Hans Keilson: Komedi i moll

Enligt många röster är Hans Keilson den störste och bäste författaren vi (eventuellt) aldrig hört talas om – ytterligare en av de där utmärkta skribenterna som hamnar under radarn och blir stora efter sin bortgång, eller, som i Keilsons fall, just före den (han slog internationellt igenom som 100-åring, sedan ”Komedi i moll” översatts till engelska). I Sverige hittar vi nu både ”Komedi i moll” och ”Vedersakarens död”, utgivna på Lunda-förlaget Nilsson.

”Komedi i moll”, som er utsände i de blått böljande och skönt sjungande finlitterära oceanerna fyllda av sant och falskt liv just plöjt, är tveklöst en bok värd att inte gå spårlöst genom historien. Framförallt därför att den bär vittnesmål om hur det är att vara jagad fast man inte gjort något annat än att födas på fel plats vid fel tidpunkt i historien och om hur det är att tvingas leva gömd. Vi får också en bild av vad det innebär att hålla en jagad medmänniska gömd hos sig. Språket är sparsmakat, tempot som sig bör ganska makligt. Omfånget tilltalande (<150 sidor). Det gör att texten blir effektiv och varje sida ett nöje att ta sig igenom.

Värt att tillägga är att Hans Keilson var tysk och jude. Under andra världskriget levde han enligt uppgift själv periodvis gömd hos andra och han var också aktiv som motståndsman i Holland. Efter kriget var han framförallt verksam som psykiater och kom att, enligt bokens författarpresentation, företrädesvis arbeta med traumatiserade barn som förlorat sina föräldrar. Tydligen en inte bara utmärkt författare (värd att upptäcka) utan också en fin människa i ordets rätta bemärkelse.

Musik!

LL Tavel 16 blendad!

I november förra året röstade en majoritet av Sveriges vinskribenter fram ”årets viner”. Bästa rosévinet i landet blev Les Lauzeraies 2015, nr 2724, 110 sek. Ett val som er utsände bland de rosaskimrande vinernas himlar och helveten kunde gotta sig rejält åt. Dels innebar det att landets early adaptors fattat att rosévinets kvalitet inte sitter i färgen och att såväl ljusa som mörka roséer kan vara bäst och sämst. Dels innebar det att ett vin som jag haft äran att slutblenda fick en riktigt fin utmärkelse.Jag har haft uppdraget att blenda det här vinet sedan det gick över till att vara ekologisk för några år sedan. Det innebär att urvalet som finns att tillgå för slutblenden kraftigt beskurits eftersom de ekologiskt certifierade fälten hos producenten blott är en bråkdel av helheten. Nu tror jag inte att detta på något vis påverkat kvaliteten negativt och om inte annat borde utmärkelsen ”Årets rosé” i Sverige i fjol och ett flertal medaljer i tävlingar för ekologiska viner borga för det. Tilläggas här ska för övrigt att producenten, Les Vignerons de Tavel, som helhet är certifierad enligt principerna för hållbart jordbruk/integrerad produktion. Det innebär att den version som säljs av Les Lauzeraies i Sverige både är ekologiskt certifierad och tillverkas enligt principerna för hållbart jordbruk (som ställer högre krav på utrustning, spolplattor, vattenevakueringen med mera än det ekologiska regelverket).Hur är då årgången 2016, är den lika bra som 2015? Ja, rent krasst och objektivt – tror jag klarar vara objektiv och krass – är 2016 bättre. Årgången 15 var rent generellt svår och otymplig när det kom till rosévinerna. Vinerna utvecklades fort – därför gillade säkert många de nysläppta roséerna våren 2016… – och hann bli baktunga och börja tappa frukt innan säsongen var över. Undantag finns självfallet och ett av dem är Les lauzeraies 2015, det som blev ”Årets rosé” i Sverige i fjol. Skälet är att det vinet, i likhet med mycket annat i Tavel, görs för att utveckas över tid. Nackdelen med det kan vara att de här vinerna är lite svårtillgänglig i början. Å andra sidan utvecklas de väl över tid (prova gärna årgången 2015 nu – den finns fortsatt att köpa i Sverige!).Jaja, men mer i detalj, hur är 2016??? Den är som 2015 med ett stänk 2014. Med andra ord en hel del rund och tillgänglig frukt, som gör vinet tillgängligt på ett tidigt stadium (som 15) men också med ett inslag av mineral (14) och en bättre struktur och djup än 15 till stor del sprungen ur en bättre syra och naturlig balans. Årgången 2016 av Les lauzeraies Tavel släpps i Sverige senare i vår, sannolikt i slutet av april/början av maj.Idag lyssnar vi till hela klassiska Till dej med Miakel Ramel och hela klassiska Latin kick med Cal Tjader samt kör en repris på Schönbergs underbart vackra Verklärte Nacht för er som missade den i inlägget om Wittgenstein därför att ni inte orkade läsa hela inlägget.

