Premiär: Maison (Philippe) Renard

Så här: I över 20 år har olika alkoholkapitalister frågat mig om inte jag vill sätta mitt namn på en etikett så de kan tjäna pengar på det. Med tanke på att tanken alltid varit att även jag skulle få en liten dusör är det bara idioter och sådana som tror att de inte är idioter, alltså dubbelidioter, som tackar nej till sådant där. Men det har jag gjort. Dels då på grund av de mentala gåvorna, med vilka fru Fortuna varit mig onådig, ja rent av gniden, dels på grund av att jag inte tror på idén och dessutom tycker att alla kändisviner, och särskilt som i mitt fall D-kändisviner, är fånerier avsedda att beveka människor som känner sig villrådiga och framförallt ynkliga i sitt närmande till rusdrycker som vin.

Bort med mitt namn alltså. Men kan det inte vara bra med en serie viner som ger en viss garanti för konsumenten, som, handen på hjärtat, nästan alltid är lite borttappad? Och kan då inte jag stå som garant för den garantin? Jo, förutsatt att jag får oinskränkt makt avseende urval och annat väsentligt. Det fick och har jag. Bara att köra alltså. Fast det har tagit ett par år från beslutet till lanseringen av serien och de första vinerna i den. Men nu är vi där!

Först namnet: Ja, något ska det ju heta. Och det ska vara ett samlingsnamn för ett halvdussin franska viner, som drivs som vilket annat franskt vinhandelshus (”negociant”) som helst. Himla svårt. Blev till sist Maison (heter ofta negociant-firmor) Philippe (franskt) Renard (visst betyder räv, men i det här fallet talar vi om det gamla navigationsinstrument ”renard”, en kompass som fransoserna behagade segla efter en gång i tiden). Nu struntar vi i namnet för det kan aldrig bli riktigt bra, även om det ändå låter ganska bra: Maison Renard (Philippe används bara ibland, blir lite långt). Uttalas Mäsong Rönar eller Majson Renard, det går också bra.

Så vinerna: Maison Renard arbetar uteslutande med franska viner. Det är en ”bussole du monde du vin Français”, en kompass som hjälper oss att navigera i den franska vindjungeln, fylld av obegripliga och outtalbara ord. Nu lanseras de första vinerna, om en månad kommer ett till och fram i vår ytterligare något. Och så där håller det på. I alla fall till dess ”bas-portföljen” är på plats – den består för övrigt av (högst) sex viner i prisklassen 119-149kr. Ovanpå det kommer vinhuset Renard då och då släppa mer exklusiva viner i små volymer. Det första slika vinet presenteras härunder.

Garantin: Ja, det är som vilken annan meningslös garanti som helst som ni betalar för när ni köper en mobiltelefon eller tar en treårs-försäkring på en konsumtionsvara som kommer paja inom 11 månader på grund av ett fel som inte täcks av garantin, som ni för övrigt måste betala avtalstiden ut. Det är alltså jag som letat upp Maison Renards viner och i förekommande fall blendat, kanske rent av vinmakat, dem. De är med andra ord fullständigt nedkladdade av min vinmakarhand. Och det ska vara en garanti för er… Det är kanske lite tunt men bättre än inget, och jag skulle inte släppa på ett vin om jag själv inte tyckte att det nådde de överdrivet högt ställda kriterierna jag hittat på att Maison Renard måste leva upp till (något som för övrigt försvårat min vardag avsevärt och är något jag ångrar djupt).

Vinstilen: Tanken är att Maison Renard ska arbeta med i första hand franska klassiska vinområden, och att vinerna, på gott och ont, väl ska avspegla sitt ursprung. Och de ska vara rena och hellre strama än flabbiga. Vin för vuxna.

Först ut: Är två viner, beställningsbara på Systembolaget sedan nu.

1.Maison Renard Bordeaux 2022, nr 54496, 119kr. Ett ursprungstypiskt vardagsvin från Bordeaux, förhoppningsvis med både områdets typiska strävhet, stringenta struktur och lätta oginhet parad med ett mer modernt inslag av tillgänglig frukt. Till söndagssteken och varje gång vintarmen skriker Bordeaux samtidigt som plånboken lyser röd av varningslampan som säger att det är långt till lön. OBS! buteljerades sista veckan i november, kan behöva ett par månader för att hitta tillbaka till sig självt efter den omtumlande upplevelsen (för att inte tala om transporten).

