Förbud mot Richard Juhlin!, Les Surfs & C2C

Det finns sådana som roar sig lite med blind vinprovning, för andra är det blodigt allvar och så har vi Richard Juhlin, ni vet champagneexperten som påstås pricka allt i bubbelväg.image Dessvärre har er utsände i bubblornas berusande värld vid flera tillfällen kunnat konstatera att han, Juhlin, verkligen sätter a-l-l-t och det är, såklart, oerhört enerverande och jobbigt för oss andra enär det får oss att framstå som jollrande charlataner. vinifierat ser därför ingen annan råd än att kräva ett omedelbart förbud mot Richard Juhlin!image För att Justitiedepartementet ska förstå hur angeläget det här förbudet är vill vinifierat förmedla de viner som av en trängre krets experter blindprovades i veckan och då nämnde Juhlin sin vana trogen och till övrigas bedrövelse prickade allt.image Vinerna: Comtes de Champagne 1971 (mycket lätt tydligen), Lanson 1949 (om möjligt ändå lättare), Krug Cremant som bara gjordes under några år på 1960- och 70-talen och då bara såldes till restauranger (inte heller jättejättesvårt, trots att åtminstone er utsände i de bubblande oceanernas oroliga vågor kunde konstatera att vinet inte var helt rent och därför extra svårt att identifiera), imageGlos des Goisses 1976 (retligt enkelt), Pol Roger 1999 (hallå! ge karln något riktigt att bita i igen!), imageFlorens-Louis 1975 en skumpa som Piper Heidsick bara gjort typ fyra gånger eller så mellan 1963 och 1975 (fick fundera lite, men svårt… njeee), imageFlorens-Louis 1966 (ja men nu när vi är inne på spåret, hur svårt är det då?)…? Notera att han sätter rubbet, alltså vin, år, producent… Fattar ni? Han är en allmän fara för övriga vinexpertisens position och anseende och bör absolut förbjudas eller, om Justitiedepartementet finner laga skäl att fördröja detta trängande förbud, åtminstone släpas i smutsen. Så gott det nu går… Vi tröstar oss med lite Les Surfs och C2C, som vi nyligen fått tips om.

  

Villa Eugène, Epernay & Bouli Lanners

I Epernay. Ingenstans att bo. Paniken infinner sig. Du hittar dig själv ståendes med blicken fäst på Avenue de Champagne. Bakom tårarna ser du den långa avenyn som leder dig ut ur staden. Inte in som du hoppats. Resväskan i din hand. Gråten i halsen. Natten smyger sig på. Kylan likaså. Du tittar bort mot parken för att se om där finns någraVilla Eugène parkbänkar. Det gör det inte. Driven av en högre kraft börjar du vandra längs Avenue de Champagne. Ut ur Epernay. Det som borde vara ett glädjens tillstånd, ett bubblande rus, är inte för dig. Du vet inte om det, men det är Bacchus som knuffar dig framåt och si! där! på Avenue de Champagne 84 uppenbarar sig som den gudomliga backanalsinrättning det är Villa Eugène! Du stapplar in med stora ögon och en virrande blick. Kan detta vara sant? frågar du dig själv enfaldigt, för sanningen att säga är du en aning enfaldig, jag menar, Herregud!, vem skulle stå där och hulka och leta med flackande blick efter parkbänkar mitt på ljusan dagen i bubblornas Epernay? Låt nu vara att du är en enfaldig sprätt, personliga och läckra Villa Eugène välkomnar dig likväl med öppen famn och rosor på kind. Låt dig väl bekomma! Och, kom för allt i världen ihåg att du inte fick det här tipset från Bacchus utan från vinifierat (suck, exakt hur dum får man vara? det är en fråga du bör ställa dig). Bouli Lanners.

  

