Ät i Brunello di Montalcino: Il Galletto di Camigliano

Okej, låt säga att ni är ute och snurrar i trakterna av Montalcino, ni vet distriktet Brunello di Montalcino, där viner som ”La Fuga” görs (finns i välsorterade Systembolag samt att beställa till butiker där det inte finns hemma, nr 12333, 299 sek), ja, ni kanske rent av åker och besöker lilla vingården Tenute La Fuga (väl värd ett besök).Hursomhelst, ni är alltså där i Montalcino-faggorna och då, då börjar magen kurra å det grövsta, snabbt! en lunch! Styr då kosan till den pyttelilla, pittoreska byn Camigliano och dess enda krog, Il Galletto di Camigliano. Intag terrassen eller restaurangens innanmäte.Och låt er översköljas av värdparets värme och ordflöde och inmundiga den goda mat och de viner som bjuds och betala för detta en spottstyver och tag sedan en liten promenad i Camigliano och förundras över alla de renoverade husen.Och gläds över att det är sådant vi i Europa bara är så mycket bäst på, och då inte minst italienarna, att hålla oss med de här byarna som är som filmkulisser och de här krogarna som smakar så mycket mer än de kostar. Krogen och destinationen rekommenderas varmt. Hälsa värdparet! (Räven på bilden bor hos grannen till krogens terrass, ja, varför ska man inte ha en räv som sällskap om man bor ensam i Camigliano?) 

New Trolls (jo, lite kitsch är det allt, men visst är det skickligt och vackert också?).

Vintips: Italienska rödtjut & en fransos

Först som sist: Ni som missat ”Les Orris” från Domaine Boucabeille, sluta göra det, ja, missa det, den sanne vinälskaren måste bara ha sig ett par pavor. ”Nya Roussillon” med uppstramad, läcker frukt som sjunger mörka bär och lite lakrits och ett stänk lingon och en gnutta lagerblad och kanske lite garrigue (då vi vet vinets ursprung). ”Les Orris” 2014, nr 92239, 229 sek.Italienare! Och då tänker ni maskulint. Helt rätt. Annars skulle det stått italienskor. Å andra sidan är vinet könslöst i Sverige och mer känt som italienare. Fel eller rätt har vi inte utrymme att diskutera men låt oss börja med en riktigt bra italienska, The Barologirl herself, Giulia Negri och hennes 1. Langhe ”La Tartufaia Giulia Negri Pinot Noir” 2012, nr 78893, 179 sek. Giulia älskar pinot noir och bourgogne möjligen än mer än hon älskar nebbiolo och barolo. Här gör hon sitt yttersta för att ge oss en högst personlig pinot från hjärtat av Barolo. Om det funkar? Vilken fråga! Hade er utsände bland de pålitliga vinfyndens prisvärda och av höga stunder fyllda värld tipsat om vinet om det inte fungerade? Faktiskt en oförskämd fråga. Hur det är? Hm, mer relevant att fråga. Jo, det är som om någon satt ihop pinot-druvans attribut med Piemonte. 2. Klart vi även måste ha med Giulias modernt fruktiga och smått lena, ”feminina” Barolo La Tartufaia 2010, nr 79247, 289 sek. God. Punkt! (som det så populärt heter numer när någon vill understryka att jag vet inte hur jag ska fortsätta på det här alternativt ”med detta vare allt sagt”)La Corte del Pozzo 2014, nr 72121, 135 sek. Helt okej rödtjut med alla attribut från Valpolicella så den som köper vet vad den får. Med andra ord: ett vin för den som vill ha lite bra Valpociella samt för den som vill lära sig vad som är typiskt för Valpolicella.Chianti! Vad vore ett italienskt vintips utan Chianti? Svar: Ett italienskt vintips utan Chianti. Hursomhelst. Här har ni ett vin lika typiskt för Chianti som La Corte del Pozzo är typiskt för Valpolicella. Nästan så man göra en provning på hur Italien smakar i sina olika vindistrikt med de två vinerna, och då kanske tillsammans med de två som följer nedan. Nozzole Chianti Classico 2010, nr 79271, 159 sek.Och så har vi de där två smådistrikten, nära varandra i Toscana, Brunello di Montalcino och Vino Nobile di Montepulciano, och ja, har du inte koll så får du väl köpa de här två och öva och öva och öva: 1. ”La Fuga” Brunello di Montalcino 2011, nr 12330, 299 sek. 2. ”TorCalvano” Vino Nobile di Montepulciano 2013, nr 78845, 169 sek. Båda snyggt strama och talande för sina respektive ursprung.Argentina möter Italien.Musik!