2.Maison Renard Bordeaux Malbec 2022, nr 53875, 179kr. Att säga att en ren malbec från Bordeaux är något ursprungstypiskt är kanske att ta i, och det är det som gör Maison Renard så spännande, för vem annars håller vinnördarna med en ren malbec från Bordeaux? Nej, just det. Finns dock ett aber: volymen är begränsad; Maison Renard Bordeaux Malbec är ett av de där vinerna som ovan nämns som bara lanseras då och då och i en mindre volym, ett slags tillfälligt sortiment i vinhandelshuset. Nog av. Maison Renard Bordeaux Malbec bjuder både på ”bordeaux” och renast tänkbara ”malbec”. En tämligen unik företeelse på flaska. Det här är så violmumsigt att det går bra, rent av är svårt att inte, trycka i sig vätskan pronto, men det kommer, förstås, vara ändå bättre till det grillade våren och sommaren 2024. Fast då kommer det vara slutsålt. Sedan länge. För i motsats till vad som ovan kan antydas i övertydligaste laget är inte konsumenten i gemen dum i huvudet.

Musik.

1992 Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande

Vinfolk på besök. Värsta sortens gäster. Förväntar sig alltid något. Tog en titt i vinkällaren. Något imponerande. Hm. Men också kass. Så det inte känns alltför svårt i snåltarmen. Ah! En Pichon-Comtesse från 92! Underbar producent med en av de mest rent fruktdrivna profilerna i Bordeaux. Och en fruktdriven årgång. Utan lagringspotential. Perfekt. Bör vara stendött. Men ingen kan säga att vi inte försökte.

Vinvännerna på plats. Sitter där med sina dreglande käftar och förväntansfulla blickar som de försöker gömma bakom lismande och falsk klingande monologer om att de verkligen inte förväntar sig något speciellt. Det blir så bra med plonkvinet från Carrefour hehe. Lögnare.

Jag drar fram Pichonen. Säger lite ursäktande att det är ju 30 år gammalt så vi får hoppas på det bästa. Åååh, sitter de och ojar sig. Till sig i trasorna över både vinvalet och åldern på vinet. Har tydligen ingen aning om att 1992 Bordeaux är som 2002 Bordeaux. Frukt och mums över kort tid. Definitivt inte 30 år.

Öppnar flaskan. Tänker ta ett sniff för showens skull och förbereder mitt planerade tal om att oj så bra det ändå håller ihop, en sådan lycka att få dricka ett så fantastiskt vin, så läckert moget, oxiderat?, nää, stendött?, nä vet ni vad, det här är ett moget vin i sin prydno. Äsch, strunt i talet och sniffet, lika bra att servera vinet med en gång. Varför dra ut på plågan?

Skänker i glasen. De snikna girigbukarna hinner sniffa före mig. De tittar saligt på varandra. Helvete! Ett snabbt sniff. Vinet är fullkomligt fantastiskt! Förefaller helt ovetande om att det dels är 30 år, dels en 92:a. Ett av de bästa vinerna på länge. Väldigt länge. All Comtesse-frukt och allt det bästa från 92 sitter där som en smäck och Hustrun ser hur det glittrar av saltvatten i mina ögon och vet vad jag tänker, säger bäst av allt är att det inte alls tagit smak av korken så som många gamla viner gör och någon korkdefekt eller annan defekt är det verkligen inte fråga om… just när hon säger det där sista glor hon hotfullt på mig som om hon läst mina desperata tankar om att ljuga ihop en trovärdig historia om att vinet är defekt och att vi nog gör bäst i att gå på plonkvinet istället. Jag sveper mitt glas och ser mig om efter flaskan för att snabbt fylla det till brädden. Men nej! Hustrun håller på att slå på mer vin åt gästerna som sitter där och slickar sig om munnen och ler så där ondskefullt som bara den kan göra som just lurat till sig ett vin den absolut inte skulle ha.

Musik.

Château Calon-Segur 1990

Bordeaux. Namnet är legendariskt i vinvärlden. Jämte Champagne och Bourgogne ett av historiens tre mest influensrika vindistrikt någonsin. Under lång tid dominerade vinerna härifrån, både i kraft av kvalitet och kvantitet. Ingen stjärnkrog utan en diger avdelning för Bordeaux på vinlistan. Inget modernt Kalifornien eller Australien (och alla andra ”nya”) utan Bordeaux, dess druvor och vinifierings- och lagringsmetoder. Men. Hur många dricker Bordeaux idag?

Talar vi om toppvinerna, alltså alla Grand Cru i Medoc och de bästa i de andra delområdena, är vi säkert många som gör det. Här håller Bordeaux ställningarna, och med hänsyn tagen till hur priserna gått genom taket på så många andra håll är det låt vara dyrt men jämförelsevis inte tokdyrt. Dessutom går det fynda.