Liten vinfrossa med Vinakademien & Twoson lunch #1 2014

I samband med Vinakademiens i Sverige första sammankomst för året avsmakades ett litet antal vin, som det är er utsändes i akademiernas förgängliga gungflyt plikt att informera er om. Det och att förhoppningsvis imponera på någon enstaka HR. Årets första möte inleddes med enVinakademien våren 14 lagom lätt Chouilly-robust och mycket god Legras&Haas Grand Cru Blanc de Blancs 1996 och följdes upp med två jämförande provningar, där äldre vitingar ställdes mot yngre dito, samt en rödvinsprovning med mindre åldersskillnad. Vid handen gav detta, att Viña Tondonia 1981 var ett utmärkt exempel på gammal, skön, vit Rioja när den är som bäst (stor, mogen, nötig, komplex doft med en rejäl skjuts väl integrerad och ren ek samt ett uns svamp, mango, bivax och honung i doften, högviskos smak med en fin, bärande och uppfriskande syrastruktur), att Labores 2011 var ett snyggt och typiskt exempel på en förhållandevis ung verdejo från Rueda (ganska stor, frisk doft med inslag av citrus, bra och balanserad syra, ganska lång, ren eftersmak med inslag av grape), att Chablis GC ”Les Preuses” 2005 var precis så snyggt och vackert som bara Clotilde Davenne kan få till ”Les Preuses” (elegant, disciplinerat, komplext, läcker syra, tropiska inslag blandade med lätt yllekofta i positivaste mening, gott nu men kanske ändå bättre om några år, äh, klart det kommer vara ändå bättre om några år: det är Les Preuses från Clotilde Davenne för bövelen), att Twoson PonsotChablis GC ”Les Preuses” 1993 från Dauvissat inte är så dum den heller (här divergerade ledamöternas åsikter något, en överväldigande majoriteten tyckte det här var mumma medan en er närstående gnällspik påstod att vinet inledningsvis var stört, jo stört, på grund av onödiga svavelföreningar som låg där som sordin på den annars uppsluppna stämningen, dock ändrades detta något då syret attackerat svavlet och satt var sak på sin plats), att Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001 var ytterligare ett vin värt att diskutera och i vanlig ordning tyckte en överväldigande majoritet att det här var mumma medan samme gnällspik som ovan påpekade att vinet var reduktivt och att acetaldehyd svävade ur glaset om någon dristade sig till att stoppa ner snoken och inhalera samt att ävenledes flyktiga syror fanns där och bara väntade på den nyss nämnda inhalerande snoken, dessutom, påpekade gnällspiken, var vinet lite orent, inget av detta godtogs som lämpliga argument av övrigaTwoson Barbera ledamöter som tyckte vinet var gott men då ingen av dem skriver historien här har de fel), att Querciabella Chianti Classico Riserva 1997 var ett väldigt trevlig och italienskt vin med rätt stramhet och strävhet för att bli älskat av hela folket. Nog av, låt oss gå vidare: Årets första Twoson-lunch serverades häromveckan på Pontus! Hedersgäst den här gången var Laurent Champs från Champagne Vilmart. Laurent lät gästerna prova ett större antal champagner av olika ålder och klass. Er utsände i de esoteriska lunchernas magiska värld tyckte, möjligen aningen subjektivt, att förra årets ”Twoson-champagne”, ”Twoson 1999 Vilmart Cuvée de Creation”, var bäst, trots den hårda konkurrensen. Dagens vin var annars årets första medlemsvin ”Twoson 2009 Echezeaux Grand Cru” från Laurent Ponsot – ett vin som endast kan beskrivas med ett enda stort ”oh boy!”, inte långt från det allra bästa från Bourgogne. Klubbmedlemmarna fick dessutom tillfälle att se hur väl Twoson 2005 Barbera Gallina från La Spinetta utvecklats, mycket gott nu, men fortsatt inte helt moget.

  