Äntligen: nytt vintips!

Nu är det på tok alldeles för länge sedan som er vägledare genom den snåriga tipsdjungeln full av de köpta texternas falluckor och de inkompetenta tipsens snuskiga kvicksandsfällor gav er några tips om viner från det egna skafferiet eller i alla fall samarbetspartners av olika slag. Således: dags för bästa vintipset igen!IMG_1512Vi börjar i Toscana och en Brunello som tillhört favoriterna hos er utsände bland de stövelstukade vinerna ända sedan det lanserades på Systembolaget för något år sedan. Då fanns ingen annan koppling än kärlek. Nu levereras vinet av en den nyss nämnde utsände närstående importör. Och vinet är: Brunello di Montalcino ”La Fuga”, nr 12330, 289 sek.IMG_1529

På Systembolagets hemsida står det att det är årgången 2011 som levereras nu, men enligt importören är det under ytterligare några veckor 2010 som gäller. Gör det någon skillnad? Jovars. 2010:an är dels från en smått legendarisk årgång, dels är det ett oerhört mumsigt vin som kort sagt är oemotståndligt idag och ett par år framåt. Den som köper 2011 får ett i princip lika bra vin, men ett annervesare stuk. Mer uppstramat och framförallt lite för ungt i dagsläget. Å andra sidan är det ett utmärkt vin för källaren. Kommer bli finfint fram på senvintern 2017. Notera för övrigt att det sista är sagt till dem som vill ha mogna viner, ni som uppskattar lite mer stramhet och elegant återhållen frukt kan med stor tillförsikt hinka 2011 i kopiösa mängder redan idag.IMG_1453

Ovanstående vin kommer från en ganska stor men i Sverige mindre känd producent, Folonari. Det här är en gammal firma som på sin tid även ägde Ruffino till exempel. Någonstans under resans gång bestämde sig de nuvarande ägarna för att fokusera på ett antal högklassiga vingårdar och sälja av allt annat. Sagt och gjort, idag äger Folonari flera utmärkta gårdar i Toscana och kan erbjuda det mesta från Brunello via ”Super-Tuscans” till Chianti Classico. I Sverige hittar vi i dagsläget ytterligare ett vin vid sidan om ovan nämnda ”la Fuga” men fler är på väg in.IMG_1517

Vinet som redan finns i beställningssortimentet är utmärkta Nozzole Chianti Classico, nr 79271, 149 sek. Även här talar vi årgången 2010 och vinet är tveklöst en bra inkörsport för den som vill bli hooked på Chianti Classico. Perfekt till allehanda pasta, förstås, och riktigt allround på matbordet. Ett vin att alltid ha hemma. Se så, iväg och beställ nu! Det här är gôtt mos.IMG_1540

PS Så här det ut på vingården Nozzole:IMG_1460IMG_1476IMG_1512

Långredagsfrossa & påsktribut

Påsken kräver sin tribut och för att göra högtiden till viljes har er utsände bland de högtidsfirande festprissarna både offrat sig och ställt upp än en gång då Vinvännen Göran i Cannes kallat och, dessutom!, skrivit en tribut till Påsken. Först en rapsodisk genomgång av Vinvännens Göran i Cannes vinutbud som i år inte var helt olikt fjolårets vilket gav oss tillfälle att se vad som hänt med våra näsor det senaste året och i förekommande fall vinerna.IMG_2202