Tittar vi istället på de enklare vinerna befinner sig Bordeaux idag i ett väldigt utsatt läge. Kort sagt är vinlagren betydligt större än efterfrågan. Detta har lett till att många vinbönder hamnat på obestånd och nu kräver väl tilltagna (statliga) ersättningar för att de ska rycka upp sina vingårdar och ersätta rankorna med annat. Alltså samma medicin som för snart 30 år sedan blev en väckarklocka för jätten lite söder över, Languedoc-Roussillon.

Just Languedoc-Roussillon och uppryckningen där – både av rankor och kvalité – är ett av skälen till att Bordeaux har problem idag. Medan bönderna söderöver tog tag i saken en minut över tolv och genomförde radikala förändringar och förbättringar och snart började göra bättre viner än de lite mer nordliga grannarna, har kollegorna i Bordeaux bara börjat inse att de – till och med de, Bordeaux! –  står inför en utmaning och att de måste göra något åt situationen.

Kort sagt har producenterna av ”bordeaux générique”, små som stora, alltför länge levt på namnet och missat att konsumenterna fått andra preferenser.

Detta är förvisso sorgligt men också något som händer varje gång någon som har något att sälja blir för bekväm. Det gäller att hänga med. Glädjande nog har en del insett vad klockan är slagen och med det följer en mer realistisk syn och därmed för oss konsumenter mer tilltalande priser och stilar. Här talar vi inte längre om lätt uttorkade och smått brett-anstrukna viner, extraherade och emellanåt också ekfatslagrade som saknade vinmakaren inte bara lukt- och smaksinne utan också marknadsinsikt och verklighetsnärvaro. Istället bjuds vi tämligen lättillgängliga och fruktdrivna viner.

Det är bra. Bra är också att vi har alla toppvinerna från Bordeaux för de är, som de alltid varit, så bra så bra. Förhoppningsvis får alla nytillkomna vinnördar chansen att upptäcka detta, att prova låt säga en Château Calon-Segur 1990. Egentligen ett väl varmt och torrt år men oj vilka viner de bästa fick till! Nämnda vin är en favorit från året. Redan som ungt var det galet bra och det är i denna dag alldeles underbart (ja, här tarvas larviga ord och honungslen och tårdrypande sirap!): 110% Bordeaux med alla attribut på rätt plats och, efter 32,5 år, en läskande frukt som sitter precis där den ska för att vinet ska kännas fullt ut levande och varandes vid god vigör och ett utmärkt ackompanjemang till en förstklassig fläskfilé, en dito gratin dauphinois och en dito bea.

Länge leve Bordeaux!

Musik.

Château Beauregard 1993

På 1990-talet, innan ”vi” (Domaine Rabiega/Vin&Sprit) arrenderade Château d’Esclans och tiden tog slut och blev övertid, satt jag med i diverse provningsgrupper i Frankrike och på annat håll. Inte minst provade jag med det trevliga gänget på GaultMillau. Vår relation började med att Pierre Crisol och Jacques Dupont kom förbi Domaine Rabiega i samband med en rundresa i Côtes-de-Provence. De provade våra viner och, skulle det visa sig senare, de blev förtjusta i ”min” syrah från 1990 – åren 88 och 89 hade jag stöd av en lokal konsulterande önolog, 90 var första året jag styrde allt själv. Det där ledde till att Domaine Rabiega/Clos Dière (vinet gick under det namn vi skapat för de nya, mer seriösa vinerna från Rabiega, Clos Dière) bjöds in till GaultMillaus vinolympiad för syrah-viner i Bordeaux. En tävling där merparten av världens stora syrah-producenter deltog. Clos Dière slutade trea och slog bland annat namn som Jaboulet, Guigal, Clape, Henschke och Grange. Detta ledde i sin tur till att jag några år senare utsågs till ”Vigneron de l’Année”, sedan andra Clos Dière-viner gjort bra ifrån sig i provningar på annat håll.Ja, det kändes bra att få skryta lite här ovan, men det finns en poäng, för det här att GaultMillau och jag hyste ömsesidig respekt för varandra gjorde att vi ofta kom samman för att prova vin och, bäst av allt, det hände att Jacques eller Pierre tipsade om grejer de upptäckt under sina resor. Ett sådant tips var Château Beauregard årgång 1993. En årgång som många dissade utan att riktigt ha koll och andra vände ryggen utan att se helheten. Frågar ni mig så gjordes en hel del godis det här relativt varma året, och det till högst resonabla priser. Bland annat Château Beauregard.I samband med en traditionell söndagslunch – svenskar i förskingringen ni vet, samlas för att äta ärtsoppa eller söndagsstek och minnas Erik XIV (soppan ju!) och hylla det svenska skidundret på damsidan – drogs så ett gäng Beauregard idag. Har denna 93:a, året ok men kanske inte alltid lagringskapaciteten, hållit ihop? Uppriktigt sagt: Tror någon på fullt allvar att det här inlägget skrivits om det inte var så att vinet var äckligt bra? Ja, äckligt bra för er som inte får dricka det. För oss som faktiskt njutit det i klunkar fyllda av glädje och kvartssekelgammal merlot (och cabernet franc) snarare väldigt bra. Klassisk Pomerol. Snygg. Inga Parker-fasoner. 12,5% (traditionell skörd alltså). Mogen, så klart, och det på bästa vis. Lite vek men framförallt läcker merlot (och cab franc) i sitt esse. Allehanda frukter, fudge och kola, balans, elegans och allt det där andra som en klassisk klassiker ska ha , ja till och med ett litet anslag av flyktig syra som förhöjer upplevelsen. Faktiskt rent av ren, vilket gammal Bordeaux trots Peynaud och som bekant inte alltid är. Tack GaultMillau!

