Osäkrad vinfrossa

Häromdagen gick säkringen på Twoson-kollegan och det ledde till en vinfrossa av hyggliga mått. Då er utsände i de yviga och väl tilltagna frossornas prunkande trädgårdar med sina dignande fat av frukter och legender kände ett djupt ansvar mot alla HR:are att ställa upp då nöden kallade och delta i den här frossan så att någon kunde sprida informationen om den för att säkerställa att den inte går någon avundsjuk näsa förbi, ställde den nyss nämnde sig än en gång till HR:arnas tjänst, bet ihop och genomförde, med viss bravur, övningen. (Allt på magnum såvida inte annat anges.)IMG_1344

Frossan inleddes med halvchansningen 1959 Moët & Chandon, ett fantastiskt vinår i största allmänhet och den här vintage-varianten från M&C var precis lika bra som husets vintageviner plägade vara på den här tiden, kort sagt en stor upplevelse med sina urläckra mognadstoner, de där som bara riktigt gammal champagne kan få, understödda av en imponerande syra och mousse, en livlig krabat som alla bubbelälskare borde få njuta en gång i livet.IMG_1355

Öppningen ställde krav på det kommande vinet, som lämpligt nog var en Dom Perignon från samma hus som ovan och det likaledes utmärkta året 1988. Tyvärr var den flaskan lite lätt störd av korken – inte defekt, störd – men även utan detta för den griniga näsan irriterande inslaget hade det här i grunden utmärkta vinet inte någon chans mot sitt äldre syskon. Således snabbt till en 1989 Clos des Goisses, som, som sig borde, uppvisade en rejäl syraskjuts och bra spets i doften, bra. Den inledande magnumskumpa-delen av frossan avslutades med en 1983 Salon Blanc de Blancs ”Le Mesnil”, som aldrig varit er utsändes bland de hajpade bubblens högljudda och följajohniga berg- och dalbana vinkopp, säkert bra för den som gillar den kraftfulla och aningen klumpiga husstilen.IMG_1360

För att inte rusa iväg blev det också en 75 cl-butelj av Pol Rogers gamla prestigebubbel (nedlagd 1988) ”PR” från 1986, mycket bra, mycket god, tur Winston Churchill finns kvar… samt en 75 cl-butelj Dom Perignon från 1969, ett vin som uppvisade fin mognad och fortsatt full form, utan att nå 59:ans ovan nivå (men det är mest ett uttryck för hur överjävlig 59:an var ska ni som aldrig kommer få dricka den veta).IMG_1366Så två stilla 75:or, en 1990 Corton-Charlemagne ”Bonneau du Martray” – ett seriöst och kraftfullt vin från den breda årgången 90 och med tanke på det fin balans, gott idag – och en 1985 Montrachet ”Marquis de Laguiche”, som jag vill minnas släpptes i Sverige på den tiden er utsände i de monopolitiska vinprovningarnas seriösa allrum presenterade nyhetssläppen för landets vinskribenter då den nyss nämnde under något år var en av två ansvariga för de då tämligen nya ”journalistprovningarna” i Sverige, det var ett väldigt hallå då, det var ju Marquis de Laguiche, men så himla bra är det inte, ganska klumpigt och överblåst, dessutom trött redan nu.IMG_1363

Äntligen lite DRC! Detta mänsklighetens livsluft, dess räddande elixir och det som visar varför människan behöver kultur och skönhet för att överleva som ras. Nu ställdes en Romanée-st-Vivant mot en La Tache. Båda från 1982 och 75 cl. Inledningsvis skrek RsV så mycket elegant och tydlig pinot att La Tachen kom av sig lite, men när den väl fått ordning på stämbanden var det inget snack om saken. Bäst fick på tafsen av bättre än bäst. Hatten av för det där vinodlandet och –makeriet de ägnar sig åt på DRC!IMG_1365

Finns det då alls något vin som kan följa upp det nyss nämnda? Det gjorde det faktiskt! En 1953 Château Mouton Rothschild var i ett så bländande och urgott skick att det för en stund blev knäpptyst runt bordet (och då ska ni veta att vi var många pratglada egon som satt där och spände oss); endast njutningsfullt sörplande och pinsamt hulkande från dem som inte kunde hålla tårarna tillbaka hördes. Satan i gatan! Ett råd: tacka inte nej om någon vill bjuda dig på ett glas 53 Mouton (men kräv magnum).IMG_1366