Restsocker & mousserande etiketter

Har rått lite oklarheter på sina håll avseende vad restsocker/residual sugar/sucre résiduel (vanligtvis sucres résiduels) betyder dels i sig, dels kopplat till champagneetikettens ”brut” o d. Att det är lite otydligt kring restsockret är inte så konstigt. Det som här främst avses är det socker som finns kvar i vinet efter den alkoholiska jäsningen. Vanligen mellan 1 och 2 g/l. Det händer att det är mindre än 1 g/l, men mer vanligt är attCremantDeBourgogne det hamnar något högre än 2 g/l. De flesta franska appellationer kräver att ett utjäst vin ska ha mindre än 3 g/l restsocker. Det förekommer dock att mer är tillåtet samtidigt som vinet fortsatt klassas som torrt. Många IGP –viner  får innehålla upp till 5 g/l, i kombination med en högre alkoholstyrka (15 %). Det sista är en på empiri och pragmatik baserad regel, då det ofta är svårt att helt jäsa ut viner med mycket socker/hög alkoholstryka – samtidigt som lagstiftaren sett detta som ett sätt att kunna ta upp kampen med boostade, ”moderna” viner från Nya världen. Så långt allt klart och tydligt. Det som sedan kan röra till det lite är att många fortsätter tala om vinets restsockerhalt även då produkten sötats, vilket kan gälla allt från ”torra” rödviner som ”marknadsanpassats” med en liten skvätt koncentrerad must till mousserande viner, som vanligtvis får sin smakprofil balanserad i samband med den slutliga korkningen. I de sistnämnda fallen är mer korrekt att tala om vinets totala sockerhalt. Det är också denna som avses med de mousserande vinernas olika uttryck för flaskans sockerinnehåll, det vill säga brut, demi-sec och så vidare.  När så en producent talar om sin ”dosage”, alltså den sockermängd som tillsätts det färdigjästa (mousserande) vinet, menar hen hur mycket socker hen tillsätter mätt i gram per liter, till exempel 6 g/l. Till detta ska sedan det utjästa vinets restsockerhalt läggas, låt säga 2 g/l, vilket ger den totala sockerhalten 8 g/l. Det i sin tur medför att vinet i det här fallet inte får kallas  ”extra brut” (måste vara < 6g/l), men väl brut (< 12 g/l). Ett vin som inte alls tillsatts något socker i samband med den slutliga korkningen och alltså bara innehåller sin egen restsockerhalt får kallas ”ultra brut”, ”brut nature” med mera, under förutsättning att restsockerhalten är lägre än 3 g/l (är den inte det måste vinet kallas extra brut, trots att inget extra socker tillsats). Utmärkt musik till detta upplysande kapitel i viniferats historia.

  

Årets fulaste måltid & Billy Corgan

Gräsänklingsmiddag med Vingårdsvännen igår. Gjorde mig till. Försökte göra currykyckling. Blev, tveklöst, Årets fulaste måltid. Så här gör man en repris på den: 1. Fräs upp, kanske ska det vara stek men jag har alltid velat säga ”fräs upp”, lite kyckling i en stekpanna, som förberetts med olivolja så att kycklingen inte bränner fast i botten och brinner upp. 2.  Sänk temperaturen lite och häll på två sorters currysås, till exempel Uncle Ben´s och Knorr. 3. Tillsätt lite billig Marsala så snart det är uppenbart att de båda såserna vägrar beblanda sig med varandra. 4. Försök att samtidigt som du gör allt detta koka ris,

Ordnad fantasi av currykyckling

genom att hetta upp vatten och lägga i rispåsarna så snart det bubblar, låt bubbla snarare tjugo än de rekommenderade tio minuterna. 5. Släng i en näve cajou-nötter i såsen medan du väntar. 6. Låt påsarna med det överkokta riset rinna av, öppna desamma och häll innehållet i en form, kleta ut riset längs formens kanter. 7. Häll den beigebrunnyansrika såsen med kycklingklumparna i formens mitt, där en yta lämnats för ändamålet. 8. Färdigt att servera! Hade ingen aning om att det skulle se så äckligt ut när jag satte igång i köket. Som tur var hade Vingårdsvännen med sig en Chambertin ”Clos de Bèze” (Jadot) från 1986 (mogen färg, ganska stor, komplex, mogen doft, ren, lång smak, mognadsborderliner) och jag hade laddat upp med en Mumm Rosé – vad ska två gräsänklingar på tu man hand dricka annat än rosa champagne? – (mummsig) och en Chassagne-Montrachet 1er Cru ”Clos de la Boudriotte” från Ramonet och 2000 (perfekt dricka nu, mogen, ljus färg, mogen, bra, mycket god, ren). Billy Corgan.

  

Kärt återseende & trendspaning i Italien & annat

Vart ska man bege sig för att få veta allt om det senaste på modefronten om inte till Italien? Och se, där!, på strandhaket New Paloma Beach, bland skaldjursrisottoar som mest påminde om utsökt paella, grissini, skaldjurspastor och annat godis och människor och hundar och finkornig sand på trädäcket och med utsikt över det vid Bordighera trefärgade vattnet, som går från turkos via ljus- till marinblått, stod de plötsligt bara där, väl och åtsmitande förankrade på en propert klädd, äldre gentlemans fötter, det senaste senaste och det hetaste heta i den enda modevärlden som är värd sitt namn, nämligen de ukrainska vittofflornas värld, och, de var transparanta!, en närmast revolutionerande utveckling av ett redan världsberömt och kulturhistoriskt väl inarbetat klädesplagg. Lördagsrödtjut att stävja sommarens blöta och blåsiga olustkänslor med. Och lite champagne för La France denna lördag den 14e juli då Frankrike, bokstavligen talat, exploderar i champagne och fyrverkerier.