The Kinks.

Vintips!

Svepte häromdagen igenom någonstans runt hälften av importören Terrific Wines viner och hittade där några fynd jag vill tipsa alla HR särskilt om. Möjligen kan någon sur och högst sannolikt dessutom rälig – detta i och med att sur- och rälighet går hand i hand av det uppenbara skälet att den sure förr eller senare också blir rälig (i förekommande fall kan det vara tvärtom så att den rälige blir en sur fan, men det är inte ödesbundet på samma sätt; bevisligen finns det massvis av räliga människor som på intet vis är sura medan sura människor antingen är räliga eller på väg att bli det) – individ invända ”men, du är ju kopplad till Terrific via dina åtaganden i livet, du du du du ber för din sjuka moster!”, japp så är det och passar inte det så finns det massvis av vinspalter som verkar vara objektiva men som i själva verket är reklam och så finns det i sammanhanget ett ytterst litet fåtal spalter som, tro det eller ej, står så obundna en kritiker nu kan stå i sitt förhållande till omvärlden. Nog av, till saken: tips! Vad tyckte jag stack ut så positivt att jag inte kan avhålla mig från vilseledande konsumentupplysning? Jo, detta:

Château Bellevue La Randée 2015, nr 71155, 109 sek (en ärlig, terroirdriven bordeaux för 109 spänn, är det möjligt? yup, släpps i beställningssortimentet på måndag (1 oktober), god att dricka nu). Mullineux ”Syrah” 2016, nr 95608, 219 sek (att Andrea och Chris Mullineux gör röjarbra viner vet vi sedan en tid, och här har vi en syrah som är så mycket syrah att det bara är en tidsfråga innan Cyril Ramaphosa kommer tilldela Andrea, som är jänkare och därmed kan få priset, Order of the Companions of O.R. Tambo, släpptes i ett begränsad antal i ett begränsat antal butiker för en tid sedan, beställ nu, missa inte, oerhört mycket syrah för i sammanhanget en liten peng – jag vet, jag har kommit trea i Vinolympiaden för syrah-viner och kan det här med syrah, vilket jag skulle påpeka i sammanhanget om jag inte var så ödmjuk).

 

När vi är inne på ämnet syrah, stod sannolikt också för den som inte är lika hårt syrah-skruvad som er utsände i de av såväl morgon- som kvällssol rhônande druvornas egensinniga vingårdar Domaine Combier ut. ”Cuvée Laurent” 2016, nr 70422, 169 sek, Crozes-Hermitage 2016, nr 74696, 199 sek och Clos des Grives 2016, nr 73722, 399 sek (samtliga ok att dricka nu samtidigt som de alla vinner på att lagras, men se upp med syrah-tunneln på Clos des Grives, så välmatade syrah-viner brukar vara utmärkta de första tre åren efter skörden sisådär för att sedan gå in i en tunnel och komma ut som magnifika exemplar när de är någonstans upp emot tio år).

Vidare erbjöd provningen ett utmärkt tillfälle att spana in olika stilar av pinot noir. Jag tipsar om två sinsemellan mycket olika. Först ut är den oerhört mumsiga och lättomtyckta Ponzi Tavola Pinot Noir 2013, nr 74091, 269 sek (börjar få fin mognad nu, den som inte tycker om det här har antingen dålig smak eller fel eller är bara dum), mot den godingen ställer jag dess motsats, en stram, disciplinerad och framförallt nyklassicistisk skönhet från Bourgogne: Ladoix Premier Cru ”La Micaude” 2016, nr 74614, 399 sek (den som inte gillar det här behöver inte ha dålig smak eller vara dum, men den har fel och behöver träna mer, drickbar för nyklassicismens tillskyndare, övriga bör lagra det några år).

