt. Diggade the Dancing Queen. Och. Knowing me knowing you. Och. Såvidare. Och. Nu när ABBA-ruset är över känns allt så tomt och jag sitter här med skammens glödheta rosor på kinderna och undrar varför hundarna går runt med öronmuffar.”