Vi som drivna av en djupt liggande känsla för snyltfeeling kom långt före alla andra fick oss till livs först en Bollinger R.D. 1982 (väldigt gul, väldigt väl mogen, tyvärr) och sedan en Agrapart Avizoise (fantastiskt bra, läcker syra, rent, fräscht, hejhopp!).IMG_2204

När så småningom de andra mindre snikinriktade gästerna dök upp kom en spann med lite jeroboamer från Louis Roederer fram (mycket bra, ungt, friskt, fräscht, fruktigt, läckert, trots att det kom efter den urläckra Agrapart Avizoise som inte är så kul att komma efter).IMG_2220

När den obligatoriska Långfredagschampagnefrossan avslutats skred de flesta till bords med viss värdighet medan andra, ingen nämnd ingen glömd, kastade sig över vinbordet och gick lös på det som fanns där och den som gjorde det fann då saker som två gamla, fina Clos Dière (03, förvånansvärt fin utveckling senaste året, börjar mogna lite nu och har fått en för vinmakaren överraskande tydlig och snygg druvkaraktär (syrah) – vi talar trots allt om det överdådiga året 2003… – alltså bra att dricka nu , låt vara den håller flera år till, aningen eldigt slut från året, dock blott 13,5 % och snygg balans och struktur vilket vi måste applådera oss själva för ett år som 03: bravo vinmakaren!;…IMG_2210

…04 ”La Chouchou”, alltså den lilla specialbuteljeringen av ett enda ekfat av den totala volymen Clos Dière 04 – resten såldes som vanlig Clos Dière, utan tillägget ”La Chouchou” -, kräver fortsatt ett par års lagring, dock behagligt att dricka nu, avsevärt mer frukt och rostade toner än i 03, vilket delvis beror på det utvalda ekfatet, gott tyckte nog de flesta).IMG_2211Castello Romitorio 1988 (tegelröd, såg övermoget ut och många skydde den här flaskan som pesten, något för övrigt er utsände bland de falska vinguiderna gjorde sitt bästa för att få alla andra att göra på grund av att det var jättegott, väl moget, och jättegott).IMG_2206

Château Giscours (magnum) 2007 (tegelröda kanter, knutet och inte särskilt ursprungstypiskt inledningsvis, nästan som om Giscours fortsatt skulle fiffla med ekchips, men med lite luft lättar det där och vinet blir alltmer typiskt både för sitt ursprung och sitt år, helt ok då).IMG_2209

Som somliga hellre drack vitt än rött fanns det också lite av Domaine Otts vitvin från Clos Mireille (2014, mer grape än det fordom var och inte lika läckert personligt som tidigare, inbillade sig er utsände i de omgjorda vitvinernas överraskande värld, ok men borde haft mer personlighet) och en Chablis som vi så här med eftertankens kranka blekhet brännande som en långt gången förfrysning på kinderna glömde prova mer ordentligt, kanske därför att en första sniff var så tråkig och avtändande (svavelbyggd kryddighet och ”terroir”) att vi inte orkade anstränga oss på den.IMG_2213

Nu, äntligen!, är vi komna till påsktributen, vilken i samband med ett litet tal frikostigt delades ut till de övriga gästerna, vilka inte kunde hålla tårarna tillbaka och att döma av de framhulkade ropen efter väl genomförd deklamation var det mer än en som menade att de minsann vet vem som bör få nästa Nobelpris i litteratur! Vi ger plats för ”Påsk! Oh påsk, signade Påsk!”IMG_2228

Påsk! Oh, Påsk, signade Påsk!

 

Påsk! Oh, Påsk, den signade Påsken

är här så fjädrarna yr

Vintern bort från oss flyr

Våren är här med sol och glam

Och knoppen vaknar på sin stam

 

Vi skönjer en ny morgondag

Och fylls av mycken välbehag

Va? Hörde jag ordet pekoral?