På tal om nyklassicistiska viner så har den här tidigare omskrivna champagnen Waris Hubert ”Albescent” Blanc de Blancs Grand Cru, nr 74767, 399 sek, mognat fram lite mer gäddhäng och muskler på den från början vackert skelettliknande konstruktionen och blivit både stilig och elegant, fortsatt inget för klåpare och amatörer, men ack så bra för er som gillar stramhet, syra och studs i stussen, drick nu eller lagra flera år och se den få en liten dubbelhaka och fördubblat midjemått och hyggligt bastanta vader.

Sist men inte minst, från Rheingau, Weingut Achim von Oetinger, kul snubbe, bra viner, väljer två: Jott Alte Reben Trocken 2016, nr 73199, 179 sek (ingen nämnd ingen glömd tror det här är riesling eller så, men det är mestadels… Müller-Thurgau!… bra vin att servera skitnödiga som mår dåligt av att gissa fel, dessutom gott), Hohenrain Riesling Grosse Gewächs 2015, nr 78307, 379 sek (inbjuder inte till analys, därtill är njutningen för stor, drick nu eller låt den växa som mossa i källaren ett par år).

PS Ny årgång av Girard Old Vine Zinfandel 2016, nr 22337, 199 sek (kanske den snyggaste årgången hittills av det här ytterst smakrika och ändå i strama tyglar hållna zin-vinet från Marco di Giulio – få vinmakare klarar som han att balansera på slak lina…).

Musik! Repris.

Osäkrad vinfrossa

Häromdagen gick säkringen på Twoson-kollegan och det ledde till en vinfrossa av hyggliga mått. Då er utsände i de yviga och väl tilltagna frossornas prunkande trädgårdar med sina dignande fat av frukter och legender kände ett djupt ansvar mot alla HR:are att ställa upp då nöden kallade och delta i den här frossan så att någon kunde sprida informationen om den för att säkerställa att den inte går någon avundsjuk näsa förbi, ställde den nyss nämnde sig än en gång till HR:arnas tjänst, bet ihop och genomförde, med viss bravur, övningen. (Allt på magnum såvida inte annat anges.)IMG_1344

Frossan inleddes med halvchansningen 1959 Moët & Chandon, ett fantastiskt vinår i största allmänhet och den här vintage-varianten från M&C var precis lika bra som husets vintageviner plägade vara på den här tiden, kort sagt en stor upplevelse med sina urläckra mognadstoner, de där som bara riktigt gammal champagne kan få, understödda av en imponerande syra och mousse, en livlig krabat som alla bubbelälskare borde få njuta en gång i livet.IMG_1355

Öppningen ställde krav på det kommande vinet, som lämpligt nog var en Dom Perignon från samma hus som ovan och det likaledes utmärkta året 1988. Tyvärr var den flaskan lite lätt störd av korken – inte defekt, störd – men även utan detta för den griniga näsan irriterande inslaget hade det här i grunden utmärkta vinet inte någon chans mot sitt äldre syskon. Således snabbt till en 1989 Clos des Goisses, som, som sig borde, uppvisade en rejäl syraskjuts och bra spets i doften, bra. Den inledande magnumskumpa-delen av frossan avslutades med en 1983 Salon Blanc de Blancs ”Le Mesnil”, som aldrig varit er utsändes bland de hajpade bubblens högljudda och följajohniga berg- och dalbana vinkopp, säkert bra för den som gillar den kraftfulla och aningen klumpiga husstilen.IMG_1360

För att inte rusa iväg blev det också en 75 cl-butelj av Pol Rogers gamla prestigebubbel (nedlagd 1988) ”PR” från 1986, mycket bra, mycket god, tur Winston Churchill finns kvar… samt en 75 cl-butelj Dom Perignon från 1969, ett vin som uppvisade fin mognad och fortsatt full form, utan att nå 59:ans ovan nivå (men det är mest ett uttryck för hur överjävlig 59:an var ska ni som aldrig kommer få dricka den veta).IMG_1366Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.IMG_1363

Äntligen lite DRC! Detta mänsklighetens livsluft, dess räddande elixir och det som visar varför människan behöver kultur och skönhet för att överleva som ras. Nu ställdes en Romanée-st-Vivant mot en La Tache. Båda från 1982 och 75 cl. Inledningsvis skrek RsV så mycket elegant och tydlig pinot att La Tachen kom av sig lite, men när den väl fått ordning på stämbanden var det inget snack om saken. Bäst fick på tafsen av bättre än bäst. Hatten av för det där vinodlandet och –makeriet de ägnar sig åt på DRC!IMG_1365