Efter det nyss nämnda gick det inte att gå vidare så vi gick tillbaka till Gå och tryckte i oss en magnifik 1983 Chateau Montelena (75 cl) i bästa form och hög mumsfaktor och med många år framför sig om man kan avhålla sig från att dricka eventuella flaskor i vinkällaren; denna följdes av en 1970 ”Martha’s Vineyard” från Heitz Cellars (75 cl), ett vin som aldrig varit min grej och inte heller var det nu, men alla som gillar skadade viner satt där och ojade sig i vanlig ordning ity det var inget fel på vinets form, bara vinet.IMG_1368

Äntligen port! 75:or så klart. Först en utmärkt Fonseca Vintage Port från året som vägrar växa upp, 1963. Överflödigt nämna att inte heller den här flaskan var mogen, men ack så god. Och imponerande. En stackars 1970 Graham’s Vintage Port som skulle matcha 63:an blev lite tunn i sammanhanget och fick därmed också lite väl påtaglig sötma, vilket å andra sidan inte är detsamma som att det inte var en njutning.IMG_1370

På tal om sötma. Kommen så här långt fick Twoson-kollegan plötsligt för sig att låta Barsac utmana Sauternes, som om det inte var samma sak, men jag håller på Twoson-kollegan, det är inte alls samma sak, och som vanligt vann Barsac den här kvällen också. Medan 1971 Château d’Yquem i vanlig ordning spelade med sina obalanserade och imponerande muskler dansade en fjäderlätt och elegant Château Climens som en prima ballerina hängandes uppochner i gommen, upplyst av Bacchus gudomliga spotlight.IMG_1344Sängdags och vad är väl en bättre sängfösare än en 1996 Pol Roger ”Sir Winston Churchill”, ett vin med skrämmande hög wow-faktor.

Långredagsfrossa & påsktribut

Påsken kräver sin tribut och för att göra högtiden till viljes har er utsände bland de högtidsfirande festprissarna både offrat sig och ställt upp än en gång då Vinvännen Göran i Cannes kallat och, dessutom!, skrivit en tribut till Påsken. Först en rapsodisk genomgång av Vinvännens Göran i Cannes vinutbud som i år inte var helt olikt fjolårets vilket gav oss tillfälle att se vad som hänt med våra näsor det senaste året och i förekommande fall vinerna.IMG_2202

Vi som drivna av en djupt liggande känsla för snyltfeeling kom långt före alla andra fick oss till livs först en Bollinger R.D. 1982 (väldigt gul, väldigt väl mogen, tyvärr) och sedan en Agrapart Avizoise (fantastiskt bra, läcker syra, rent, fräscht, hejhopp!).IMG_2204

När så småningom de andra mindre snikinriktade gästerna dök upp kom en spann med lite jeroboamer från Louis Roederer fram (mycket bra, ungt, friskt, fräscht, fruktigt, läckert, trots att det kom efter den urläckra Agrapart Avizoise som inte är så kul att komma efter).IMG_2220

När den obligatoriska Långfredagschampagnefrossan avslutats skred de flesta till bords med viss värdighet medan andra, ingen nämnd ingen glömd, kastade sig över vinbordet och gick lös på det som fanns där och den som gjorde det fann då saker som två gamla, fina Clos Dière (03, förvånansvärt fin utveckling senaste året, börjar mogna lite nu och har fått en för vinmakaren överraskande tydlig och snygg druvkaraktär (syrah) – vi talar trots allt om det överdådiga året 2003… – alltså bra att dricka nu , låt vara den håller flera år till, aningen eldigt slut från året, dock blott 13,5 % och snygg balans och struktur vilket vi måste applådera oss själva för ett år som 03: bravo vinmakaren!;…IMG_2210

…04 ”La Chouchou”, alltså den lilla specialbuteljeringen av ett enda ekfat av den totala volymen Clos Dière 04 – resten såldes som vanlig Clos Dière, utan tillägget ”La Chouchou” -, kräver fortsatt ett par års lagring, dock behagligt att dricka nu, avsevärt mer frukt och rostade toner än i 03, vilket delvis beror på det utvalda ekfatet, gott tyckte nog de flesta).IMG_2211Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).IMG_2206

Château Giscours (magnum) 2007 (tegelröda kanter, knutet och inte särskilt ursprungstypiskt inledningsvis, nästan som om Giscours fortsatt skulle fiffla med ekchips, men med lite luft lättar det där och vinet blir alltmer typiskt både för sitt ursprung och sitt år, helt ok då).IMG_2209