Då ska ni veta att detta är ett omfattande tal

 

Var var vi nu igen då?

Jo, våren och påsken var vi på

Vi vill vara hipsters och odla skägg

Bara för att det råkar rimma på ägg

 

För vad vore denna hyllningsdikt

på en skala

utan de ovala?

Jo, som en ledbruten utan gikt

 

Se där i skyn!

Vad stiger ur dyn?

Vad är det för låt vi lyss till?

Är det en lärka som slår en drill?

Nej! Det är Påsktuppen som gal!

Att nu är det slut på detta fina tal!IMG_2212

Påskmusik!

Barnuppfostran & Mateus, La Tache, Col d’Orcia & Solaia & Anita Hegerland

Sommarlov och 2/3 av barnaskaran hemmavid, passar på att vinutbilda dem och ångrar mig så snart jag hör Äldsta dottern utbrista ”Fy vilket skitvin!” om Mateus. Visst, de skulle lära sig skillnaden på vin och vin, men inte nödvändigtvis så till den milda grad att de skulle föredra La Tache (1984) framför Mateus (U Å) med påföljd att det blir mindre av det goda till er utsände i Benjamin Spocks mystiska värld. Gömmer nu La Tachen och petar iväg en Col d’Orcia Brunello di Montalcino (1980) mot Äldsta dottern och hör då till min lycka Yngsta dottern säga ”helt okej” om Mateus. Bra och oroväckande. Riktigt oroväckande och bra är att Hustrun plötsligt säger rakt ut i tomma intet ”Jamen, det här är väl ett enkelt och trevligt vin att ha med på stranden?”. Passar genast på att försöka fylla på hennes glas, men då ryter hon ”Vad gör du?! JAG tänker inte dricka det. Det var mer bara ett konstaterande. Fly mig nu La Tachen!” . Nej! Så får det inte gå till: ”En sak i taget,” säger jag, ”må så vara att jag kanske har La Tache i glaset men nu ska vi prova Brunellon”. ”För gammal,” utbrister Yngsta dottern. ”Helt okej,” säger Äldsta dottern. ”På gränsen,” säger Hustrun. Suck. Panikdricker min La Tache och serverar dem nu Solaia (2002). Den fällan ska väl någon av dem fastna i. Döttrarna dömer ut det. ”Som en vinterbrasa, där veden är kall inuti och fuktig och varm på utsidan, mycket rökigt dessutom,” säger Yngsta dottern. ”Äsch, klor (hon är gammal simmare förf anm) som övergår i rostade toner och överdriven ek,” säger Äldsta dottern. Driven av en växande panikPedagogisk provning brutalluftar jag då Solaian i en öppen karaff och se nu blir det annat ljud i skällan, alla kan tycka det är helt okej och bäst av allt är att Hustrun nöjt smackar ”Gott!”. Lugnad häller jag upp lite mer La Tache till mig själv. Då. Hustrun. ”Men vad gör du?! Smygdricker du La Tache på riktigt?! Jag trodde du skämtade!” Påkommen. ”Fly mig La Tache. Nu! Säger jag,” säger hon inte helt vänligt. Jaha, och det är kvinnan som nyss tyckte det var onödigt att dra en La Tache bara så där, trots att jag förklarade att 1984 säkert inte är så bra. ”Inte så bra? När drack du en dålig La Tache senast?” Hm, sista gången vi gör en sådan här familjeövning, känner jag i den stunden. Men, undrar då ni alla, hur var egentligen vinerna, du som har koll? Jo, hehe, tacktack, de var så här: Mateus (rödorange nyans, svavelladdad doft med ett mycket litet inslag av odefinierbar frukt och en vinstgivande sötma i smaken, pärlande, kort sagt en brutalrosé som sötats och spritzats och det gör det till en framgångssaga bland andra skräpviner), Col d’Orcia 1980 (mogen i doft och smak, ganska ”brettig” på ett schysst sätt, fortsatt vital om än trött, dock en bra och lång eftersmak), Solaia 2002 (skitår, vinet gjordes utan sangiovese, känns överextraherat, saknar sin vanliga elegans och balans, knuten doft, lite kokt, bra men obalanserad koncentration, allt tyder på att det dumextraherats, okej men ingen stor Solaia), La Tache 1984 (första vinet Yngsta dottern fick under näsan när hon för drygt 20 år sedan kom hem från BB, hon kände till min besvikelse dock inte igen det nu, å andra sidan tyckte hon om det och gillade doften väldigt mycket, vilket fick mig att pedagogiskt hjärntvätta henne med glaset under näsan och femton minuters viskningar i örat ”pinot noir, pinot noir, pinot noir…”; för övrigt instämmer er utsände i pinot noir-djungelns försåtliga fällor, som satt där med en tår i ögonvrån (ja, den utsände, nej, inte fällorna),  i Yngsta dotterns beskrivning ”Helt okej, allt är lagom” (vilket torde vara ett annat uttryck för perfekt balans och ett alltigenom supergott dundervin, trots att årgången inte var den bästa)). Anita Hegerland.Anita Hegerland

