Den som troget följer vinifierat.se vet, att Vinvännen Göran i Cannes, bortsett från att han inte har alla hemma, den givmilde token, är en riktig filur och upptågsmakare. I år ringde han, inför Långfredagslunchen, och förvarnade: ”Infinn er i förväg och ni får något extra
Cannes
gott!” Vi hängde, förstås, på låset klockan åtta i fredags morse. När Vinvännen Göran i Cannes så äntligen släppte in oss när solen närmade sig zenit, var vi både uttorkade, småförbannade och redo att svepa en treliters Laurent Perrier om det skulle vara så. Det var det nu inte. Där stod istället en Dom Ruinart 1996 och väntade, i solskenet, på terrassen. Ett riktigt läckert vin med en stor, härlig, smått fantastisk doft, bra mousse, mycket god syra, sköna mognadstoner, bra husstil och ja, det var mycket bra. När vi så klarat av det fick vi… en trelitare från Laurent Perrier. Lagrad i Vinvännen Göran i Cannes källare de senaste sju åren och som det så ofta går med LP hade lagringen gjort underverk med vinet: fin mognad, härlig mineral-stil, snudd på lite animaliska toner (!), fin
LP-syra, en del lie, god. Sedan ville Vinvännen Göran i Cannes att vi skulle hjälpa honom att kolla av lite gamla flaskor för att ”se om de går att dricka”. Vin-Anders – som sedan flera år flyttat tillbaka till Sverige men som är lika vingniden som jag och inte för sitt liv vill missa en Långfredagslunch i Cannes – och jag, tog oss an den digra och viktiga uppgiften, att skilja druvorna från stjälkarna och, än viktigare, hitta på trovärdiga lögner om varför de bästa vinerna inte längre skulle vara drickbara så att övriga gäster, när de strax dök upp, skulle ge sig i lag med de mindre bra pannorna. Detta lyckades vi med. Folk kastade sig över de nu väl bedagade, men en gång i tiden ytterst stiliga, vinerna från Leroy (Pommard 71, Beaune 1er Cr 72, Chambolle-Musigny 80) och vit Clos des Mouches 97 (Drouhin) samt flaska nummer två av
Drouhins Meursault En Luraule 99 och flaska tre av Château Grand Puy Ducasse 95 och Château Gloria 89 (drick nu, mogen, klassisk, stall, blivit påtagligt kort i smaken), medan vi försökte dölja att vi serverade oss Meursault En Luraule 99 ur den magnifika, först öppnade buteljen (Meursault i kvadrat, ren, ny ek, fräsch, snudd på för ung, ett fåtal väl inpassade mognadstoner, härlig frukt, ändå bättre syra, strålande!), Pic Chablis 1er Cru 89 (mogen, exotisk frukt överraskar i mognaden, petroleum, fin syra, kvardröjande frukt i smak och eftersmak, bra) och butelj ett av Château Grand Puy-Ducasse 95 (klassisk, begynnande mognad, stall, integrerad ek, börjar torka lite, bra). På allmän begäran Neil Young.
+4
Hostellerie des Clos det man ska leta efter och om ni, vilket vi verkligen får hoppas, lyckas ta er dit så väntar klassisk och vällagad mat och en inte alltför diger men inte heller på något vis oäven vinlista och som grädde på moset: servicen är storartad och priserna resonabla och, låt vara att det inte är särskilt sannolikt, kanske kan den uppmärksamme notera hur Matthew E White från diskreta högtalare i taket långsamt smyger sig in i matsalen och målmedvetet tar sig in i gästernas om vad som sker omedvetna sinnen och fyller dem med en rofylld och behaglig känsla av världsfrånvänt lugn.