Som somliga hellre drack vitt än rött fanns det också lite av Domaine Otts vitvin från Clos Mireille (2014, mer grape än det fordom var och inte lika läckert personligt som tidigare, inbillade sig er utsände i de omgjorda vitvinernas överraskande värld, ok men borde haft mer personlighet) och en Chablis som vi så här med eftertankens kranka blekhet brännande som en långt gången förfrysning på kinderna glömde prova mer ordentligt, kanske därför att en första sniff var så tråkig och avtändande (svavelbyggd kryddighet och ”terroir”) att vi inte orkade anstränga oss på den.IMG_2213

Nu, äntligen!, är vi komna till påsktributen, vilken i samband med ett litet tal frikostigt delades ut till de övriga gästerna, vilka inte kunde hålla tårarna tillbaka och att döma av de framhulkade ropen efter väl genomförd deklamation var det mer än en som menade att de minsann vet vem som bör få nästa Nobelpris i litteratur! Vi ger plats för ”Påsk! Oh påsk, signade Påsk!”IMG_2228

Påsk! Oh, Påsk, signade Påsk!

 

Påsk! Oh, Påsk, den signade Påsken

är här så fjädrarna yr

Vintern bort från oss flyr

Våren är här med sol och glam

Och knoppen vaknar på sin stam

 

Vi skönjer en ny morgondag

Och fylls av mycken välbehag

Va? Hörde jag ordet pekoral?

Då ska ni veta att detta är ett omfattande tal

 

Var var vi nu igen då?

Jo, våren och påsken var vi på

Vi vill vara hipsters och odla skägg

Bara för att det råkar rimma på ägg

 

För vad vore denna hyllningsdikt

på en skala

utan de ovala?

Jo, som en ledbruten utan gikt

 

Se där i skyn!

Vad stiger ur dyn?

Vad är det för låt vi lyss till?

Är det en lärka som slår en drill?

Nej! Det är Påsktuppen som gal!

Att nu är det slut på detta fina tal!IMG_2212

Påskmusik!

Hål i väggen i Bdx & Hole

I samband med årets stora vinmässa i Bordeaux, Vinexpo, krävde Clotilde Davenne och Françoise Feuillet-Juillot vinifierats närvaro i ett litet hål i väggen någonstans mitt i staden och närmare bestämt på krogen Soléna på 5 rue Chauffour och som er utsände bland de välljudande locktonerna sällan är nödbedd när sirenerna sjunger hastade densamme dit för att ta del av vad de hade att bjuda på för dagen och det hade de och för att inte göra ett kort inlägg längre än det behöver vara och redan är vill er favoritblogg rekommendera Bordeaux-resenären lill-krogen Soléna. Bra, vällagad mat, rimliga priser, okej vinlista med dito priser. Hole.IMG_1140

Petit Cheval 1989

Ett tips väl så värdefullt som gårdagens om att inte steka skinkan direkt på induktionshällen är, att servera ett uppmärksamhetsfångade vin till den då och då inte fulländade maträtten. När skinkan löpte amok och blev omöjlig att kontrollera häromdagen och det stod klart att köket luktade apa och maten kanske inte heller den mötte den kräsna gommens alla krav, passade er utsände i de sluga baktankarnas grumliga vattenbild på att kasta fram en Petit Cheval 1989 till Hustrun som satt där på terrassen och försökte få frisk luft samtidigt som hon med ett stelt leende på läpparna undslapp sig ett ”åh! ööh, pasta?, pasta!, Lars, en sådan överraskning!”. Då flaskan hamnade i den vänas blickfång blev leendet allt annat än stelt och hon närmast spann fram ”mmm, Laars, Petit Cheval 89…” och er ovan nämnde kunde snabbt kasta fram lite sådan där kunskap som den går runt och bär på som borde ägnat den tiden det tog att lägga kunskapen på minnet åt något annat ”jajamen, första året med gallringsmatta på Cheval Blanc, som tur var!” och inte för att Hustrun fäste så stor vikt vid det där lätt nervösa pladdret som allt som oftast infinner sig i vårt äktenskap eftersom hon alltid har övertaget på något vis, men hon var nöjd, glömde snart pastagrytan och insöp bouqueten och sa ”det här är annat än induktionshällsstekt skinka det” och det kan vi hålla med om. Kort sagt är dagsformen på Cheval Blancs andravin från 1989 bästa tänkbara och det är en fröjd att dricka. Skolboksexempel i perfekt författning. Och så lite Patti Smith på det.

