Matbloggspriset: Never ending story. Hopefully.

Om inte er utsände bland de prisbelönta och hyllade bloggarnas upplyftande och elektroniska sidor missminner sig, är det i år tredje gången vinifierat nomineras till Matbloggsprisets ”Bästa dryckesblogg” – däremot är det av tämligen naturliga skäl första och sannolikt enda gången det sker 2017.

Det är ytterst smickrande att bli nominerad till ett sådant här pris. Att bli nominerad två, rent av tre gånger, är än mer smickrande. Det tyder om inte annat på viss uthållighet och en hyggligt jämn kvalitet på bloggen över åren. (Låt vara att det också kan tyda på dålig fantasi, bristande kompetens, utvecklingsbar smak eller något annat förskräckligt hos juryn, men det är något som den ovan nämnde utsände å det bestämdaste vill dementera att så skulle vara fallet: Här talar vi om en jury som verkligen kan sina saker! Beviset? Den har nominerat vinifierat inte mindre än tre gånger! Snacka om att ha koll, ytterst finstämd smak, stort intellekt och känsla för det goda i livet. Har dessutom hört att de är helyllemänniskor allihop i juryn.).

I år har, som vanligt, ytterligare två välartade bloggar nominerats: Portersteken (Johan Lenner), en blogg inriktad på öl, och The Sound of Soil (Lena Särnholm), en blogg med natur- och ekoviner i fokus. En uppriktig önskan är att någon av dessa får priset. Det förefaller nämligen vara så att när en blogg väl vunnit så nomineras den inte igen, och hur tomt och tråkigt skulle inte oktober nästa år kunna bli utan en nominering som lyser upp i höstmörkret och ger upphovsmannen ett legitimt skäl att frossa lite i sig själv i offentlighetens ljus?

Nomineringen lyder så här: ”vinifierat varit nominerad tidigare*, senast förra året. Det är en blogg med en öppen branschkoppling och är skriven av en av Sveriges mest kända vinmakare som också arbetar för en vinimportör. Han blandar det lättsamma och triviala med det allvarliga och initierade vilket ger och intressanta samt underhållande*. Det vi gillar med denna blogg är man ofta blir överraskad, får ett skratt men också att det finns utrymme att lära sig något nytt.”

*Jo, det står så, lite lätt anakolutiskt, och som författare till den uppbrutna romanen ”Anakolut” ser jag det som en direkt hyllning inte bara till vinmakaren bakom bloggen utan också till författaren bakom densamma. Tackar särskilt för det.

Pariah. Govan som okej bluesgubbe. Wilson och Govan tillsammans.

Magdalena Ribbing & Anakolut

Nyligen skrev jag här om Hans Alfredsons koppling till mina skönlitterära alster och då särskilt ”(Stadd i) Statisk rörelse”. I dagarna har ytterligare en person som på sitt vis var delaktig på den tiden det begav sig med ”Anakolut” gått ur tiden. Så på vilket vis var Magdalena Ribbing kopplad till ”Anakolut”?

Under åren 1985 till 1986 arbetade jag på heltid som frilansande reporter och i samband med valrörelsen 1985 fick jag bland annat i uppdrag att följa Olof Palme under hans valturné. Så där satt jag plötsligt och skumpade runt i bussar, bodde på hotell, åt surströmming och följde valtal och presskonferenser tillsammans med ett gäng andra journalister: en mix av yngre förmågor och mer garvade skjutjärn och kommentatorer från allt mellan fackpress till de stora drakarna och Sveriges Radio. Till de mer garvade hörde Dagens Nyheters politiska reporter Magdalena Ribbing.

Hur det nu bar sig så bar det sig inte bättre än att vi blev ganska goda vänner under den där resan och som hon just var i färd med att ge ut ”Etikettboken” (tillsammans med Sighsten Herrgård) och jag ”Anakolut” kom vi att tala om böcker i allmänhet och våra egna i synnerhet och i än högre grad än i synnerhet om att få sina böcker förlagda. Jag förklarade då att ”Anakolut” är så annorlunda på grund av det medvetna valet att inte gestalta och att låta språket fladdra iväg på sina håll, för att inte tala om musikhänvisningarna och notsystemet och de många val läsaren ställs inför, att inget etablerat förlag lär se den kommersiella risken vara mödan värd, varför jag tänkte ge ut på eget förlag utan att tala med de etablerade förlagen. Magdalena bad då att få läsa manus och, om hon gillade det, visa för sitt förlag, Askelin & Hägglund. Så fick det bli.