Finns det då alls något vin som kan följa upp det nyss nämnda? Det gjorde det faktiskt! En 1953 Château Mouton Rothschild var i ett så bländande och urgott skick att det för en stund blev knäpptyst runt bordet (och då ska ni veta att vi var många pratglada egon som satt där och spände oss); endast njutningsfullt sörplande och pinsamt hulkande från dem som inte kunde hålla tårarna tillbaka hördes. Satan i gatan! Ett råd: tacka inte nej om någon vill bjuda dig på ett glas 53 Mouton (men kräv magnum).IMG_1366

Efter det nyss nämnda gick det inte att gå vidare så vi gick tillbaka till Gå och tryckte i oss en magnifik 1983 Chateau Montelena (75 cl) i bästa form och hög mumsfaktor och med många år framför sig om man kan avhålla sig från att dricka eventuella flaskor i vinkällaren; denna följdes av en 1970 ”Martha’s Vineyard” från Heitz Cellars (75 cl), ett vin som aldrig varit min grej och inte heller var det nu, men alla som gillar skadade viner satt där och ojade sig i vanlig ordning ity det var inget fel på vinets form, bara vinet.IMG_1368

Äntligen port! 75:or så klart. Först en utmärkt Fonseca Vintage Port från året som vägrar växa upp, 1963. Överflödigt nämna att inte heller den här flaskan var mogen, men ack så god. Och imponerande. En stackars 1970 Graham’s Vintage Port som skulle matcha 63:an blev lite tunn i sammanhanget och fick därmed också lite väl påtaglig sötma, vilket å andra sidan inte är detsamma som att det inte var en njutning.IMG_1370

På tal om sötma. Kommen så här långt fick Twoson-kollegan plötsligt för sig att låta Barsac utmana Sauternes, som om det inte var samma sak, men jag håller på Twoson-kollegan, det är inte alls samma sak, och som vanligt vann Barsac den här kvällen också. Medan 1971 Château d’Yquem i vanlig ordning spelade med sina obalanserade och imponerande muskler dansade en fjäderlätt och elegant Château Climens som en prima ballerina hängandes uppochner i gommen, upplyst av Bacchus gudomliga spotlight.IMG_1344Sängdags och vad är väl en bättre sängfösare än en 1996 Pol Roger ”Sir Winston Churchill”, ett vin med skrämmande hög wow-faktor.

Långredagsfrossa & påsktribut

Påsken kräver sin tribut och för att göra högtiden till viljes har er utsände bland de högtidsfirande festprissarna både offrat sig och ställt upp än en gång då Vinvännen Göran i Cannes kallat och, dessutom!, skrivit en tribut till Påsken. Först en rapsodisk genomgång av Vinvännens Göran i Cannes vinutbud som i år inte var helt olikt fjolårets vilket gav oss tillfälle att se vad som hänt med våra näsor det senaste året och i förekommande fall vinerna.IMG_2202

Vi som drivna av en djupt liggande känsla för snyltfeeling kom långt före alla andra fick oss till livs först en Bollinger R.D. 1982 (väldigt gul, väldigt väl mogen, tyvärr) och sedan en Agrapart Avizoise (fantastiskt bra, läcker syra, rent, fräscht, hejhopp!).IMG_2204

När så småningom de andra mindre snikinriktade gästerna dök upp kom en spann med lite jeroboamer från Louis Roederer fram (mycket bra, ungt, friskt, fräscht, fruktigt, läckert, trots att det kom efter den urläckra Agrapart Avizoise som inte är så kul att komma efter).IMG_2220

När den obligatoriska Långfredagschampagnefrossan avslutats skred de flesta till bords med viss värdighet medan andra, ingen nämnd ingen glömd, kastade sig över vinbordet och gick lös på det som fanns där och den som gjorde det fann då saker som två gamla, fina Clos Dière (03, förvånansvärt fin utveckling senaste året, börjar mogna lite nu och har fått en för vinmakaren överraskande tydlig och snygg druvkaraktär (syrah) – vi talar trots allt om det överdådiga året 2003… – alltså bra att dricka nu , låt vara den håller flera år till, aningen eldigt slut från året, dock blott 13,5 % och snygg balans och struktur vilket vi måste applådera oss själva för ett år som 03: bravo vinmakaren!;…IMG_2210

…04 ”La Chouchou”, alltså den lilla specialbuteljeringen av ett enda ekfat av den totala volymen Clos Dière 04 – resten såldes som vanlig Clos Dière, utan tillägget ”La Chouchou” -, kräver fortsatt ett par års lagring, dock behagligt att dricka nu, avsevärt mer frukt och rostade toner än i 03, vilket delvis beror på det utvalda ekfatet, gott tyckte nog de flesta).IMG_2211Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).IMG_2206