Lite kort om en vinfrossa & KoMaRa

Även om inte HR:en tycker det så vill vinifierat själv mena att det är på tok för längesedan ett inlägg bestod av skryt och skrävel och ett tradigt uppräknande av viner som vinifierat provat; ett inlägg inte för någon annans skull än vinifierats egen; ett inlägg som i tillrättalagda och överdrivet positiva ordalag pladdrar på sådär som folk brukar göra när de fått göra något andra inte fått göra.bildSom sig bör inleddes och avslutades den här vinfrossan med champagne. En Comtes de Champagne 1999 (lysande!) följdes snart av en tydligt maloblockerad och därför mitt i sin gräddighet tämligen uppstramad Deutz 1983 (alla andra tyckte den var lysande, fast den var ganska oxiderad) och en Bollinger RD 1982 som kom fram eftersom några tyckte Deutzen var en Bollinger fast den inte alls var lik en Bollinger (väldigt typisk RD, helt ok).bildInnan det var dags för fler skumpor var panelen tvungen att genomlida en räcka vita och röda viner och här startades övningen med en utmärkt Pavillon Blanc 1990 (fortfarande ung!, inte så överraskande i och för sig, men året, torr-90, fläsk-90, borde inte vara så här bra idag, hatten av för Margauxs ständigt finfina vitvin) som snart fick stryk av ändå mer utmärkta Domaine de Chevalier 1990 (alltså, lagrad, fullödig Semillon slår Sauvignon blanc alla dagar i veckan så och denna afton, kort sagt ett otroligt bra vin vid full vigör och med alla attribut en Semillon av den här kalibern alltid skämmer bort oss med, ursnyggt, ett vin att gråta och bedja och lisma och stövelslicka för).bildEfter Bordeaux kommer Bourgogne lika säkert som att sol föder sol. En finfin och imponerande Corton Charlemagne GC 2011 från Louis Jadot (grymt, pinsamt ungt, massvis av frukt, utvecklades på ett direkt fascinerande vis med luft, allt till en rejäl ton flinta d v s svavel i sin bästa form) matchades mot en dito 1990 (moget och nog ganska fint men väl kork-murket, har inte klara året lika bra som kusinerna från Bordeaux (se ovan)).bildIngen vinfrossa utan rödtjut!: Gruaud Larose 2001 (tämligen powerdriven, lite flyktig syra, mycket uttrycksfull Cab, god, bra), Diamond Creek ”Gravelly Meadow” 1988 (12,5%, mogen, bordeauxig, lite snipig, bra försök göra Bordeaux), L’Evangile 1979 (ljus, mogen färg, mogen Merlot, lite flyktig syra (liksom i Gruauds fall även här i positivaste mening), lite torkad men fortsatt bra, fin syra, mogensötma, drick nu, bra!), Lafite 1986 (typisk Bordeaux 1986, dock ej typisk Lafite, lite vresigt), Mouton 1986 (ännu en Mouton som överraskar och det blir svårare och svårare att inte gilla Mouton, på det hela taget en ganska dum idé för övrigt, att ogilla Mouton, mycket gott, kraftfullt, bättre än snipiga årgången 86 även om årgången kommer fram med luft), Lynch Bages 2001 (uppförde sig lite som en bra, disciplinerad Cab från USA, mer Pauillac med luft och efter att etiketten kommit i dagern, bra).bildOch efter rödtjut lite mer rödtjut. Såklart. Côte-Rôtie ”La Jumèlle” (Jaboulet) 1978 (brun, mogen, hänger ihop fast den är död, levande död på något vis), Hermitage ”La Chapelle” (Chapoutier) 1982 (brun, mogen, over the edge, flyktig syra, men bra), La Spinetta Barbaresco Starderi 1999 (strålande!, typ halvvägs).bild

Sedan avslutades allt som sig bör med mer champagne och då framförallt från Legras & Haas (Jerome Legras var på plats och presenterade sina viner för säkerhets skull) och de var hustypiska på senare år medan de lite äldre nog var hustypiska på pappas tid men inte nu. Bara ett par exempel: Legras & Haas 2002 (tio år på lie, chardonnayig, chouillyig, krämig, hustypisk, lite rustik) och Legras & Haas 1990 (krutrök, frisk – gissningsvis utan malo (Jerome kunde inte svara för pappas synder, sa han, och han visste därför inte helt säkert om antagandet att det med 100 % säkerhet kan sägas vara maloblockat stämmer, men det är klart det stämmer, det kändes tydligt och dessutom skulle en 90:a annars inte bete sig så här omoget) lite mockaanstruket, ungt, mycket ungt för att vara ett lågsyraår som 90:a, bra!).

bild

 

KoMaRa.