Sten Andersson: Filosofen som inte ville tala

Den uppburne och av somliga ifrågasatte filosofen Ludwig Wittgenstein gav ut en bok, Tractatus logico-philosophicus, men han skrev ständig, och kanske går det att säga att han också skrev Filosofiska undersökningar. Fast den texten blev han aldrig riktigt klar med, aldrig nöjd med, trots decennier av arbete. Nu har emellertid både den och en rad andra böcker kommit ut i Wittgensteins namn då det funnits pengar, och i någon mån ära, att tjäna på en bok i den store filosofens namn. Således har ett antal personer ägnat sig åt att foga samman de tusentals tankar, noteringar, aforismer och ”anmärkningar” som Wittgenstein klämde ur sig och samlade på hög. Dessutom har vissa av hans föreläsningar, som kanske egentligen var att betrakta som funderingar, utkast och experimentella ballonger kommit i tryck sedan mindre nogräknade lärjungar och förläggare sett ett värde i dem.

Om allt detta har Sten Andersson skrivit en lång bok. Minst 300 sidor för lång. Det blir pratigt och det upprepas. En redaktör på hugget kunde ha hjälpt till att styra upp det hela. Nu är boken likväl läsvärd då Andersson kan sin filosofi och sin Wittgenstein och då han är lagom ambivalent i sitt förhållningssätt och då han avhandlar allt med ett lätt anslag och ett visst mått av humor och en befriande respektlöshet. Således rekommenderas den här boken trots sitt onödiga omfång. Förmodligen får den hugade söka den på antikvariat, bibliotek eller kanske bland fjolårets reaböcker. Köpte den själv på förra årets rea för 79 pix, vilket inte bara är billigt per sida utan också för en läsvärd bok.Men Wittgenstein då, vad med honom? Jo, han verkar ha varit en social katastrof men ganska snäll också fast elak mot de unga herrar som följde honom inte bara på rummet utan också ville se galna ut och gå i säckiga kläder och mumla dunkelheter. Han samlade medaljer på hög under första världskriget då han försökte döda sig själv mest för sin egen skull och i mindre utsträckning för kejsaren och Österrike-Ungern. Och så vidare. Ett levnadsöde värt en bok.Hans filosofi finns samlad i Tractatus och mer behövde han väl inte skriva. I Tractatus framgår tydligt vad allt handlar om och att det väsentliga är det som vi inte kan sätta ord på, bara handling. Säkert har även den som är måttligt road av österrikiska filosofer och filosofi över huvud taget någon gång hört ”Wovon man nicht sprechen kann, darüber muss man schweigen” (om det man inte kan tala, måste man tiga).Således gav han bort alla sina pengar, vilket inte var lite då han var en av Europas rikaste personer (!), och så försökte han likt idolen Tolstoj leva ett anständigt och moraliskt oantastligt liv. Det gick sådär. Till exempel när han ger sig ut som nydanad lärare med en rejäl krigspsykos och spöar upp sina elever, särskild de som inte förstår så bra och allra mest särskilt flickor som inte fattar. Med tiden flyktar han Österrike och upprörda föräldrar och hamnar i Cambridge, där han varit redan före kriget, och där blir han professor utan att ha några akademiska kvalifikationer och på den vägen blev det.Han lever i ett slags armod men blir väl omhändertagen av alla från Keynes via Moore till sina fortsatt stenrika systrar. Inte så att han får pengar, det vägrar han ta emot, men han får mat och husrum och professurer och vad han nu kan tänkas behöva. Tveklöst ett tappert försök att bli en modern Diogenes som måste beundras – få hade klarat av att tillintetgöra sig lika bra som Wittgenstein; snarare är det på andra områden hans moraliska kompass emellanåt falerar (som när han spöar upp sina elever) och hans etik som estetik blir inte alltid så vacker eller lätt att vare sig ta till sig eller leva, något som för övrigt ställs utom allt tvivel då Wittgenstein tar på sig rollen som arkitekt och ritar ett palats åt sin syster Gretl, ett palats som ser ut som det gamla fängelset i Visby ungefär.Wittgenstein tyckte att han kunde det mesta och han förefaller också ha haft en oerhörd receptiv förmåga; han lär sig snabbt både det ena och det andra, bland annat att operera bort gallstenar, vilket gör att han ligger vaken, utan bedövning, och ger råd åt de läkare som opererar honom för gallsten… Han kan också rita maskiner och uppfinna saker och en massa annat, på det stora hela taget verkar han ha så lätt att lära att han inte orkar lära, i alla fall inte allt, det är också skälet till att han blir professor i filosofi i Cambridge utan att egentligen ha koll på vare sig filosofins historia eller de stora filosoferna – å andra sidan skriver han i Tractatus att allt vad de, och han själv, kan tänkas ha att säga av självklara skäl, förklarade i Tractatus, är nonsens för det som skulle vara annat än nonsens det kan (ju) inte sägas. Och det kan man knappast motsäga, bara tyst instämma i.

Arnold Schönberg!