Några månader senare fick jag ett svar från Magdalena och förlaget, som fått läsa manuset av en anonym författare, och det visade sig att förlagets kommentarer stämde till punkt och pricka med det vi talat om och jag förutsett. Med Magdalenas goda minne publicerade jag senare, anonymt, i slutet av ”Anakolut” hennes brev till mig, förlagets brev till henne och mitt svar till Magdalena.

Skälet till att jag publicerade dem – vilket bland annat ifrågasatts av studenter på vissa skrivarlinjer (som trott det var fiktiva brev) jag haft förmånen att få tala litteratur med – var inte att friskriva mig från eventuellt negativ kritik utan att passa på att förklara varför boken ser ut som den gör. Noterar bland annat följande passage, som väl ändå måste sägas vara på pricken (med tanke på att den skrevs 1985, långt före emojier och annat liknande bildspråk): ”… Jag tror nämligen att yngre människor till följd av uppväxten i denna nya tid och detta nya samhälle tänker mer i bilder och mer fragmentariskt och framförallt betydligt snabbare än äldre generationer…”.

Har flera gånger fått frågan om de där breven i slutet av boken har verkliga förlagor och har då alltid ljugit och sagt nej, men ni som följer den här bloggen vet nu bättre.

Musik ur Anakolut. Mer musik ur Anakolut. Sylvian & Fripp som om de gjort musik till Anakolut.

Hans Alfredson & (Stadd i) Statisk rörelse

Min första roman ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med intelligenstestet” (Författares Bokmaskin 1986) delade läsekretsen i två: en som tyckte boken var mycket bra, en som tyckte den var trams. Till dem som tyckte den var mycket bra hörde Hans Alfredson och när jag senare bad honom skriva ett förord till min andra roman, ”(Stadd i) Statisk rörelse” (Gong Gong 1995), hade han den oerhörda vänligheten att göra det. Så här lyder det förordet:

”På utställningen ’Rörelse i konsten’ på Moderna Museet någon gång på 60-talet inhandlade jag mig ett debuskop, d.v.s. en variant av ett vanligt kalejdoskop, där det man tittar på inte består av små olikfärgade glasbitar, som man kan skaka runt mellan speglarna, utan ett utsnitt av verkligheten, som ordnar sig i fantastiska symmetriska mönster.

’(Stadd i) Statisk rörelse’ påminner om ett debuskop fullt av märkvärdiga bilder, Lesefruchte, vildsinta uppslag, ibland nästan gaggigt självupptagna filosofem, sanslösa skämt, dödliga allvarligheter och barnsligheter.

Det verkar som författaren, hans underjag, överjag och en i ryggmärgen sittande iakttagare har träffats med tillgång till gott vin på en fransk filial till Blandarredaktionen och turats om vid skrivmaskinen.

Precis som i författarens tidigare verk ’Anakolut’ saknar den här boken medvetet sammanhang i sin konstruktion, liksom huvudperson och handling. Den är jobbig att läsa! Ibland blir man förbannad – men man kan inte låta bli att fortsätta. Kanske uppnår man till slut den terapeutiska effekt, som texten uppenbarligen har haft på sin författare.

Det förekommer massor av citat från Bloch, Jung och andra, men kanske framför allt från Robert Musil. Ett som inte är med vill jag här anföra (från del 3 av Mannen utan egenskaper):

’ ”Det påstås att han skall vara ett geni” – ”Det var roligt att höra!” svarade Meseritscher. – Vill man snabbt och säkert kunna servera de nyheter som finns, får det nya inte vara alltför olikt det gamla som man redan känner till. Inte ens geniet utgör därvid något undantag, det vill säga det verkliga och erkända geniet, vars betydelse samtiden snabbt enas om.

Annat är det med ett geni som inte alla genast håller för att vara ett sådant! Det har så att säga något fullständigt ogenialt över sig, men inte ens detta har det helt för sig självt, så att man kan missta sig på det i alla avseenden.’

Börja brottas med den här texten! Kanske får du ner den på rygg, om du är stark och har ögonen med dig. Det är inte Kullagulla blir flygvärdinna.