Prowein 2015, andra vinmässor, Queen, Fairport Convention & Deep Purple

Med fog kan man säga att det numer finns tre europeiska vinmässor som räknas och som står över alla andra. Det är Vinexpo i Bordeaux, VinItaly i Verona och Prowein i Düsseldorf. Samtliga tre har vuxit enormt de senaste 20 åren. Något generaliserande kan man säga att Vinexpo är stället där vinvärlden frotterar sig, Prowein där den gör affären och VinItaly platsen för den som har fokus på Italien. Tveklöst är Verona den trevligaste orten, följd av Bordeaux. Düsseldorf kommer in som god trea. Ingen dum stad alls, men den blir löjligt överbefolkad under mässan med påföljande köer till det mesta. Hur fungerar då de här mässorna? Enkelt uttryckt som alla andra mässor. Mängder av utställare i små eller stora montrar och med mer eller mindre bra produkter. Årets Prowein förlöpte i början av veckan och samlade över 50 000 besökare och närmare 6000 utställare. Den hugade kunde prova allt från mer välkända produkter till mer perifera inslag som vin från Azerbajdzjan (var helt okej utan att lysa). Nedan några bilder er utsände i de mästerligas mässornas merkantila irrgångar provade, plåtade och presenterade på Twitter under mässans gång.Queen. Fairport Convention. Deep Purple.bildbildbildbildbildbildbildbildbild

Château Beychevelle 1964

”Han har fyllt jämnt,” sa Hustrun och jag förstod att jag förväntades att på ett eller annat vis förhålla mig till denna meningslösa och ointressant information. ”Vad bra,” sa jag och började ana ugglor i mossen. ”Ja, så nu måste vi,” (vi???),”ta med ett riktigt kul vin.” !. ”Absolut! Jag har ett jätteintressant vin, jag tar med det,” sa jag klurigt och gick iväg med en flaska. ”Vänta nu! Vad är det där, Châtelet??” ”Ja, unikt, har legat i källaren sedan 80-talet, hur spännande som helst, kulturhistoria,” försökte jag desperat samtidigt som jag insåg mitt misstag för detta bara retade upp Hustrun, som resolut stegade in i Gömda källaren, som vi har gömd i Sverige, och ryckte, till min fasa, fram en 64:aBeychevelle 64 Beychevelle och det var då jag begick dagens andra, och betydligt större, misstag, ”Ja, fast det där är 64:an, bästa vinet de gjort, det ska vi nog spara lite till,” sa jag. ”Utmärkt!” sa Hustrun. Ja, så där satt jag så, plötsligt, i den svinkalla svenska sommarnatten i grilloset och slogs mot getingar och mygg och knott och försökte hålla den igentäppande näsan öppen och såg Svågern belåtet dricka Beychevelle 64 i stora klunkar samtidigt som Hustrun tittade nöjt och kärleksfullt på honom och han talade om för oss andra vad vi skulle tycka ”Fantastisk årgång på Beychevelle detta, känner du till det Lasseman? Och som den sitter ihop efter 50 år, imponerande! Lite trött i doften men vilken smak!”.  Absolut värsta flaskan Beychevelle jag druckit.

Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93: slutstriden! & Backyard Babies

Den vakna HR:en har, såklart!, följt den tänkta, och inledningsvis så lovande och spännande, maratonprovningen av St-Julien vs St-Estèphe och, närmare bestämt, Ducru-Beaucaillou 93 vs Cos d’Estournel 93. Först i samband med den vidriga middagen. Sedan en vecka senare. Tanken var att återkomma efter ytterligare en vecka. Och så vidare. Så långt lagret räckte. Till min förvåning fick jag mig dock följande upplevelse serverad till lunch idag: Jag: ”Mm, vilken god köttfärssås!” Hustrun: ”Ja, den är riktigt bra, men du vet, färska, bra råvaror och så vidare… Och så körde jag i resten av Cosen i såsen, du tyckte väl den var bäst?, så jag tänkte att den gör nog susen, susen i såsen fniss, och det verkar den ju ha gjort, varför tittar du på mig så där?” Backyard Babies.