Château Giscours (magnum) 2007 (tegelröda kanter, knutet och inte särskilt ursprungstypiskt inledningsvis, nästan som om Giscours fortsatt skulle fiffla med ekchips, men med lite luft lättar det där och vinet blir alltmer typiskt både för sitt ursprung och sitt år, helt ok då).IMG_2209

Som somliga hellre drack vitt än rött fanns det också lite av Domaine Otts vitvin från Clos Mireille (2014, mer grape än det fordom var och inte lika läckert personligt som tidigare, inbillade sig er utsände i de omgjorda vitvinernas överraskande värld, ok men borde haft mer personlighet) och en Chablis som vi så här med eftertankens kranka blekhet brännande som en långt gången förfrysning på kinderna glömde prova mer ordentligt, kanske därför att en första sniff var så tråkig och avtändande (svavelbyggd kryddighet och ”terroir”) att vi inte orkade anstränga oss på den.IMG_2213

Nu, äntligen!, är vi komna till påsktributen, vilken i samband med ett litet tal frikostigt delades ut till de övriga gästerna, vilka inte kunde hålla tårarna tillbaka och att döma av de framhulkade ropen efter väl genomförd deklamation var det mer än en som menade att de minsann vet vem som bör få nästa Nobelpris i litteratur! Vi ger plats för ”Påsk! Oh påsk, signade Påsk!”IMG_2228

Påsk! Oh, Påsk, signade Påsk!

 

Påsk! Oh, Påsk, den signade Påsken

är här så fjädrarna yr

Vintern bort från oss flyr

Våren är här med sol och glam

Och knoppen vaknar på sin stam

 

Vi skönjer en ny morgondag

Och fylls av mycken välbehag

Va? Hörde jag ordet pekoral?

Då ska ni veta att detta är ett omfattande tal

 

Var var vi nu igen då?

Jo, våren och påsken var vi på

Vi vill vara hipsters och odla skägg

Bara för att det råkar rimma på ägg

 

För vad vore denna hyllningsdikt

på en skala

utan de ovala?

Jo, som en ledbruten utan gikt

 

Se där i skyn!

Vad stiger ur dyn?

Vad är det för låt vi lyss till?

Är det en lärka som slår en drill?

Nej! Det är Påsktuppen som gal!

Att nu är det slut på detta fina tal!IMG_2212

Påskmusik!

Hål i väggen i Bdx & Hole

I samband med årets stora vinmässa i Bordeaux, Vinexpo, krävde Clotilde Davenne och Françoise Feuillet-Juillot vinifierats närvaro i ett litet hål i väggen någonstans mitt i staden och närmare bestämt på krogen Soléna på 5 rue Chauffour och som er utsände bland de välljudande locktonerna sällan är nödbedd när sirenerna sjunger hastade densamme dit för att ta del av vad de hade att bjuda på för dagen och det hade de och för att inte göra ett kort inlägg längre än det behöver vara och redan är vill er favoritblogg rekommendera Bordeaux-resenären lill-krogen Soléna. Bra, vällagad mat, rimliga priser, okej vinlista med dito priser. Hole.IMG_1140

Petit Cheval 1989

Ett tips väl så värdefullt som gårdagens om att inte steka skinkan direkt på induktionshällen är, att servera ett uppmärksamhetsfångade vin till den då och då inte fulländade maträtten. När skinkan löpte amok och blev omöjlig att kontrollera häromdagen och det stod klart att köket luktade apa och maten kanske inte heller den mötte den kräsna gommens alla krav, passade er utsände i de sluga baktankarnas grumliga vattenbild på att kasta fram en Petit Cheval 1989 till Hustrun som satt där på terrassen och försökte få frisk luft samtidigt som hon med ett stelt leende på läpparna undslapp sig ett ”åh! ööh, pasta?, pasta!, Lars, en sådan överraskning!”. Då flaskan hamnade i den vänas blickfång blev leendet allt annat än stelt och hon närmast spann fram ”mmm, Laars, Petit Cheval 89…” och er ovan nämnde kunde snabbt kasta fram lite sådan där kunskap som den går runt och bär på som borde ägnat den tiden det tog att lägga kunskapen på minnet åt något annat ”jajamen, första året med gallringsmatta på Cheval Blanc, som tur var!” och inte för att Hustrun fäste så stor vikt vid det där lätt nervösa pladdret som allt som oftast infinner sig i vårt äktenskap eftersom hon alltid har övertaget på något vis, men hon var nöjd, glömde snart pastagrytan och insöp bouqueten och sa ”det här är annat än induktionshällsstekt skinka det” och det kan vi hålla med om. Kort sagt är dagsformen på Cheval Blancs andravin från 1989 bästa tänkbara och det är en fröjd att dricka. Skolboksexempel i perfekt författning. Och så lite Patti Smith på det.

