Krohn Colheita 1991

Jodå, Svågern kom insvassandes med ett stort leende och ett ”Kolla här, inköpt i Helsingfors!”, som om vinet inte fanns i Sverige och som om jag skulle slå tre volter och låta som ett sjölejon bara för att han inte hade med sig en Vintage Port utan en medelmåttig Colheita till julfirandet. ”Jamen, vi har ju firat med Colheita förr,” pep svikaren, ”och en medalj har den vunnit, guld, i Bordeaux, 2009”. Suck. Av etiketten framgick dessutom att vinet buteljerats i år, 2012. Efter, vaddå?, 20 år på fat? Och, tre år efter guldmedaljen i Bordeaux? Mycket, djup, suck. Å andra sidan. 1991 är faktiskt 21 år sedan. Det kanske inte var ett barnarov han hade med sig? Och min, i sammanhanget skulle det visa sig positiva, negativa attityd hade skrämt bort de flesta från tanken att prova vinet. Mer åt mig. Och tur var det för Colheitan var bra: tämligen komplex, russin, nötig och med, tro det eller ej, väl fungerande ekintegration. Bäst av allt: den var ändå bättre dagen därpå då gästerna åkte hem utan en tanke på den skvätt Colheita de lämnade efter sig och som förgyllde resten av dagendärpådagen för mig.