  

EM-guld & Alex Fox x 3

EM-guld till Moa Hjelmer! Mats Sundin till Hockey Hall of Fame! Och Alex Fox till er övriga! Träffas kvällstid vanligtvis på Ocean Drive, South Beach, Miami, där argentinskfödde Alex sedan många år då och då dyker upp och river av en eller två eller rent av, som här, tre sånger: Flamenco,Te Amo Cuando Bailas, To The Gypsies. Champagne!

  

Croneman, Wikegård, Myllymäki, TV4, DN, Champagne, Epitaph & Power to Believe

I en krönika i DN ondgör sig Jonas Croneman över Niklas Wikegård och dennes TV-framträdanden som luktar rädd liten pojke försöker vara morsk. Det pinsamma med

Snart på TV?

Wikegård är väl knappast vi som sitter och skrattar åt hans infantiliteter, TV4 eller ens Wikegård själv, det är alla som tycker att han är häftig. På tal om TV4 kan matglada tittare nu komma och laga sin favoriträtt tillsammans med TV-kocken Tommy Myllymäki och frågan är om inte vinifierat ska ta med sig en påse tortellini och förgylla TV-tittarnas vardag. Vi öppnar en champagne för Croneman och sätter på Epitaph och Power to Believe.

  

Liten vinfrossa hos Vinvännen Göran i Cannes & Neil Young & Pearl Jam

Den som troget följer vinifierat.se vet, att Vinvännen Göran i Cannes, bortsett från att han inte har alla hemma, den givmilde token, är en riktig filur och upptågsmakare. I år ringde han, inför Långfredagslunchen, och förvarnade: ”Infinn er i förväg och ni får något extra

Cannes

gott!” Vi hängde, förstås, på låset klockan åtta i fredags morse. När Vinvännen Göran i Cannes så äntligen släppte in oss när solen närmade sig zenit, var vi både uttorkade, småförbannade och redo att svepa en treliters Laurent Perrier om det skulle vara så. Det var det nu inte. Där stod istället en Dom Ruinart 1996 och väntade, i solskenet, på terrassen. Ett riktigt läckert vin med en stor, härlig, smått fantastisk doft, bra mousse, mycket god syra, sköna mognadstoner, bra husstil och ja, det var mycket bra. När vi så klarat av det fick vi… en trelitare från Laurent Perrier. Lagrad i Vinvännen Göran i Cannes källare de senaste sju åren och som det så ofta går med LP hade lagringen gjort underverk med vinet: fin mognad, härlig mineral-stil, snudd på lite animaliska toner (!), fin LP-syra, en del lie, god. Sedan ville Vinvännen Göran i Cannes att vi skulle hjälpa honom att kolla av lite gamla flaskor för att ”se om de går att dricka”. Vin-Anders – som sedan flera år flyttat tillbaka till Sverige men som är lika vingniden som jag och inte för sitt liv vill missa en Långfredagslunch i Cannes – och jag, tog oss an den digra och viktiga uppgiften, att skilja druvorna från stjälkarna och, än viktigare, hitta på trovärdiga lögner om varför de bästa vinerna inte längre skulle vara drickbara så att övriga gäster, när de strax dök upp, skulle ge sig i lag med de mindre bra pannorna. Detta lyckades vi med. Folk kastade sig över de nu väl bedagade, men en gång i tiden ytterst stiliga, vinerna från Leroy (Pommard 71, Beaune 1er Cr 72, Chambolle-Musigny 80) och vit Clos des Mouches 97 (Drouhin) samt flaska nummer två av Drouhins Meursault En Luraule 99 och flaska tre av Château Grand Puy Ducasse 95 och Château Gloria 89 (drick nu, mogen, klassisk, stall, blivit påtagligt kort i smaken), medan vi försökte dölja att vi serverade oss Meursault En Luraule 99 ur den magnifika, först öppnade buteljen (Meursault i kvadrat, ren, ny ek, fräsch, snudd på för ung, ett fåtal väl inpassade mognadstoner, härlig frukt, ändå bättre syra, strålande!), Pic Chablis 1er Cru 89 (mogen, exotisk frukt överraskar i mognaden, petroleum, fin syra, kvardröjande frukt i smak och eftersmak, bra) och butelj ett av Château Grand Puy-Ducasse 95 (klassisk, begynnande mognad, stall, integrerad ek, börjar torka lite, bra). På allmän begäran Neil Young.