Hans Alfredson”

John Williams: Butcher’s Crossing

När jag skrev min debutroman ”Anakolut” hade jag en tanke om ett slags Dogma-manifest före Dogma-manifestet, eller möjligen kunde man tänka sig det hela som någon form av post-punk-litteratur, fast i mitt huvud handlade det mest om en övertygelse om att all gestaltning, framförallt miljöbeskrivningarna, mist sin betydelse. När Selma Lagerlöf skrev sina epos hade få av läsarna varit i Värmland och många hade inte ens sett landskapet på bild, i vart fall inte i någon större utsträckning. Således tarvades ingående beskrivningar så läsarna fick en rättvisande och levande bild. På 1980-talet, då Anakolut såg dagens ljus, hade de flesta varit i Värmland eller åtminstone sett bilder en masse från landskapet, med andra ord, menade jag, var miljöbeskrivningarna överflödiga och istället för att låta dem stå i vägen för berättelsen var det viktiga att texten fylldes av infall och upptåg och av- och instickare. Något genomslag i litteraturhistorien tycks vare sig de där tankarna eller Anakolut ha fått, och med tiden har jag väl alltmer fogat mig till det som snarare förväntas varför gestaltning understundom dykt upp också i mina texter, och det har känts ganska bra.En som inte låter gestaltningen stå i vägen utan snarare driver sin berättelse genom gestaltningen är John Williams, och därmed tar han med sig miljöbeskrivningarna och personporträtten in i informationsåldern och postinformationsåldern och gör dem till en del av också vår samtid som funnes inte bildförmedling, sociala medier och andra samtidens gestaltare. Och det är såå bra.

Nämnde John Williams ”Stoner” häromveckan. Har nu läst romanen som Williams skrev före ”Stoner”, Butcher’s Crossing. Lika bra den, och dessutom en mer verklig Vilda Västern-historia än de förljugna bilder vi matats med de senaste 100 åren. Här går de flesta obeväpnade och har de ett vapen har de det i byxlinningen, folk är skitiga och luktar illa, saloonen är i grund och botten skittråkig, whiskyn smakar lökspetsad apsvett, nybyggarstaden är mest en bräcklig fasad, buffeljägarna ett psykopatanstruket mördarpack, livet i vildmarken hårt och folk kommer från allehanda håll i världen och lika gärna från Tyskland som från Boston.

Vi får följa unge Will Andrews när han ger sig av västerut, mot äventyret. Han hamnar i Kansas och så småningom Colorado. Han får vara med om en buffelslakt som heter duga och som han själv bekostat och allt skildras på ett mästerligt sätt och det är omöjligt att inte flämta av törst när den lilla gruppen jägare och deras hästar och oxar försmäktar på prärien med uppsvullna tungor och litet hopp eller frysa in i märgen när de överraskas av en snöstorm. Därtill är det helt i sin ordning att förfasas över den urskillningslösa och bestialiska slakten intill utrotningens gräns som bufflarna utsattes för. En äkta västern. Stark läsrekommendation (vi gissar att Inarritu läste Butcher’s Crossing innan har gjorde sin alltför långa film ”The Revenant”; och om inte annat kommer vi få se Sam Mendes version film av Butcher’s crossing framöver, om vi får tro Movie Insider).

Big Country.

Anakolut på McGill University

Anakolut

Anakolut – föremål för ”paper” och föredrag.

Ni som nogsamt följer vinifierat vet att även i de innersta kretsarna av det intellektuella Sverige dväljs likasinnade. Gott så. Nu kan ni, och ni som faktiskt tillhör de innersta kretarna av det intellektuella Sverige kan, förstås, också ni, även glädje er åt att vinifierat via sin debutroman ”Anakolut /-/ mänsklighetens berg- och dalbana och/eller/med  intelligenstestet”, eller, kort och gott, ”Anakolut”, blivit föremål för ett föredrag vid McGill University i Montreal.  För att inte göra en kort historia lång var det den svenske litteraturdoktorn Erik van Ooijen som talade om, bland annat, skillnaden mellan struktur och händelse, och detta gjorde han utifrån ”Anakolut”. Det finns två skäl för mig att blogga om detta: 1. Det värmer Egot. 2. Ni vet nu att det inte är en tillfällighet att vinifierat studeras i Sveriges intellektuella hjärta och ni vet nu, att lika självklart som ni säger att Kobra och Babel är bäst på TV så säger ni att vinfierat är bäst i bloggosfären. (PS kan kanske köpas här.) Gustaf Torstens.