Lite kort om en vinfrossa & KoMaRa

Även om inte HR:en tycker det så vill vinifierat själv mena att det är på tok för längesedan ett inlägg bestod av skryt och skrävel och ett tradigt uppräknande av viner som vinifierat provat; ett inlägg inte för någon annans skull än vinifierats egen; ett inlägg som i tillrättalagda och överdrivet positiva ordalag pladdrar på sådär som folk brukar göra när de fått göra något andra inte fått göra.bildSom sig bör inleddes och avslutades den här vinfrossan med champagne. En Comtes de Champagne 1999 (lysande!) följdes snart av en tydligt maloblockerad och därför mitt i sin gräddighet tämligen uppstramad Deutz 1983 (alla andra tyckte den var lysande, fast den var ganska oxiderad) och en Bollinger RD 1982 som kom fram eftersom några tyckte Deutzen var en Bollinger fast den inte alls var lik en Bollinger (väldigt typisk RD, helt ok).bildInnan det var dags för fler skumpor var panelen tvungen att genomlida en räcka vita och röda viner och här startades övningen med en utmärkt Pavillon Blanc 1990 (fortfarande ung!, inte så överraskande i och för sig, men året, torr-90, fläsk-90, borde inte vara så här bra idag, hatten av för Margauxs ständigt finfina vitvin) som snart fick stryk av ändå mer utmärkta Domaine de Chevalier 1990 (alltså, lagrad, fullödig Semillon slår Sauvignon blanc alla dagar i veckan så och denna afton, kort sagt ett otroligt bra vin vid full vigör och med alla attribut en Semillon av den här kalibern alltid skämmer bort oss med, ursnyggt, ett vin att gråta och bedja och lisma och stövelslicka för).bildEfter Bordeaux kommer Bourgogne lika säkert som att sol föder sol. En finfin och imponerande Corton Charlemagne GC 2011 från Louis Jadot (grymt, pinsamt ungt, massvis av frukt, utvecklades på ett direkt fascinerande vis med luft, allt till en rejäl ton flinta d v s svavel i sin bästa form) matchades mot en dito 1990 (moget och nog ganska fint men väl kork-murket, har inte klara året lika bra som kusinerna från Bordeaux (se ovan)).bildIngen vinfrossa utan rödtjut!: Gruaud Larose 2001 (tämligen powerdriven, lite flyktig syra, mycket uttrycksfull Cab, god, bra), Diamond Creek ”Gravelly Meadow” 1988 (12,5%, mogen, bordeauxig, lite snipig, bra försök göra Bordeaux), L’Evangile 1979 (ljus, mogen färg, mogen Merlot, lite flyktig syra (liksom i Gruauds fall även här i positivaste mening), lite torkad men fortsatt bra, fin syra, mogensötma, drick nu, bra!), Lafite 1986 (typisk Bordeaux 1986, dock ej typisk Lafite, lite vresigt), Mouton 1986 (ännu en Mouton som överraskar och det blir svårare och svårare att inte gilla Mouton, på det hela taget en ganska dum idé för övrigt, att ogilla Mouton, mycket gott, kraftfullt, bättre än snipiga årgången 86 även om årgången kommer fram med luft), Lynch Bages 2001 (uppförde sig lite som en bra, disciplinerad Cab från USA, mer Pauillac med luft och efter att etiketten kommit i dagern, bra).bildOch efter rödtjut lite mer rödtjut. Såklart. Côte-Rôtie ”La Jumèlle” (Jaboulet) 1978 (brun, mogen, hänger ihop fast den är död, levande död på något vis), Hermitage ”La Chapelle” (Chapoutier) 1982 (brun, mogen, over the edge, flyktig syra, men bra), La Spinetta Barbaresco Starderi 1999 (strålande!, typ halvvägs).bild

Sedan avslutades allt som sig bör med mer champagne och då framförallt från Legras & Haas (Jerome Legras var på plats och presenterade sina viner för säkerhets skull) och de var hustypiska på senare år medan de lite äldre nog var hustypiska på pappas tid men inte nu. Bara ett par exempel: Legras & Haas 2002 (tio år på lie, chardonnayig, chouillyig, krämig, hustypisk, lite rustik) och Legras & Haas 1990 (krutrök, frisk – gissningsvis utan malo (Jerome kunde inte svara för pappas synder, sa han, och han visste därför inte helt säkert om antagandet att det med 100 % säkerhet kan sägas vara maloblockat stämmer, men det är klart det stämmer, det kändes tydligt och dessutom skulle en 90:a annars inte bete sig så här omoget) lite mockaanstruket, ungt, mycket ungt för att vara ett lågsyraår som 90:a, bra!).

bild

 

KoMaRa.