Ducru-Beaucaillou 93 & Cos d’Estournel 93 efter en vecka & Isley Brothers

En vecka senare, efter den vidriga middagen, har de båda vinerna som ställdes mot varandra utvecklats betydligt. Nu råder det inget tvivel om att Cos d’Estournel är att föredra. Förvisso har frukten försvunnit samtidigt som allt fritt svavel förbrukats och en flyktig syra smugit sig inDucru & Cos både i doft och smak. Visst var det här vinet bra mycket bättre när det öppnades för en vecka sedan, men det är fortsatt drickbart. Definitivt något för den som gillar osvavlade naturviner. Här blir effekten den samma – låt vara att det finns en del bundet svavel i flaskan, men det är ju inget som märks i städade viner. Med Ducru-Beaucaillou är det sämre ställt. Vid dagens omtest drabbades näsan av en slående doft av tomatjuice och tom och ursköljd gammal Felix ketchupflaska och den som luktat i en sådan vet att det inte är någon höjdare, särskilt inte då luft pumpas ur tomflaskan mot näsan. Smaken återkommer i smakupplevelsen tillsammans med en nytillkommen flyktig syra. Nej, inget vidare för människan, men väl för vasken. Isley Brothers.

En vidrig middag, St-Julien vs St Estèphe & Las Ketchup

Hade i ett svagt ögonblick utlovat en hemlagad födelsedagsmiddag till Hustrun. Något annat än påstortellini. Glömde att det är OS-tider. Hade, typ, fem minuter på mig att inhandla råvarorna. For till Carrefour och gjorde så. Kom hem med en kraschad plastburkstartelett som jag köpt istället för ett riktigt bakverk från någon av Frankrike tusentals utmärktaTartelette pâtisserier samt plastkött, fryspotatis och tetrapakssås. Hustrun anade, klok som hon är och dessutom vis av erfarenheten, det värsta och sa gång på gång ”Vill du ha hjälp med något? Säkert att jag inte ska hjälpa till?”. ”Nej!”, svarade jag bestämt som den i sådana här stunder stolta tupp jag är. Placerade Hustrun på behörigt avstånd från matlagandets kreativa husvrå och det gjorde susen ända tills jag brände köttet, då hördes hon återigen, nu nästan vädjande: ”Jag kan hjälpa till. Säkert du inte vill ha hjälp?”. Åh nej, hon fick sitta där på behörigt avstånd med lite förledande champagne ända tills det var dags att sätta sig till bords. Förrätt och sådant hade inte hunnits med vid det snabba inhandlandet – det är OS-tider mind you! – och huvudrätten var direkt vidrig: bränt kött, delvis brända, delvis frysta potatiskroketter från Findus badande i olivolja – snälla, fråga inte varför – samt den absolut äckligaste halvfabrikatssås, påstods vara grönmögelostsås, jag någonsin trillat över och stupat på: grådaskig, konsistens som en misslyckad bechamelsås och direkt osmaklig. Och ja, plastburkstarteletten förgyllde inte heller måltiden precis. Hustrun var dock vid gott mod och precis så där underbart uppmuntrande somLas Ketchup hon försöker vara då allt går åt helvete, varför hon åt med god aptit och utgjöt sig över hur välsmakande detta trots allt var. Själv gav jag min mat till hundarna. Nu var dock inte allt nattsvart denna afton. Som tur var hade jag fylld av onda aningar och välgrundade farhågor förberett en miniturnering mellan St-Julien och St Estèphe 1993 och det blev riktigt bra och kul ity Hustrun föredrog Ducru-Beaucalliou och gav segern till den lite elegantare St-Julienen, medan jag föredrog Cos d’Estournel och utsåg den lite maffigare St Estèphen till kvällens vinnare. Båda ursprungstypiska, varmed man med dem ståendes så här intill varandra tydligt kunde skilja dem åt, annars säger nog de flesta helt enkelt att det var två mycket typiska Bordeauxer av bättre slag. Mogna nu, men långt ifrån övermogna. 1993 var ett varmt år som gav viner som visade goda och tillgängliga sidor tidigt, men många av dem håller bevisligen över tid också. Las Ketchup.