Castello Banfi 1992 & OnX

Hustrun har fått för sig att vi absolut måste sälja några av de gamla godingarna i vinkällaren. Några som fortsatt har etiketter vill säga och som ser hyggligt intakta ut. ”Jag vägrar dricka så dyra viner”, säger hon, som om det på något vis skulle ha att göra med mig eller vad jag kan tänka mig att inte dricka. Dock: låt vara att det låter övermaga, skräppigt är måhända bara förnamnet, men er man i vinhistorien har inget emot att kränga iväg rariteter som Ausone 48, Cheval Blanc 48 och Margaux 47. Har provat dem, flera gånger, förut och de är numer så gott som alltid i första hand för gamla, i andra hand kul att öppna. OBS! ni som är hugade spekulanter på vinerna: det där sista sa jag bara för att verka märkvärdig, tror aldrig jag provat ett så bra vin som Ausone 48, och om du tittar djupt i plånboken kanCastello Banfi det bli ditt! Men bortsett från det. Lite ont gör det ändå att tänka sig att man snart kan vara skild från sina bäbisar och, måste erkännas, framförallt, att någon annan skräppig typ ska få nöjet att frimma med flaskorna inför överväldiga vänner. Slagen av den insikten och därför något ur balans försökte jag ändå, med darrande händer och omtumlad av stridiga känslor, plocka till mig några mindre värdefulla buteljer att ha att gosa med ikväll och som jag kunde förklara för, att det är ett undantag att enstaka flaskor nu ryker och att det inte är min avsikt att göra om det, nejdå, alla ni andra kommer att öppnas, frimmas med och slutligen drickas, det sista helst på ett vis så jag får merparten av flaskan för mig själv. Detta, tänkte jag, skulle få flaskorna att må bättre, för lite oroliga måste de ju ändå vara en sådan här dag och jag vill inte att de i framtiden ska se mig som hunden ser hundfångaren. Tog således ett gäng pavor under armen och stängde försiktigt källardörren då, då!, en Castello Banfi 1992 gled ur greppet och, kort sagt, gick botten ur flaskan då den landade. Jag var inte sen att kasta mig på marken och sniffa djupt och vederbörligt innan jag tog tag i den bottenlösa buteljen och tryckte näsan i denna – något som, om ni nödvändigtvis måste veta, renderade mig ett lätt sönderskuret finger. Kan meddela att Castello Banfi 1992 står upp bra för ett vin från året, tilltalande, mogen, komplex doft där det delvis insmickrande vinmakeriet på Banfi vid den här tiden på intet vis berövat drycken dess lagringsduglighet. Allt talar för att den även smakar bra. Kan rekommenderas. OnX – lokal musik från Draguignan.